Hej.

En indiansk medicinman beskrev detta med att bota, som att man ska bara bota det man botat tidigare. Men hur går det ihop? Jo den första man botar är sig själv. Man experimenterar inte på andra människor och man experimenterar inte på djur.

Undantaget från denna regel är att man börjar bota när makterna har initierat en själv för ett visst botande. Men det gör makterna bara då man botat sig själv tidigare.

Min fråga är:
Hur länge måste man utbildas föratt bli läkare? Varför skulle det vara kortare för att bota någon andligt?

Kommentarer.......

Mikael P

Äh, det blir så mycket teoretiserande tycker jag. Jag sysslar ju med en del botande, och inte har jag någon gång trott att det är JAG som botar. Däremot är jag förmedlare av bot ibland. Funkar det så funkar det, annars är det något annat som behövs eller är i görningen.

Ett barn kan vara förmedlare av bot, utan att barnet ens förstår. Utbildning? Äh.

Kanske är det istället så att vi vuxna behöver hitta tillbaka till botet. Att vi inte kan syssla med bot förrän vi slutat lära oss att krångla till det så himlans massa.

En sak jag lärt mig är att det är aldrig min vilja som räknas för någon annan person. Det är som sagt inte JAG som botar.

När en person kommer till mig och ber om bot händer det ibland att jag säger nej. Personen är inte redo för bot, och det är slöseri med min tid och energi att "försöka". Andra gånger kommer någon till mig och ber om bot och botet blir verklighet bara för att personen tog sig tid, energi och kraft att bestämma sig för att bli botad, inte för att jag gjorde ett dyft. Andra gånger blir det ett hårt arbete både från min sida och personens egen sida, många steg att gå i lagom takt.

Visst, ska jag gå till en läkare vill jag verkligen att de har en gedigen utbildning.
När det gäller det psykiska delen vet jag av egen erfarenhet att utbildning inte garanterar varken kvalitet eller bot. Det handlade om vem jag mötte och när.

Oftast när det gäller psykiskt bot handlar det för mig som "botare" att om att vara en så trygg och närvarande person att min "patient" vågar bli frisk. Vågar må bra. Vågar plocka fram de inneboende krafter som gör att de botar sig själva. Vågar separera från ett plågsamt intrång. Osv. Jag är enbart ett redskap för botet, jag botar inte.

Visst har jag plockat bort både intrång och skräp, hämtat själsdelar, lagat, fixat och botat, men det handlar nästan alltid om att min patient är redo för botet och jag bara är en förmedlingslänk.

Möjligen är det det som det behövs utbildning till: att våga se verkligheten som den är, att inte lägga sig i med sitt ego och egna behov och önskningar, att våga låta kraften flöda och vara djupt närvarande.

Det är helande och bot för mig.

åh vad intressant.

Jag är ganska ny inom shamanismen, på det sättet att jag inte kan så mycket om det. Men ju mer jag får höra desto mer känner jag igen i det jag redan gör.

Jag har ingen utbildning inom hur man botar, helar någon. Men har genom åren blivit tillfrågad om hjälp av olika människor och på olika sätt.

Min fråga är: tror ni att även om man bara vill gott kan göra ont?

För nio år sedan kom en bekant med ett bekymmer och bad min om hjälp, skälet att hon kom till mig kan jag bara spekulera om, men jag tror att det var för att hon visste att jag var inne i "magins" värld och att hon kände tillit och tilltro till mig. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde utan gick efter känslan som kom till mig. Och botad blev hon.

Var detta fel av mig?

I efterhand kan jag känna att jag gick in i något jag inte alls kände till men kontentan är att det gick bra, var detta bara tur eller var det så att eftersom jag föjlde "känslan" och bara ville gott så gick det bra?

Ser fram emot era åsikter :)

Intressant. Kan man hela utan att veta vad man gör? Om vi utgår ifrån att en kram, en beröring, en smekning är helande i sig - kan man då inte säga att alla kan hela på ett enkelt sätt?

Men visst, nu kanske vi talar om andevärlden och trumresor och sånt som jag inte vet så mycket om egentligen... Så jag kan inte "svara" utan kommer med några tankar från en nybörjare. :)

Jag skulle själv inte vilja bli botad av vem som helst. Det måste kännas rätt, jag litar på min intuition. Och det har kanske mindre med erfarenhet att göra än med personkemi.

Jag har mött personer som har mycket erfarenhet men som jag inte gillar eller litar på. Jag skulle inte vilja att dom botade mig.

Samma sak med läkare, jag har träffat otroligt arroganta och nedlåtande läkare. Jag litar inte på att dom VET vad dom gör, oavsett utbildning eller erfarenhet.

Eller tänker jag fel när det gäller shamanism?

