Hej.

I en annan tråd talades det mycket om att många tankar som vi tänker och känner, inte alls kommer från oss själva, utan det är skräp från annat håll. Vare sig det är andra människor eller olika makter som vi känner av.

De som känner mig, vet ju att jag bott i Stockholmsområdet under lång tid. Men jag bodde alltid en bra bit från folk. Så tidigare bodde jag ute på en bondgård, 5 km utanför Västerhaninge, där jag hyrde den gamla drängstugan, som låg 300 meter från själva bondgården.

När jag varit ute och festat, och gick hem, så var det så att det blev en befrielse att komma hem, och jag märkte varje steg jag avlägsnade mig från Västerhaninge (som i sig var 35 minuters pendeltåg från Stockholms central), desto mer levande blev själva atmosfären. Det blev liv och rörelse i själva luften.
Ormslingor och Jethro Tull i luften.

Tyvärr hyrde jag ju bara det huset, så jag flyttade för ca 15 år sedan till ett hus i Tullinge, som jag kunde köpa för en billig penning. Det var en ganska ruffig sommarstuga, och det bästa av allt, den låg i ett gammalt sommarstugeområde, där nästan inte en själ bodde utom jag och min fru.

Men med tiden blev området mer och mer "villafierat". Fler och fler av de gamla sommarstugorna revs, och mer och mer folk flyttade dit. Jag renoverade själv sommarstugan, så den blev riktigt bra med tiden, men fortfarande ganska liten. (50 kvm plus lika mycket i källaren.)

Med tiden började jag att få svårare och svårare att stå ut i området. Jag ar ofta tvungen att åka bort en mil rätt ut i skogen, för att "trycket" jag kände skulle släppa, och det skulle kännas rent och klart igen. Han jag inte göra det, så fick det gå med sprit istället, för att döva påverkan.

Det var förstås ohållbart i längden, så när IT-kraschen slog igenom fullt, blev jag arbetslös, och då var det lika bra att flytta på sig. Sökte jobb kors och tvärs runt om i landet. Personligen skulle jag nog ha velat ta mig norrut igen, men min fru är galen i trädgårdsodling, så det blev söderut, närmare bestämt i Fliseryd. (Växtzon 1, precis på gränsen) Där har jag bott nu i drygt ett år, och Fliseryd är en liten by på ca 717 själar. Vi bor i utkanten av samhället, på en ö som ligger i Emån. Löjligt vackert är det.

Jag har alltså känt mig total TVINGAD att röra mig ifrån för tättbefolkade områden. Jag står helt enkelt inte ut. För påträngande vibbar, helt enkelt.

Hur bär ni er åt, ni som står ut?

Mikael P.

Jag kryper ur mitt skinn Mikael, jag har ångest, panik och tättduggande depressioner.
En oerhörd längtan ut på landet och efter egen härd.

Sambon börjar förlika sig vid tanken att bo på landet.... men med minst 100 m från närmsta granne och väg. Så ajg akn ha mina hästar, djur och knytt omkring mig utan att behöva oraoa mig för att bli störd i mitt tokeri.

Jag gör som du, åker ut, som det är nu till sommarbetet där hästarna går. Där är det lugnt och skönt ävne om det ligger 100 m från väg o närmsta granne. Senare i höst flyttas ju hästarna til lstallet, men det ligger också avsides o stallägaren jobbar allt som oftast så jag blir prakitskt taget ensam i stallet.... förutom katter, hästar höns o familjens hundar då....

Ananrs så är den här påträngande känslan svår att undkomma, den ahr börjat bli paralyserande, p åett sådant sätt att jag knappt akn ta mig hemmifrån. Att jag sitter som fastnaglad inomhus och vågar mig itne ut... Därför måste jag ut på landet! därför måste jag få komma ut och leva, leva på landet bland skog, doft och verkligeheten.

Man får helt enkelt inte sluta kämpa, och förska få sig en stund i en isvak där amn kan sticka upp huvudet ovanför den frusna ytan och andas som en säl för att sedan dka under in i det vardagliga stads-livet.... det som sakta men säkert äter innehållet ur ens själ....

Jag trivs bäst i öppna landskap..... nära havet(/skogen) vill jag bo.....

Ja du, jag börjar fundera på om, när min utbildning till förskollärare är färdig, jag ska flytta uppåt landet. Vart som helst bara det är lite folk. Öpnna landskap, nära havet vill jag också bo. ;)

Det som jag märker att jag mår bättre av, är att vara utomhus varje dag. Tänkte försöka sikta på 2 timmar varje dag. :) Att gå promenad eller bara sitta någonstans. :)

Jo, jag bor ju drygt en mil utanför Stockholm, jag älskar denna reinkarnation av Babylon på sitt sätt. Att vandra genom Gamla stan, fika på söder, promenera genom gator och parker och hälsa på någon gammal bekant jag inte sett på år och dar. Det handlar för mig inte om att stå ut, men om jag hade fru och barn skulle jag gladeligen flytta till landet, då vore inte staden lika lockande, och samtidigt att bo på landet i min ensamhet skulle jag inte stå ut med. Ett par år hyrde jag en stuga ute i skärgården med en och en halv timmes bussresa in till staden, det var lugnt och trivsamt om det inte hade varit för en sinnesrubbad hyresvärd, men jag hade sällskap av en kvinnlig vän som hyrde stugan intill och gjorde tillvaron behaglig ändå. Jo, jag skulle må mycket bra på landet, men att leva i Babylon är att härda själen, att slipa den till skärpa. Det känns som att just nu är det i staden min magi kan göra som mest nytta.

