Jag läste just det som står på denna länk http://spexor.homestead.com/files/kriterier.htm

Det låter som en heeelt vanlig människa i mina öron, vad tycker Ni? Har var och varannan ADHD? Fler och fler barn föds och får diagnosen ADHD nu för tiden. Vad är Era tankar om det?

Skulle vara kul att ta del av Er andliga männ_i_skors och barfotafolks syn på detta. :respect:

Mvh/Sara

Min åsikt är rätt konstig... Jag tror dels att folk vill sätta etikett på sånt dom inte kan hantera och sånt som är annorlunda... Så jag tror att många får en stämpel som inte alls är nåt syndrom utan bara en person som är lite annorlunda...

Men sen tror jag också att många barn är överaktiva och mår dåligt pga för mycket socker och för lite bra fett. Jag har vänner vars barn blivit "bra" från sin ADHD när dom äter Lågkolhydratkost med mycket animaliskt fett och smör.

Don't kill me, jag är bara lite konstig...

NÄDU nu kommer jag och dödar dig! Konstig?! Har du ADHD eller?! *skoja* :lol:

Där satte du ord på många av mina tankar kring ADHD.

Mvh/Sara

Jo man kan ofta känna igen sig i diagnosbeskrivningar ;)
Och kanske de flesta har drag av de diagnoser som sätts på folk nu - modediagnoserna ADHD/DAMP och Asperger syndrom, men vi har ju snävat in samhället och försöker malla in alla i samma lilla kvadratiska lådda.

Det är jobbigt att ha diagnosen ADHD. Jag har ju jobbat med barn och ungdomar i 26 år och mött en del med uttalade svårigheter att klara av sociala, ostrukturerade situationer. Det är jobbigt att uppleva tillvaron så, men man önskar ju att samhället skulle låta alla få vara som de är och få göra sin uppgift, på SITT vis...

Att fler får diagnosen, tror jag handlar om pengar. För att du över huvudtaget ska få någon hjälp i skolan, måste du ha en diagnos. Så är det tyvärr.

Det du skriver om socker, Lindskog, tror jag också på, men det finns överhuvudtaget inte någon som ger rådet, att minska på socker. Bara tandläkaren ;) I USA däremot, är man mycket inne på att socker gör barn överaktiva - antagligen för att de har en längre tradition av överdrivenhet i junkfood?

Jag är helt övertygad om att min mamma och en av mina systrar skulle ha fått ADHD-diagnos om de vart barn idag... och jag själv.... äh det ska vi inte tala om :rolleyes:

Lägger mej i :)

Visst sätts diagnoserna för att få hjälp helt klart....ett namn på "annolundaskapet" och kanske med lite tur skolan kan få fem kr extra till ev kanske mer personal....det funkar inte alls, jag VET.

Tyvärr behövs diagnoserna i dagens samhälle, men tänk dessa människor på stenåldern...det var dom som var dom mest driftiga, mest arbetsamma, då var det inte tal om att vara annolunda, då var man en ledare. På samma vis under vårt bondesamhälle så var det vi med dessa diagnoser som jobbade arslet av oss från morgon till kväll.

Och sockert har dom faktis börjat varna för, även i sverige. Tyvärr är det väll så oxå att dessa barn oftast har en massa andra problem så kosten blir lidande, eller hur man ska utrycka sig, för man har fullt upp med allt annat.

Man är "annolunda" när man har en sån diagnos, men tyvärr måste man nog vara idet eller leva med det för att inse vidden av att inte klara av detta liv....att anses som slö och lat för man inte kan sköta ett jobb, att inte våga släppa in folk för städningen är ett av dom svåraste momenten med den diagnosen, att få depprisioner som man inte har en aning om varifrån dom kommer....... att inte passa in fast man ser ut som alla andra.

I mitt fall har jag ingen automatik....ni vet tugga tuggumi och gå samtidigt *s*, att laga mat är för mej ett helt företag nu n'är jag har fått diagnosen vet jag att jag måste undvika stora matkok framförallt om jag har annat in planerat den dagen. Att ständigt behöva tänka sig för vad man gör suger rejält med energi kan jag
lova.

Jag har ett helt ok liv trots allt men är oxå djäkligt trött på att det inte "syns" utåt.

Jag "orkar" inte med diagnosernas vara eller inte vara, har lagt ner alldeles för mycke tid redan. Men vill ni fråga för ni är nyfikna så är ni välkomna.