Jo så borde det ju vara. Det finns väl inte en kotte som inte mår bättre av en kram, smekning eller en klapp på axeln. Eller är det självhelande kanske? Att man sas helar sig själv med den energi som den andra för över eller väcker inom en.

Sebastian

Hej
Själv är jag inte botare så mina åsikter är inte så viktiga. Men med utgångspunkt från psykiatrin kommenterar jag, nederst, ett sidospår i denna tråds diskussion. Först en fråga.

Mikael P, jag vore tacksam om du förtydligar vad du menar med bot och att bota sig själv. Människan är mycket komplicerad och har sina brister som jag ser det. Hur mycket annat, förutom den kanske svåra sjukdomen, ska åtgärdas/balanseras? När är man botad?

Det var intressant att läsa uthiens tankar och erfarenheter av bot och om utbildning, och att få ta del av ytterligare någon botares synpunkter vore kul. Mig tycks det som att facit inte finns, man måste finna sin egen sanning och då är inte bara de egna erfarenheterna utan även andras insikter och denna diskussion till hjälp.

Min kommentar.
Förstärkare, är en fackterm. Psykiska svårigheter gör att en personen i flera avseenden begränsar sitt liv, blir handikappad. Gäller det barn, ungdom blir hela familjen handikappad. Genom sitt agerande och sin attityd kan omgivningen, även utanför familjen, förstärka svårigheten och ingen förändring sker. De som bidrar till att handikappet kvarstår kallas för förstärkare. “Alla spelar med” och den enskilde har/får en roll som psykiskt handikappad.

Kramar, “kärlek” kan vara ett sätt att förstärka svårigheten. Det beror på sammanhanget. Den tant som vägrar ge mig en kram så länge jag inte tar itu med mina svårigheter är en förståndig tant.
Först när jag metodiskt börjat jobba med mig själv kan hon ge mig en kram, till stöd och uppmuntran.

Så en reservation. Jag tänker i det hittills sagda inte på psykotiska och andra grava tillstånd även om viss relevans föreligger.

Metod + förtroende + MOTIVATION, kan mycket väl leda till positiv förändring eller bot.

Mvh
Henrik

Hej.

Jo denna indianska botare pratade inte om shamansk bot speciellt, utan all form av andligt inriktad botekonst vilket han även inräknade användandet av örter.
Han menade uttryckligen att det tex var oetiskt att prova mediciner på djur, utan man skulle prova dem på sig själv istället.

Han menade också att shamaner vanligen går igenom olika sjukdomsförlopp själva, och att det sammanfaller ofta(st) med någon form av initiering, så botandet av sig själv blir en sorts andlig initiering. Han talade inte speciellt om det vi skulle kunna kalla psykiska sjukdomar, utan sjukdomar överhuvudtaget, eftersom han inte såg en uttalad skillnad mellan fysiska och psykiska sjukdomar.

Personligen så anser jag inte att det som "vem som helst" kan göra, är botande.
Att gå omkring och kramas är inte att bota människor, anser jag, även om det möjligen är bra i sig.

Jag anser inte heller att barn är "små buddhor" utan mestadels fullt utvecklade psykopater.

Mikael P.

Hej Mikael. För mig känns det som om du vill göra helandet till något magiskt, något som bara välutbildade och extra kunniga och /eller extra kraftfulla kan/får göra.

Kanske har vi olika defenitioner på vad bot är?

Jag blir ofta ganska allergisk när det handlar om "utvaldhet" eller "jag är kraftfullare än andra" eller "jag har gått igenom femton initieringar, hur många har du?"

Kanske missförstår jag dig alldeles? :blink:

Givetvis pratar jag inte om generellt handviftande när jag pratar om bot, och jag har många gånger skrivit i det här forumet och varnat för allmänt klåperi och aningslöshet, men jag fattar inte riktigt vart du vill komma...

Och givetvis är inte kramar generellt alltid botande, det var inte det jag påstod heller. Ofta är kramandet ett sätt att skydda sig själv från jobbiga känslor, man kan t.ex. krama någon som är ledsen för att själv slippa känna sig ledsen. En sådan kram är oftast bara jobbig och "klibbig " för den som får den.

Vad jag menar är att man inte måsta vara certifierad botare för att faktiskt kunna bota.

:respect: Allow me a few minutes of utter worship and groveling :respect:

Jag tycker dina frågeställningar är lite kluriga. Kommer bara i tanken fram till att ett framgångsrikt botande ur ett shamanskt perspektiv är upp till andevärlden och omgivningen i den vanliga verkligheten. Har en person utan förankring i andevärlden fått för sig att hävda att hen ägnar sig åt shamanskt bot så misstänker jag att det blir ganska torrt och kortlivat sådär. Å andra sidan finns det kanske en del personer som har praktiserat en del men som ändå inte har tillräckligt på fötterna men som "vill väl" osv och då kan det ju eventuellt få tråkiga konsekvenser. Svårt att sätta en fast tidsram på blivandet utav botare eftersom allas vägar är olika och dessutom minst livslånga på ett vis...