Jag ar uppvuxen pa landet vid kusten utan en granne inom synhall, havet en 5-minuters promenad bort, skogen in pa husknuten.

Jag bodde till och fran i ett par ar i hyreshus, i utkanten av smastaden narmast dar jag ar uppvuxen, men det kandes inte sa farligt da det var ratt glesbyggt med en del natur dar med, mestadels villor. Och jag kunde ju aka hem precis nar jag ville, och hade aven dar 5 minuter till havet.

Nu bor jag i en stad ca 5 ganger storre an min hemstad. Jag kanner igen det dar med "trycket", det kanns verkligen att det ar massor med folk och energier i narheten. Aven fast denna staden raknas som en "mindre" stad i england sa ar det anda sa valdigt langt ifran vad jag ar van vid.

Jag brukar sitta ute pa trappen till baksidan av huset sa gott som varje dag, gor sa mycket som mojligt dar ute, malar, skriver och pysslar pa. Och nu den senaste veckan har jag rensat den overvuxna tradgarden for att forsoka ordna mig en liten blomsterang till nasta ar, med diverse matlagningsorter och annat. :) Stannar helst inne i min lilla tradgard da jag inte vill riskera livet langs trafikerade gator for att komma till en liten konstgjord park full med folk..

Sa det ar val sa jag overlever, men det ar inte mer an just det. Langtar hem till naturen sa gott som varje dag.

Gubben min ar fran London, och han har ocksa borjat fa hemlangtan! Undrar ju hur vi ska kunna losa det.. :rolleyes:

Du kan ju alltid börja med att kalla din trädgård där du gömmer dig om dagarna för Hide Park eller som han kommer att tro att du menar, Hyde Park ;)

Hej alla
Jag har flyttat hela mitt liv bott i flera olika miljöer och jag känner mig som en kamelont, jag anpassar mig ser det vackra i varje miljö. Samtidigt som jag försäkrar mig om att det finns skyddade vrår dit jag kan dra mig undan när jag tycker trycket blir för stort. Dessutom är jag blyg och har ganska få vänner som är väl spridda över landet. Jag säger som Pumba i lejonkungen: Hem är där jag sist satte mig.

Hej
Intressant fråga! Faktiskt precis vad jag funderat på många ggr.

Men. Har du inte svaret i din fråga redan...? :)

Att flytta sig när det blir för tätt: Bo glesare och luftigare - närmare det gröna?

Ja det gäller att hitta den miljö, som passar en och det är inte alltid det lättaste.
Jag har bott på landet i egen kåk, större delen av mitt liv och under en period i en liten by mellan Gällivare och Kiruna, vilket nog är den plats som jag mått bäst på... men ack så opraktiskt om man också är intresserad av kultur, kurser och annat socialt.
För 7 år sedan köpte vi ett radhus, nära den stad jag bor vid nu. Det är rätt OK, men jag tror att det är helt nödvändigt med en stuga, för mig.

I sommar besökte jag min syster som bor i en storstad, på 5:e våningen i ett 7-våningshus. Jag var hos henne i 2 veckor och jag kan med stor säkerhet säga, att bodde jag i ett sådant komplex, med så mycket folk över, under och vid sidan om mig (omringad av folks känslor) då skulle jag må mycket dåligt. HON å andra sidan, är inte ett dugg känslig för andras energier och klarar det galant.

Man får hitta en balans.
Radhus nära stan, med en stuga i stillhet - det skulle vara bra för mig, tror jag.

Bodde i Göteborg en tid..minns att min dåvarande man fick skjutsa mej ut på landet och släppa av mej på en åker ett par timmar..

Flyttade sedan hem, längtan efter norrlänsk myr blev alldeles förstor..bosatte mej på Umedalen, ett bostadsområde..stod ut i sex månader, tillslut stod jag och grät vid balkongen, då sökte vi oss ett hus, där jag bor nu.
Ingen nära påträngande granne, helt tyst med massor av skog som är min egen ängar och gammal åkermark
Här kan jag andas, ibland nästan gömmer man sej om någon kommer, snacka om eremittag..

Nej jag får ångest av stora varuhus och folksamlingar men gillar att se mej omkring, reser en del och är inte rädd för nya människor men allt det är ju tillfälligt, jag kan ju alltid återvända hit till min oas, mitt hörn av världen.

Kommer ju ursprungligen från landet där jag växte upp i skogen. Tror kanske att de som har växt upp i stan är mer van att hantera alla energier som finns där.
Kan det vara så?

Ja, i Stockholm gäller det att stänga av och stänga ner för min del. Då går det bra att vara där, men inte för länge.

För mig är det allra viktigaste att jag bor naturskönt. Jag bor i en lägenhet på kanten till Falun och det går bra, med skog bakom huset och bäcken vid husknuten (det ska gå öring där fick jag höra häromdagen!) och utsikten över skog och blånande kullar vid horisonten.

Men givetvis finns ett litet tillhåll vid kanten på en sjö långt från folk på "att fixa" listan. Sån't är liksom bara alldels livsnödvändigt... :)

Står vi ut? :)

Jag vet inte. Känner igen mig själv i dig. Jag vill helst ha lite distans till folk i allmänhet och mitt liv har bjudit mig olika möjligheter till det. Jag har som emmyjane flyttat runt en hel del men alltid kommit tillbaka till det hål jag kommer ifrån. Som någon slags bummerang hamnar jag i Lesjöfors som blivit ett slags basläger för mitt liv. Märkligt med tanke på hur mycket "dumma" mönster som pågår i en håla av den kalibern. Men hur står jag ut? Som sagt, livet har bjudit mig olika lösningar på det...

