För mig som är rätt så oflummig och kritisk lagd mot diverse övernaturligheter, fick jag mig en rejäl chock förra helgen i Herrljunga.

Vi hade trummat hela dagen och inte gjort någon resa direkt, men sen på kvällen så gjorde vi en liten resa.
Jag gick och lade mig på soffan framför eldstaden på andra våningen. Slöt ögonen och slappnade av.

Plötsligt "ser" jag en långhårig kvinna som tar sig nerför eldstaden framför mig och jag blir totalt vettskrämd, får panik helt enkelt!
Försöker slå bort det och be till makter och kraftdjur att beskydda mig men paniken finns kvar.
Jag blir tvungen att flytta på mig, till golvet brevid Caija och D.
Försöker somna igen, får panik igen.
Caija vaknar till och undrar vad som händer.

Jag snyftar som ett litet barn och kan knappt andas. Helt vettskrämd får jag sova brevid henne, jag kan inte förklara varför jag reagerar så här.
Sen sover jag inte en blund på hela natten utan jag glider in och ut i något konstigt slags medvetande och är faktiskt övertygad om att jag håller på att förlora förståndet. Jag har ALDRIG upplevt något liknande någon gång!

Klockan 7 på morgonen går jag på toa och sen lyckas jag somna odramatiskt. Ser inget mer konstigt eller så.

Jag har nu samtalat med en "expert" (får jag kalla dig det?) och han konstaterade att jag inte stängt till efter trumresan och därför haft öppet för all sorts kontakt. Exakt vad det var för väsen som fanns där vet jag inte, men jag VET att det var något. Så skeptiskt lagd är jag så att jag inte inbillar mig liknande saker. :/

Kanske något att påminna andra nybörjare, om vikten att stänga till när man gjort andliga saker? Bara en liten ceremoni så man inte går omkring och drar till sig skräp? :)

Jag vet att JAG har lärt mig en läxa och kommer hädanefter alltid att göra en liten ceremoni för att markera att jag stänger mig. Och hoppas att jag lyckas hantera en eventuellt skrämmande situation med lite med värdighet än denna gång. :$ För det är rätt pinsamt att en vuxen kvinna blir så mörkrädd att hon inte kan sova själv... w00t

Jättebra att du påpekar detta lindskog och jag tror nog det behöver påpekas med jämna mellanrum!

Över huvud taget är det viktigt att markera början och slut, öppna och stänga o.s.v. Man kan komma i kontakt med saker, som man inte alls vill. Har man haft positiva upplevelser av att vara för öppen, kanske man inte har motivationen att avsluta och "stänga ner", men tids nog kommer, som för dig, en obehaglig upplevelse.

Det kanske också var en visare till dig -> att du inte ska vara så kritiskt lagd mot "flummigheterna" ;) och att du ska se att det finns skäl till att vara noggrann.

Det hela vart litet läskigt på det viset att Lindisskog var så uppskärrad medan man själv var nästintill helt bortkopplad. Och att hon verkligen var så rädd och upprörd!

Men jag kan iaf itne klaga på att jag frös den natten, Daniel på ena sidan o Lindis på andra, så det är bevisat 3 vuxna KAN sova på vår luftmadrass :)

Men det är iaf skönt att du fått pratat med litet mer folk som kunnat säga vad de tror om det hela, vilket ändå känns väldigt bra för mig efterso jag misstänkte j uatt det var för att du itne stängde till ordentligt, och det ger ju mig bekräftelse att jag inte var helt ute o cykla i mitt antagande :) Så nu känner jag mig litet stolt iaf :)

Men det är ju väldigt bra att du lärde dig ngta v läxan :) Är bara nyfiken på vem kvinnan i skorstenen var, jag fick litet the grudge-känsla när du berättade om det :)

Ja, precis. Jag var ju inte ens medveten om att man MÅSTE stänga av medvetet på något sätt. Jag tänkte att, är det slut så är det väl slut av sig själv!

Man måste nog, eller jag ska göra så iallafall, att jag gör en MEDVETEN handling där jag stänger.

