Jag drömde... att jag stod på en plats och skulle gå ner i marken. Jag är inte ensam. Det som finns längst ner är lite skrämmande och jag är inte helt säker på att jag vill möta det. Jag minns inte något från omgivningen, utan har endast en vag tanke kring den som jag inte kan beskriva med ord. Jag vet inte heller hur "hålet" ner i underjorden ser ut, eller ens om det är ett hål... Jag vet bara att det är ner.
Vi börjar gå ner och jag kommer på att vi borde använda trummor när vi vandrar. Jag hamnar snabbt i en lätt trans till trummornas rytm när vi på en lång rad börjar gå nedåt. Jag tror att det är ganska mycket öde mark runt mig, kanske som en blandning mellan en stäpp och en öken. En bit bort ser jag en kvinna hänga upp och ner i ett träd. Kanske är det jag? Kvinnan är något diffus, inte helt solid. Hon vill att jag ska komma till henne, men jag tvekar. Det känns skrämmande att gå närmare. Då börjar det att blåsa en kraftig vind, så kraftig att den föser mig mot kvinnan som hänger i trädet. Förmodligen skulle jag kunna stå emot vinden, men känner att "ok, jag går väl dit då". När jag kommer fram till kvinnan smälter jag omedelbart samman med henne och blir... något annat. Jag är fortfarande jag, men jag är också hon. Den här förändringen inom mig gör att det som var nere i marken (dit vi var påväg att gå) - en man - istället kommer upp. Han vill åt mig som den jag har förvandlats till. På något sätt är jag viktig för honom... som om jag vore en död älskad person som åter har kommit till liv. När mannen kommer upp ur marken börjar han att skjuta de andra runt mig. Jag försöker ropa till honom, försöker berätta att de andra inte är något hot, men han lyssnar inte. Runt mig faller de andra döda ner... och sedan vaknar jag upp ur drömmen. På min näthinna finns kvinnan i trädet kvar, hur hon hänger i trädet likt Oden. Känslan att fösas mot henne, att bli något annat.