Först, när jag var ung så levde jag knappt med människorna. Jo, självklart gjorde jag det, till och ifrån men från det att jag fick min första kikare (vid ca 7 års ålder) så började jag vara ute. Mycket. Sakta men säkert skaffade jag mig kunskaper om allt jag såg och blev mer och mer hemma i naturen. I mitten av tonåren till början av 20 årsålders så VAR jag naturen. Människorna var störande objekt som (ibland) klampade in på mitt revir. Jag betade med älgarna på hyggena, jag lekte med öringarna i forsnackarna, jag flög med korparna och gick tillsammans med den första vargen som kom hit. Jag levde i skogen. Lägenheten var något som man "skulle ha" men vid den punkten i mitt liv bodde jag mer ute i skogen än inne i lägenheten. Jag stod ut, jag levde inte MED människorna.

Livet förändras, jag flyttade, till en stuga MITT i skogen. Aldrig borde väl kontakten med naturen ha så bra förutsättningar som jag hade då... men så blev det inte. Flyttade igen (men hade kvar stugan), jobbade på fågelstation i örebro, gjorde lumpen i lycksele, datajobb i sveg, fick barn, datajobb i sthlm, flyttade tillbaka till "baslägret", jobb i värmland, separation, levde själv, flyttade igen osv. Någonstans på den här vägen "människofierades" jag. Skogen bodde jag i så jag behövde inte umgås med den. Så kändes det. Löste det med att flytta! Bättre fly än illa fäkta. Efter många om och men... så är jag tillbaka vid baslägret (stugan är dock borta). Jag stod INTE ut... Men nu är nu... och nya tider har nya lösningar... eller har de det?

Jag har ibland intalat mig själv att livet kräver uppoffringar. Ibland måste vi må lite "dåligt" för att komma till något bra. Det är inte roligt att åka bil i 40 mil men när vi kommer fram... DÅ börjar det roliga. Så har jag tänkt genom åren. Att det är något som måste passeras, för att det ska bli bättre sen. Men va fan, åren går, jag är snart 40 å jag vill ha det bra nu. Jag vill bli / vara det jag varit. Så, mycket tack vare en underbar kvinna har jag åter börjat "vara skogen".... För när allt kommer omkring (alltså, i mitt liv då) så är det i skogen jag ska vara, det är där jag kunskapar bäst, det är där jag finner kraft och svar, det är där jag kan leva, fullt ut. Men livet förändras som sagt. Förr skulle jag aldrig komma på tanken att DELA mina upplevelser. Det var mitt, kom inte å stör. Men nu har jag som sagt var hittat en kvinna som kan se som jag och som jag vill dela allt med. Jag KAN stå ut, med hjälp.

Jag har provat att vara som emmyjane, en kameleont, jag syntes om man tittade noga, eller om jag själv ville det. Jag har varit en gås och låtit de värsta dumheterna rinna av mig men framförallt så är jag skogen. SÅ står jag ut...

//Vindarnas son

Jadu... det gjorde jag inte.

Jag hade bott på landet utan andra grannar än kossor, höns, hästar, katter, hundar och skogens alla djur i över 20 år när jag skilde mej och blev tvungen att flytta till en lägenhet i en småstad. Efter ett år insåg jag att jag var tvungen att komma därifrån eftersom jag höll på att dö. Att ha människor så nära inpå och känna av deras energier och känna det som om de hela tiden var i min lägenhet var mer än jag klarade av. Jag stängde in mej drog ner persiennerna och gick inte ut om jag inte fick energi nog att ta bilen och åka ut i skogen.
En väninna brukade komma hem till mej och putta in mej i duschen och ge mej mat då och då och det är nog mycket hennes förtjänst att jag lever idag.

Efter ett år sa jag upp lägenheten utan att veta var jag skulle bo i stället men jag tänkte att jag hade ju tre månader på mej. Det löste sej så, att jag fick hyra en villa av en kompis i ett litet samhälle. Där bodde jag i fyra år och kom på fötter igen.

Förra året hittade jag en annons på nätet att det fanns ett litet soldattorp ute i skogen i byn där jag bott tidigare och jag ringde mäklaren direkt.
Jag var med och bjöd på huset och blev överbjuden av en Stockholmare.
Men hur det än kom sej så gick det en vecka och så ringde mäklaren mej och frågade om jag fortfarande var intresserad av huset.
GISSA vad jag svarade?
De som sålde huset ville inte sälja till henne som hade bjudit över mej för det var något som krånglade. Och när jag några dagar senare skrev papper med ägarna sa de att de var glada att det var Jag som köpte huset.
De var hit och hälsade på mej i våras och var såå glada och tyckte det var härligt att jag skulle bo här året om.

Visst är det mycket som ska underhållas och det är ju ett gammalt hus byggt 1822 så det är som sagt en hel del.
Jag älskar det här stället, det ligger i skogen med en stor tomt med både gräsmatta och skog.
Jag har två grannar som har sommarställe brevid varav den ena jobbat på orten i vinter så han har bott i sitt hus i veckorna och det är ju ganska tryggt att ha någon i fall det behövs. Den andra familjen är bara här nån helg då och då.

Nu har jag börjat elda i vedspisen och det är en härlig känsla.

