Jag vet att ni är en samling med intelligenta och trevliga bra människor på alla sätt. Därför vill jag höra era tankar och eventuella råd om detta.

Vi får se om ni orkar läsa igenom hela historien...

Jag har en vän som jag umgåtts med till och från sen 1994/95 eller så. Stundtals har vi varit nära men för min del har relationen aldrig varit smärtfri eller konfliktfri. I perioder har vi också varit osams och inte talat med varandra men det har gått över efter ett tag.

De senaste 3 åren har jag insett att jag mår dåligt av denna relation och att jag känner mig utnyttjad på ett kallt sätt. Som att jag är bra underhållning men att min vän inte är intresserad av mig på riktigt.

Jag duger när jag är bra underhållning men inte när jag mår dåligt eller är tråkig eller så. Inte heller när jag vill något som min vän inte vill.

Jag kan berätta otaliga historier men det spelar egentligen ingen roll...

Frågan är: jag har bott i en annan stad sen förra augusti. Hela år 2006 och innan dess så umgicks vi nästan inte alls. Vi kanske fikade någon gång och såg på video nån gång men inget mer och inga nära samtal.

Sen jag flyttade så har jag fått två email som jag svarat på kortfattat men inte mer. H*n frågade bland annat om h*n kunde komma och hälsa på men jag svarade aldrig på det, eftersom jag inte VILL det. Medger att jag borde ha sagt något då men hela tiden känns det så taskigt att berätta att vi inte passar ihop.

Det hade varit enklare om vi varit osams eller om det varit ett kärleksförhållande, för då kan man göra slut...

NU befinner vi oss iallafall på samma sajt. Facebook, om ni hört talas om det. Inget märkvärdigt egentligen, det är mest flams och spel... Iallafall så skrev h*n och frågade om vi skulle fika nån gång när jag kom upp och jag känner bara att h*n inte fattar eller inte VILL förstå att vår relation är slut och vi aldrig kan vara vänner.

Ska jag skriva ett litet snällt och vänligt men ändå tydligt brev där jag förklarar att jag tycker vi har glidit ifrån varandra men att jag inte hatar henne på något sätt och vi kan vara bekanta?
Eller ska jag ignorera allt och vänta på att hon kommer på det själv?

För jag vet att hon kommer att bli superledsen av att höra det... Men samtidigt så vill jag vara ärlig för det känns som att jag borde det.

Fan, jag är 34 och detta känns som en mellanstadie-grej...men det är bara så svårt med henne. Det har aldrig funkat mellan oss med kommunikation och hon är så känslig för allting.

Förstår din vånda. Inte en helt lätt situation att tampas med. Förstår även att du ogärna sårar i onödan.
Önskar jag hade ett jättebra råd att ge dig...men jag kan dela med mig av mina liknade erfarenheter i alla fall.

Fär nåt år sen började jag sanera min bekantskapskrets ganska så radikalt. Insåg att det fanns många som (precis som din vän) bara fanns vid roliga och glada stunder.
När jag såg vilka energi tjuvarna var så började jag så sakta avveckla dem ur mitt liv. En del funkade det bra med att bara ignorera så försvann de. Så fanns det då de där iglarna kvar... :/
Jag försökte att på ett civilicerat sätt tala om att som mitt liv hade artat sig så hade jag inte plats för dem längre...jag förklarade att jag valde min bekantskapskrets med omsorg och att jag valde hellre några få med kvalité än en hel drös för kvantitetens skull. Det togs emot bättre än väntat! Faktum är att bara en av dem hänger kvar... :blink: av en underlig anledning...

Jag tror att det viktigaste är att man tänker på sig själv i första hand. Du är den enda människan som du kommer tillbringa resten av ditt liv med...så det är alltså DIG i första hand du ska tänka på.
Hur din "vän" tar det du säger är INTE ditt ansvar...var och en får ansvara för sina egna känslor och handlingar.

