Jag har kämpat mycket och länge. Trummat och skallrat, bullrat och sjungit. Slitit med danser, bränt salvia, sweetgrass och andra heliga örter. Men inte kommit någonstans. Blockerad, tillintetgjord. Prestationsångest. Ger fan i alltihop. Går ut och plockar trattisar istället. Och när jag går där i svampskogen. Tittande intensivt ner i mossan, hör spillkråkan, bländad av den låga höstsolen. Helt plötsligt..... så innfinner den sig. Den där känslan. Att förstå allt, att se så oändligt klart, att bara vara. Det där jag kämpat så för att finna. Det är precis som om Skogsgudinnan bara väntat på att jag ska sluta föreställa mig, att jag ska öppna mig i stället, börja lyssna.
Jag tar det till mig....

Eller som Jörgen I Eriksson uttrycker det i "Runmagi och shamanism 2.0" :
Att odla potatis kan till exempel ge mer balans och harmoni i förhållande till landskapet än att göra en trumresa eller dansa en kraftdjursdans i en kurslokal i storstaden.

SKITKUL att läsa! Jag är glad för din skull!

(...och det ger hopp åt en torrjuckande wannabe som jag själv :))

"Den som förväntar, får inget se - den som väntar, får se - och när träden börjar dansa; låt dom dansa!" -okänd

*ryser*

snyggt jobbat Grå Arne!

Som Thomas säger, när träden börjar dansa, låt dem dansa.... och dansa med dem tills benen inte orkar mer!

Härligt! :D

Just så är det ju... !
Ansträngning lönar sig inte - däremot en avslappnad inställning

Kul att höra! :D

Grattis Grå Arne! Önskar dig åtskilliga fler möten i tystnaden.
Det är ganska typiskt är det inte? Vi försöker prestera på samma sätt som vi skulle gjort i studierna eller på jobbet men så är det i det här fallet något helt annat som är lösningen, nämligen tystnad, tid, avslappning, lyssnande.
Det är deras tur att tala...
Det är ju inte en monolog vi skall ha utan en dialog...

Kram
//P

Tack för alla uppmuntrande rader :respect:

Jo, nog är det så att hård och intensiv ansträngning ger resultat. På vedbacken, i trädgården och på jobbet.
Och det är nog så i kontakt med den andra verkligheten också. Det är bara det att man måste anstränga sej på ett annat sätt.
Man måste lära sej.
Lära sej att höra det ohörbara.
Lära sej att se det som normalt är fördolt, undanskymt, dimmigt.
Lära sej att inse att vindens smekning var beröringen av något mycket mycket större.....
Det har tagit tid för mej. Många år.
Och det är inte lätt. Oftast sätter förväntningarna käppar i hjulet.

Men den unga, matrialistiska, teknokratiska ateisten har sakta förändrats.
Nu står jag här, långhårig gubbe, och försöker återerövra barndomens öppna okritiska sinnelag. Att våga tro utan att med säkerhet veta. Att våga tro på att drömmen jag hade i natt var verklighet den också. Fast bara på ett annat sätt. Att våga tro att träd faktiskt dansar. Det är inte vinden, det är inte ett optiska fenomen. Det är livsglädje.
:rolleyes:

Jag vandrar runt i mina skogar. Sitter stilla och lyssnar. Hör träden växa. Ser hur månen bygger en gyllene bro ut mot evigheten.
Det är livsglädje.

Och ibland regnar det. Då är det bra att ha en rymlig och tät regnponcho så man kan njuta av ruskvädret också.

En stor kram till alla vänner på Trolltrumman från Grå Gubben

:respect: w00t

Alla dessa gamla författare..förstod de något som jag en gång missat?
Så vackert och målande skrivet, både av Grå Arne och Bo Setterlind.
Av ord som visar verklighet
Kan man förstå sig själv.
/Y