Visst finns det dagar när jag undrar vad jag gjort som när hackspetten sitter och drar ur isoleringen runt väggar och tak. *morr* men det går ganska snart över när jag tittar ut i trädgården och ser ett helt gäng Koltrastar på gräsmattan som jag gjorde i går morse.

Jag är helt enkelt Lycklig!

Hur jag står ut... Jag står ut eftersom jag vet att vi ska flytta ut så småningom. Bygga vår ekoby. Jag har många och drömmar och visioner om detta. En dag ska en del av det bli verklighet.

Jag postar gärna länken till vår hemsida, men först vill jag veta om det är ok för administratörerna, eftersom det definitivt kan betraktas som reklam. :rolleyes:

Hej.

Det känns bra att jag inte är ensam i att inte stå ut. OK, måste medges, jag kunde hantera det, på så vis att jag avskärmade mig mer, drack mer sprit, osv, men det blev ju ändå inte ett helt liv. I en sådan mugglartillvaro kan man ju gå åratal, bevisligen.

Att staden visst har sina fördelar med utbud osv, tvekar jag inte att hålla med om. Jag tycker tex bättre om Stockholm när jag inte bor där, utan enbart är där på korta besök.

Jag äger också tekniker att avskärma mig rent viljemässigt under kortare perioder, dvs upp till en vecka, men sedan är det liksom kört.

Så frågan är om man kan ha ett helt liv i staden, eller om det helt enkelt är omöjligt att leva ett vettigt liv där?

Finns det någon som kan säga, jag gjorde det och det, och faktiskt stog ut.
Tex, jag använde ett si eller så skydd, eller den eller den meditationen?

Om man nu till äventyrs är öppen i staden, kan det föda mer våld i sinnet? För mig gjorde det just detta. Och det kanske är precis vad som händer med alla människor, staden och dess miljö föder våld i sig hos den drabbade? Alltså inte nödvändigtvis att man går ut och slår ner någon, men man får ett mer våldsamt sinne?

Mikael P.

jag har då aldrig lyckats stå ut längre tider i stan... det blir alkoholavskärmning och deppfest av alltihop... nej du, tacka vet jag landskap och marker...

jag har aldrig känt att stadslivet vart hållbart och uthärdligt... har bott i storstäder som helsingfors och köpenhamn och malmö ett par år... fy faan... det var svårt...

nu mer än nånsin måste jag bort, ut i markerna, bo bättre, komma bort från hysterin, pengagalenskapen, sockerknarket, stressen, larmet, oljuden, avgaserna... det proverbiala måttet är rågat...

siktar på gård med styrning mot ekodrift tillsammans m sara och hennes karl + barn, dalmasarna var sugna att bilda flock också och Björnbroders rakapparat kommer ju med tydliga hints... så det är kanske ett par st som vill ut nu och leva som vi lärt... kanske blir vi fler... men man måste ju satsa allt... pengarna är ju bara början...

det är hårt jobb att bo som vi vill.. underbart, belönande hårt jobb... till skillnad från samhällets drönarsysslor vi tvingas in i....

mvh,
thomas
ps - ursäkta skrivstilen, sitter m sovande bäbis i sjalen på magen å då räck som int vänstern till för å skriva med :)

Jag är uppvuxen på landet, men född i storstan. Jag har alltid längtat efter att bo på landet, men rent praktiskt är det svårt att lösa. Helst vill jag bo så långt ut på landet som det är möjligt. Men då krävs det bil för kommunikationerna idag är bedrövliga. Det blir dyrt med andra ord.

Jag har både behov av att dra mig undan periodvis och ett stort behov av gemenskap :?
En ekvation som är svår att få ihop. Alternativet är ett sommartorp som går att värma upp så man kan vara där även på vintern vid behov.

Det är jobbigt att bo i stan, inte bara för att man känner av alla andra. Utan även för att det sker så mycket våldsbrott. Helgnätter är värst med fulla ungdomar som drar runt. Guskelov är mina stora, det var jobbigt när de var ute och man oroade sig för de. Våldet ökar hela tiden och orsaken måste väl vara att folk mår dåligt.

:respect: Rose

Hej!

Har för min del mått bra på de flesta ställen jag bott på, och det är rätt många. Det är kanske min vandrande vän på bilden till vänster som ger mig lyckokänslor när man äntligen är på väg mot nya betesmarker.

Det är dock tyvärr alltför lätt att låta sig påverkas av andras energier i olika sammanhang, för mig har det varit ett ständigt pågående projekt att stärka min egen själsbubbla och hålla andras negativa energier ute. Det är mitt eget val att inte släppa in någon annans energier i min bubbla.

Ibland har det varit problem med ställen jag bott på men sedan jag fått kunskapen om hur man kan städa bort negativa energier från en bostad (lägenhet, rum eller hus) så har jag lyckats med att trivas precis där jag befinner mig.

Lev väl! / Thao

Under mina studier i Umeå bodde jag i täta, ångestfyllda stadsdelar. Kände mig instängd men löste det via skogsturer. (Skönt uttryck förresten Vindarnas son: "VAR jag naturen" :respect: ) Fick nog av staden då jag en natt under stjärnorna avbröts av glassbilens trudeluttt - och beslöt mig för att flytta hem - kotimaassa - snarast möjligt. Hemma = Där jag vet "vart stigarna går", där någon människa vet vem jag är (där jag vet vem någon annan är) och vart jag kommer ifrån (där jag vet vart någon annan kommer ifrån och hur livet i den byn är).

