Hejsan, här kommer en riktig rookie-fråga

Jag skaffat mig ett par andehjälpare i form av växter, enligt Michael Harners "modell". Alltså, Harner föreslår att man först ska äta en del av växten, sedan resa till underjorden och möta växtanden där (och äta upp den). Jag gjorde så med ett par snälla växter, och det gick bra, växtandarna är trevliga och hjälpsamma.

Nu har ett par giftiga växter pockat på uppmärksamheten. Jag känner mig inte redo för att experimentera med att äta upp dem hur som helst (kanske senare), så jag funderar på hur jag ska bära mig åt för att få kontakt med deras andar ändå. En av dem tror jag att jag kan koka te på.

Några tips, erfarenheter, funderingar över huvud taget?

Det finns väl inget i Sverige som är så giftigt att du dör av en liten bit eller två?

Jag har faktiskt blivit upplärd att jobba med växter på ett liknande sätt som du berättar om Harner, och har ätit både flugsvamp, vit flugsvamp och en hel del konstiga bär i min Pokémonjakt på fler hjälpare.

Så, små små bitar är ok. Storleken har ju ingen betydelse...

Mvh,
Thomas

Vad bra! :)

jo, det gör det men storleken har ju betydelse, en liten bit är ju också en bit och mindre farlig än en stor. Men vi har bl.a. en del flockblommiga som är dödligt giftiga, och det finns fler. Men växter är giftiga på lite olika sätt. Dock är de flestas växters giftighet starkt överdriven men försiktighet är ändå rätt bra. :-)

Jom det finns växter så giftiga att man inte bör äta ens små bitar. Att koka te på dem hjälper inte. Jämför med sprängörten som är så giftig att kor och hästar dör av att dricka vatten som det finns söndertrampade bitar av sprängörtsrot i.

När jag varit tveksam om det är hälosamt att ens äta ett litet blad har jag hållit växten i handen när jag rest och det har gått bra, jag har fått kontakt.

Hejsan, det var meningen att jag skulle takca lite mera ordentligt för rådet, men jag blev avbruten.

Nu har jag fått olika tips. Jag ska fundera på hur jag gör med de olika växterna. Jag tror att jag gör som Thomas med den ena, men den andra ska jag fundera mera på. Jag undrade just om det räcker med att hålla den i handen som uthien säger, ska definitivt pröva i alla fall.

Tack ska ni ha!

Ja, det var just sprängört jag tänkte på men familjen har även andra arter som inte heller är direkt hälsosamma, odört o vildpersilja t.ex.
Hur vet du att de är giftiga förresten? En del växters giftighet (men långt ifrån alla) är som sagt överdriven.

edit: såg ditt svar efter att jag skickat så, lycka till. :-)

Det där med växters och svampars giftighet är verkligen intressant. Rent vetenskapligt anges toxisk (giftig) dos respektive dödlig dos som den dos där hälften av människorna som fått den dosen förgiftas respektive dör. Så vi är olika allihop! Någon märker inget alls, en annan dog av samma dos.

Därför är jag ibland lite onödigt varnande, jag läser örtmedicin och folk beter sig så oerhört onödigt dumt ibland med växter. Bättre vara lite försiktig än att orsaka obotliga skador på lever, njurar eller nervsystem. Men allra oftast är det faktiskt ingen större fara, det gäller bara att ha lite koll på vad som kan vara direkt hälsovådligt. Vissa örter kan man överdosera kraftigt och får en utmärkt god effekt, det gäller bara att veta vad man håller på med!

Tar vi digitalis (fingerborgsblomma) som exempel på en av de mest dödliga växter vi har, så är skillnaden mellan dos som inte har effekt alls och dödlig dos väldigt liten. Därför använder örtmedicinare den inte alls, det får läkare göra som kan använda standardiserade preparat i tusendelar av gram. Ändå är digitalispreparat en av de mediciner som ofta orsakar läkemedelsskador eftersom den är så svår att dosera från individ till individ. (Används för att hjälpa ett svagt hjärta orka pumpa bättre.)

Jag är extra försiktig med växter som man vet dödar kor och hästar, ex. vis idegran, eftersom det uppenbarligen behövs låga doser för att skada (hästar och kor är ju så stora!) Visserligen är hästar och kor inte människor, men en tydlig fingervisning är det i alla fall.

Svamp är knepigt. En av de mest dödliga, vit flugsvamp, dör man inte direkt av. Man märker inte att man ätit den förrän lever eller njurar lagt av. Det kan ta två veckor i värsta fall. Har man tur är skadorna begränsade och det kan räcka med livslång dialys för att överleva. Men hur kul är det?

Antagligen dör man inte av en bit vit flugsvamp. Och antagligen kan kroppen över tid reparera både njurar och lever om skadorna som giftet orsakat inte blir för omfattande. Kroppen är fantastisk på att reparera sig själv bara den får chansen. Men varför plåga kroppen så? För mig personligen känns det bättre att inte gnaga ens små bitar av en svamp som man vet är så jobbig för kroppen att hantera. Även om man inte dör av så små bitar.

Jag vill räcka länge! :)

Hej.

Gör som man gjorde i folktron, lägg dem under kudden istället och dröm med växterna. Odla dem i trädgården om de är odlingsbara. Sköt om dem i naturen där det inte går att odla dem. Man måste inte ta kontakt med växterna på ett sådant sätt så man blir stenhög eller förgiftad.