Jag skulle nog tycka det var mer intressant att få höra om människors erfarenheter angående lurendrejare, folk som velat väl men begått misstag samt allmänna erfarenheter av rent maktmissbruk eller om man själv klampat i klaveret men lärt sig av det och så vidare... I en anda av ödmjukhet och respekt såklart. Jag är inte intresserad av offentlig forumslynchning oavsett vem som eventuellt gjort vad, utan av att lära och ta del av andras erfarenheter i sammanhanget.

Hej Uthien.

För mig är helande något magiskt. Samtidigt är den magiska förmågan något du kan lära dig. Som med allt annat är det ju bättre om du har naturliga förutsättningar för det.

Med andra ord, "alla" kan lära sig, men en del lär sig snabbare och bättre än andra. Och en del kommer mycket längre än vad andra någonsin kan komma.

Men även den som har världens bästa förutsättningar, mår bra av att träna, eller leva på ett lärande sätt. Helt enkelt, den mindre begåvade kan komma mycket längre genom flitigt tränande, än den mest begåvade, som inte tränar alls, utan bara tror på sin naturliga begåvning, och inte utvecklar den.

Men begåvning inom detta område är mer komplex än inom en del andra områden. Begåvning är ett växelspel mellan det som du är själv, och makternas planer för dig. Vilket är detsamma som ditt Öde.

Förmågan att bota och göra regelrätta underverk vilar säkert på makter utifrån, som man bara kanaliserar till bot själv. Men dessa makter kanaliseras inte genom vem som helst och hur som helst.

Så alla kan utföra botande i något perspektiv, men det är få som är verkligt skickliga.

Sedan tycker jag att det är av underordnad betydelse om personen i fråga är skicklig att bota genom att vara en extremt andlig människa som kan utföra rena underverk, eller om människan är en skicklig botare med en extrem teknisk förmåga. Själva botandet är det centrala.

XXXXXXXXXXXXXXX

Jag är ingen botare enligt den normala definitionen av det. Jag botar få gånger. Ibland använder jag örter för mer vardagliga åkommor. Jag är stödperson för många, vilket betyder att jag för ett aktivt samtal/bedriver själasörjande/kamrat-stöd. Regelrätt terapi håller jag mig ifrån, det får andra mer kompetenta utföra.

Några enstaka gånger har jag bedrivit regelrätt botande/deltagit i seriösa ceremonier för regelrätt botande.

Mina inlägg ska alltså INTE ALLS ses utifrån perspektivet att jag är botare själv, utan utifrån perspektivet att jag vill ha tillgång till kompetenta läkare och kompetenta botare.

Jag tycker alltså att det är precis lika motbjudande som du, att det finns en massa icke-kompetenta botare med alldeles för förväxta egon, som tror att de är botare. Med andra ord, jag tycker precis lika illa som du om generellt, pretantiöst handviftande, allmänt klåperi och aningslöshet.

Jag anser att du som botare tar på dig ett extremt stort ansvar. Jag tycker mig se att många som kallar sig botare inte alls uppfyller det ansvaret.

XXXXXXXXXXXXXXXXX

Man kan INTE se botande utifrån ett perspektiv av elitism.
Även den mest skicklige och begåvade, ser inte sig själv som en sorts elit som kan utföra botande på grund av sina speciella gåvor. Botande hör ihop med ödmjukhet.

Botande är inte en fråga om certifikat. Du kan däremot få certifikat i speciella tekniker.

Mina frågeställningar är kluriga. De är avsedda att vara just kluriga. De är avsedda att skapa en debatt och en självreflektion. Jag försöker åstadkomma ett "skapande samtal" genom ett diskussionsforum.

Mikael P.

Har du gjort någon angelägen erfarenhet du vill dela med dig av? Skulle vara intressant att höra, och om det är något särskilt som ligger till grund för dina tankar idag?

Själv har jag stött på en del, främst människor som inte respekterar andras integritet genom att bl a komma med felaktig/irrelevant information om andra ur ett andligt perspektiv. Annars har jag bara andrahandsinfo om folk som säger sig kunna ditten eller datten men som kanske egentligen bara vill ha hjälp själva eller en kul image eller så. (?)

Hej Laquesabe.

Kanske har jag det? Svårt att säga, eftersom det är något som andra måste avgöra! Mitt personliga förhållande till botande är ganska kluvet, eftersom jag till stora delar inte har förtroende för de som går ut och kallar sig andliga botare, annat än i undantagsfall.

Jag har under många år försökt att lära mig om örter och örtbot. Då talar jag inte om magisk örtbot eller några antroposofiska system, utan rätt och slätt om att använda örter som en sorts "naturlig skolmedicin", om du ursäktar uttrycket.