Ja, det lät ju inge vidare men med tanke på ert förfarande är jag inte förvånad. Ni 'trummade en hel dag utan att egentligen resa'! Får man fråga VARFÖR? Det handlar inte bara om att öppna o stänga utan om att veta VAD man gör och gärna varför.

Fast menar du nu att man inte kan trumma som musicerande utan att resa?? Man behöver väl inte öppna bara för att man njuter av trummor? :?

Och hur kommer det sig att ingen annan reagerade eller har reagerat tidigare på sådant? SOm jag fattar det så är det något man gör på trumträffar? Trummar tillsammans alltså...

Jag trummar gärna hemma utan annat syfte än att slappna av och lyssna på ljudet.

Så för min del var det ingen konstighet att sitta ett litet gäng o trumma ihopa. För det är härligt att höra sin egen trumma sjunga ikapp med de andra.

Du får det genom din formulering till att nästan låta som något fult, något som man bara itne gör. Att trumman enkom är till för att resas till. (nu överdirver jag litet men mina tankar drar ut det så i förlängningen) Inte för att vara en social härd som man kan njuta till.

Att stänga till gör jag per automatik när jag hör re-callen när jag försöker resa när andra trummar elelr vid cd-lyssnande.

Idag är jag överkänslig, så ta mig emd en nypa himalyasalt.

Hej Studsande Pixie Hobbit.

Först av allt, var glad för att du fått en så lärorik och övertygande upplevelse!
Du lär väl knappast glömma att stänga av "TV-n" fler gånger? (Syftar på dåliga skräckfilmer!)

Även om det nu var skrämmande, så är det inte alltid så att det är skräp för det.
Så tänk efter, kan du beskriva varelsen/kvinnan och kan du beskriva huset?

OM man nu vill trumma eller lyssna på trum-musik, och har för avsikt att INTE resa, kanske man ska överväga att skaffa en annan trumma. Som låter lite annorlunda. Så att djupare skikt av medvetandet förstår skillnaden.

Som jag ser det måste man inte göra en MEDVETEN avslutning, för kroppen och de mer dolda sinnena kan mycket väl uppfatta ett avslut, även om medvetandet inte gör det.

Alltså om man har en ceremoni som är skarpt avgränsad, kan det vara tillräckligt för ett avslut. Men om man nu är flera, kanske ett medvetet avslut är det bästa?

Mikael P

Hej lindskog och övriga!

Förstår att din upplevelse var skrämmande! Ang. att öppna och stänga verkar vi tycka lite olika i tråden, jag tycker att det är en av de allra viktigaste sakerna att göra. Sedan hur man gör är väl olika, vissa skallrar i de olika rikningarna, andra kallar in elementen och sina hjälpandar på annat sätt som genom att sjunga etc. Det bästa är väl att resa och fråga hur just du ska göra! Då blir det garanterat rätt. Don efter person liksom. :D

En annan sak som diskuterats är syftet, alltså vilket uppsåt man har med det man gör. Det är ju också en av de viktigaste sakerna i allt schamanskt arbete - resor, ceremonier, vad som... Men att trumma för ljudets skull, känslan, låta olika trummors ljud blanda sig med varann och bara njuta av det måste man ju kunna göra för sakens skull, eller! :blink:
Jag trummar iaf glatt på med min ordinarie trumma då andan faller på, både ensam och tillsammans med andra. Jag tycker inte det är något konstigt med det, jag skulle inte kalla det för schamanskt arbete, alltså öppnar och stänger jag inte heller och har inget uttalat syfte. Jag trummar ju inte i "resetakt" då utan mer som det faller sig. Det tycker jag inte man behöver skaffa sig en särskild trumma för, för mig är det är två olika saker ändå!

Linda

Hej.

Nej man MÅSTE inte skaffa en andra trumma, det menade jag inte. Jag menar att OM man nu inte lyckas skilja på vanligt trummande och shamaniserande, så kan man antingen skapa mer uttalade ritualer kring shamaniserandet, ELLER skaffa olika trummor, ELLER trumma i olika takter som du nämner.

ELLER så kan man styra det med sin vilja, om man behärskar att göra allt ceremonilöst. Men många gånger kan det vara svårare.

