Hej på er!

Så har man anträtt sina första små steg... Jag har nu beställt en trumcd efter tips här på forumet. Ser med spänning fram emot vad det kan ge, även om jag påminner mig om att det antagligen kan bli en lång läroprocess innan man ev. lyckas åstadkomma något.

Hursomhelst, om jag bara lyckades med en bråkdel av det jag läst mig till så skulle det ändå troligtvis skaka om min tillvaro lite sådär lagom... :blink:

Jag undrar bara, handen på hjärtat, har det funnits stunder, om bara nog så korta, då ni ångrat vad ni gett er in på? Jag menar inte pga att det är "jobbigt" att lära sig utan mera att ni känt att det tagit betydligt mera energi än vad det gett? M a o, har ert utforskande av shamanismen någon gång känts som en börda? Svår att hantera?

Tacksam för svar ;)

Handen på hjärtat - nej, aldrig. Har inte ångrat en sekund att jag vågade mig in på den här stigen. Men man ska nog ha en "kallelse" av nåt slag. Att ha träffats av blixten, blivit riven av en björn eller överlevt en dödlig sjukdom brukar vara en merit i sammanhanget :)

Ja, jag ångrade mig första gången jag gav mig på shamaniserande, när jag var i 25-årsåldern. Jag var rädd helt enkelt. Alldeles skitskraj för vad som skulle hända eller vad för makter som skulle komma efter mig. Så jag stängde av ett tag. Nu har jag börjat igen, och jag måste erkänna att jag känner mig ganska "trög" i starten, men nu ångrar jag mig inte. Det känns helt rätt.

Jajamensan! Även om jag vet att många steg har lett hit så har jag tvivel och känner mig ibland rädd för vad framtiden kommer att ge mig. Både på gott och ont...

Skrev lite om det i en tråd nånstans. :)

Ja... nån stund då och då har det nog kommit en sån känsla och det var nog mest rädsla det handlade om, även för mig. Idag ÄR det bara här; med mig, i mig och för mig och det går inte att ångra - vill inte ångra denna dimension. ;) Eller rättare sagt, det finns här vare sig jag vill eller inte... och när jag började assimilera mina upplevelser i mig själv, så blev jag en fullständigare människa och det ångrar man ju inte!

Ja fy faan ja, det har det. Jag har ju inte riktigt valt det här själv kanske man kan säga, så i början då jag var yngre var det stundom fruktansvärt och jag ville inget hellre än att få bli lämnad ifred, att det skulle bli tyst och att allt bara skulle försvinna. Jag försökte med allt för att få det att gå väck, men det gjorde det lyckligtvis inte :)

Nu är det många långa år sedan jag hade dom där tankarna och den här shamanin är ett naturligt fönster som jag ser världen genom.

Mvh,
Thomas

Ja visst BlotOve. Det har känts som en börda när jag trodde att jag måste leva upp till en massa allmänna föreställningar om vad shaman och shamanism alt sträva efter "upplysning" är och prestera en massa resultat.

Som svårast har det väl varit att hantera när jag av någon korkad anledning trott att jag måste ta på mig "kallelsen" och inte hade något att säga till om angående om jag ville ha eller inte ville ha kontakt med den andra verkligheten.

De flesta av de rädslor jag har mött har rört sig om självutvecklings-rädslor. "Den andra verkligheten" har bara skrämt mig ett fåtal gånger och då för att jag inte har förstått vad det var jag kom i kontakt med och det kändes farligt.

Har jag ångrat mitt val någongång? Japp det har jag. Men det handlade egentligen inte så mycket om den andra verkligheten i sig. Det handlade mera om hur jag i min naivitet och okunskap utelämnat mitt psykiska och fysiska välbefinnande och självvärde till "lärare" som inte var värda det förtroendet av varierande anledningar.