Jag har själv en uppfattning där botande är det primära, oberoende av metod som man använder. Med andra ord så är man i första hand botare (om man nu är det!) och i andra hand exempelvis shaman.

Jag personligen är alltså sådan att jag ofta försöker bota små enkla åkommor med örter. Huvudvärk, halsont, förkylningslindring, osv. Jag lägger ingen annan "magi" i detta, än just goda intentioner och örternas egen kraft.

Jag har ett nära förhållande till örterna som medicin, som kryddor, som smaksättare av öl och mjöd och vin, och örterna som vishetsbringare och drömskapare. Shamanism? Knappast, men det beror ju på ens egen definition av vad shamanism är. Jag skulle hellre kalla det en sorts folklig trolldom. Som gått genom traditionerna från "de som vet". Som min farmor, tex.

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Men jag har träffat på kraftfulla botare. Som verkligen KAN bota. Som får normala människor att slå volter (inte bokstavligt, utan praktiskt, i verkligheten) från stående. Som skapar verkliga bilder hos mig, tex. Jag vet verkligen skillnaden mellan verkliga botare och de som bara är "wannabees". Jag känner det då jag träffar folk, utan tvekan. Däremot är det svårt att känna det hos människor som skriver artigt och belevat. Om jag inte provocerar dem en smula, för då bär det fram tvärs genom cyberrymden och det skrivna. Ett annat sätt är ju att se deras teckningar eller läsa deras dikter.

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Mitt övriga botande vad gäller psykiska åkommor, är på samma nivå som mitt örtkunnande. Jag botar genom att samtala med människor. Inget svårt eller omöjligt. Här får du nog acceptera att jag inte talar mer i detalj, eftersom vi rör oss i en liten värld, och genom mina beskrivningar skulle jag kanske avslöja en del om människors problem.

Men jag kan ge ett litet exempel på vad det kan innebära. En person ville prata om sitt förhållande till sin mor. Och personens mor hade ganska nyligen gått bort. Jag kände personen i fråga ganska väl, men jag kände inte alls personens mor.

När jag får se personen och dennes mor på ett foto, så ser jag på en gång att det finns incest med i problembilden. Det var ett foto taget av en professionell fotograf i en studio. Detta blev förstås en insikt som jag använde i våra vidare samtal, och som jag senare fick bekräftat i våra vidare samtal.

Personen kom sedan att bränna fotot, eftersom det var så laddat. I detta fall så hade jag dessutom ställt upp som själasörjare, men samtidigt INTE som terapeut, så jag var tvungen att vara mycket uppmärksam på den fina gränslinjen mellan dessa båda.

XXXXXXXXXXXXXXX

Ett fåtal gånger har jag bedrivit rent magiskt bot, tillsammans med andra. Ett fåtal gånger har jag gjort precis raka motsatsen. Men jag tror att jag har skrivit tillräckligt för tillfället, och jag kan tycka att vi kan diskutera det som jag skrivit så här långt.

Det är helt riktigt det du uttrycker. Samtidigt försöker jag också ge något tillbaka av historier och sagor.

Mikael P.

Jag uppfattade din första post som en konkret fråga om hur mycket initiering eller lärlingskap man måste få för att kunna bota. På det svarade Uthien rätt bra tyckte jag. Alltså, att ibland händer det bara, som i Trissreklamen. Utan att man vet varför. Nu efter dina långa inlägg undrar jag också vad du mera är ute efter.

Jag tycker precis som du att det är viktigt att ha en sådan integritet att man inte går på vad folk skryter med för förmågor som helst. Men det tror jag att de flesta här är överens om.

Vill du veta hur man övar upp sin förmåga? Det har jag inget svar på, men om det är det du undrar så går det väl bra att ställa den frågan (säger jag helt naivt som inte tror på förställning...)

Hej.

Jag måste erkänna att när jag ställde frågan, så var jag inte helt klar över vad jag frågade och varför. Frågan var konkret och till synes lättfattlig. När jag själv började tänka på frågan, och när jag läste inläggen, så blev jag mer och mer klar över att den inte är så lättfattlig trots allt.

Jag gick in med en egen uppfattning, som Laquesabe så riktigt påpekade, och jag ville ha andras uppfattning för att kunna konfrontera dem i mig själv, i min egen tanke. Det kanske låter lite "underligt", men jag kan göra just det, låta olika uppfattningar, ta position i mig själv, och diskutera mot varandra. Det är något som jag gör så ofta, att jag många gånger känner igen diskussioner på denna sida, ifrån mina egna diskussioner med mig själv.

