Initiering och Kallelse, vad har de för skillnader och likheter?

kram på er!

S_P

Ja du.. Det undrar jag med.
En kallelse är väl när en person söker kunskap på shamanens väg för att h*n känner
att det är rätt och vad h*n ska syssla med, känner ett kall helt enkelt. Alltså utan större påverkan av andarna.

En initiering är väl när en person genomgår en rit utförd av makterna för att sedan bli shaman.. Alltså "utvald" av andarna.

Detta är vad jag tror, rätta mig gärna.

Sebastian

Tänker som bace...

En kallelse kan många känna och också bejaka helt eller delvis, men en initiering är aldrig något halvdant med, med ena foten utanför.

Jag själv känner en kallelse, men bejakar den inte till 100%.
Däremot kan jag aldrig bortse från det faktum, att det ropas på mig. ;)

Hur bejakar man till 100 %? Finns det något svar på den frågan så ge mej det gärna. :rolleyes:

Hehe... Jag tänkte nog mer på att till 100% bejaka känslan av kallelsen, än att till 100% utföra handlingar, som visar på 100% hängivet bejakande. ;)

Tänker på den som går sin kallelses väg... tänker på Uthien t.ex. som sadlat om och följer kallet och jobbar aktivt med helande, medan jag själv bara gör saker till hälften, tappar tråden och varken utvecklar kallelsen eller struntar i den... Om kallelsen finns KÄNNER man ju den och om man då inte följer den, känns det aldrig helt.

Hej.

En initiering från makternas sida ligger helt utanför min egen förmåga att välja.

Hur är man till 100% är frågan. Ett par gånger har jag initierats, och då var det till 100%. Det var prövningar som makterna la i min väg. Livsfara helt enkelt. Allt under 100% vore detsamma som att misslyckas och dö.

Att känna ett kall är något man känner själv, och det är trots allt något som man kan bejaka eller vägra, det är en stark uttrycksform av ens öde.

Så känner jag för skillnaden...


Mikael P

Jag ser det nog generellt som att initieringen/initieringarna är kallelsen försatt i praktiken.

Som jag ser det är initiering mer en praktisk invigning av någon lärare. Jag skulle inte säga att jag har blivit initierad förrän nu, när jag har gått två nybörjarkurser i shamaniserande. Men vad betyder ett ord...?
Varför undrar du, jag menar, varför är det viktigt för dig att veta skillnaden? :blink:

Eftersom det inte existerar någon hierarkisk prästerskapsfunktion där kraften går via en gudsförmedlare inom shamanismen så har jag svårt att se en riktig initiering som något en fysisk lärare står för. Däremot kan ju fysiska lärare initiera en i vissa tekniker och traditioner osv men jag antar att det inte är vad som åsyftas här. Jag tycker inte att gå kurser och initiering är samma sak. Däremot kan kursgången vara ett praktiskt uttryck för ens inre kall och kanske vara en del av vägen inför en framtida initiering, till exempel.

Jahapp. Då har jag missförstått ordets innebörd.

Mjae eller så menar vi just nu olika saker med samma ord, ordet har ju olika beydelser beroende på vilket sammanhang det är.

Jag tänker mig att "initiering" betyder en början av något slag. Inte så att det måste ske automatiskt bara för att man går en kurs, men i alla fall att man blir initierad som en början på någon sorts lärlingskap. Sedan fortsätter man givetvis att lära sig livet ut. På några inlägg här på forumet verkar det som om man skulle kalla varje "stor" lärdom eller läxa som man lärt, för initiering. Det var inte så som jag hade tänkt mig att man använder ordet. Men jag kanske missförstod.

Det skulle vara intressant att höra vad ni andra menar med ordet initiering. Det kanske inte är så superviktigt, men det underlättar diskussionen om man vet vad andra menar med olika ord.

Ja, det är ju en betydelse av ordet. Att någon initierar en i nya kunskaper. Sedan finns det hierarkiska ordrar, religioner mm som genom en eller flera i högre rang stående personer initierar neofyten in i deras system och så finns det ju folk som initierar nya projekt osv osv osv... som du skriver, en början av något slag, som ofta är av stor vikt kanske kan tilläggas. Initiering känns som ett ganska högtidligt ord.