Ok, en etta i Kirunas stökiga sjuvåningshus är inte heller så roligt. Men går jag ut, är det relativt fritt från mänskligt larm och elände. Går jag längre blir jag ensam.

Men jag är övertygad om att staden aldrig kan bli hemma. Som du Mikael säger, "omöjligt att leva ett vettigt liv där". Samtidigt måste man ha en försörjning... man skulle komma på nån genialisk uppfinning som säljer sig själv; eller kräver ett minimum av arbetsinsats - liten summa rullar in månatligt så man kan leva som det var tänkt att levas? Deltidsjobb? Svårt...

Våld i sinnet? Jag upplevde att stadens anonymitet uppmuntrade ett "kallare" beteende och bemötande.

Det är så mycket människor och så mycket elände; man vet knappt efternamnet på folk; hur ska man hinna och orka bry sig? Busschaffisen orkar inte hälsa på alla 1000 passagerare hon kör varje dag. Kassören på Konsum vet inget skvaller som angår dig. Så man håller käft.

Därmed säger jag inte att medmänsklighet, empati, civilkurage saknas i staden utan finns bara på landsbygden - så enkelt är det inte. Men jag tror vissa miljöer uppmuntrar visst bemötande. Möter man en gubbe på byvägen kan man inte annat än hälsa. Kanske prata lite väder. Men möter man en gubbe i Ume? Man möter säkert 100 gubbar på en dag!

Det är inte enkelt... inte enkelt alls, för det handlar om många saker.
Vad är en stad?
Hur stor måste den bli för att bli opersonlig? Jag har bott en kort period i Stockholmstrakten, där glasartade blickar mötte mig (eller inte mötte mig) och folk som sprang huller om buller och det verkade direkt ogynnsamt, på hälsan. I Oslo däremot som ju i och för sig, bara är hälften så stor som Stockholm, är det inte riktigt på det sättet

Nu bor jag i en norrländsk stad i samma storlek som Umeå och då du skriver att...

.... så känner inte jag igen mig, för här hälsar 90% av busschafförerna, på dem som stiger på bussen och kassörskan i min närbutik, vet vem jag är. Men så har jag bott här i 7 år... det handlar nog också om det. Till slut känner man igen busschafförerna och kassörskan och blir igenkänd.

Jag håller inte med dig där heller. Du vet vilken liten by, nära dig, som jag har bott i... jag älskar den byn, folket och omgivningarna runt omkring, men inte sjutton hälsade alla där, framför allt inte tonåringarna... vilket dom gör här på min gata. Så det ÄR inte automatiskt på ett sätt, bara för att det är naturnära... DÄREMOT har jag inte på någon plats på jorden - annat än där - kunnat umgås i tystnad i långa - jag menar lååååånga - stunder. Det är unik och det är skönt (när man vant sig).


Hur gjorde du när du var i Umeå? Hälsade du först eller väntade du på att bli hälsad på? Åk till Umeå och ge dig f*n på att folk ska hälsa på dig = hälsa först, så tror jag folk blir skitglada ;) :lol: Om inte... så ger jag mig.


Men det är lite olika, beroende på den direkta miljö - ja - för om jag går på Storgatan här i stan går jag ju inte runt och hejar, men om jag går på promenad i naturen - på vilket ställe som helst - hejar varenda kotte jag möter på stigen. Och har man en hund med sig - då stannas det och pratas länge och väl ;)


Nu handlade kanske inte tråden egentligen om hur vänliga människorna är på olika platser, men det hör lite ihop - hur man upplever tillvaron...

Nix, sant...! handlar om mycket saker. Och är inte så enkelt. Håller helt med. Men jag håller också med att jag var liiite orättvis och hårddragen :respect:

Som sagt; det är ju inte så att det automatiskt hälsas i byarna - men jag upplever att blir rentav pinsamt om man INTE stannar och samtalar, eller inte hejar i en by. Just för att man kommer öga-mot-öga med Den Andre.

Jag tror också det handlar lite om att överbrygga nån slags klyfta/anonymiteten: Har man hund - ja då kan folk relatera. Möts man på en stig i skogen; då "tvingas" man också "se" varandra (man tvingas relatera till "rummet"). Är man på shamankurs vågas det också surras. Men på en busstation? Ett torg? I en kassa på Konsum Ålidhem? Kanske, kanske inte. Men jag tror oddsen minskar i större ställen än mindre.

Jepp, jag bodde 7 år i Umeå och hälsade på busschaffisarna varenda av dem tills jag ledsnade på att de (men nej förstås inte alla) gjorde någon som helst gest tillbaka. Jepp, jag pratade med kassören. Men kassörerna byttes som strumpor. Och det gick otroligt trögt att... Men ja, som du säger: det tar tid att bygga relationer. Eller jag kanske glömmer bort alla som faktiskt hälsade.

Men min poäng är inte huruvida de i mitt specifika fall hälsade eller inte; utan att jag tror att stadens anonymitet gör det lättare/svårare att inte behöva "se" varandra som individer och medmänniskor.