Det är denna "metod" som jag använder för att förstå andra. Jag skapar så att säga dem i mig själv, och minns allt som de skrivit i mig själv på ett undermedvetet plan, och därmed får dessa ett liv i mig själv. Observera att detta INTE är en RESONERANDE metod. Det är en aspekt av det jag kallar "Kunskapande" och det är en av mina andliga discipliner. Observera också att jag är fullständigt medveten om att det normalt är en skillnad mellan min skapade bild och verkligheten. Såvida det inte finns en regelrätt, direkt kontakt, som det bara finns undantagsvis.

Nåväl, när jag gjorde detta, så kom jag fram till att min bild av allt detta med healing, inte alls var klar, på det sätt som jag vill att saker ska vara klara.

SJälva grundstenen är ju ordet "healing". Vad menas med healing, vad menas med bot, som så riktigt påpekades, jag tror det var Uthien som påpekade detta.

Utifrån ett riktigt brett perspektiv, så är ju även en normal doktor en "botare". Men min fråga var ju inte ställd utifrån det perspektivet, det var på tok för brett.

Utifrån mitt eget perspektiv är ju en botare, detsamma som en som botar på alternativa sätt, relativt en skolmedicinare. Samtidigt som mitt eget sätt att använda örter, ytterst sett faktiskt vilar på samma grund som skolmedicinen. Ja till och med så att den vetenskapligt inriktade örtmedicinen ÄR DETSAMMA som grundstenen och den historiska bakgrunden till skolmedicinen.

Men är det just detta som finns i perspektivet av min fråga? Självfallet inte!
Den indianska medicinmannen talar om MAGISK bot, där örternas magiska kraft och hans böners magiska kraft, skapar en bot.

Han talar inte heller om bot som utförs genom att förstärka och aktivera en människas självläkande förmågor. Inte för att han skulle tycka att det är fel, eller att han skulle vara motståndare till det. Utan att han faktiskt påstår att hans magiska bot är ett helt annat perspektiv.

För resonemanget om människors självläkande förmåga genom tex sockerpiller-effekten, är ofta det som framförs som orsak till att tex shamanskt botande fungerar. Eller att den indianske botarens medicin fungerar. Men så ser inte den indianske botaren det, utan ser det som två skilda, men samverkande krafter.

Vad som är förvånande för många är att han talar inte heller om ett renodlat shamanskt botande, med tex undervärldsresor och återfinnande av förlorade själsbitar och kraftdjur. Om man nu ska skapa en begreppsmässig skillnad som kanske inte alls finns hos den som använder dessa tekniker, rent ursprungligt.

Den indianske botaren pratar om regelrätt magiskt botande, som i sig består av kanaliserad kraft från makten/makterna. Det betyder inte att underkänner det andra, men han anser att detta är just det unika med hans position. Att makterna givit honom tillgång till krafter som egentligen inte är hans egna.

Men hans tillgång till dessa krafter vilar på att han själv faktiskt förtjänat att tilldelas dessa krafter. Han har så att säga fått utbilda sig för att få tillgång till detta. Det är inget som kommit slumpmässigt till just honom. Utan det har kommit genom stor ansträngning och många gånger stora umbäranden.

När jag träffat på botare i Sverige, så ser jag inte att de i verkligheten delar detta perspektiv. Motsättningen mellan dessa två perspektiv var det som i grunden var ledande för min frågeställning.

Jag hoppas att det blev klarare nu.

Mikael P.

Hej igen.

Jo en del tycker kanske att det låter underligt att låta olika uppfattningar eller rent utav personer stå mot varandra i ens eget psyke. Men det är inte så underligt som det låter. Det är vad jag uppfattar att många kvinnor gör, men på ett helt omedvetet plan. Det är själva grunden i förmågan till inkännande.

Med tanke och genomskådande kan man få grepp om denna helt naturliga process på ett mer medvetet sätt. Denna tankeprocess är alltså helt naturligt förekommande och jag tror att det är en sak som gör oss människor till just människor. En grundsten i vår sociala kompetens. Det är något som SER UT SOM direkt andlig kontakt, men är det inte, i grunden.

Denna metod kan alltså vara medvetandegjord och med det mer medvetet eftersökt. Och den passar bra till till exempel texter på Internet, istället för "smileys". I levande livet så kan man ju förstås använda det också, men direkt andlig kontakt är ju ett steg bättre, men ofta kombineras dessa båda metoder.

Sett utifrån detta perspektiv så skulle jag, som exempel kunna läsa Uthiens första inlägg med förvåning. Är det vad Uthien egentligen tycker helt och fullt? Eller överförenklar hon? Eller tar hon en ställning för debattens skull?

För andra människor än Uthien, skulle jag kunna tro att hon inte medvetet hade grepp om sin kunskap, men det tror jag inte om Uthien, med ledning av det som hon skrivit vid andra tillfällen. Läs igenom hennes inlägg en gång till och begrunda!