Det viktiga är att man på något sätt skapar och sedan stänger det ceremoniella utrymmet/tiden. Annars kan man få problem att olika sorters medvetande flyter in i varandra på ett okontrollerat sätt. Ingen bra ide vid tex bilkörning.

Man bör vara medveten om att det finns en mur mellan vanligt medvetande och andra sorters medvetande. Den muren finns TILL EXEMPEL mellan shamanskt medvetande och vanligt medvetande, men också mellan vanligt medvetande och ett otal andra medvetandetillstånd.

Att upprepade gånger ta sig mellan vanligt medvetande och ett annat medvetandetillstånd, bryter ner muren. Den slits. Upprepat slitage måste kompenseras på annat sätt, och där är ritualer ett utmärkt sätt, beprövat genom hundratals generationer, eller mer.

Att inte vara 100%-igt medveten om detta, och inte hansla enligt detta, kan lätt skapa en uppsjö av olika psykiska problem. Som i förlängningen kan bli fysiska problem också, som inte alls är inbillade.

Mikael P.

Lindskog & Caija För mig är det så här, att sitta och "flumtrumma" utan vare sig mening eller mål är något man bör avhålla sig ifrån om man inte gör som exempelvis Mikael nämner. Skapar tydliga gränser på olika sätt. För det spelar ju ingen roll om ni öppnar å stänger när ni reser om ni inte bryr er om det när ni "bara trummar"... Men visst, har man redskap och eller metoder för att hålla ordning på verkligheterna så, trumma på.

Intressant det du Lindskog säger om trumträffarna. Jag har ingen erfarenhet av dem men det jag hört, sett, känt gör mig lite skeptisk. Det känns "maniskt", fanatiskt på något sätt. Men som sagt, det är "bara" det jag känner och inget jag upplevt själv således, än. :)
Dock bör jag nämna att jag inte "känner" så angående norrlandsträffarna som verkar "lugnare" på något sätt.

//Vind

För mig är det så, att det inte går att använda samma typ av trumma till "nöjestrumning" (eller vad man ska kalla det när man inte arbetar), då jag är väldigt "intriggad", på vad som hör ihop med den typen av trumning och alltså rätt automatiskt blir förändrad i mitt medvetande. Det är en helt annan sak om det skulle trummas med händerna på t.ex. djembetrummor, för med dem är jag intriggad på dans.

Vad jag ville säga är, att en del av oss kanske fungerar mer automatiskt än andra och därför måste vara mer nogrann - om man vill må bra - för om man inte lära sig avgränsning, kan det bli ett problem så småningom.

Har man inte gjort någon kurs och tänker fortsätta shamaniserandet, rekommenderar jag en grundkurs. Det var det bästa jag gjorde, för då övade jag verkligen på av- och påknapp.

För mig är det på samma sätt Fylgja och det slår mig nu att när man är i grupp (fler än sig själv) så har man ju fler variabler att ta hänsyn till.
Visst, man kanske SJÄLV är väldigt klar med vad som är vad och man vet (kanske) själv vilka gränser man kan (och bör) passera MEN, hur är det med de andra deltagarna?

En annan aspekt är detta. VAD gör trummandet med dig / er / oss när ni / vi ska trumma? Och, viktigare, vad gör det med de "andra"? Det är ju gott och väl att ni / vi vet att vi "bara trummar för det fina ljudets skull" men, har vi förmedlat den informationen till andevärlden då?

Caija: Visst kan man njuta av trummans ljud, om man är på det klara med vad det KAN föra med sig ELLER har tydligt uppsåt att det BARA är till för "njutning".

//Vind

Tack för alla kommentarer. :)

Efter en helg i Älsvjöhyttan kan jag säga att jag ser på saker och ting annorlunda än innan och jag har förstått mer om mig själv och annat. Och jag ser på det ni säger på ett annat sätt.

**

Som nybörjare hade jag uppskattat om dom med mer erfarenhet hade berättat vissa saker för mig men jag inser att jag kanske har lärt mig på ett mer praktiskt sätt genom att uppleva det?

