Bodvar har beskrivit i fina inlägg hur shamanismen är beskaffad, bl.a. geografisk.
Det intressanta är att "den" är med oss hela tiden... även hos folk som inte själva valt den vägen. Jag ska ta upp två exempel från det vardagliga livet, från två jag känner och som inte har en aning om vad shamanism är.

Jag nämner dem inte vid namn men så här är de små berättelserna:

1) En kompis till mig har en släkting som länge varit en storrökare. Detta har naturligtvis satt sina spår på det sätt det kan göra. Tillsammans med astma har situationen blivit värre och värre. En gång för ganska länge sedan var denna man vid sin sommarstuga och var då mycket dålig. Så dålig att döden sågs som ett sannolikt alternativ. Han lade sig för att sova och drömde sen...
.. att han stod stilla i natten och han hörde ljud av hovar. Ett ekipage kom, en fin vagn som drogs av fyra hästar. Alla svarta. Ekipaget stannade vid mannen och han såg upp på den som körde vagnen.
- Är du döden? Frågade han.
- Ja, det är jag.
- Så, du har kommit för att hämta mig?
- Nej, du ska leva lite till, sa döden och stack ner näven - armen i mannens hals och drog upp ett stort bylte som såg ut som "maskar". Dessa slängde han bort och försvann sen.
Nästa morgon var mannen helt bra.

2) En annan vän som jag brukar chatta med brukar alltid ha en tiger som visningsbild. Så nyligen drömde hon att hon var tillsammans med en annan person i ett labb. Hon visste inte vem denna person var.
In kom en tiger och hennes upphetsning steg. Hon gillar tigrar men sen insåg hon att det kanske inte bara var bra att den kom. Hon låg på rygg och tigern kom nämre och nämre. Den öppnade munnen och bet henne ordentligt i bröstkorgen. Hon kände hur tänderna rändes in i henne och hur hon lyftes upp och bars iväg en bit. Sen släppte den henne och sa:
- Dig äter jag inte för du är så stark!
... och försvann.

Härliga små berättelser från vardagen. Kanske små "bevis" till Gecko? :) Shamanismen och andevärldarna finns runt omkring oss, hela tiden.
Det känns tryggt att veta det.

//Vindarnas son

Jo, det är min upplevelse av det hela också, att shamanism inte är något som bara finns för shamaner. Därför gillar jag egentligen inte begreppet shamanism (som jag ju skrivit tidigare) eftersom jag ser det som en del av verkligheten, det finns högst påtagligt vare sig vi vet om det eller inte, vill det eller inte, tror på det eller inte eller vad vi nu vill klassificera det som. Snarare: vad är inte shamanism?

Men jag tror inte att det finns där för oss människor. Vi människor är ofta så självcenterade, vi vill gärna tolka allting så att vi spelar roll eller har inflytande och makt. De allra flesta människor vill åtminstone ha lite kontroll för att alls kunna må bra och inte försvinna in i ångesten. Men är andevärlden något som vi överhuvud taget KAN ha koll över? Och vad skulle i så fall vara vitsen med det? Jag är faktiskt extremt lättad över att finna något som verkligen är (för det mesta)bortom både vår kontroll och vår förståelse. Vi kan bara ana, tolka, vara med om, delta i, uppleva, påverka. På våra begränsade, mänskliga villkor.

Sedan hindrar det ju inte mig att försöka få reda på så mycket jag kan, förstå så mycket jag kan, lära mig så mycket jag någonsin kan, för jag vill veta, förstå, ha koll, alltihop. Jag är ju människa! Jag skulle se det som ett enormt stort resurslöseri att INTE kasta mig in i den "shamanska" världen, den FINNS ju där! Men vi människor tolkar den olika.

Nu knyter jag ihop en del jag läst på forumet på olika platser, men jag kan inte förstå varför chakran ex. inte är schamanism ur en synvinkel. På något vis har ju människan ett energisystem i sig & runt sig, vad spelar det för roll vem som såg det först? Det är ju i alla fall bara en mänsklig tolkning av ett fenomen som FINNS.
Eller handpåläggning, healing. Det räknas inte som shamanism i vissa kretsar, utan som New Age. För mig kvittar det helt lika vem som gör anspråk på det, jag fick en uppmaning av mitt kraftdjur att använda mig av det (det är en av de redskap just jag kan använda mig av) och ibland använder jag mig av det redskapet. Det fungerar inte jämt på alla i alla situationer, men när det är användbart och har förväntad effekt så är det ju jättedumt att inte använda sig av det bara för att det är "New Age".

