En och en faller det mot marken ner i moders mjuka mylla, likt stjärnskott från himlen. En liten en berättar om dagen då alla vände tillbaka hem, även gudar lyckades lämna sin distanserade och kyliga plats bland eliterna. Första klassen var full av dom, men alla som vågade hoppa var vinnare, även gudarnas gudar och gudarnarna över dom. Att strida utan ödeläggelse krävdes mod och gemenskap. Ensam var inte längre stark ensam. Ensam började föstå det krävdes minst två, och inte hade hon vänt dom ryggen till inte... hon snurrande bara sådär som hon alltid gjort, kring sin axel, ackompanjerad av sin egen rörelse. Tvivlet och hopplösheten som gnagit sönder nästan hela himlen, böjade sakta avta... Hålen skulle vävas samman igen. Länge hade hon väntat på att ta dom i sin famn och förlåta dom. Allt som behövdes nu var att ge upp kampen, ta klivet ut och hoppa:


Återkomst

I var ande bor ett hopp
innesluten i dess kropp
I var själ finns en röst
för den som lyssnar en tröst

"hedra livet och du hedrar mig,
du finner ut jag är hos dig"
Människor, gudar, värdsliga ting
bugar ljupt och hon bjuder dom in
i värmen av skötets barm
i innerligheten glödande varm

Smekande jorden i barfotadans
höjer de fredens svärd och lans
Strider mot gudars maktbegär
vaggar dom in i eldens här

Fria från bojor i kropp och lem
tillsammans de vandrar vägen hem
Må minst gå först
visa vägen för störst