Jag önskar dig lycka till. Hoppas det löser sig för dig...och hoppas att nån kan ge dig ett mer handfast råd än vad jag hade att erbjuda.

/Maria

Nä, jag tror inte det finns ett mer handfast sätt..

Jag har gjort likadant själv, ignorerat och de flesta släppte taget. När det inte fungerat har jag förklarat precis som det var, att jag ofta är trött och att jag måste prioritera mina åtaganden. Ta hand om mig själv.

En knepig grej i sammanhanget är att vi tar ansvar för andras känslor, vilket är alldeles tokigt med vuxna människor. Och då menar jag inte att det är OK att såra till höger och vänster, utan att var och en av oss har rätt att uttrycka vad det är vi vi behöver och vill.

Det kan också vara ett litet test från universum - är du redo att ta hand om dig själv? Vågar du ta det steget?

Svåra saker det där..
Vi är ju uppfostrade att vara "snälla" mot alla andra. Börjar man måna om sig själv är man självisk, enligt gängse syn.

Men om man klurar vidare lite och vänder på steken.
Alltså, om det vore jag som var en oönskad vän, skulle jag då vilja att någon stod ut med mig, bara för att dom inte har hjärta att säga att jag får se mig om efter andra vänner?
Jag , personligen, skulle gilla bättre att folk sa som det var.
Trots att det svider först, men det går över. Det gör inte ett "bedrägligt" beteende. Då tappar man liksom tilltron till allt. Vem kan man isf lita på nästa gång?
Så, mitt råd skulle vara att du gör mot din vän, som du skulle vilja bli behandlad själv. Kanske är det lättare att tänka så?/K

Nej, absolut inte. Jag vill att folk ska vara intresserade av mig för den jag är. Det är också en anledning till att jag bryter upp med henne, för jag gillar ju inte den hon är.

Jo, fast problemet är att jag hade ju aldrig tolkat situationen som hon gör nu. Om en person inte hör av sig till mig och undviker att göra planer när jag hör av mig till dom, så fattar jag snabbt att det inte finns intresse och då går jag vidare.
Hon är inte alls som jag. Tyvärr, för då hade det varit enkelt för mig att förstå henne. :)

Jag hade inte velat ha ett brev som pekar ut mina brister. Jag fattar en hint och det räcker för mig. Helt uppenbart gör hon det inte. Det är där problemet ligger...

Men tack snälla för alla råd! :) Jag tror också att tiden är rätt nu att göra detta en gång för alla. Jag tror inte hon kommer att fatta om jag itne skriver till henne och förklarar lite och det känns som att universum VILL att jag ska göra något, det utmanar mig liksom. Allt talar för det.

uthien, jag vet inte varför men återigen så har du helt rätt. Jag känner det och har känt det tidigare, att detta är något jag inte kan undvika. Universum kommer att utmana mig tills jag skriver detta brev till henne, oavsett hur mycket jag helst vill smita undan hela situationen...

Det viktigaste i det här, tycker jag, är vad uthien säger "en knepig grej i sammanhanget är att vi tar ansvar för andras känslor, vilket är alldeles tokigt med vuxna människor."

Tokigt, fel och onödigt.

Säg som det är, säg att det är slut, bryt och klipp men på det bästa sätt du kan, med många jag-meningar så den andre inte känner sig överkörd.

Eller kör över, bara du blir klar med detta innan det dränerar dig på mer kraft.

Tack! Jag skrev ett mycket snällt email till henne och sa hur JAG kände det. Inget utpekande utan enbart att jag kände det som att vi glidit ifrån varandra de senaste åren.

Nu har jag varit ute vid stranden i någon timme och gjort ceremonier. Först en för att bryta alla negativa band mellan oss. Jag eldade upp ett foto av henne och ett brev jag skrivit till henne.
Sen rensade jag mig själv och mediterade vid vattnet och samlade kraft. :)

Bra gjort.

Lycka till och hoppas h*n nu släpper taget.