I samband med shamanism och kallelse tror jag de flesta tänker på initieringen som en initiering direkt från andevärlden, där personen kallas till att utföra shamanskt arbete på ett eller annat sätt och som helt eller delvis står utanför personens kontroll eller direkta aktiva vilja. Som att vara väldigt nära att dö på något vis, lämna kroppen "på riktigt" eller på annat sätt dras in i ett väldigt förändrat medvetandetillstånd där man blir tillgänglig för andarna.

Detta är lite "off topic" men ändå inte. Kan vara bra som jämförelse.

Nu är jag ute på djupt vatten och har kanske inte förstått sakerna helt rätt. Och det jag berör är terminologin inom Reiki och har inget med shamanism att göra.

Inom Reiki ges adepterna en skolning i historiken, handpositioner och healingteknik med mera. Men läraren går också in i adepten på "energinivå" och gör en sk. initiering. (Allt detta mot betalning, vanligtvis). En initiering som skall öppna kanalerna till "Reiki energin". Denna energiförändring lär vissa personer (auraseende?) kunna se.

Så för mig är initiering något som någon gör för mig genom att "justera" mina energier medan ett kall betyder att jag känner starkt för en sak och går in för att lära mig det till 110% och sedan leva därefter.

Eller lite omskrivet. Vid initiering ges jag vissa färdigheter att använda enligt gottfinnande men har jag ett kall så handlar det om intention och "förbindelse" från min sida.

hejdå

SVOV

PS. Om en shaman eller annat kraftfullt väsen "skruvar om" något i mig så att jag lyckas med trumresor utan övning, ja då skulle jag säga att jag fått en initiering men om jag måste jobba som f-n för att komma dit för att så småningom kunna hjälpa mina medmänniskor, ja då är det fråga om ett kall.

SVOV skrev:

Ja, det var ju en intressant vinkling. Man får väl hoppas att den som känner ett starkt kall så småningom blir initierad.

Tack för utläggningen, laquesabe !

Hej,


oj så många svar redan!!

Ja, som många av er är inne på och som vanligt inom nätkommunikation så blir semantiken viktig för annars pratar vi om olika saker och möter inte varandra.

Min lite snabbt formulerade definition:

Initiering- en händelse, medveten eller planerad, där kunskap, erfarenheter ges och motages så att förståelse, kunskap, erfarenhet och insikt för ett visst ämnesområde ökar.

enligt Bonniers svenska ordbok
INITIERA - införa, inviga;sätta igång. INITIERAD - välunderrättad, väl insatt

KALLELSE - 1. inbjuda, uppmaning el. order att komma 2. (det att få en) livsuppgift.

Jag lägger in dessa för att vi ska försöka ligga på något sånär samma grund om orden.

I det nätverk och odefffinierada kollektiv som vi ingår i och som konkret finns i andevärlden, så har vi inte några tydliga former dvs. egen kultur att falla tillbaka på för att bruka som karta och förklaring på det vi håller på med och det som jag som individ eller vi som kollektiv går igenom.

Dvs. vi har inte några äldste som vi kan möta på samma sätt som i en obruten linje och levande kultur som har sin shamanism intakt.

Mikael Perman:

När jag först läste detta så tänkte jag att jag ser på det just tvärt om, fast nu märker jag att det finns många olika synsätt, eller erfarenheter.

Jag håller med att en initiering från Makterna står utanför vår egen eller individens förmåga att välja.

Vad med planerade initieringar?
Då initiering såsom en kurs och de erfarenheter som en individ gör under kursen ger en initiering till ett nytt kunskaps område med verktyg och karta för att kunna hantera det som är och det som komma skall.

Denna karta saknar vi i trolltrummans.net kollektivet och det kollektiv, den bubbla som alla som utövar ngn form av shamanism ingår i i Sverige(bara för att göra ngn begränsning) Men den finns, jag har en sådan inom Inka-traditionen.

Mikael vidare:

Upplevelsen av kallet ligger inom personen själv, men kommer den enbart från personen?

I denna tråd, som även i alla fall inom mig har att göra med en annan tråd om vem som är shaman

Så implicit är att vi pratar om en kallelse till shaman. Jag tänker inte direkt att vi skall prata om vad en shaman är/gör för att detta är upp till personen, de förmågor och det som Makterna vill med personen.