Lycka till med trumningen!
//P

Tack allihopa, jag sätter ett mycket stort värde på alla svar på mina frågor kring detta nya. Jag vet trots allt med mig att jag jag antagligen inte skulle kunna plocka upp detta och "lägga ner" det igen om det öppnade mina ögon för någonting mer än vad vi vanligtvis ser.

Jag väntar mig inte ett "nytt liv i morgon", eller övriga snabba resultat, men jag är en sökare och jag behöver -söka. De flesta avfärdar kanske "sökare" som någon som godtroget vill finna en färdig lösning för sitt otrygga liv. Som litar på alla som kan erbjuda en högre mening. För mig är det tvärtom. Livets oändliga komplexitet fyller mig med vördnad och paradoxalt nog är det just detta oöverskådliga som manar mig att utforska så mycket jag hinner av det med egna ögon, på egen hand. Jag kan inte okritiskt köpa ett "färdigt paket" för något så stort (fast det hade varit oändligt mycket bekvämare). För detta är jag alltför tjurskallig... :D

Wish me luck... :rolleyes:

Wish you luck ;)

Hmm, för mig är detta tvärtom något som ger mig mer styrka. Om det är så att det är meningen att min väg är för shamanism, så kommer det att visa sig.

Missförstå mig inte nu (jag måste bara säga det eftersom jag senaste tiden uttryckt mig så att folk trott att jag kritiserat dom), jag menar alltså INTE att du har fel, bara att JAG har reagerat annorlunda på samma känsla. :)

Någon sade, för ett tag sen, att livet är mer ödesbestämt än vad vi faktiskt tror. Vi har mindre fri vilja än vad vi tror...

Och jag har sett tillbaka och ser tecknen, att mycket av det jag gjort har fört in mig på denna väg utan att jag vetat det då.

Så jag undrar nu om jag verkligen har ett val eller om mitt val enbart är en illusion...

Och för mig är det då lättare att acceptera ÄN om jag skulle ha ett val i frågan. ;)

Jag blev livrädd (vet inte varför) så fort jag börjat med trumrese försök! Bestämde mig för att sluta helt men nu är jag tillbaka igen! :)

Inte som en börda, men ibland uppfattar jag det som lite klurigt att hantera i all min mänsklighet. Det kan växla mellan att vara det mest naturliga som finns till att vara det mest knäppa man kan hålla på med.

Att acceptera att man inte förstår, eller sådant man inte kan göra något åt. Bland det mest utmanande är väl att hantera shamanismen i vardagen på olika sätt, dra gränser och välja sitt liv.

Det där med ödet förvirrar mig ibland men jag lutar alltid mest åt att det inte existerar något förutbestämt öde även fast vissa moment till synes verkar lysa upp även utanför den ramen. Dock tror jag ju verkligen liksom de flesta andra på det här med egen lust och vilja, och aktar mig för att lägga ifrån mig mitt ansvar och därmed min kraft på annat/andra.

Om det är något som jag ångrat vet jag inte direkt, men jag tänker ofta på att ju mer kunskap jag har desto större blir ansvaret.

De bitarna är viktiga att komma ihåg. Vad är jag beredd att ta ansvar för.

Hmm. Det enda jag varit rädd för var att inte hitta tillbaka till min kropp efter en utomkroppslig resa. :$ Men det har visat sej att det är en helt obefogad rädsla. Bandet mellan kropp och själ är så starkt, det kan inte glömmas eller tappas bort hursomhelst.

Tur är det ;)

Jag kände vetskap om att detta var den enda vettiga vägen för mig. Man kan undra otaliga stunder om det var rätt eller fel, men det är en omöjlig fråga.
Det är som att fundera över hur det vore att gå på jorden utan gravitation. Det är bara som ting är.

