och här är den nya tråden....

Vilket ansvar har vi som köttätare egentligen? Det är trots allt liv det handlar om och som shaman värnar man ju om livet. Det tar emot för mig att gå till affären och köpa mig ett anonymt stycke kött förpackat i en svart liten halvkartong med vacumpackad plast runtom. Vem var detta stycket kött? levde detta stycket ett gott liv? Hade denna köttbit något värde mer än som ekonomisk vinst där stycket befann sig? Dog stycket en snabb smärtfri död?

men oavsett vilket om man är köttätare eller grönsaksätare så slängs det oerhörda mängder mat...

Idag har samhället gått långt ifrån de äldre värderingarna om liv och leverne. Idag bor vi ihopaträngda som råttor i städer och många har itne mer kontakt emd anturen än sina plastblommor i föbnstrena eller de alm-sjuka almarna i stadsparken.
Förr bodde man på sina gårdar, hade sina djur och slaktade efterhand som det behövdes.

Hönsen slaktades, fjädrar togs tillvara på, köttet, inälvorna i stor mån och en väldigt väldigt liten del av hönan kastades på gödselstacken. Ankorna slaktades på samma vis, kaninernas skinn togs tillvara, köttet och inälvorna likaså. Grisar slaktades några gånger om året, hästarna slaktades när de blev gamla och obrukbara i jordbruket, eller oönskade hingstföl slaktades efter sommaren. kor slaktades hemma, osv. Men här visste alla i boendet vart köttet kom från, hur dess liv hade varit. vad för mat djuret ätit.

Man hade ett kretslopp förr, idag är det bara en värld av konsumption som gäller... där man itne ifrågasätter vart köttet kommer ifrån, elelr vart växterna kommer ifrån sålänge det smakar bra och ligger på ens tallrik.
Hur vet vi att den maten vi köper på ica eller konsum är nyttig för oss? utan tillsatser och andra dumheter? Hur vet vi att djuren behndlats väl innan sin död?

Det vet vi inte....

och därför tänker jag som den köttätaren jag är att när jag väl bor på gård tillsammans med gubben min så ska vi självhushålla med kött. Jag vill veta att mina djur att min mat har haft det bra. Det är mitt ansvar, både för djuren och för min familj.

men köttindustrin är vidrig i mina ögon... men det finns mågna industrier som är vidriga... Men detta kan iaf jag göra i framtiden.

Jag anser att jag har ett ansvar. Som schaman arbetar jag så nära naturen och har så mycket kontakt med denna att jag anser att jag inte kan separera de gånger jag är på kurs eller reser schamanskt, med mitt dagliga liv.

Jag anser att vi alla har ett ansvar. Oavsett om vi är schamaner eller inte. Att inte slösa. Att inte ta 20 servetter av vana, när vi bara använder 2. Att lämna vidare barnkläder som bara använts tre gånger innan ungen växte ur dem. Att se till att den mat vi ändå inte orkar äta upp blir kompost. Att den mat vi köper är ekologisk och gärna rättvisemärkt. För den delen så mycket som det är möjligt, lokalproducerad.
Ekologisk mat är en av mina käpphästar - de vet de som har anordnat en schamankurs jag varit med på. :)
Sedan använder jag mig av produkter som har transporterats hit. Jag skulle dock vilja ha en transportmärkning av varor. Hur långt har det fraktats och med vilket transportmedel? Och vad är bäst; ekologisk honung från Argentina eller Svensk honung?
Det viktiga anser jag nog ändå vara att tänka igenom vad man gör och vad man köper.
Jag läste ett intressant kåseri för några veckor sedan. Det handlade om en kvinna som hade satt köpstopp på sig själv för ett år. Hon skulle bara köpa det nödvändiga för sig och familjen. Folk tyckte att detta vara konstigt. De tyckte dessutom synd om barnen. Va? Ska de inte kunna få en liten grej på en helt år? Stackare! Själv tycker jag att det är en relevant tanke: Vad behöver vi EGENTLIGEN?

Jag tycker det är intressant att många kommer och vill lära sig shamanism för magin och kraftens skull, det är "coolt" eller häftigt, och så kommer de ur nybörjarprocessen med annat fokus: att värna och vårda naturen och oss själva. Leva mer i harmoni.

Det är sällan jag numera predikar dessa grundläggande principer, det är mer effektivt att ta med folk ut i skogen så får de upptäcka själva med tiden.

En sak som jag också upptäckt om jag ska generalisera lite, det är att deprimerade människor sällan engagerar sig i sopsortering etc. Så jag tror att det är mycket värfefullt att hjälpa folk att må bra, då orkar de bry sig också.