Jag framför detta som ett exempel, och hoppas på att Uthien inte misstycker! För det är så med denna metod, den är inte 100%-ig. Och det är där man måste vara helt klar och medveten. Den ÄR inte direktkontakt, den har ganska betydande felkällor, så man kan inte påstå att den ÄR sanning. Däremot rätt använd, så spar man undan en liten markör som hänger ihop med Uthien, som i framtiden kommer sig visa vara väsentlig för förståelsen.

All denna metod, utom kanske just det sista kan många ha helt omedvetet, det är viktigt att poängtera igen. Och det är förstås ett extremt värdefullt verktyg för tex en botare. Så man slipper gå omkring som "doktor House" på TV-n och prova trettioåtta tester och diagnoser. Och slipper vara en vandrande databas, som alltid kommer att kännas ofullkomlig och frustrerande.

Mikael P.

Ditt sätt att skaffa förståelse och kunskap genom att låta olika åsikter få komma till tals i ditt sinne, är inte på något sätt underligt, det är inte ens särskilt ovanligt. Jag skulle tro att de flesta nyfikna och reflekterande människor använder sig av just den metoden, medvetet. Jag har väldigt svårt att tro att det skulle ske omedvetet för just kvinnor. Faktum är att jag har diskuterat just detta med både kvinnliga och manliga vänner, och det verkar inte vara någon skillnad på dem i det hänseendet. Det är fullt förståeligt och trevligt att du försöker finna ut hur kvinnor tänker, men kanske skulle du försöka se hur lika vi är istället för att söka efter skillnader där inga finns. Någon skillnad kan det finnas i hur vi kommunicerar våra tankar, men knappast i tankeverksamheten i sig. Men nog om det.
Det var bra att du klargjorde i ditt inlägg att det var detta du sysslade med här på forumet, det gör det lättare att följa dina inlägg.

Jag uppfattade Uthiens svar som att hon ser på botande på just detta "indianska" sätt. Det förvånar mig att du har fått uppfattningen från svenska botare att de inte ser det på det sättet. Men kanske de inte riktigt vågar förmedla sin uppfattning så direkt, eftersom den är mindre accepterad i vårt samhälle? Jag har själv lyckligtvis förmedlat bot vid ett par tillfällen, och jag uppfattar det på samma sätt din arketypiske medicinman i citatet ovan. Alltså att det finns ett element av magisk bot som jag inte själv har kontroll över, något jag förmedlar utan att jag vet hur det går till. När jag säger att jag inte vet hur det går till menar jag att jag inte vet varifrån botet kommer, så att säga. Men självklart försöker jag vara uppmärksam på vad som händer och vad jag känner. Jag har också frågat "patienten" hur den upplever det, så att jag får en uppfattning om vad det är jag förmedlat och om det funkar. Men själva det magiska elementet har jag ingen koll på.

Så nu har du två personer här på forumet med mer (Uthien) eller mindre (jag) erfarenhet av botande, och vi verkar ha ungefär samma uppfattning om vad det innebär att förmedla bot. Att inte veta varifrån botet kommer betyder inte att man inte är reflekterande eller omedveten. Det betyder att man överlåter botandet till en annan makt. Det bygger på tilltro till den högre makten, och denna tilltro är fullt medveten. Jag undrar varför du uppfattade Uthiens svar som att hon är omedveten eller obtetänksam, eller hur det var du menade?

Jag menar inte att man inte behöver vägledning eller goda råd. Det är därför jag gör shamanska resor, för att fråga andliga vägledare om råd eller också frågar jag en erfaren botare. Det kan ju också vara värdefullt att gå "i skola" hos någon med erfarehnet. Men själva den kanaliserande förmågan, alltså förmågan att *förmedla* botet, kräver ingen utbildning. Det kom till mig plötsligt utan förvarning och utan att jag gick i skola för att lära mig upptäcka det.

Ta med dessa tankar i din inre dialog och se vad som händer.

Hej.

Först av allt, jag har inte påstått att Uthien gör något omedvetet. Tvärtom.

Jag påstår inte heller att skillnaden mellan svenska botare och indianska botare skulle ligga i det stycket som du citerar. Där tror jag att de är lika, åtminstonde i det de säger och påstår.

För att förtydliga, jag påstår att skillnaden istället ligger i just sådana saker som förhållande till initiering och långvarig utbildning. Vilket var min fråga från första början.

Svenska botare verkar ofta gå kurser för att lära sig att bota, och sätter upp sin praktik efter ett fåtal kurser och kanske ett par års verksamhet. Indianska botare går i direkt lära hos en annan botare, och det verkar ta åratal. Till exempel så verkar de ta ca tio år på sig innan de håller i en svetthydda, medan svenska botare använder det efter kort tid.