Jag inser definitivt att jag själv inte är i en position att lära andra om detta, inte den minsta lilla bit. Jag inser också att jag vet mycket mindre än jag trodde. Eller...ja, jag vet saker men jag har inte erfarenhet av dom. Jag hör någon förklara en sak och jag vet att jag visste detta innan i mitt huvud även om jag inte har gjort det själv.

Fylgja: Ja, jag kan med säkerhet säga att jag har varit öppen mycket utan att veta om det. För jag känner skillnaden mer nu, när man öppnar och stänger.

Vindarnas Son: Att göra skillnad på trumrytmer och dansa sitt djur och göra trumresor. Skillnaden är viktig, det förstår jag absolut. Jag har lärt mig mer om uppsåt och intention och detta är en av det viktigaste ingredienserna i mitt liv, överlag skulle jag säga.

Angående träffarna så har jag inte sett dom som ett koncept eller något planerat, utan det är en slump vilka människor som vill träffas och vad man vill göra. Jag kan inte uttala mig om den träff jag var på är som det "brukar" vara eller om det är annorlunda.
Och som nybörjare känner jag inte att jag vill ta något ansvar för någon undervisning eller sådant alls. Det är nog med att ta ansvar för det jag gör för mig själv.

Linda: du har helt rätt och jag kommer att göra så i fortsättningen.


Mikael Perman: Jag kan fortfarande se bilden av kvinnan väldigt tydligt, ja. Hon hade mörkt långt hår. Jag såg inga detaljer av henne men hon såg ung ut. Exakt varför jag blev rädd vet jag itne. Jag var för upptagen i känslan för att kunna analysera den.
Jag är inte en person som är van vid att se andar och spöken, kanske därför min reaktion. Och jag har mycket kvar att lära...

**

Rent generellt sett så tror jag inte problemet var att vi trummade "hela dan", vilket det naturligtvis inte var. ;) Utan att JAG var öppen för mycket eller inte stängde igen när vi hade gjort en trumresa.

Det enda jag vill fortsätta poängtera är att är man nybörjare så är det BRA om någon med mer erfarenhet säger till en vad som kan vara viktigt att tänka på.
Detta gäller ju då både för nybörjare och dom med erfarenhet.

För vet man inte något så kan man heller inte akta sig, för man vet ju itne vad man har att akta sig för. ;) Lite som att ha en lots när man seglar på okända vatten... Man dyker inte ner i vattnet innan man vet mer om det.

Å andra sidan är det kanske så att upplevelsen var nödvändig...och då är det som det är. Då kanske det är bra att nybörjare får en knäpp på näsan.

Hej studsiga pixie hobbit.

Precis som du reagerade, så reagerade jag, då jag började lära mig om stretching. Så reagerade jag när jag började lära mig om shamansk dans. Så reagerade jag när jag började lära mig om svetthydda/stenbad.

Varför finns det ingen nybörjarträning? Eller åtminstonde snabb genomgång.

Svaren var flera. För svetthyddan bestod svaret i att man under flera gånger skulle hjälpa till UTANFÖR, innan man klev in i svetthyddan. Man skulle vara deltagare under 10 år, innan man började lära sig att själv leda en ceremoni. Det är den klassiska indianska vägen. Du lär dig genom att delta och stag för steg öva upp din vaksamhet för det underligande budskapet.

Och de resonerar som att HAR du inte eller klarar du inte att skaffa den vaksamheten för budskapet, ja då ska du BASKE MIG inte ledda ceremonier heller.

På motsvarande sätt är det med stretchingen. Jag började lära mig detta inom ninjutsu. År efter år fick jag träna innan jag kom på alla "tricks och ticks".

Alltså man konfronteras ofta med en helt annan pedagogisk tradition, som ibland kan vara lite hårdhänt mot tex nybörjare. Som ninjutsuläraren som strypte min vän Göran tills han svimmade, för att lära honom massa olika saker. Förstod Göran det hela? Nej, inte ett enda rätt, han missade budskapet helt, och såvitt jag vet har han ännu inte, denna dag, 25 år senare genomskådat budskapet.

Alltså, JAG är personligen inte någon vän av denna pedagogiska tradition, men det är så den används inom många områden med TRADITIONELLT lärande. Hårdhänt.

