Jag känner mig fortfarande annorlunda sen kursen i Älvsjöhyttan även om jag har landat på marken.
Helgen var helt underbar, har aldrig känt en sådan gemenskap med människor förut och jag har själv aldrig känt mig så trygg och lugn i mig själv som efteråt.

Sen börjar tankarna... Hur ska jag få ihop detta i mitt liv? Vad är priset? Hur kommer shamanskt arbete att förändra mig i framtiden?

Jag har på kort tid varit med om både skrämmande och positiva händelser, alla världsomvälvande för mig. Både på ett andligt och ett psykologiskt plan, kan man säga.

Till en viss del har jag dragits hit hela mitt liv, känns det som. Jag har vetat att det finns något mer än vad samhället säger. Jag har själv upplevt mycket men ofta slagit bort det som fantasier. Jag skulle kunna välja denna väg och bekräfta mig själv och mina fantasier.

Men jag förstår inte hur det ska fungera i samhället. Hur ska jag hitta en partner som förstår och accepterar? Hur ska mina barn få ett fungerande liv? Hur ska jobbet fungera? Är jag beredd på att möta mörker och andar, är jag beredd på att möta min egna rädslor?

Är det inte enklare att leva ett enkelt liv och inte tänka efter alls? Äta, jobba, sova, se på TV, ha sex. Ett enkelt liv utan frågor...

Sen undrar jag om jag verkligen har ett val... Har jag inte redan valt? Varför tvivlar jag?

Thomas Tvivlaren, det är jag det. Alltid ifrågasätta, alltid kritisera mig och alla och allt. Frågvis och tvivlande och förvirrad. :)

Bara några tankar från forumets frågare... ;)

Jag tror nog att de valen gör man lite hela tiden. För min egen del är det inget val att sluta hålla på med shamanism, det kan jag nog inte. Men jag får hela tiden välja hur jag ska förhålla mig till det, och hur min vardag ska se ut.

Min partner är inte inresserad av shamanism eller andevärlden, men han respekterar mig och lyssnar ibland intresserat. Hade han försökt stoppa mig eller påtalat att jag var antingen knäpp eller tokig eller både och, då hade jag nog valt bort honom... :rolleyes:
Han är otroligt lugn och stabil och kanske behövs hans jordbundenhet och lätta skepsis för att jag ska hålla balansen, vem vet?

När det gäller djupare frågor som livssyn och annat sådant så kan verkligen shamanism rycka undan den fasta marken man trodde att man hade under fötterna. Med tiden har jag vant mig att falla lite då och då och jag har lärt mig att jag överlever varenda gång (hittills i alla fall! ;) )

Faktum är att jag tror att utan shamanismen hade jag inte levt idag, jag hade inte orkat ta itu med de stora livsfrågar om liv och död jag har konfronterats så hårt med. Jag hade inte orkat överleva.

Sist men inte minst så ger shamanismen mig en slags mening med livet, att bara jobba, titta på tv och ha sex räcker defenitivt inte för mig! :D

Ps. Det kan vara svårt att backa! Jag menar, det man sett och förstått är svårt att göra osett och oförstått. Visst går det att förtränga om man verkligen vill, men priset är oftast missbruk eller psykisk sjukdom etc.

Oj, det där hade nog lika gärna jag ha skrivit, känner nästan precis sådär. :blink:

Nu har jag sådan tur att jag redan har en partner som själv är inne på samma stig som jag och som jag kan bolla tankar och idéer med. Vi var "sökare" redan innan vi träffades och det var kanske delvis det som gjorde att det klickade. :$

Vår son på ett år kommer antagligen bli ungefär som vi då jag tror att man påverkar sina barn väldigt mycket. Där är det naturligtvis viktigt att man inte prackar på dem nått som de inte är redo för eller inte vill ha sina liv utan låter dem utvecklas som "normala" människor så gott det går. ;)

Jag tror du kommer hitta en partner, kanske tom när du är på någon shamanträff eller dylikt. DÄR lär det ju krylla av folk som förstår och accepterar tycker man?! Du ska nog inte känna någon oro du ska se att allt blir till det bästa (lätt för mig att säga som känner samma oro). :lol:

Men du finner nog din balans i allt detta snart!

Ta hand om dig lindskog!

Mvh/Sara

Ja, hur ska man va och hur ska man förhålla sig...

Alla val i livet är inte självklara och SÄRSKILT inte när man har barn för som vuxen kan man ju påverka dem på lite olika sätt. Som nu t.ex. på söndag så delar de ut biblar gratis till "alla som går i ettan" (bl.a. min son)
Så, ska jag gå på den direkta känslan och strunta i det (jag är ju inte speciellt kristen av mig och sonen är inte döpt) ELLER ska jag gå dit så han får "vara som alla andra"...???

Att barnen skulle bli som en själv tror jag inte på. Visst, man kan styra dem lite men de lever sina egna liv ändå. Äpplet faller inte så långt ifrån trädet brukar man ju säga och visst, det kan vara sant men är det en kulle kan det ju rulla iväg en bit... Barn kan "revoltera" på lite olika sätt... :)

Livet är en ryggsäck, man kan släpa med sig en viss mängd saker. Hittar man något nytt att ta med sig måste man stuva om, prioritera om. Sånt är livet. Ibland händer det saker med en som gör att man kan se med andra ögon, från en annan punkt, men livet är fortfarande "livet" med allt som det innebär.

Jag känner att jag hela tiden får göra prioriteringar och ibland får "viljan" ge sig för man kan inte vara överallt eller göra allting, även om man vill. Jag kan inte flänga runt på alla trumträffar t.ex. ÄVEN om jag skulle vilja det. Åker jag till NT5 får någon annan träff stryka på foten. Jag kan hålla på med odling, fågelskådning, fiske, datorer, shamanism etc etc men jag kan inte bli bra på ALLT, jag måste göra prioriteringar. Jag kan ibland tycka att det är trist... nödvändigt trist...

//Vindarnas Grubbel