Fanns ens termen ADHD på stenåldern och under bondesamhället? Kan något sluta existera eller plötsligt börja existera? Eller fick den bara sitt namn senare...? Finns det som inte går att "ta på" (sätta i fack) över huvud taget? *klura* :lol:

Samhällsnormen ja! :rolleyes: Kanske måste den lilla kvadratiska låddan omvandlas till en rund boll snart? Uppvaknandet...eller vad det talas om... ;) *fnissa*

Lära sig leva med det kaos som råder och inte desperat försöka få ordning och reda (kategorisera) på allt. Acceptera, respektera, älska... Först då kommer väl ordning, när man kan ta till sig kaos...? *flumma iväg i tankegångarna*

Mvh/Sara

*Klura klura...* ;)

Det har ju alltid funnits folk som ansetts udda, men man vet ju liksom inte... t.ex. vad det var för personer som gick på luffen? "Orginal" kallades somliga förr och hur många pigor, blev inte jagade med okvädesord, för att de inte fattade snabbt nog, eller ansågs lata?

Min mamma satt fast i "koppel" (sele) i löplina när hon var i 2-3-års åldern (på slutet av 30-talet)... för att hon var så överaktiv... Skulle nån göra så idag, skulle socialen bli inkopplad.

Ja när jag tänker tillbaka, så var folk rätt hårda mot vissa människor som föll utanför ramen, när jag växte upp op 60-talet. Ord som jag ofta hörde var "Fem-femma" och "Född bakom en lagårdsvägg" och min lågstadielärare var inte nådig mot vissa... Ja då fanns ju hjälpklasser eller obs-klasser och ingen "vanlig" umgicks med hjälpklasseleverna... Men hu så hemskt det var! :(

Men... det var ett lägre tempo och det var inte alls lika många som behövde hjälp med koncentrationssvårigheter som idag. Stress kryper ner i åldrarna och mängden intryck vi utsätt för idag är ju helt sjukt, mycket större än bara sedan jag var barn. Tänk bara att kliva upp och mjölka korna och det enda ljud man hör är fågelkvitter och spenmjölkens ptjy ptjy... Man såg sin egen by och kanske man reste nån enstaka gång, till närmsta stad.

Idag har varje unge mobiltelefon, dator med chat och spel, mp3, iPod, Tv, TV-spel... det sorlas av trafik, musik, blinkande reklam. Det är aldrig tyst och stilla!

Suck... men å andra sidan är barn tidigare medvetna om att avvikande beteenden har en orsak och inte betyder att nån bara är "knäpp". Man får hjälp med dysklexi, dyskalkyli o.s.v.

Min dotter berättade att en liten 5:eklassare retade dem när hon gick i 9:an. En av hennes klasskompisar, sa; Men vad är det med dig, va´? Har du DAMP eller? Nej, svarade pojken, jag har ADHD - och såg glad ut!



*Femfemma: Gammalt uttryck för idiot, dåre, stolle, knäppskalle etc.
Person som enligt 1864 års strafflag bedömts vara psykiskt sjuk brottsling enligt 5 kap. 5 § strafflagen och blir således straffri. Sedan 1965, då brottsbalken började gälla, har uttrycket ingen förankring i straffrätten men används ibland vardagligt i nedsättande bemärkelse

Ja, tänk det låter helt underbart.

Tänk bara att få slippa höra motorljud från motorvägen, eller ledningarnas brusande i lägenheten, fläktar, el-apparater, surr, surr, överallt! Inte konstigt man blir trött och orkeslös, som att ha tinnitus dygnet runt ju. Det borde gå åt åtskilligt med energi att bearbeta allt det som vi utsätter oss för genom alla dess ljud och intryck.

Antagligen därför man känner sig så påfylld när man varit ute i skogen och vandrat, man har gett kroppen en chans att ladda upp sig och finna ro.

Att inte detta tillämpas mer i arbetslivet genom personalvård det kan jag inte förstå. Energifylld, glad och lycklig personal gör ett bra jobb och företaget tjänar pengar på deras effektivitet. DET är väl ändå andligheten som tar materialismen i handen och samarbetar! Om något?!

Nåja nu har jag glidit av ämnet lite... Flera åsikter om ADHD, efterlyses!

Det berättade min sambo att han också gjorde när han var liten, tidigt 80-tal. Inte var det några från socialtjänsten som kom för det. Hmm. :/

Mvh/Sara

Visst är det många diagnoser man kan känna igen sig i, men det som jag tror grundar att man tilldelas en diagnos är det faktumet att man har konkreta problem som utgör ett psykiskt funktionshinder i dagens samhälle eller att man faktiskt mår så dåligt att man inte kan fungera normalt. I en annan miljö eller med rätt förutsättningar tror jag de flesta med diagnoser kan leva normala liv och där de då framstår som normala individer.