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Men är det du drabbats av här? Eller är det problematiken att det inte FINNS någon lärare, som tar ansvar för nybörjare? Jag tror på det senare. Och det tycker jag är synd. På träffar bode det alltid vara någon som tar ansvar för att lära en del grunder för de som är nykomlingar.

Det kommer inte att ändra sig, om inte folk ställer krav!

Mikael P.

Det känns för mig som att då är det ändå någon som säger "du som inte kan bör vara försiktig" och någon som tar ansvar för att en nybörjare inte provar att göra saker dom inte vet något om.

Borde och borde... Det beror ju på hur man ser det. Varje individ kan fundera över vilket ansvar dom har för att ge råd till nybörjare om vad man bör och inte bör göra. Och sedan ta ett beslut om man ska lägga sig i eller inte.

Jag har inget svar egentligen... Jag vill verkligen inte skylla på någon utan jag vill ta ansvar för det jag gör. Samtidigt som jag frågar mig om någon annan nybörjare kan råka mer illa ut och kanske få på sig saker som är skadligt OM jag inte reagerar och påtalar det jag ser och känner?

Jag fattade det som om Mikael P menade, att det ursprungligen ligger en tradition i att lära ut/att lära upp en person och att det normalt tar rätt lång tid.

Vet inte om jag förstod dig rätt där, men jag tänker ändå att det har varit så, inom de samhällen som lever kvar i de kulturer där de traditionella riterna/sätten att läras upp och utveckla förmågor, finns kvar som en naturlig del av livet. Vi i västvärlden kastar oss in och anammar, kanske bara vissa delar och sätter igång och trumreser, utan mentor.

Därför skrev jag att en grundkurs inte är att förakta.

Hmm, nu är jag förvirrad.
Jag kanske inte skrev det jag menade att skriva...för det verkar som att du svarar på något som jag inte tror att jag menar. Om du förstår?

*förvirrad*

Så hur tolkar du det jag skrev egentligen? :)

:blink: Hur tolkar du det jag skrev, som jag skrev när jag tolkade dig, som du skrev när Mikael Perman skrivit och tolkade... ? :lol:


Jag kanske inte fattade? Eller fattade fel? Om hur du fattade?
Och HUR ska jag förklara... *kliar mig i skallen* ...MEN jag skrev så med anledning av att du skrev:

Det känns för mig som att då är det ändå någon som säger "du som inte kan bör vara försiktig" och någon som tar ansvar för att en nybörjare inte provar att göra saker dom inte vet något om.

efter att Mikael Perman skrivit;

Varför finns det ingen nybörjarträning? Eller åtminstonde snabb genomgång.
Svaren var flera. För svetthyddan bestod svaret i att man under flera gånger skulle hjälpa till UTANFÖR, innan man klev in i svetthyddan. Man skulle vara deltagare under 10 år, innan man började lära sig att själv leda en ceremoni. Det är den klassiska indianska vägen. Du lär dig genom att delta och stag för steg öva upp din vaksamhet för det underligande budskapet

Och då uppfattade jag det.... *oj hjälp vad svårt* ... att du missuppfattade Mikael Perman...

Fattar du? w00t

Ja, jag menar så här: tillhör man en stam så finns det dom med mer kunskap som tar ansvar för dom som är yngre och mindre erfarna. :)

Jag menar alltså att Mikaels inlägg inte är något argument MOT min åsikt.

Jag undrar mest om jag uttrycker mig virrigt... Och det gör jag nog. :)

Jag tycker alltså att det är BRA om någon tar ansvar för undervisning. På en träff eller hur det nu är.

Om jag märker att någon sysslar med något jag vet är farligt så brukar jag påpeka detta. Sen får personen själv avgöra om dom vill fortsätta, eftersom jag inte kan ta ansvar för det.

Lindskog: Kul att höra att du var i Hyttan. Jag var upptagen med sjuårskalas då så jag kunde inte titta förbi.
VAD det beror på att du såg / upplevde det du gjorde är kanske inte så viktigt. Det intressanta är ATT du gjorde det och VAD du kan lära dig utav det.
Och vet du vad...? Det kommer att hända igen. :)
Näsknäppor får vi allihopa, ibland som kärleksfulla gliringar och ibland som rejäla örfilar.