Upplevelsen av ett kall är inom personen, men för mig så finns det ett viss moment av öde i detta, och därmed även att individen inte har ett val för att att följa kallelsen, som inte kommer från eller enbart inom individen utan från makterna, skulle innebära att förnneka sin natur, sin person och sin potential och livsuppgift.

Det finns bara en kallelse, men en myriad av initieringar!

initiering...kall... skillnaden... själv känner jag ett kall, en vilja, drivkraft... nånting som finns i mig oberoende av andar, ceremonier m. m o det är där fokuset ligger hos mig... utan min kall, ingen magi.. som jag ser det det främsta verktyget - jag själv som människa, me det egenskaper jag bär o egenheter hos mig själv - positiva som negativa o lusten o viljan att stärka det positiva o jobba på mina svagheter... jag själv är mitt största verktyg, resten kommer i andra hand... jag själv visar vägen in i mig själv, men låter mig samtidigt vägledas, o inspireras av utomstående. Går ensam utan mig själv = ensam också utan utomstående hjälp, men driven av mitt kall, aldrig ensam. Genuint ensam; avsaknaden av mötet med mig själv..o då spelar det ingen roll hur många andar o hjälpare jag har vid min sida... så jag ser det..

Totta:

Innebär detta att du även har punkter i ditt liv där du nu kan se tillbaka på då du liksom gått igenom en port, som jag kan kalla för initiering?

Detta innebär att du kan se denna port, denna initiering som en specifik händelse i ditt liv med ett varande för och ett annat efter?

Må väl!

S_P

Nu svarar jag fast frågan var ställd till totta. Jag upplever en väldigt tydlig före-efter-känsla från den dag då jag möte mitt (första) kraftdjur. Dess närvaro i min kropp, dess existens är så ovedersäglig att jag har en känsla av "no return". Kan det betraktas som en initiering?

SkallePer skrev:

Jag tror att kallet kan komma utifrån, eller vara en kombination av inre kall och kallelse från andevärlden. Det kan kännas nu som om jag avlagt något sorts löfte. Inte för att jag vet exakt vad det löftet består i. Det är lite som när man lovat en god vän att ringa igen, det vill man ju göra...

upplevt både och. Kall som känns inifrån -mitt mål, det jag vill ska vara min motor, sen är det ju saker man påverkas av undermedvetet både positivt o negativt som påverkar ens vilja o drivkraft... samma gäller väl livet i det stora hela...

utifrånstyrd har jag själv varit både av andar o dyl o av folk i min omgivning.. mitt mål med shamaniserandet är bl.a o jobba mig "inifrån o ut" mer, blir så mkt lättare o känna skillnad på vad som tillhör mig o vad som tillhör andra, vad jag vill o vad andra vill o.s.v ist för o ba flyta me strömmen... kunna låta sig inspireras av yttre influenser snarare än utplånas av det

känslan av att ha avlagt löften, burit på samma känsla.. nånstans har jag avlagt ett löfte, o där har min vilja suttit fast, vad jag gjort då är att "riva kontraktet" o ta tillbaka mig själv... finns många olika sätt gå till väga. Viktigast har varit viljan o NEJ inifrån. Tror på fängelsen o maktstyre även i (för oss människor) icke fysiska världar, plan, dimensioner..

portar o initiering... inte tänkt i termerna initiering, då jag är ny inom shamanismen, men ja, jag har upplevt skillnader andligt som har känts väldigt starkt fysiskt, känslomässigt o andligt me stor skillnad på innan o efter, som känslan att vakna upp ur en dröm ungefär.

mötet me mitt kraftdjur blev en bekräftelse på mkt i mig, bl.a sånt jag velat lyfta fram men tidigare hållt tillbaka i mig, förtryckta delar som inte fått finnas. Kraftdjuret försträrker den person jag är o de egenskaper jag redan bär på. Då jag säger ja till mig själv säger jag ja till mitt kraftdjur o vice versa -ett samspel, alltså ingen känsla av ingen återvändo som du beskriver det..om jag fattat det rätt..

Ingen som utmanar detta snäva påstående?