Min diagnos (som ju är schizotyp personlighetsstörning) erhöll jag 2001, och den har mestadels hjälpt mig att förstå varför jag inte lyckades klara av skolan och varför jag har sådana svåra sociala problem. Sedan har jag också insett att diagnosen som sådan är helt tom, det är bara en uppsättning faktorer som skall stämma in med de betéendemönster jag har, mönster jag mycket väl skulle kunna ändra och faktiskt också klarar av att hålla ändrade, men samtidigt känner jag mig inte som att jag är mig själv på något sätt, jag måste hela tiden vara någon annan, någon som inte är jag men som liknar mig. Det är förstås ansträngande i längden och inget jag skulle orka med dagligen på exempelvis en arbetsplats eller i skolmiljö.

Jag vet inte i vilken mån personer med ADHD kan lyckas anpassa sina betéendemönster eftersom deras diagnos anses vara en neuropsykiatrisk störning och alltså mer biologiskt betonad. Schizotyp är ju en personlighetsstörning som följer med hela livet, det är en del av personligheten. ADHD kan medicineras med exempelvis ritalina eftersom det anses vara orsakat av kemiska obalanser i hjärnan. Personlighetsstörningar kan inte behandlas alls, men personen kan lära sig leva med det och att hantera olika konflikter som kan uppstå.

Om vi gör en enkel beräkning och antar att det finns omkring 30-50 diagnoser som man kan vara drabbad av, och att varje diagnos utgör omkring 1-5% av befolkningen så kan vi räkna med att nästan 100% skulle ha en diagnos. Nu är det ju inte så, kanske för att många är drabbade av dubbla eller trippla diagnoser. Personer med asperger har exempelvis nästan alltid en till diagnos som följeslagare.

Personligen har jag ingen som helst förståelse för andra människor. Det är som om jag vore från en annan planet, och kommer hit och turistar och försöker förstå den lokala befolkningens bizarra levnadsvanor.

Appropå diagnoser, igårkväll passade jag på att titta på "The Machinist", mycket bra film för att få ett hum om vad en psykos innebär. Rekommenderar den varmt!

Amanita: Du nämnde ordet normal tre ggr där i början. Kan du utveckla dina tankegångar kring betydelsen av det ordet. Dvs vad det innebär för dig att vara normal. *bara nyfiken* :respect:

Kul att du nämnde det där med psykoser, har många funderingar kring det med. Ska nog kolla den där filmen du rekommenderade.

Mvh/Sara

Vanadotter: "Normal" är ett ord som jag nästan använder en aning skämtsamt eftersom det närapå betecknar en paradox, nämligen föreställningen om en generalisering av "hur de flesta är", vilket förstås inte existerar i verkligheten utan bara som en kulturell idébild som präglas på folk redan från tidig ålder.

Personlighetsstörningar ställer sig i direkt kontrast till detta paradoxala tillstånd av det "normala" som egentligen inte existerar, men samtidigt så blir det ju bara ett sjukdomstillstånd då det skapar besvär att leva och fungera bland andra människor och ibland med sig själv.

Jaså, skrev jag det tre gånger, jag ville väl omedvetet betona ironin med dessa störningar :D

Gör så, men var förberedd på att filmen är lite läskig. Christian Bale, som är huvudrollsinnehavaren, är för övrigt en av mina favoritskådespelare och han var faktiskt med i filmatiseringen av Mio min Mio och spelade Jumjum, tillsammans med Christopher Lee som spelade Riddar Kato. Inför filmatiseringen av The Machinist gick han ner i vikt till 55kg, han ser ut som ett skelett i filmen, och på ett år lyckades han sedan gå upp till 100kg rena muskler inför inspelningen av Batman Begins! Fatta den viljestyrkan! Han är min idol helt klart i alla fall! :D

Hej.
Jag vet inte mycket om tex ADHD, ADSL eller andra problemområden.
Men jag har en nära vän som under mer än tio år har arbetat som stöd för en Aspegers syndrom-kille. Dessutom så arbetar jag numera som gymnasielärare, så jag ser ju mycket av ungdomar och deras utvecklingsprocesser, så lite kan jag nog föra till diskussionen.

Först av allt så vill jag påstå, att dålig mat och för mycket socker, är visst ett problem i skolan. Eleverna äter dåligt, för de gillar inte skolmaten. Istället kokar de nudlar, äter på McDonalds (i bästa fall!), osv, och får en väldigt varierande blodsockernivå. Ofta är de för trötta och okoncentrerade, och då dricker de en läsk och blir överaktiva av en sockerkick. Detta är som sagt ett problem, till och med ett stort problem sett utifrån ett längre perspektiv. Men detta problem är INTE detsamma som ADHD eller andra bokstavskombinationsproblem.