Problematiken med lärare och kurser tror jag kan ligga lite i den ekonomiska "kultur" som vi har i väst.

Och prblemet med "kurser" och "träffar" har jag upplevt på lite olika sätt i lite olika sammanhang. Bl.a. de "fågelkurser" vi hade som fältbiologer... som inte alls var kurser utan rena skådarresor. Ett hastigt race genom korttålärkor, svarta rödstjärtar och brednäbbade simsnäppor.
Några for "illa" på de kurserna då de trodde att de skulle lära sig något...

En utsvävning men ändå...

//Vindarnas Fågelskådare

Hej.
Det är inte ni som missförstått, det är jag som uttryckt mig oklart.

Jag har till vissa delar fått uppleva en traditionell inskolning i olika saker.
Den har sin charm, och den är verkligen gjord på ett sådant sätt att de som inte kan tänka själv och förstå själv, inte har någon chans att förstå.
Det är en fördel med just detta traditionella sätt.

Samtidigt är det traditionella sättet en nackdel. Det tar lång tid, och du måste kämpa på och vara extremt motiverad redan från början. Många blir det ju efter några år, men ganska få är det från början.

Så då jag väger för och emot, får jag nog fram att det sättet som vi gör här, är bäst. Inte för alla individer, och framför allt inte överallt. Men HÄR är det vi gör bäst, som generellt påstående. Alltså ett sätt att vinna kunskap är bäst här, ett annat kan vara bästi en ursprungskultur.

När man ser en lärare, så måste man som GOD elev fråga sig inte bara om det är en kompetent läraresom kan sina saker, utan också om det är en lärare som är bra att lära ut, och slutligen om läraren lär ut på ett sätt som passa mig själv.

Få elever och ännu färre lärare är flexibla på denna punkt.

Alltså vi borde ERBJUDA en nybörjarintroduktion då vi tar emot nybörjare,
tycker jag.

Mikael P

Jag tror Mikael P har väldigt rätt i att en del av problemet är att vi inte lever med en pedagogisk tradition för shamanism. Även om det finns villiga och välmenande lärare som Thomas, så kan ju inte Thomas resa runt och vara närvarande överallt (eller kan han det...? :blink: w00t ). Det är annorlunda om man bor i en by i Amazonas och får besök av en shaman dagligen som ger undervisning.

Så mycket viktigare är det väl då att man har huvudet på skaft och försöker vara vaksam inför alla nya erfarenheter. Och att man skriver och frågar på forumet :)

Så vill jag bara tillägga att *alla* gamla traditioner inte innebär hårdhänt lärande. Min partner är buddhist och tillhör en tibetansk skola. Undervisningen där är väldigt snäll och lekfull, inte alls som den japanska zenbuddhismen som är sträng och bitvis hårdhänt. Så kan det också gå till.

Ja du, det kan han väl - om det behövs och han vill. Det är bara att höra av sig så kan det kanske ordnas ngt i hemtrakterna till den intresserade - men överallt SAMTIDIGT kan han inte vara... än ;)

Skämt åsido, så är detta en viktig grej tycker jag.
På de Norrlandsträffar vi haft har jag frågat och erbjudit en nybörjargenomgång (så gott det nu går på så kort tid) första kvällen. Då har jag talat lite om historia, olika synsätt och traditioner etc runt det jag kan om shamanismen + gjort en del övningar som jag fått det "viskat" om att det borde vara bra saker att köra.

Det brukar vara mycket uppskattat av dem som saknar erfarenhet, och möjliggör ju en starkare upplevelse av helgen som helhet då man iaf har lite grundtänk i bagaget. Jag tror på att den som är mer erfaren alltid skall stå till förfogande för att hjälpa och lära ut vad (men inte allt) den kan.

Att få lära sig lite grunder som man sedan kan bygga vidare på och använda sig av själv gör ju att man blir bättre. Den "hårda" biten i detta tycker jag andar och rådare står för i upplärningen. Visst kan man gå grundkurs en helg, eller t.o.m två eller tre kurser.. men GÖR man inget så BLIR man inget heller.