Hej,

Jag håller med dig Rigmor och Totta, att för många är det första mötet med Kraftdjuret en initiering. Jag tror också, när jag ser tillbaka på mitt liv och sedan jag har haft medveten kontakt med Fylgjan så har tiden sedan dess varit späckad med initieringar.

Men för att expandera och utveckla vad en initiering är så kanske vi behöver skilja på de lärdomar som kommer av en sådan händelse och själva händelsen.

Jag brukade mig av metaforen "port" for initiering för att påvisa hur jag ser på detta. Att det är en händelse som jag går igenom, ofta prövas och därmed för möjlighet att visa för mig själv och Andevärlden vad jag går för eller vad jag har lärt mig tidigare. Resultatet, de följder som händer leder till att jag kan dra lärdomar och växa i erfarenhet och kunskap(förhoppningsvis i alla fall).

Om kallelse

Totta, du pratar om löfte. Jag håller med att efter en upplevelse av kallelse så kommer ju nästa steg som är avgörande vad som görs av med kallelsen dvs. ett löfte. som kan bara besvaras med:
Ett JA eller ett NEJ.

Flera olika beskrivningar av bla. antropologer som studerat ursprungsfolk och de shamaner(eller motsvarande) berättar om att om en neophyte säger nej till ett kall av Andevvärlden så blir personen sjuk och blir först frisk efter att ändrat på sitt val och säger ja.

Jag är inte säker vart jag vill komma med detta eller så, men det som jag vill öka är medvetenheten på vart jag, vart vi som kollektiv är på väg. Givetvis så finns det variationer mellan individer, men det finns även en kollektiv riktning. När vi träffas i vår fysiska form eller i Andevärlden så har vi att vinna på just som Fullmåneträffarna att ha ett kollektivt perspektiv i sikte i balans med det individuella.

Jag tror att vi är alla kallade och det kallet innebär i största kraftfulla enkelhet att lära, att växa och att hjälpa.

Må väl, och ha en Go Fullmånekväll,

Per

Hej SkallePer mfl

Tack för frågeställningen, allt som tydliggör tycker jag är av godo. För att kunna dra en åtminstone tillfällig slutsats gjorde jag en jämförelse. Där ingår ”portarna” en metafor som passar mig utmärkt.
Min slutsats är snarlik din.

Jag har gått igenom portar, dessutom några initieringar inom två traditioner (Misraimriten samt Reiki), och jag har även gått kurser. Upplevelserna skiljer sig åt. Portarna uppfattar jag inte som ett fritt val.

Kurserna har gett kunskaper och inspiration och lett till att man fortsätter med teknikerna.

Initieringarna ledde till subtila men märkbara förändringar hos mig själv. Framför allt ökade fokus på att jobba med mig själv och min plats i samhället. I det så kallade vanliga livet.

Portarna dök bara upp från ingenstans. Var tvingande. Personligheten och verkligheten förändrades. Återvändo fanns ej. Ledde i mitt fall bla till tillfällig flykt. Portarna gav bestämd riktning.

Livets vanliga kall och portar då? Kärleken, få barn, arbete, sorg och förluster.
Påverkade och förändrade livet men allt växte snarare fram naturligt, detta är livets gång. Därmed inte sagt att allt varit lätt, mycket har varit svårt.

Skillnaden mellan kall och initiering?
Att få speciellt första barnet var en slags port men förälder är man hela livet, ett kall.
48 år gammal bytte jag bransch. Första veckan var som att befinna sig i ett vakuum, allt kändes overkligt, det var som att stå utanför samhället. Först därefter kom entusiasmen, att jobba/tjäna är mitt kall. De andliga portarna går jag inte in på, en pågick 1-2 månader, den andra drygt ett år.
Initieringar och portar är tidsbegränsade medan kallen är livslånga.

Är kallen många?
Det andliga intresset har flera grenar som hör ihop dvs ett kall.
Det andliga kallet och livets övriga kall kan ändå sammanfattas i ett enda,
att utvecklas som människa, finna sin plats i samhället och att göra så gott man kan.
En filosofi jag tycker mig ha hört nån gång förr…..
Likväl kan människor bli förvånade om man uttrycker den, speciellt uttrycket utvecklas som människa.

Detta är vad jag kom på och kom fram till just nu.