Som andra punkt vill jag påstå att problembarn har vi haft under hela historien. Som så många har sagt i denna sträng. Det är bara så att i vårt nuvarande samhälle blir detta ett problem, och till och med ett allvarligt sådant. Varför är dessa barn (och vuxna) ett problem idag, men det var inte ett problem för säg 150 år sedan?

Flera av er är inne på svaret, dels är samhället mer ANDLIGT och MENTALT krävande idag. Kraven är så höga att enbart de som fungerar mycket väl, uppfyller kraven, de som har den minsta problem, gör det inte. Inom riktigt framgångsrika företag så är det ännu hårdare, där passar bara den allra mest intelligenta och välanpassade 1/4-delen in, om de har en lååååååååång akademisk utbildning.

Det andra problemet är att stora delar i samhället är fångna i felaktiga tankemönster om normalitet. Vad är normalt och varför? Ja ett litet barn som lär sig tala ett år senare än andra, är inte bara lite senare i JUST DEN inlärningen av färdigheter, det barnet klassas som ett problem. Utan att det egentligen ÄR ett problem, för barnet har inga störningar ändå, utan kommer bara behöva en smula mer tid.

Mycket av det problemen är alltså problem för att vi gör dem till ett problem, och mycket av problemen blir faktiska på grund av vårt samhälles krav. Men säger det oss EGENTLIGEN något om ADHD-s vara eller inte vara? Eller vad ADHD skulle vara? Nej inte alls.

Första frågan är ju om ADHD är förvärvad eller om den är ärftlig. Jag skulle tro att den är ärftlig, men vet ej säkert, det är ju något som forskningen får visa i sinom tid. Problemet är bara att först när vi vet om den är ärftlig eller förvärvad, kan vi börja leta efter rätt behandling. För behandling behövs det i vårt samhälle, dessa barn och vuxna passar helt enkelt inte in, så antingen får vi behandla samhället, eller så får vi behandla individen. Så just nu kan vi ju bara hålla på med symptom-lindring. För jag har fattat det så att sista ordet om detta inte är sagt ännu, men att forskningen lutar mer åt att det är ärftligt.

Jag har bara sett tre fall av dessa problem på nära håll, och det har inte varit intressant för mig att studera det speciellt. Men de tre fallen har fått mig att TRO att sjukdomen är just ärftlig.

Men även om det vore helt klarlagt att problemen var ärftliga, så har vi ändå en stor fråga kvar. För är det överhuvudtaget en SJUKDOM?

För att jämföra, FÖRUTSÄTTNINGEN för intelligens är till 100% ärftlig. (Men hur intelligent man sedan blir, beror på hur ens förutsättningar kommer att utnyttjas.)

Låg intelligens är INTE en sjukdom. (jo den KAN vara det, men inte normalt!)
Låg intelligens är ett PROBLEM för den som är drabbad. I ett annat samhälle, en annan tid, hade oförmågan att springa fort varit ett problem. Så låg intelligens är inte en STÖRNING i funktionen hos individen, det är egentligen ingen sjukdom.
Frågan är om det är samma sak med dessa ADHD, osv?

Jag kan inte påstå att jag vet, utan återigen, forskningen kommer med tiden att ge svar på detta, men svaret kommer ju att betyda mycket för oss när vi ska leta bot. Sjukdomar kan botas och missförhållanden kan rättas till. Men om det INTE ÄR en sjukdom, ja då finns det ju inget att bota! Utan det är NATURLIGA VARIATIONER mellan individer som det är frågan om.

OM det nu är naturliga variationer vi pratar om, ja då är det ju en allvarlig fråga om man ÖVERHUVUDTAGET ska bota, naturliga variationer behövs, det är en del i att få sunda gener hos hela befolkningen. Så fungerar systemet med sexuell fortplantning och överföring av arvsegenskaper, helt enkelt. Att sätta sådana funktioner ur spel, är mycket allvarligt.

Dessutom så kan naturliga variationer också medföra KOMPENSATION. ALltså du är dålig på en sak, men det har gett dig utrymme att vara bättre på något annat. Så kan det vara med naturligt varierande egenskaper. Och då blir ju ett försök till "botande" helt katastrofalt! EN hel del tyder på att det eventuellt kan vara så.