Som elev måste jag ju verkligen hem och träna på det jag lärt mig, annars utvecklas man mycket mycket långsamt. Då jag var instruktör i budon ville jag alltid försöka få mina elever att träna "mer hemma än på träningen" - på träningsdagarna hade de tillfälle att tillsammans med mig och de andra högre graderade gå igenom vad de gjorde fel och se hur det skulle se ut etc, men sen var det hemmatgräningen som gjorde hela skillnaden. Så tycker jag man skall närma sig shamanismen och dess grundkurser också.

----

Jag hoppas jag själv lyckas med att förmedla kunskapen på ett bra sätt, men skulle också gärna vilja bli bättre på det - jag har väl för mycket budo-pedagogik ibland från tiden som instruktör i bujinkan: jag visar och låter folk vara med, och Göra Göra Göra. Önskar jag kunde vara en bättre verbal pedagog (om det kallas så) också.

Får träna vidare ;)

Mvh,
Thomas

Och det var uppskattat av dem som var nybörjare på senaste Norrlandsträffen. :respect:
I en sån situation, kan ju många saker komma upp, om deltagarna är aktiva (både nybörjare, påbörjade och erfarna) och föra ett samtal under en persons ledning.

Jag har tänkt på detta som skrivits tråden och ju mer jag tänker, ju mer viktigt tycker jag det är, att ta ansvar för nybörjarna. Alltså de som vet med sig på en träff, att de är de erfarna, bör guida med praktiska råd o.s.v. Många kanske inte anser sig som erfaren, men har man några år på nacken med praktiskt arbete, är man ju betydligt mer erfaren, än en som aldrig provat att resa, över huvud taget...

Jag känner mej väldigt osäker till att åka på en träff för jag känner att jag kan/vet ju ingenting.. hm.. och samtidigt vill jag hur gärna som helst komma med.
Att få en nybörjargenomgång innan på en träff låter som en bra sak. Annars är ju risken att man sitter där och känner sej som ett UFO :blink:

Jag har aldrig gjort någon resa och vet inte hur jag ska göra. Fast det är ju å andra sidan en massa saker som visat sej av sej självt och det kommer väl när tiden är rätt och jag hoppas jag inte stöter på något otäckt som jag inte klarar av.

Kanske jag borde gå en grundkurs, kanske jag borde det ena eller det andra. Jag vet inte var man börjar eller hur man börjar eller vad som är rätt eller riktigt. Jag har inte de pengar som ska till för att gå en grundkurs så jag tror att jag får lära mej på egen hand och känna vad som känns bra för mej. Visst kan man snappa upp ett och annat på vägen, men det är ändå väldigt frustrerande att inte veta HUR man borde göra eller inte.

Att ha kunnig person, som man får extra hjälp av, som en mentor, tror jag är ett väldigt bra sätt, att lära sig i egen takt, utifrån egen ekonomi.

Jag läste en massa böcker innan jag reste för allra första gången, och inhämtade så att säga lite grundläggande kunskap och goda råd *i teorin* på så vis. För mig innebar det att jag hade *hört talas om* t.ex. vikten av att öppna och stänga. Jag menar inte alls att böcker ersätter erfarenhet eller en riktig lärare. Jag menar bara att de för mig innehöll den där allra mest grundläggande informationen, som Lindskog verkar ha saknat. Så jag slapp känslan av övergivenhet eller hur jag ska säga, den där "varför är det ingen som har berättat..." -känslan.

Alla har väl inte den "läggningen" att läsa en massa böcker jämt, men en bok är i alla fall billigare än en kurs. Nu har jag sett att Michael Harners "Shamanens väg" är slut hos förlaget och inte finns på svenska i bokhandlarna :( . Den finns att köpa på engelska, om man klarar av att läsa på det språket. Det är en jättebra nybörjarbok tycker jag. Sedan finns Jörgen I Erikssons böcker, de är åtminstone på svenska.

Jag har en vän som jag får lite vetande av... antar man på sätt och vis kan kalla honom mentor. Fast jag vill lära mej fortare.. *otålig* Kanske det är DET jag först och främst ska lära mej av med, att vara otålig alltså.

*undrar om detta är tillhörande denna tråden egentligen*