Hej.
Vad som är konstigt är att dessa saker var egentligen inte någon underligt för 100-150-200 år sedan. Ingen mat slängdes och maten var helig. Man hade tex en hushållsgris (ofta kallad spargrisen), istället för komposten, så alla rester blev mat till grisen, om inte annat. Det hamnade i skulhinken. Och vid Jul så slaktades den.

Med andra ord, som shaman så har man ju val, till exempel att ha nära kontakter där man bor. När jag fortfarande bodde kvar i Tullinge/Hallunda, så brukade vi åka iväg just före Jul och få vår halva gris. Vi deltog inte i själva slakten utan den slaktades några dagar innan 13-e December, och hängdes svalt för att gotta till sig, tills vi kom ut och hjälpte att packa medan grisen styckades.

Grisarna levde och dog på gården. De var en max 20 st som kutade runt på markerna intill och fick böka i godan ro. Rent formellt var det ju inte KRAV-märkta grisar, de blev ju stödutfodrade, men de smaskade också annat än köpefoder. Och grisarna smakade helt enkelt bättre än vanliga köpegrisar.

Vi fick ju också perspektiv på grisen. Vi fick ju alltid se hur många kilo sidfläsk, hur många kilo file och hur många grisfötter som en gris innehåller. Det som blev kvar blev bland annat hundmat.

Vi hoppas att vi ska kunna hitta samma typ av arrangemang igen, och det borde ju gå...

Mikael P.

Håller emd dig där Perman! Det måste ju gå att få tag på hemmaslaktade större djur. själv kan jag tänka mig slakta höns, ankor och kaniner... sådana smådjur hemma. men är de större får man ju inte slakta hemma om man itne har utbildning och rätt faciliteter för slakten... de tär ju massa med miljövårdsverket o sånt... däremot har jag för mig att man får akutslakta djur hemma om det hänt ngn allvarlig olycka och vetrinären inte kan komma akut. Då har man enligt svenks lag tvång på sig att avsluta djurets lidande. (men om man nödslaktar ett rådjur som nyss blivit på kört så är det tjuvjakt :S)

Jag hade ju tänkt att när jag väl bor på gård kontakta bönder runtenomkring, som har grisar, får och annan kreatur och få be att köpa in mig på djuren när det börjar dra ihopa sig till slakt. Jag talade med en kvinna på bussen till klippan i måndags och hon frågade busschauffören (som hon verkade känna väldigt väl) om ha nskulle ha någon gris elelr något lamm i år för hon kände folk som slakta hemma. Däremot hade deras lokala fjäderfä-leverantör/slaktare lagt ned pga ålderskrämpor så nu visste de itne var de skulle köpa fjäderfä ifrån.

Nån gång i framtiden, när min häst är gammal och trött och visar att han itne längre vill vara kvar i detta livet så kommer han slaktas hemma och köttet tas vara på. Tagel, ben och hud ska också tas vara på. Hovarna ska skänkas till hovslagarskolor för studiesyfte. Jag vill att skalet ska tas vara på, och benyttas i och kring gården.

Däremot skulle jag itne klara av att göra samma sak med hunden eller katten, det bär emot alldels förmycket att äta hund eller katt. Även om de är lika mycket familjemedlem som hästen, så kan jag tänka mig äta hästen men inte katten... hade jag vart uppvuxen där man åt hund och katt hade jag säkerligen ätit familjens hund/katt när dagen den väl vart inne...

:blink:

Det handlar ju väldigt mycekt om kultur i jsut det här fallet Thomas. I asien äter man ju faktiskt hund och katt och allsköns andra mer eller midnre konstiga saker. Om jag vore uppväxt där istället för i lilla sverige och ätit hund elelr katt nångång i veckan hade det itne vart lika främmande...

Däremot så tycker jag att det tar emot massor när man ser det på reseprogram, där folk äter allt från marsvin till katter och hundar.... det tar verkligen emot... Då äter jag hellre honungsgriljerade termiter.... eller stekta gräshoppor...

katt och hund kommer jag itne nklara av att äta, men däremot om ngn skulle servera det i utlandet, och jag itenv et vad det är, skulel jag troligtvis äta det.... men nåde den som berättar för mig efteråt att det var grannens kattunge jag åt till middag.... :sly: :blink: :/

Ja jag tänker också på detta, men det är inte helt enkelt. Det är ju mycket man ska tänka på... det ska vara bra för kroppen, djuret och miljön. Man får tänka några varv.