Eller om det finns kraftdjur, eller änglar, eller guider, eller om de är samma sak allihop i olika skepnader, eller om de är helt olika varelser med olika syften och arbetsområden... Intressant fråga, men jag behöver inte svaret för att kunna arbeta med dem, för att arbeta med dem FUNGERAR!

Fast inte alltid på mina villkor.

Kanske är det där, Gecko, som du fastnat, bevis brukar ju vara till för att förstå något på våra alldeles egna villkor. (Om det och det händer så är det så och så.)
Men andevärlden kanske inte fungerar så. Och då går det inte att få några bevis. Men andevärlden kanske finns och fungerar utmärkt ändå!

Det är som det där med att bevisa vetenskapligt. Och i det begreppet lägger man automatiskt in att vetenskapen är ALLT, allt ingår liksom i begreppet vetenskap. Men vetenskap är ju bara ett mänskligt definierat filosofiskt begrepp, ett avgränsat område, det är vi människor som har bestämt hur vetenskapen ser ut och inte ser ut. Att säga att allt som inte går att bevisa vetenskapligt inte finns är som att säga att Sverige är hela världen.

Läs boken "Drömmen om makt" av Magnér. Inte en lättläst bok, men väl värd besväret tycker jag. Jag var arg i flera månader efter att jag läst den, jag kände mig grundlurad av "vetenskapen" och av människor som bara tar för givet och inte tittar efter själva...

Det som i detta sammanhang är mycket viktigt är människors önsketänkande. Vi vill ha det på vissa sätt, ibland så mycket och så desperat att vi fixar till världen så att den stämmer överens med våra önskningar. Oavsett verkligheten.
Och då vill vi ju att andra ska bekräfta vår "sanning". Ibland så till den grad att vi tar till våld för att få andra att bekräfta vår verklighetsbild.

DÄR finns ett intressant område att arbeta med. Varför är vi så rädda för verkligheten? Och hur kan vi bli trygga i den?

Nu har jag väl lämnat spåret för länge sedan... men så är det. :)

tackar vindarnas son :)

de lättar upp, har som en metkrok i bröstkorgen som drar i mej, och när tvivlen kommer så drar den allt intensivare nästan så det gör ont.

samma sak har hänt när jag gett upp hoppet, det sliter å drar i bröskorgen. när jag gav upp så drömde jag hur jag i ett stenrös träffade ett äldre par som lärde mej lämmna min kropp (vilket var mitt mål just då), så fri som jag var från kroppen då har jag aldrig vart förr.. tror liknande kännsla innfinner sej när man dött.. men nu skenade jag iväg :/

vet gott och väl att logik och shamanism är svåra att knyta samman, men jag har en vetenskapsman i mej som gärna vill se resultat i den fysiska världen, (typ det din döende vän upplevde.)

tänkt lösa detta genom be mina ande-vänner visa mej var en ring ligger, den har varit försvunnen i säkert 10 år.. hittar jag den ringen med hjälp av mina vänner, så är vetenskapsmannen i mej ett minne blott

jag är väl tokig som tror sådant lyckas, men det är väl en fördel att va tokig ibland ;)

MVH//gecko

oj missade utheien

jo jag har velat förändra andevärlden efter mina egna önskningar ja.. skulle ljuga om jag sa annat, men det går av naturliga skäl inte. Andevärlden fungerar med eller utan människan, som vi noterat.

och detta med vad jag menar med "bevis"

jag vill lära mej hur den fungerar, inte allt, men lite skadar inte!

MVH//gecko :)

Jag håller med dig Uthien. Och din frågeställning (vad är INTE shamanism) är väldigt intressant. Iaf för mig som har ett taoistiskt förflutet... :)
Det sägs att taoismen härstammar från en shamansk kultur och ett vanligt fenomen när man har med taoism att göra är att förklara vad det är. Men det går inte. Man brukar oftast förklara vad det INTE är...

Det "bästa" med shamanismen (naturligtvis enligt min uppfattning då) är att den är fri från tolkningar. Behöver jag tydligare svar så frågar jag efter det. Skulle anse en resa vara värdelös om jag var tvungen att tolka det svar jag fått. Då har jag misslyckats, antingen med uppsåtet eller någonstans under resans gång gjort något "fel". Det skulle naturligtvis vara lärorikt men inte som tolkningsprojekt. Tolkningar är diffusa och oprecisa och inte det jag vill ha att göra med.