Angående resonerande. Nej jag tror att jag inte uttryckte mig riktigt klart. Det är självfallet så att människor rent allmänt använder resonerande och ställer alternativ mot varandra. Det är inte det som jag menar. Jag menar något helt annat.

Jag ger inte heller uttryck för "hur kvinnor tänker", utan jag ger uttryck för att många kvinnor använder en annan metod än vad många män använder för tex socialt inkännande. Den metoden är i sig allmänmänsklig, men den används ofta(re) av kvinnor än av män, och de allra flesta som jag stött på, använder den omedvetet, så att de själva eller andra tror att det är en sorts tankeläsning.

Mikael P.

Hej igen.

Jag ska försöka ge ett klarare exempel på vad jag menar med tankesättet. Jag tar det exempel som jag hörde en gång, det måste ha varit 1982, då jag först kom i kontakt med denna mentala teknik.

Jag kom i kontakt med detta, då jag höll på att programmera testinstrument. Alltså skrev programvara för en testare som skulle testa en av de datanät som var moderna då. Idag är det stenåldern och försvunnet.

För programmeringen så kom det in en konsult, som jag var i behov av då, verkligen. Jag var inte så bra på programmering, för jag var färsk, och bara 22 år. Konsulten hävdade också att han var noide, vilket var väldigt ovanligt att någon ens kände till ordet dessa dagar. Konsulten kom alltså att lära mig både andliga tekniker och lärde mig att verkligen förstå programmering. Jag såg inget konstigt i det då, och jag ser inget konstigt i det nu heller.

Programmering är ett speciellt hantverk. Det är ett abstrakt tänkande draget in absurdum. Allt kan symboliseras av vilket tal som helst. Det är också speciellt så till vida att programmerares produktivitet varierar ofantligt. En programmerare som är väldigt skicklig, kan vara TJUGO gånger snabbare, än en medelmåttig programmerare. Alltså skillnaden mellan den mest skicklige och den normale är så extrem att det saknar motstycke inom andra sysslor. Denna konsult tillhörde en av de som var extremt skicklig och kreativ.

Faktiskt så var det så att hans skicklighet berodde mycket på just hans kreativitet. Genom att komma på extra smarta algoritmer (=lösningsprinciper för problem), blev han än mer effektiv. Det var alltså inte frågan om att han skrev snabbare på tangentbordet, tvärtom var det pekfingervalsen.

Nej han löste problemen genom att VISUALISERA en bild av processorn i sig själv. Visualisera är en smula missvisande term, för det var inte bilder i betydelsen mentala bilder som han skapade. Han skapade och frammanade i sig själv en kopia av mikroprocessorn med dess interna register. Inte bara som bilder utan som FUNGERANDE enheter. Han BLEV alltså processorn. Det var inte ett resonerande om att han var en processor. Det var inga ord, utan han skapade en fungerande mental entitet i sig själv, efter sin egen vilja och önskan. Han kunde helt enkelt exekvera kod i sig själv.

Han beskrev att han lärt sig detta av någon annan, som jag inte har träffat.

Hur som helst, jag har försökt lära mig metoden, med hyfsad framgång, och jag använder den inte enbart till programmering, utan till kunskapsförvärvande överhuvudtaget.

Jag trodde länge att det var en modern ide, men jag insåg med tiden att tekniken är URGAMMAL. Som jag sa, det är i grunden en teknik som gör oss till människor. Det betyder att den finns egentligen hos alla människor som är normalbegåvade. Men en del använder inte tekniken alls, och många använder den omedvetet, i den bemärkelsen att de använder den till ett sätt att se människor i sociala situationer.

Jag har tex hittat den beskriven i Eddan, där Oden är kunskapssökare, alltså i Havamål.

Jag har inte träffat på så många som använder den medvetet i betydelsen generellt verktyg.

Av de människor som använder den omedvetet, så har jag tyckt mig se att det är långt mycket vanligare bland kvinnor än bland män. Men som jag skrev ovan, det beror inte på att förmågan skulle saknas hos män. När jag ser den i sin omedvetna form hos kvinnor, så kallas den ofta för "kvinnlig intiution".

Jag hoppas att det blev klarare på detta sätt.

Mikael P.

Hej igen.

Ibland måste man se saker utifrån för att förstå det. Detta är ju egentligen en variant av den helt uråldriga "jakt-shamanismen". OM du ska jaga ett byte, och förfölja det tills det stupar, så BLIR du ju bytesdjuret, för att helt assimilera dess tankemönster.

Det föll mig in nu när jag lät detta expandera och ta plats i mitt sinne.
Ursäkta att jag "resonerar" med mig själv på ett offentligt plank.

MP.

Hej!