Tydligen är tomater transporterade hit från sydeuropa ett bättre miljöval, än tomatväxthuset på orten, eftersom Sverige inte har klimatet att odla tomater utan extra energiförbrukning. Valet bör väl då bli - om man inte själv odlar - att skippa tomaterna och välja morötter.

Nötkreatur från Brasilien år tydligen också bättre val, än traditionellt uppfödda kor i Sverige p.g.a. att naturliga betesmarker räcker till, året om i Brasilien. Då blir tydligen transporten en mindre miljörisk

Det finns en ekobonde för nötkreatur här i närheten, men det finns inget KRAV-slakteri här, så korna åker till Dalarna eller Kalix, som har ett slakteri med licens för human slakt (djuren slaktas t.ex. ett och ett) men visst är det sjukt att kor som betat av det som naturen ger, utan konstgödel, tillskott och stress, ska stressas av en bilfärd på 40-60 mil, just innan slakt.


Jag köper lammkött från en liten gård några mil härifrån. Jag hälsade på fåren i somras och de hade det väldigt bra och de smakar därefter = jättegott... men... de är traditionellt slaktade.


OT
Om hundar och katter... nä jag har ingen lust att äta hund och katt, men egentligen skulle det inte vara någon skillnad om vi behandlade dem som djur. Nu behandlas de som människor (och har namn, smycken och kläder på sig :blink: )
Om man sätter namn på grisarna och låter dem sova i sängen och sitta med vid matbordet, skulle det nog inte vara så kul att käka upp dem sedan, hehe

China är ett väldigt stort land med långvarig historia och det skiljer sig väldigt från provins till provins. Folken har levt under olika förtryckande ledare och regimer väldigt länge, t.o.m. innan vi här i norden ens började att slå med träpåkarna i skallarna på varandra och försöka att gå upprätt. :D

Det fanns (finns!) många hemska lagar om hur mycket mat man fick odla och hur mycket mat man fick producera själv. Det mesta gick till ledaren eller regimen. Om man inte får äga födodjur och lagen förbjuder en egentligen att överleva då måste man komma på olika nödlösningar. Det var så det började med rovdjursätandet av tamdjur. Det var lagligt att ha hund och/eller katt men inte gris, får, get eller ko t.ex.

Själv tror jag att människan som art egentligen helst undviker att äta rovdjur förutom i undandtagsfall till exempel rituellt, inklusive kanibalism.

Själv tror jag att vi inte kommer åt dom här problemen och orättvisorna innan maten kostar vad den kostar att tillverka i verkligheten. Om det arbete som det är att odla och föda upp djur betalar sig på riktigt, då menar jag inte lilla LRF utan globalt över hela världen, och transporterna faktiskt skulle kosta vad de kostar och förstör, så kanske vi skulle vara mera måna om hur vi konsumerar och vad.

Många av våra husdjur i västländer äter mycket bättre och mycket mer mat än många fattiga människor också barn i andra länder. Det är inte ok. Våra husdjur får vård och vaccinationer, friskt vatten, bra luft. Det ska dom ha. Men det ska också alla människor och barnen fram för allt ha. Varje gång vi köper exotiska frukter och joser och sånt för några ynka kronor så meddelar vi att vi tycker att systemet är ok. Den som har odlat och plockat bananen, papajan och allsköns gott och nyttigt får nästan ingenting. Den mark han eller hon skulle kunna odla på för sin familj har köpts av oss för nötkreatursdrift, odling av bränsle eller fabrikaverksamhet som förstör vattnet.

Då menar jag också företag som restauranter och sånt.
Men så länge vi köper mat för ingenting och svältande människor odlar bort sina liv för oss, så länge kommer vi att se deras arbete och produkter som sopor.
Våra sopor.
Om det skulle vara lönsamt för alla att ta ansvar för sina egna födobehov och kanske kännas i plånboken:
då kanske det lokala företagandet med när-gårdsdrift, uppfödning, hemmaslakt, lokala mejeriprodukter,
och så den egna grönsaks och örtodlingen skulle återinföra en större medvetenhet om sakens betydelse och värde.
Och kanske skulle det ge oss tillbaks närheten till vår mat och näring som art och kollektiv.

Man kanske inte ska lägga sig i som ny men det är så viktigt och jag intresserar mig för det här själv.

Grisar svettas inte... visste ni det? Man kan med andra ord inte svettas som en gris... De är dessutom väldigt renliga djur, och minigrisen är ett förekommande husdjur. En kompis till mig hade en lite minigris hemma som hette Nalle. Och det är väl just det. När vi tar in dem i våra hem blir de mer som personer. Vi identifierar oss med dem, ser att deras beteende inte är så olikt våra, lär oss älska dem. Och inte dödar man väl någon man älskar?