Jag ger mig och lägger mig platt ner! :D

Jag har löst detta med att hälsa på alla med ett leende som jag möter oavsett om jag känner dem eller ej och till slut brukar de hälsa tillbaka. Å andra sidan är det ganska skönt att vara anonym såsom man är i en storstad. Det vore trevligt om jag hade lite bättre kontakt med grannarna i det hus jag bor i dock, men jag har ju bara bott här ett år och ärligt talat har jag inte gjort så väldigt stora ansträngningar att lära känna dem utöver att byta några ord i tvättstugan och i hissen och så. De flesta i mitt hus är invandrare också vilket jag tycker är trevligt på många sätt, men de brukar hålla sig mycket för sig själva och är lite svårare att få kontakt med.

pessinki: Tycker det beskriver mitt förhållande bäst... att jag "är" naturen... iaf var det så då. Jag är inte tillbaka vid den punkten än.

ang. storstäder och stå ut... jag stod ut 8 månader i stockholm. Personligen anser jag att det var ganska bra gjort av en person som mig. Men hua... Det är stora fel på staden, inte bara stockholm då utan "storstaden" som fenomen. Jag minns att jag hörde talgoxarna sjunga MITT I NATTEN när jag klev av på perrongen vid jakan efter kvällens arbetspass. Staden förvirrar, och den förvirrar inte bara människor.
//Vind

Jag står ut genom att jag är väl skyddad och är i mig själv (och i en strävan att bli hel) samt i vanligt medvetandetillstånd i så stor utsträckning som möjligt när jag inte arbetar shamanskt och då det på riktigt krävs ett förändrat medvetande. Jag vill inte ta in andras tankar och känslor hur som helst så jag försöker lära mig att kontrollera de olika tillstånden så bra som möjligt. Stockholm kanske är en mycket bra plats att öva just det på. Det finns ju oftast ingen anledning att försätta sig i lätt trans på tunnelbanan 01:30 en lördag strax efter löning, till exempel. :D Men bor man i urskogen kanske det inte spelar någon större roll, eller om man är såpass hel så att det funkar ändå på nåt vis. Jag vet inte. Men det är intressant, det här.

Hej Laquesabe.

Jag förstår hur du menar, tror jag. Här är kanske grunden till mina "problem", som inte är problem numera, sedan jag flyttat.

Jag har helt enkelt en (o)vana att hamna i lätt skiftat medvetande (Beteckningen trans är inte passande här), när jag är hemma. Det kan ske medan jag läser, medan jag skriver eller då jag lyssnar på musik. Eller utan någon anledning alls, tillochmed.

Jag har alltså inget problem att skärma av mig kortare stunder, och låta bli att hamna i skiftat medvetande. Korta stunder BETYDER dagar och enstaka veckor. Att arbeta väldigt hårt på jobbet eller dricka sprit eller liknande aktiviteter är en sorts hjälp i detta också.

Men det är inte mitt naturliga tillstånd, som jag känner mig själv, i mitt naturliga tillstånd skiftar jag ofta medvetande rent spontant.

Du menar att du har klart definierade övergångar, som är helt kontrollerade (Jag menar inte att allt alltid går till 100%, men i princip!)

Du kan alltså välja själv om du ska bli påverkad elelr inte genom att stenhårt befinna dig i vanligt medvetande, tills du startar ceremoniellt. Är detta något inövat, och i så fall hur? Eller är det en förmåga som du bara har av födsel och ohämmad vana?

Som du helt klart förstår kan du hjälpa många på denna sida, med att beskriva hur du gör det om det är medvetet.

Mikael Perman.

Nej, det är varken medfött eller ohämmad vana. :) Jag hade en bra lärare som genom mitt gnäll uppmärksammade problematiken för mig på det sätt jag nu ser det och genom det har jag sedan tränat och gör så fortfarande. Detta allmänna dilemma var dessutom en av anledningarna till varför han började att undervisa från första början, om jag minns det rätt.

Jag tror att det dels handlar om ett förhållningssätt som bygger på att det inte ligger någon värdering i de olika tillstånden, eller någon fast åsikt om att ett tillstånd skulle vara mer naturligt eller bättre än ett annat, samt en genuin vilja att vara i vanligt medvetandetillstånd. Vissa verkar tycka att det är eftersträvansvärt att vara så ”öppen” som möjligt eller hävda att de inte har något val, men jag tycker det ofta verkar vanskligt av olika anledningar och kan dessutom verka mer eller mindre integritetskränkande för omgivningen. När jag slarvar med det där upplever jag mig ofta som mer lättirriterad, trött och orolig än annars.

Jag märker att jag skiftar i medvetandetillstånd till vardags när jag förnimmer saker utöver det fysiska och utöver de gränser som finns i den här världen. Att jag till exempel hör andras tankar, känner på mig saker, blir riktigt illa till mods bland mycket folk etc etc. När jag upptäcker det glider jag oftast per automatik in i vanlig verklighet igen; själva noteringen av skiftningen återskapar ett ordinärt nu-tillstånd. Att till exempel fästa fokuset vid den egna andningen kan hjälpa om det inte sker automatiskt.

En annan sak som hjälper är att jag är väldigt noga med att öppna och stänga i det shamanska arbetet och att resa ”noggrant”, dvs resa tillbaka samma väg jag kom och låta det ta tid. Så det är klart definierade övergångar, ja. Det är en viktig del av det. Jag slarvar ibland också, men har en uppriktig dicsiplinerad strävan.

När det för mig ändå är utav vikt att få information från andevärlden ”till vardags” har vi ett system som bygger på att informationen når mig utan att jag behöver skifta i medvetande, men att det kanske tar lite lite längre tid än vad det gör om jag får informationen direkt i andevärlden/i ickeordinärt tillstånd. Viktig information kan även komma genom drömmar och då vaknar jag alltid i samband med det budskapet.