När jag gjorde lumpen kom det på tal om vad för mat vi åt. Var det kalops eller viltgryta. Just de alternativen stod till buds. DÅ och DÄR bestämde jag mig för att det var oviktigt... Människor är som besatta av definitioner. Och i det shamanska arbetet vill jag lägga så många sådana begrepp som möjligt BAKOM mig.

Det spelar ingen roll (för mig) vad folk kallar sina andehjälpare. Bara de HJÄLPER...
Och Gecko. Jag tror inte att du kan få reda på HUR andevärlden hjälper till. Nöj dig med ATT den gör det. Det funkar bra för mig... men så har jag ju varit / är taoist... kanske underlättar det? :)

Vet du, Gecko, jag har aldrig, trots många försök, lyckats lokalisera saker, viktiga papper eller bortsprungna hundar genom att fråga andevärlden om var de är. Däremot har andevärlden flera gånger plockat fram sakerna åt mig, om de har varit tillgängliga för dem på något vis. Det har aldrig varit för att bevisa något, det har varit för att jag slarvat bort dem och jag var förtvivlad för det.

Vanligtvis handlar det om viktiga saker eller papper jag har förlagt i röran. När jag letat ÖVERALLT, noga, flera gånger och inte hittat det, ber jag högt om hjälp och släpper sedan hela saken. Tänker inte ens på det.

Antingen går jag sedan utan att jag är medveten om det rakt på saken/papperet, och blir jätteförvånad: HUR har den hamnat här? och HUR i hela friden kom jag hit? Det andra alternativet är att jag kommer hem efter att ha varit borta över dagen och hittar saken/papperet överst, fullt synligt. Då dansar jag runt och skriker TACK! Det händer också att jag aldrig hittar vad det nu var. Då är det helt enkelt borta, kanske slängt av misstag, kanske stulet.

Jag kan berätta om cykelpumpen.
Jag skulle iväg till bussen, det var viktigt och jag hade bråttom. Cykeln hade nästan ingen luft i ett hjul. Måste hinna pumpa! Rusade in efter pumpen. Den låg inte där den skulle, i sitt fack i garderoben. Jag for runt, letade, svor, jag fick bara inte missa bussen! Tittade en gång till för säkerhets skull i garderoben, nej, facket var tomt, jag kände med handen. Tomt.
Panik! Mitt i alltihopa fick jag en obändlig lust att gå ut i köket och dricka vatten. Jag spolade länge med vattnet, var liksom tvungen. Går sedan tillbaka till rummet, tittar över golvet, ingen cykelpump. Öppnar för tredje gången garderobsdörren. Där ligger cykelpumpen i sitt fack.

Gissa om nackhåren reste sig. På den här tiden var jag inte så hemma med schamanism, blev helt enkelt superrädd. Blev så rädd att jag mådde illa. Men jag pumpade min cykel, och jag hann med nöd och näppe med bussen.

Det glömmer jag aldrig. Jag sökte inga bevis, fick bevis.

Givetvis funderar jag ibland om jag var så stressad att jag missade pumpen två gånger. Men innerst inne VET jag. Den låg inte där de två första gångerna.

Gecko, jag vet inte, kanske är ditt tvivel ett test från andevärlden. Vad går du för? Hur mycket tillit har du? Håller du för trycket eller ger du efter?
Jag tror mycket på vad någon skrev tidigare som svar på din fråga: gör något annat, släpp det just nu, gör värdsliga saker, ha kul och lev. Rätt som det är står ett bevis och flinar mot dig, när du allra minst anar det.

Att syssla med shamanism är ofta till hjälp och läkning, men också ofta en själens dunkla natt, svårt, jobbigt och man blir som ett litet barn som skriker av skräck eller gråter sig till sömns, ensam och till synes övergiven.

Ibland önskar man att man hade bevis för att den INTE fanns. Skulle varit enklare just då.

LYCKA TILL! ;)

Det här inlägget kommer kanske att orsaka ramaskri hos några av er. Någon skrev "vad är inte shamanism?" Jag anser att shamanism inte är detsamma som andlighet eller att vara medium. Att vara shaman innebär att arbeta i trans genom olika metoder (trumma, skallra, psykoaktiva droger etc.) för att få direkt kontakt med andehjälpare. Den här definitionen av shamanism är väldigt gammaldags, men jag tycker att den håller.

Jag kan ha andliga upplevelser, men det innebär inte att jag är shaman, jag kan hela och bota, men det behöver jag inte vara shaman för att göra.