Mvh
Henrik

SkallePer, när du skrev att vi alla är kallade, slog det an en sträng i mig. Jag tror du har rätt i det, trots att många berättelser om shamaner går ut på att bara vissa är kallade (eller har jag misssförstått). Särskilt viktigt är det, som du säger, att vi använder detta tillsammans som kollektiv.

Till Totta vill jag säga att när jag skrev att jag har en känsla av "no return", så menar jag inte det som något negativt eller bindande. För mig är känslan mer som ett uppvaknande. Att förändras så mycket att jag inte blir densamma igen, och att det därmed inte går att återvända till att tänka och leva som jag gjorde förut.

Nu ska jag förbereda min fullmåneresa.
Ha det gott!

vilka intressanta tankar

att säga nej till andevärlden o bli sjuk som du beskriver det Skalleper, tror jag är möjligt, o som jag ser det har man hamnat rejält snett om det skulle gå såpass långt... jag tror att man lätt kan hamna i en fälla av självutplåning för att "blidka" de influenser man står under, gudar, andar, maktstyre - allt som har med storhetstänkande att göra. Tror på det fria valet/viljan o en möjlighet hos alla att antingen ge bort den eller bruka den själv.

Rigmor: livet är fullt av "no return" precis som du beskriver det, förstår vad du menar nu, vissa händelser påverkar en såpass starkt att man aldrig blir densamme igen - både på gott o ont, beroende på vad man gör av det (offer för omständigheterna eller dra lärdom o växa av dom). Spontant tänkte jag på no return som om man skulle ha offrat något som man aldrig skulle få återse igen, delar av sig själv, eller varit med om trauman som satt såpass djupa spår i en så läkning inte vore möjlig..hemska tanke:/

skulle också vilja dra en parallell mellan andligt kall o kall i livet - för driften bakom är densamma, för mig iaf -vilja inifrån mig, för intresse finns, för att det faller sig naturligt, för att det får mig att växa som människa.. o alla plan berör ju varann - de andliga, kroppsliga, mentala, vad som händer medvetet, omedvetet.. osv.. tror på kallet som drivkraften mot personligt växande

sist en uppväckt tanke av vad som skrivits; ja eller nej som bindande svar? nej, löften man avlagt kan alltid brytas, ingen har rätt (o i slutändan därför inte "makt") att hålla en fast mot ens vilja. Vad tror ni?

vad är makt för er, positiv/negativ, skenbar, äkta?


Ha det! /Totta

"no return" har många sidor till sig.
- omöjlighet att gå tillbaka till ett tidigare läge eller kvalitativt sätt att vara på grund av en yttre påverkan fån tex. ngn eller ngr makter i andevärlden.

- oviljan att återgå till ett tidigare läge eller kvaliativt tillstånd på grund av den egna viljan och de lärdommar/erfarenheter/kunskap som har fåtts efter att initieringen har skett.

Såsom Henrik E skriver är nog att bli förälder en "port" som verkeligen inte har en återvändsknapp. Jag har inga barn så jag kan bara gå på mina upplevelser och observationer av andra som jag möter.

Jag upplever att jag inte har vare sig viljan eller möjligheten att "gå tillbaka" till innan min första medvetna initiering(portal) i shamanska termer. Men jag vill inte heller göra detta. Som jag upplever mitt liv och hur jag bygger mitt liv så finns ett inget annat bara annan form som det skulle kallas men i grund och botten skulle det vara samma saker som jag skulle göra bara andra ord att beskriva det.

Initieringar kan vara av lite varierad sort, som redan nog sagt.

Jag gick igen om en i veckan som jag verkligen fick kämpa mig fram igenom och den var från Andemakterna och situationen som gav.

Initiering såsom i kurs är ofta på annorlunda sätt. De har med Andemakterna att göra men även med mänskliga lärare i mellanvärlden.

Ja, Rigmor jag tror att vi alla är kallade och var och ens uppgift är att hitta till vad de är kallade, vad de är bra på förmågor och sedan vilken vilja och sätt som detta skall nyttjas på är en andra frågor och upp till individen.

Totta:

Vad makt är tycker jag är en intressant fråga som jag tycker du kan starta en ny tråd med istället för att spinna av i denna.

Kramar,
S_P

Ja, jag sätter punkt för mig här, blir en ny tråd istället ;)

/Totta