Själv är jag uppvuxen med en pappa som har en bondgård. På våren satt jag med ett tjugotal kycklingar i mitt knä, jag var med min pappa och matade grisarna och hjälpte till med gässen. En gång när jag var liten satte min pappa mig på en gris för att jag skulle få rida. En annan gång tyckte den gamla gåshanen så bra om mig att han försökte para sig med min arm... På hösten var jag med och slaktade samma djur. Höll i och klappade ankan innan den fick halsen avskuren, plockade av fjädrar och dun när den senare död hängde i ett rep från taket. Det var naturligt att äta kött. Och det smakade bra. Jag visste att djuren mådde bra och att de levde ett underbart liv. Hönorna hade stora utrymmen, gässen och ankorna gick fria, grisarna bökade runt utomhus och kissade i sitt dricksvatten.

Det är lite nostalgiskt att tänka tillbaka på. Hur det var. Hur det kan vara.

Köper normalt en halv kalv åt gången. En kalv som fått dia och leva bland korna.

Bara ett problem, frysen blir alltför full...

Jag äter kött för att jag tycker att det är gott.
Så ser min moraliska ståndpunkt ut.

Det är faktiskt relativt genomtänkt.
Skulle jag inte tycka det var gott skulle det vara en skymf mot allt liv.



Det här med miljö får mig att tänka på två saker.
Det ena är hur kulturmaterialisten marvin harris antog att människors utveckling beror på deras tillgång till protein, varvid han förklarade kannibalist beteende som en logisk väg till protein. Han tog upp ett exempel om grisfester på Papua Nya Guinea som argument. Det fanns en by på Nya Guinea, där var allt frid och fröjd tills det blev för många grisar i byn, då började kvinnorna gnälla över att dom fick för mycket jobb, så hela byn höll en grisfest. Ett ekologiskt ekvilibrium där grisarna fick vara måttstock och kvinnorna en slags varningssignal. (I just det exemplet gick byn under då grisfesterna allteftersom blev allt större, tills det blev ohållbart)
Det andra jag kom att tänka på var Jared Diamonds bok Undergång (Collapse), om hur civilisationer går under. Där beskrivs världen som en enda stor grisfestande by. Vi har bara en viss mängd resurser, och använder vi för mycket så går vår by under.
Ganska fatalistiskt egentligen. Men jag ser ingen riktig utväg ur vår onda cirkel. Vår varningssignal har redan sagt till oss, men vi har nog inte lyssnat. Naturen säger att den orkar inte mer.

Det får mig osökt att tänka på vita, västerländska turisters resebyråarrangerade "grisfester" där man ratar lokal kultur och kulinarisk tradition och frossar i scans köttbullar, lingonsylt, grisrätter och annat svensk kök. (Även i muslimska länder!)

Det är naturligtvis inget fel på vår inhemska mat men det säger något om den attityd vi är så oerhört präglade i gällande hur vi betraktar andra världsdelars och världsmedborgares kultur, arbete, tradition och seder. Som jag tidigare försökte att få fram så tror jag själv att problemet ligger i attityder och i att vi har tappat förmågan att tänka lokalt och kollektivt på just jordbruk och matproduktion.

Vi ska vara vi och ha vårt men vårt revir ska hela tiden utökas, känns det som. Det blir på bekostnad av alla andra och deras mark och bruk. Djur transporteras under fruktansvärda förhållanden från ställen där de inte används eller är för många, till ställen där de äntligen får gå till slakt och bli sopor. Helt idiotiskt. Grödor odlas onaturligt och i enorma mängder på svältande människors lokala mark, undanhålls dom och transporteras hit och till USA.

Lokala fiskenäringar försvinner för det industriella storfisket utrotar hela arter. Men vi måste ju så klart få äta tonfisk och haj!!! I alla fall när vi är här. När vi är där vill vi ha köttbullar....

Vi verkar så omedvetna om vad vi gör och vad det betyder och vi verkar bara leva i jakten på drömmen istället för där vi är. Det är det stora problemet tror jag.

Hej
Min förste lärare var indian. Han berättade mycket historier om hur han var ute och jagade. Om hur hundarna började avlägsna sig från människorna om de inte fick något villebråd. Men så äter indianer hundar traditionellt också. Hade svårt att ta det då för 25 år sedan. har inget som helst problem idag, ingen moralpanik. Men så har jag ju varit i Kina flera gånger oxå.

Mikael P