Sedan har jag ett flexibelt skydd som är väldigt starkt men som är tunt, elastiskt och låter mig andas. Jag har också ett ljus som jag medvetet kan alstra och som strålar inifrån solar plexus och ut och som ”äter upp” eventuell skadligheter som kommer utifrån. Att skaffa ett eget skydd som passar en själv kan man göra genom att få hjälp av någon kunnig eller genom att själv be sina andehjälpare om ett. Man kan också sätta upp bra skydd kring sin startplats för att undvika att få med sig sådant som inte ska med ut i den vanliga verkligheten.

Vill bara tillägga att även jag såklart mår väldans bra ute i Naturen och är överlycklig över mitt hus i Lappland som jag besöker och rår om varje sommar. Vem hade jag varit utan den tillgången, som jag haft sedan jag föddes? :respect:

/R

Hej.
Tack för ett bra inlägg! Mycket behövligt också.

Mikael Perman

Hej igen.

Ja det är bra med en kompetent lärare som uppmärksammar problemen, och ger en hjälp med lösningar. Att försöka lära sig allt själv, brukar ju ta så ofantligt mycket längre tid, om det ens fungerar alls.

Jag vet också att vissa lärare/skolor hävdar att man ska lära sig AV med allt man tycker man kan, innan de börjar lära upp en igen. Din lärare kanske tillhör en sådan tradition?

Men när en del hävdar att de inte har något val till att vara öppna, så tror jag faktiskt att de har rätt i många fall. De har personligen inget val, kanske på grund av felaktig träning, kanske på grund av födsel och ohejdad vana. Sedan är det ju klart att de BORDE ha ett val.

En annan sak som också slagit mig är att många tycks tro att en ceremoni är så god som en annan, eller att kunna utföra saker utan någon ceremoni alls, är det allra bästa. Alltså det finns en uppfattning om att en ceremoni är enbart godtycklig teater till det EGENTLIGA arbetet, som alltså inte behöver någon yttre ritual alls.

Om jag får tolka dig, så tror jag att du påstår att det är mycket viktigt att ta med just öppningen av ceremonin, OCH avslutandet av ceremonin, just för att de olika verkligheterna inte ska glida in i varandra för mycket.

Det gäller att ha tydliga markörer just då man går in i ceremoni, och då man går ut ur ceremoni, som klart och tydligt visar på att medvetandeskift ska ske. Jobbar man INOM en tradition, eller med EN specifik lärare, är detta väldigt naturligt och kommer av sig själv. Plockar man lite här och lite där, krävs det en knivskarp egen insikt för att förstå detta.

Är det just detta du vill säga?

Mikael

Han tillhör ingen kulturellt förankrad tradition på det sättet, men däremot tror jag att han tycker att det är bra om man har läst så lite som möjligt om "shamansim" innan.

Ja, vet man inget annat alternativ så är det såklart svårt att välja annat. Men det där tänket i kombination med att det kanske anses som lite glamouröst att vara synsk och kufisk till exempel får mig att se blinkande varningslampor. En person som utövar shamanism eller är shaman bör kunna eller bör sträva efter att behärska de olika tillstånden så bra som möjligt och t ex kunna vara helt fungerande i sociala sammanhang. Kan man inte det eller vill man inte det egentligen kanske man bör se sig själv som "bara" synsk eller som ett medium, en healer eller ett orakel eller nåt istället. Det är så jag ser på saken just nu.

Eventuell teater har jag bara stött på i västerländsktockulta orden-sammanhang men aldrig i samband med shamanskt ceremoniellt arbete. :)

”Om jag får tolka dig, så tror jag att du påstår att det är mycket viktigt att ta med just öppningen av ceremonin, OCH avslutandet av ceremonin, just för att de olika verkligheterna inte ska glida in i varandra för mycket.”

Ja, precis.

Nu arbetar jag själv inte så mycket med just "färdiga" ceremonier och så, som du gör i det sammanhang du verkar (tror jag..?) så risken blir att vi kanske talar förbi varandra lite här. Men det du menar med öppning och stängning i den typen av ceremonier du utför och deltar i (?) håller jag med om och tror är viktigt och bra.

Sedan kan man ju få information från andevärlden om en ceremoni som ska utföras i den vanliga verkligheten som är unik för person och situation i något syfte och då är det inte alltid säkert att man öppnar och stänger även om det ofta är så också. I personliga ritualer är det kanske ännu vanligare att något öppnande och stängande inte förekommer men poängen är då oftast inte att skifta i medvetandetillstånd utan att utföra någon slags fysisk handling i den här verkligheten.

Öppnar och stänger gör jag däremot alltid i samband med shamanskt arbete som utgörs av resor, dans osv. vilket det vanligtvis handlar om för min del, och det var framförallt det jag hade i åtanke när jag skrev. Men skulle jag delta i någon större gemensam ceremoni skulle jag helt klart uppskatta ett tydligt början och ett tydligt slut.

Ja, det är nog mycket svårt att få insikt om det om man är helt egen vind för våg tror jag. I synnerhet när klimatet (läs: new age) ofta uppmuntrar den typen av tillstånd väldigt mycket.

Hej.

Jo det stämmer ju att jag har mer förutbestämda ceremonier, speciellt de som är sociala till sin natur, som årstidsblot, begravningar, etc. Även om tex en begravning utformas personligt, så blir det alltid så att man måste fungera i tex ett kapell, i en tidlucka man får tilldelad, osv, osv.