I min tillvaro som ung fanns inte utrymme för att söka nåt annat än det påtagliga och konkreta. Trots att jag är uppvuxen där andligheten är stark, kanske just därför. Rädslan levde stark hos svenska familjer inför det som var mystiskt och outtalat hos samerna.
Jag smygläste det lilla jag fick tag i, och visste att nånting fanns hos mig. Jag var stundtals vettskrämd och önskade bort dem. Det lyckades tillslut ganska bra och jag levde ett "tomt" liv fram till jag var ca 24 då jag blev medveten om det andra igen. Har därefter med varierande resultat arbetat för att stävja min rädsla och nu börjar det äntligen ge resultat.
Men inte förrns för ett år sedan då jag träffade Korpmor under en av hennes kurser började jag förstå min tidigare dragning och fascination för nåjden och den samiska kulturen.
Det är ju den schamanska vägen som är så lockande. Så äntligen har jag nu bestämt mig för att föra in detta stora och viktiga i mitt liv.
Mitt forskande arbete tar sin början.

Hej på er alla igen! ;)

Jag har inte besökt trolltrumman på en lång tid nu. Men nu är jag tillbaka med nya undringar!

Jag köpte som sagt en trumcd för en tid sedan. Har vid ett antal tillfällen försökt resa. Till en början gick jag riktigt metodiskt till väga, släckte ner, tände ett ljus... lugnade ner mig riktigt. Därefter la jag mig på sängen, slog på stereon och- ingenting. Inte ett spår. Inte så mycket som ett kvalster till kraftdjur. Jag hade slutligen ett uppehåll på mina försök men testade igen för några dagar sedan. Återigen noll.

Nu suckar ni högt och rullar med ögonen, fattar han inte att han måste ge det tid?
Absolut, men jag undrar ändå vad jag kan göra för fel? Jag har testat att "gå ner" på både riktiga och påhittade platser. Jag försöker, samtidigt som jag koncentrerar mig på hålet, att låta resten av mitt sinne vandra fritt. Men jag hör bara trummorna, de gör inget med mig. Jag föreställer mig att jag stiger ner i öppningen, sen tar det bara stopp!

Självklart har jag övervägt möjligheten att jag har noll anlag för detta. Det skulle vara synd, jag ser mig annars som väldigt emotionell, fundersam och öppen. Men jag är helt låst... :/

Hej! Trägen vinner :)

Istället för att bara tända ett ljus och pang bom, lägga dig ner och på med stereon så skaffa en skallra t.ex. och stå och stampa i en 30-45 minuter. Stå och stampa = dansa i det här fallet. Rör kroppen, skaka skallrorna (om du väljer att ha fler än en) - om kroppen får vara med är det mycket lättare att förändra sitt medvetande.

Stå och stampdansa, eller rör dig som en flyende svan genom rummet, det där kan bara du känna vad som verkar funka bäst. Dansa monotont, inga invecklade steg - fram fram bak bak sidan sidan fram fram bak bak etc. Nåt sånt.

Låt kroppen vara med, det går lättare då.

Skaka skallrorna, en i var hand, i takt - kanske har du redan nu slagit igång CD spår ett, 15 min varianten, och kanske ska du dansa hela den ut, stängda ögon, skaka på huvudet, vagga med överkroppen, dregla för guds skull! Låt det förändrade medvetandet komma IN i dig, frammana det.

Kalla på djur, gärna med deras läten, skall och klor, tala högt om att du vill ha hjälp. Säg att du bjuder på kotlett senare. Dansa ett djur, släpp in det i kroppen.

Låt kroppen vara med, det går lättare då.


Kanske kommer du till slut fram till en slags känsla av att du mer LYSSNAR på skallrorna i dina händer än SKALLRAR med dom - förstår du? Då ska du sätta dig ner, falla till marken, sjunka ihop, kollapsa och dra igång CDn med trumman.

Testa nu och res sittande - korslagda ben eller på knä som i japan, gunga med huvudet, vagga kroppen fram och tillbaka, fram och tillbaka, skaka på huvudet som en galen på TV, känn vad som funkar - ge dig hän! Lyssna på trumman, kanske skakar du fortfarande skallran till, eller inte. Du kanske vill nynna ngt mitt i allting, nynna ngt monotont, gör det isf. Prova dig fram.... men ligg inte bara där som en död fisk :) den där Harner-metoden överinstämmer inte heeeelt med vad man kan se i resten av shamanvärlden. Där är det exstas, dans, monotona kroppsrörelser etc etc som gäller för att inleda arbetet. SEN tar dom fram trumman.

