hej!

skulle behöva lite råd om hur hantera en svår sak...

är uppvuxen i en familj där det aldrig gick att lita på att det fanns kärlek att tillgå och ingen emotionell trygghet förrutom djuren .
emotionella klimatet fluktuerade ständigt o oförklarligt
fråm beskydd, ibland uttryckande av gillande eller åtminstone manipulation till övergrepp o våld.

Jag är dessutom empat så jag utvecklade det som ett sätt att överleva

problemet är att nu när jag vill knyta ann till en partner så blir jag rädd för att inte få någon kärlek trots att personen tycker om mig o stöter bort med min klängighet o enorma osäkerhet/behov

jag kan inte avläsa korrekt /hantera min oro därför att mina referensramar o deT gamla står imellan

vad göra

finns det något sätt att ändra programmeringen , mina negativa förväntningar, hjälp att shamanskt rensa luften...

(obs har gått hos psykolog men till skillnad från övriga delarna av mitt liv så kan jag inte intellektualisera detta!
rädslan är som en mur, hjälpte inte att jag hamnade i ett förhållande som höll på att strippa all nyförvärvad självkänsla innan jag bröt mig loss väckte gamla rädslan för våld , mycket av vilken jag nu återvunnit o förbättrat på andra områden
Detta är dock det svåraste o jag tror på att göra allt jag kan för att övervinna detta
har också tidigare haft något som parasiterat som numera är utkickat)

/sunbeam

Om det är svårt att "intellektualisera" kan det vara bättre att arbeta utan ord: beröring (Rosenmetoden) eller dansterapi eller att måla eller shamanskt arbete osv eller alltihop...

Själv har jag fått god hjälp av Rosenbehandlingar, då kan kroppen i lugn och ro få berätta sin historia och lösa upp den och bli fri. För min del kombinerade jag det med "prat-terapi", det var vad just jag behövde.

Hitta en bra terapeut oavsett vilken metod du väljer, du behöver ett närvarande och medvetet "vittne" som följer dig. Terapeuten ska kännas bra för dig, bara du känner vem du får förtroende för.

Har du pratat emd din nuvarande partner om detta? Varför du är klängig och så din partner förstår varför du gör på det här sättet. Jag har berättat för min nuvrande sambo hur mitt förra förhållande såg ut, med övergrepp, fysiskt och psykiskt våld och hur gravt nedbrutet mmitt självförtroende var då.

Sambon förstår och försöker hänga med i mina humörsvängningar, men det har också krävt av mig at tkunna be om ursäkt när jag betett mig illa. Eller om det gäller beröring så kan jag säga "jag vill inte nu..." och han respekterar detta.

Det är viktigt att hitta bra kodord, som verkligen har en betydelse, du måst eju känna dig bekväm i din partners närhet, men om partnern blir för gå påig så ska du kunna säga ifrån och partnern backar. men det gäller även dig, säger din partner sittkodord så ska du backa undan. Men då är det vitkgit att du inte tänker/känner i stil med "nu stöter min partner bort mig igen, jag är ingenting värd osv osv osv" utan din partner ka vara beredd o förklarar varför denne stöter bort just då och du måste intala dig själv att det inte är ditt fel.

alla behöver litet eget utrymme ibland.

hoppas detta lilla knepet hjälper.

Sunbeam

Tack för att du delade med dig, jag känner igen mig i en del som du skrev eftersom att jag har vuxit upp i en dysfunktionell familj också, en bra sak som jag har tagit till mig var ett citat som någon sa att "Det är aldrig försent att få en lycklig barndom" alltså du kan göra idag, det som dina föräldrar inte kunde ge dig då du var liten, ge dig själv beröm, gör saker som du mår gott av som bekräftar att du tycker om dig själv, försök lasta ur dig så mycket som det bara går av det jobbiga som du har burit med dig, då kan du börja ta in nya saker med hjälp av positiva affirmationer och börja tro på det som finns idag.

Rent shamanskt så kan man ju göra själaresor, att hämta tillbaka själabitar, men det kan du prata med Thomas om eller någon annan som är mer kunnig inom det än vad jag är, jag har gjort en sån resa och det kändes kanonbra och kanonviktigt.

Sen finns det ju något som heter ACOA-möten där träffas människor som har vuxit upp i dysfunktionella familjer, det kallas för att vara ett vuxet barn.
ACOA jobbar enligt 12-stegsmodellen alltså jobba konkret med sig själv som tar en framåt.

Detta som uthien skrev är också bra "verktyg" värt att ta till sig.

hm gett mig lite grann att tänka på , på lite olika plan

Behov är intressanta saker speciellt som empat

sen är frågan hur man ur kraft synpunkt hanterar det hela

Hej

Du verkar ha insikt och klarhet i varför du reagerar på olika vis, efter uppväxt i dysfunktionell tillvaro. Det är ett stort och tufft arbete att arbeta med invanda reaktioner och mönster, men det är väl värt när man börjar se förändring i form av nya tankebanor och medvetenhet om sitt värde.

Du nämner att du inte kan intellektuellt bli av med detta och jag kan förstå vad du menar. Jag tror att allt behöver GÖRAS för att lärdom skall befästas även i kroppen. Vi är ju inte bara en hjärna. Kroppen har egna minnen.
Men än dock vill jag dela med mig av denna insiktsfulla bok.

Efter ett förhållande av psykisk misshandel för många år sen fick jag i min hand en bok vilken jag grät och skrattade mig igenom.
En bok av Robin Norwood som heter `Kvinnor som älskar för mycket` Som namnet låter kan man tro den är enkom till för kvinnor men den har samma verkan på män som också har liknande "sår".

önskar dig all lycka på din väg!