Man kan eventuellt göra väldigt svaga theer av dem, om man promt vill äta dem. Alltså små, små bitar som inte åstadkommer vare sig rus eller förgiftning. En god bok kan ge klara besked om hur många bär, hur många gram blad, etc, som är dödlig dos. Ta sedan 1% av detta. Du är ju inte ute efter en farmakologisk dos, utan just en andlig dos. I detta fall är ju det inte något problem med antroposofiska principer.

Mikael P.

Hej igen
Den av mina växter som jag är mest nyfiken på är skvattram. Jag ville veta på ett ungefär hur farlig/ofarlig den är och slog upp den i Harald Nielsen. Han listar den som giftig (med kors till och med) men utöver det ger han inga ledtrådar om *hur* giftig den är. Det är ofta så med Harald, tycker jag, att han undanhåller information när det börjar bli intressant...

Jag hade tänkt resa med växterna idag men nu är jag dunderförkyld!! :( Tills jag blir frisk hänger skvattramkvisten på tork i vardagsrummet. Det doftar så gott, men inte ens det kan jag känna nu... :/

Skvattram har jag fatt i mig en hel del av som barn, nagot blad nan gang som tuggats och sa i mina ort-och gronsaks-soppor som jag och mina kusiner brukade gora, och jag har da aldrig markt av nagot alls och inte kusinerna eller lillasyster heller. Sa en liten liten bit ar nog inge problem.

Men som sagt tidigare i traden: Folk ar olika kansliga, sa det ar bra att du ar forsiktig. :)

Sådär värst giftig är inte skvattram. Det finns ett skvattramkryddat brännvin på systemet... Fast Linné lär ha klagat på att skvattramkryddat öl gav honom en plågsam huvudvärk.

Överdosering leder till trasiga slemhinnor, sedan till kramper och påverkat medvetande och såklart petar man i sig ännu mer kan man ju dö av det. Den är bra mot löss och har någon gång använts i syfte att framkalla abort. Klart att många giftiga örter dödar foster innan de dödar en vuxen kvinna.

Internet är ofta en intressant källa till information, jag googlade skvattram och hittade en hel del information (bl. a. att den finns i systemets sortiment).

Ibland gnuggar jag bladen i håret när jag är ute för att slippa mygg. Tycker att det hjälper lite, åtminstone luktar det som sagt gott!

Jag har tuggat blad av skvattram och inte fått mer biverkningar än en avdomnad tunga. Den smakar starkt och aromatiskt, klart beskt, jag kan inte tänka mig att det blir ett speciellt gott brännvin såvida man inte gillar malört och sånt.

En klargörelse för nybörjare som läser, förundras och kanske vill prova på:

Då det talas om att äta växten för att komma i kontakt med dess ande i tråden ovan, talas det om att äta en MYCKET LITEN bit. En andlig dos, som Perman sa.

Det kan vara tal om ett halvt barr från en tall, en knappnålshuvudstor bit av vit flugsvamp eller en halv lillfingernagel av skvattram. Idén är att andens kropp skall få komma in och bli del av egen kropp. Sen tillkommer det andliga arbetet runtomkring.

Det handlar alltså INTE om att tugga i sig hela växten, rot stjälk och kronblad! Det kan gå riktigt illa det.

Bara så vi fick det sagt,
Thomas

Hej.
Det är alltid enklare med konkreta frågor, än abstrakta och allmänna frågor.
Skvattram har jag ganska stor erfarenhet av, då jag gjort skvattrammjöd flera gånger. Det har en mycket speciell, aromatisk smak, som inte gillas av alla.

Skvattram är en ört som sägs ha extra starkt samröre med Frej. Det är alltså en ört speciellt för män och Frejskraften.

Man ska vara försiktig med för stora doser skvattram, men normalt räknas den inte som en dödlig ört.

Det säkra sättet att använda den är att lägga några blad i händerna, blåsa på dem, och spotta på dem, och sedan gnugga händerna hårt ihop så att bladen mosas. Det använder ni som rening och som energigivare.

Enligt traditionen ska dock skvattramen blockas på hösten, väl efter blomningen. Den går bra att torka och den håller sin arom även vid ganska omild torkning.

Motsvarande ört för kvinnor och Freja är Gulmåra.

Mikael P

Och det tror du att jag tänker bry mig om...? :lol:

EDIT: Men det var en intressant upplysning. :)

Hej.
Jo en del kvinnor vill ju ha Frejskraft också!
Mikael P

Skulle inte kunna uttrycka mej själv på klararer sätt, homeopatiska doser!
//Thomas

Jag har inget emot Frejskraft också, ser det som en del i det kollektiva helandet, vi män måste lyfta och integrera det ursprungliga femenina i oss, och hålla en "sundare" projektion av vad som är feminint. Så länge vi separerar vad som är kvinnligt och manligt kommer det att råda obalans.
Om vi män helar dom feminina skuggsidorna i oss kommer sammhället, världen och jorden att förändras.

Kanske är detta en annan tråd.....
Mer Frejakraft till männen!!!
:D

Thomas

Hej.
Jo då män får Frejakraft, så helas de som individer, helt klart.
Blir de fredligare och mer politiskt korrekta för det? Eller är det vägen till en speciell sorts vildhet?

Mikael P

:rolleyes:

Intressant reflektion som jag inte hört många göra... kanske du har alldeles rätt och kanske det är även väldigt många kvinnor, som behöver fylla på? ;)