Men jag menade också att förhållandet att man kommer från en viss bestämd miljö, medför att man också har mer bestämda ritualer. EN viss bestämd miljö kan ju vara en speciell tradition, men det kan lika gärna vara en speciell lärare, menade jag.

När jag pratade om teater så menade jag inte det i den negtiva betydelsen, alltså innehållslöst, utan just uppfattningen att det INTE finns ett "ceremoniellt språk", utan att man kan utforma ceremonier helt godtyckligt. Jag påstår istället att det finns en viss bestämd inre logik i ceremonier, kulturbundna eller inte.

Många bryr sig visst om att göra en fungerande start av en ceremoni, men jag har upptäckt att avslutande inte utförs med samma noggrannhet. Det är min erfarenhet i varje fall. Detta är vad som sker vid allmänna ceremonier med många deltagare, vill jag påstå.

Men många fler verkar slarva just vid mindre ceremonier för få deltagare, eller vid ceremonier som är för endast en själv, och jag påstår att det är möjligt att just detta kommer att få som resultat att man inte får en klar skiljelinje mellan vardaglig verklighet och shamansk verklighet.

Nu låter jag kryptisk kanske, men jag ska ge lite olika exempel.

Säg att jag väljer att skriva på min dator med lätt skiftat medvetande. Är detta överhuvudtaget en ceremoni, skulle några fråga. Ja saken är ju detta att jag kanske skriver av rent andliga orsaker, och då BÖR jag ju anse detta som en ceremoni.

Om jag istället satt och skrev dagbok framför ett altare (stalle), så hade saken varit annorlunda, då hade själva mitt sittande framför stallet, signalerat ceremoni till mig själv. Det hade varit helt klart att jag inte skrev vad som helst.

Men att skriva på en dator kan jag göra av rituella/andliga skäl. Och jag kan göra det av rent värdsliga skäl. Hur vet jag skillnaden? Svaret är att skillnaden ligger i om jag utför en ritual eller inte.

Detta grejade jag när jag började skriva, just genom att sätta mig på en speciell plats, med en speciell bok. Med tiden bytte jag dock mot en dator att skriva på, och det blev ingen speciell plats längre. Så lite tanklöst förvärrade jag situationen, och utan att tänka mig för avskaffade jag en ritual som faktiskt var betydelsebärande.

Att göra det skapar lätt negativa, oavsiktliga konsekvenser. Påstår jag.

På motsvarande sätt är det inte bra att hela tiden hålla på att förändra sina egna ceremonier. Det är bättre att hålla sig till vissa saker, som fungerar och förändra gradvis och långsamt, så att man hela tiden upplever att det är samma ceremoni man upprätthåller.

Vad menar jag här då, att man inte ska kunna utforma personligt efter sitt sinne, just i ögonblicket? Jo det kan man göra inne i själva ceremonin, men var försiktig med övergångar och det som ska förändra medvetande.

Eller så kan man säga att man istället får som resultat att man hela tiden går obemärkt in och ut ur olika medvetandetillstånd. Vilket knappast fungerar i ett vanligt liv eller tex i en stad.

Det finns ju faktiskt inriktningar som lär ut ett mer konstant skiftat medvetande. Det är ju tex avsikten med kloster och retreater. Eller en sådan sak som ninjutsu, där du hela tiden ska ha en extrem närvaro och uppmärksamhet för att kunna intiutivt känna attacker. Men då blir det som med Soke, Maasaaki Hatsumi, som promenerar med hundarna på natten, då det inte är massa folk ute.

Förutom detta så trivs jag mycket bättre i ett litet samhälle än en stor stad. Innan vi flyttade hade vi ju tänkt att bosätta oss på rena landet, men nu blev det istället ett litet samhälle, i utkanten, med en stor trädgård. En förändring född utifrån medvetenhet.

Mikael P

Bor i småstad med naturen 5 min bort till fots..lagom e bäst, lite vimmel-mycket natur w00t

Ja, det där tror jag är viktigt. Och väldigt intressant öht.

Nej, precis.

Vad menar du med en inre logik? Jag kan förstå vad du menar med det om det gäller t ex en begravning men inte vad gäller högst personliga ceremonier som jag tvärtom tycker kan verka hur knasiga och ologiska som helst, iaf i relation till den vanliga verkligheten.

God Höstdagjämning!
/R

Jag vill bara skriva ett inlägg för att bekräfta just den biten - att det är viktigt att ha kontroll över sina skiftande medvetendetillstånd. Jag har förstått att det finns rätt många, som tillåter sig åka in och ut, lite hur som helst, precis som jag själv gjorde som barn och ungdom - inte för att jag ville det, utan för att jag inte hade lärt mig hantera detta.

En bra mentor, eller kurs kan vara bra om man har lätt för att glida in i den icke ordinära världen. Jag själv har stod en gång för länge sedan, mitt på Storgatan i den stad jag bodde i då och hade tappat en timme, som jag inte visste något om, dock hade jag förflyttat mig.

Fortfarande kan det vara svårt för mig, att hålla mig här och nu om jag går ut i skogen - har väldigt lätt att "glida in" om jag blir kallad. Det dåliga i det är ju att man inte har någon uttalad intention och inte har ett hum om vart man ska, vem man vill möta och vad man vill lära.

Lär man sig detta bra, är det nog lättare att bo bland folk också. Man har lärt dig bättre att stänga ute, det som inte ska in... Ailo Gaup använde uttryckte "La lederulven ta nakkegreppet", i ett annat sammanhang, men jag tycker det passar in rätt bra, både här och där. Man ska ta kontroll över vad man håller på med.