Jaha! Då missförstod jag helt enkelt vad du skrev. OK, nu fattar jag. :)

Öh... när jag skrev om "hur kvinnor tänker" så menade jag egentligen medvetna processer i en vidare bemärkelse (att skriva "tänka" i sammanhanget var nog slarvigt av mig). Varseblivning är kanske ett bättre ord, alltså att ta in och bearbeta information från omgivningen. Jag skulle vilja säga att kvinnor inte varseblir eller behandlar information på annorlunda sätt än män (och inte tänker annorlunda heller). Men strunt samma, vi har olika uppfattning och kommer kanske inte vidare. Dessutom hör den diskussionen inte hemma i den här tråden.

Nej, men du uppfattade något hon skrev *som om* hon var omedveten om sin kunskap, eller att du hade tolkat det så om någon annan hade skrivit hennes inlägg:

Jag undrade alltså vad du menade kunde tolkas som en omedvetenhet (givet att någon annan än U. hade skrivit inlägget).

Nu tror jag faktiskt att jag förstår vad du menar. Det är underbart om du kan använda dig av det för att bota!

Det som du beskriver i det här stycket låter däremot som helt vanlig empati. Alla människor är empatiska i större eller mindre utsträckning, även män. Om man är mycket empatisk så är man oftast medveten om det, så jag förstår inte vad du menar att kvinnor är omedvetna om sin empatiska förmåga.

Jag tror att man kanske ska skilja på empati, och den mer magiska identifikationen som du beskriver att "processor-shamanen" ägnade sig åt. Eller kanske är empati liksom fröet till denna förmåga? Hmmm... intressant!

Jag skulle vilja tillägga att jag inte upplevt att jag har använt mig av denna identifikationsmetod när jag har förmedlat bot, och jag är rätt säker på att det inte skett på ett omedvetet plan heller. ;)

Mikael:
Givetvis så förenklade jag när jag skrev det första svaret i det här inlägget! :D
Att skriva på ett forum blir alltid förenklat i större eller mindre utsträckning.

Kanske handlar det delvis om en skillnad i defenitionen på magi - för jag tycker inte att det är magi när andevärlden andvänder sig av människor för att skicka kraft för att bota. Och visst kan man behöva undervisning för att låta sig användas som ett redskap på detta viset - just bara för att vi människor krånglar till det så himlans mycket alltsomoftast. Men rent principiellt vet jag inte om jag tror att ALLA behöver gedigen undervisning för att kunna förmedla den "magiska" helandekraften som kommer från andevärlden.

Återigen - jag är inte så förtjust i elitistiskt tänkande, jag ser det snarare som en naturlag att kunna bota än en "utvaldhet". Men vi har olika intressen och alla bryr sig inte om att möjligheten finns. Och det tycker jag är helt i sin ordning, somliga spikar och hamrar, andra kör buss, och somliga låter kraft som inte är deras egen strömma igenom dem för andras skull. Inget konstigt!

Just nu så ska jag hinna med bussen till jobbet, så det blir inte så mycket mer skrivet.

Jag skulle vilja tillägga, så här efter att ha hunnit läsa igenom tråden lite bättre, att jag inte alls föraktar utbildning. Och att västerläningar gärna kastar sig ut i helande fastän de bara gått en helgkurs eller två, och tror att de greppar det hela, det har jag också sett hända. Och visst har jag gjort misstag, som att ge för mycket energi fastän jag förstod att jag skulle sluta (min klient bad mig fortsätta och jag var "snäll"). Sådant kan ju vara bra att ha utbildning till, så KANSKE man slipper göra så många misstag innan man lär sig av erfarenhet.

Men jag vänder mig emot att det bara är utbildning som gäller, eller omvänt, att har man en viss utbildning så är man "bra".

Kanske har jag lite svårt att förklara vad jag menar, och det beror nog på att jag heller sysslar med botande än klurar på hur det hela fungerar.

Givetvis får mitt analytiska och vetenskapligt skolade sinne fnatt ibland, men det gäller att lägga det åt sidan just vid helandet, annars blir det ju "jag" som försöker bota. Och visst, har jag mycken kunskap och erfarenhet kan nog även "jag" bli en hygglig botare, men jag litar nog heller ganska tungt på andevärlden och krafterna där. Det kan behövas mycket utbildning att se skillnad på sina egna behov och önskningar, och andevärldens ibland subtilare sätt att arbeta.

Jag undrar lite om varför jag alls gav mig in i diskussionen, för det känns bara trassligt, och jag känner mig som en nybörjare.

Jag tror att det mesta om helande har jag lärt mig genom livserfarenheter, somliga av dem har jag fått gå igenom utan att veta om jag skulle överleva eller inte, visst kan man kanske kalla det utbildning, men jag gillar inte den tanken alls!

Jag skulle tycka det vore riktigt intressant att gå t.ex. The Four Winds helandeskola, men jag har inte 60 000 kr plus resa för de fyra veckornas grundutbildning. Jag får helt enkelt förlita mig på att jag är på rätt väg ändå.