Lycka till!

Som Thomas säger!

På förra kursen jag var på så släppte det verkligen för mig, jag satt inte still, jag låg nästan inte ner (vad jag minns)

jag dansade tills benen inte bar, då satt jag ner o dansade, gungade, skakade, rörde mig allt ajg orkade..... insåg att jag åkte kana runt på golvet i mitt sittande dansande ^^ när jag kände att jag orkade stå igen så upp på fötter. dansade tills jag itne kudne dansa mer.

dagen efter hade jag en sjuhelveteisk träningsvärk, men det var värt det. som min kropp mådde gott efteråt trots tränignsvärken!

att röra sig till resan underlättare massor.... :)

som någon mycket klok person sagt:

om träden börjar dansa, låt dem dansa :respect:

...och ska man röra sig, så kan man lika gärna prova annan musik "man går igång på". Ibland sätter jag på musik här hemma som jag gillar - Garmarna t ex - och så dansar jag mitt kraftdjur tillsammans med mina barn. Skallror gör det dessutom ännu effektivare - men häng inte upp dig på just en trum-cd!

Aha! w00t

Stort tack för ni tagit er tid att svara så utförligt, hade nog räknat med ett och annat kortfattat "skärp dig!" :$ ... :lol:

Jag hade lite fattigt med uppslag på vad jag annars skulle göra, än att låta trummandet styra från början till slut. Men nu när jag läser era tips växer inspirationen igen. Det gäller väl bara att ta sig förbi vissa hämningar rörande vad man "kan" göra, även om man är aldrig så ensam med persiennerna nerdragna. :lol:

Nu ska jag köra mer aktivt...

Caija: Ja men det var väl på min kurs det, inte sant!? Jöss så du dansa - det var en fröjd att se.

Här är ännu en dansare :D

Så här KAN det se ut:
Jag sätter först på Drumsex - Dinner at the sugarbush (Brent Lewis), eller Drums of a Nation (John Richardsson) och dansar lös tills benen inte bär, sedan sätter jag eventuellt på en trumCD och då helst inte Harners döda bonkbonk (den använder jag bara om jag vill ha en längre trumning), utan jag använder Ailo Gaups inspelning, som börjar med tibetanksa skålar och då förbereds man liksom... till plingplonget... och så reser man iväg

Men efter andra kursen med Staffan Ljung, går det bättre att resa utan föregående dans. En hel helg med såna resor, sätter sig väl i kroppen ;)

Om man vill resa utomhus, så underlättar det också om man t.ex. vistas med skogen innan man reser. En promenad, ger ju både en urladdning av eventuell stress och spänningar i kroppen, samt kontakt med naturandarna.

Vet inte om det kan hjälpa dig, jag är ingen expert utan nybörjare...
Men det jag har känt är att det ger mer effekt på mig om jag fokuserar på trummorna, låter mitt medvetande glida iväg med dunket-rytmen och inte tänker så mycket och INTE försöker föreställa mig bilder.

Har ingen aning om jag gör rätt egentligen men de gånger jag gjort så här istället för att tänka så har jag känt mycket mer effekt efter resan. :)

Jag funderar en del på detta med just hål ner, färdas i tunnel osv. om det kan vara så att vissa inte SER så mycket utan mer känner? Och då är det väl som en metafor egentligen, att färdas i en tunnel för om man inte ser nån tunnel så måste man inte ha en tunnel.

Var det nån som förstod vad jag menade?

Hm, jag dansar..sällan..
Vaggar lite på sin höjd! Jo jag gillar att dansa men..jag vet inte varför.
Hellre springer jag då, om jag är ute eller snurrar runt med armarna rakt ut :D
Men dansa..nej, inte för mej.