Jag tycker det verkar som om "shamanism" blir mer och mer diffus och utslätad i diskursen. Om allt är shamanism så finns den inte längre, den blir en andlig praktik bland andra. Distinktionen kan verka snorkigt akademisk, men för mig personligen så är den viktig: Jag är inget medium, jag kan inte se spöken eller människors känslor. Det jag kan är att gå i trans och hjälpa folk att återfå sina andliga krafter genom kontakt med mina andar.

Jag fick ett mail igår där en kvinna ville bli länkad till min hemsida. Hon skrev att hon "har arbetat som shaman i 15 år". När jag slog upp hennes hemsida så kunde jag läsa att hon arbetar med personlig utveckling on-line. Är det shamanism?

*iiihhhhh* :)

Håller med dig till stora delar och nej, hon som ville bli länkad skulle inte jag heller kalla shaman.

Jag tror så här: Det som vi kallar shamansim är inte ALL shamanism och inte heller är ALLT shamanism. Alltså, vi använder begreppet till saker som inte omfattas av begreppet och till saker som inte vill omfattas av det men som enligt "gällande definitioner" ÄR "shamanism".
Människor är i allmänhet definitionskåta och vi anser oss alltid vara tvungna att dra en gräns, detta ÄR "ditt" och DETTA är "datt". Just förmågan / möjligheten att särskilja på saker gör oss glada och nöjda.

Absolut inget fel på att vara gammeldags, jag är det själv emellanåt (ibland lite väl mycket tror jag).

Jag tycker den beskrivning av "shaman" som du använder är bra. Den använder jag mig också utav men det är inte automatiskt en "shaman" bara för att en person gör trumresor. Jag har under året dragit en linje mellan shaman OCH shamanism. Delvis samma men även olika. Man kan säga att det är en aktiv och en passiv del av samma mynt. Jag är INTE shaman. Jag har ALDRIG någonstans någonsin kallat mig för shaman. KANSKE blir jag det, någongång men det är inte ett mål som jag har satt upp. Jag har andra mål.

MEN, jag har en shamansk världsbild. Jag lever ett aktivt liv NÄRA och MED naturen, jag reser, ibland, när jag anser att det behövs.

Shamanen gör det du beskriver men det är inte allt. För att vara shaman (i mina GAMMALDAGS ögon) så krävs det MYCKET mer av den personen än att försätta sig i trans och prata med sina andehjälpare.

Så visst, den definition du använder fungerar... men bara till en viss del. För mig.

Att sen olika personer kallar sig än det ena och än det andra... det är inget man kan göra något åt. Genom att vara sann mot sig själv och den väg man går kan man förhindra att dylika virrpannor får ett allt för stort grepp om verkligheten. SÅ tror jag. :)

Nädå, jag utstöter inga ramaskri. Jag tycker diskussionen är intressant.
Jag har inte förknippat mitt ego med shamanismen, så jag har inget att försvara...

Men, som sagt, det är alltid intressant att diskutera gränsdragning och definitioner.

Just det här med att kalla sig shaman, t.ex. Jag håller verkligen med om att göra resor inte enbart gör någon till shaman. Men vad krävs då mer?

Och vem/vad bestämmer att: Nu är du/jag schaman! ???

Vill väldigt gärna höra era synpunkter!

Själv har jag krånglat mig ur begreppsdefinitionerna genom att vanligtvis uttrycka det så här: "Jag arbetar med shamanska helandetekniker." Men samtidigt så tycker jag hemskt illa om att säga så, för vad innebär det egentligen? Och finns det överhuvud taget några "shamanska tekniker"???

Det fungerar i alla fall, så till vida att folk förstår vad jag gör och hur det fungerar. Och jag påstår inte att jag är schaman...

Att spela piano gör inte någon automatiskt till pianist.
Men man kan kalla alla som sitter på en cykel för cyklist.

Onekligen känns det här förvirrande.

Är rollen schaman något som man kan gå i och ur? Som en yrkestitel, busschaufför, elektriker, polis... Att man kan gå hem och lägga sig på soffan och bara vara sig själv. Eller går schamanen djupare in i personligheten? ÄR man schaman eller arbetar man som schaman?

För mig personligen har arbetet med shamanismen förändrat mig både brett och djupt, mer än vad mitt arbete som fysiker någonsin gjorde till exempel.

Och Marie, det händer att jag ser människor som dött. Jag har sett en människa som ännu inte var född dessutom, förresten. Får jag inte kalla mig för schaman då? Jag föredrar att arbeta med trummor, typiskt shamanskt på alla sätt och vis, men blir jag automatiskt ett "medium" bara för att jag "ser" ibland även utanför resorna? Nyfiken på svar!!!