Om dessa problem DÄREMOT är en sjukdom, blir saken annorlunda. Att bota sjukdomar, och avskaffa sådana problem, är en annan sak. Man kan få problem med detta också, men rent allmänt finns det skador i arvet som inte åstadkommer någon fördel alls.

Men som sagt, innan vi VET kan vi inte hålla på och mixtra och tricksa.

Slutligen vad gäller listan med symptom. Den var något av det mer korkade jag sett. Dels för att de räknar upp så många saker. Hur många träffar ska man ha för att man ska uppfylla kriteriet?

Det andra är, hur mycket är MER ÄN NORMALT? Hur vet man det? Och framför allt, vad är HELT NATURLIGA variationer från det normala?

Det tredje är att dessa symptom lika gärna kan vara tecken på något helt annat, tex att man är stressad för tillfället.

En del av dessa symptom kan också vara tecken på något POSITIVT. När jag har perioder av utveckling, för jag utvecklas inte i helt jämn takt, ja då blir det tidvis obalanser inom mig själv. Det kan få som resultat, tex att jag kan säga saker helt okontrollerat, som inte var så bra i sammanhanget. Och så vidare, och så vidare.

Just inom inlärning och inom andlig utveckling, och tex då olika förmågor börjar visa sig, så blir det helt enkelt störningar, i större eller mindre grad. Det är alltså något som den blivande shamanen faktiskt får räkna med. Men om man inte är så förbannat resultatfixerad, så minskar man lite på trycket i träningen, och störningarna blir hanterbara.

Listan är alltså INGET SOM HELST att ha, den är så dålig att den egentligen är bättre icke nerskriven.

Den blir lite som den dåliga historien.
En orolig man gick till doktorn. Han sa, jag är rädd jag fått tyfus.
Läkaren svarade, men snälla nån, varför tror du det?
Jo jag uppfyller det första symptomet.
Jaha, svarade läkaren, och vilket är det då?
Ja det står ju, Först märker man ingenting!

Mikael P.

PS. En fd bekant till mig myntade begreppet "normalisar" om de som är helt "normala". En annan jak känner, kallar dem "tvåbeningar". För att inte glömma Harry Potter, där de kallas "mugglare".

Det finns många tankar kring barn med diagnoser. Poplärt bland new-agefolk är att beteckna dessa barn, som Indigo-barn/Stjärnbarn. Någon fler som hört det? För mig känns det mer som ett försök att höja dessa barns existensberättigande, än något bevisbart faktum, att de besitter gåvor över det "normala" (här kom ordet igen! ;) )

Jag upprepar; Tänk om alla fick lov att existera utifrån sina individuella förutsättningar och ha LOV att vara som dom är!



En länk med mycket information:
http://web4health.info/sv/answers/adhd-menu.htm

T.ex. om ADHD och socker:

http://web4health.info/sv/answers/adhd-cause-sugar.htm

När jag skrev om socker, var jag lite otydlig och menade att jag tror att en del barn felaktigt diagnosticeras, för att viljan hos alla inblandade är så stor, att få ett svar på problemen. Man glömmer vissa delar av barnets existens och fokuserar in sig på vissa delar. Hur barn blir bemötta och vad de äter och OM det äter... kan komma i bakgrunden.
En del barn med ADHD, uppvisar t.ex. ångest som största symptom... men det är större andel överaktiva/rörliga barn som diagnosticeras med ADHD elelr DAMP-diagnos. Jag är ju inget proffs på det, här men jag har varit med i många processer och när man som anhöring eller på annat sätt har insyn i helheten, kan man ibland förundras över hur diagnoser sätts...


Läste på en annan sida om ärftlighet:

http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_adhd_intro.htm

Hej!
Jag kanske kan bidra med lite av det jag vet. Jag har haft ett par klienter med ADHD-diagnos, samt lite andra "utvecklingsstörningar" och gjort s.k. hälsokonsultationer på ännu fler.
En hälsokonsultation är något vi gör inom Eldens Lära. Här gör man, bl.a., en diagnos för att faställa VARIFRÅN ett symptom/en sjukdom härstammar.
Följade tre orsaker kan man dela in alla symptom/sjukdomar i: Anfall, Skapat och Öde.
De betyder detta:
Anfall = personen är attackerad av De Lägsta (som jag nämnde i annat inlägg)
Skapad = personen har framkallat dem i detta liv p.g.a. att hon levt fel MOT SIG SJÄLV (alltså INTE mot några gällande normer eller så).
Öde = är besvär/sjukdomar som härstammar ifrån tidigare liv (man måste alltså anta att man lever fler liv).

Det vanligaste (men inte alltid) vid medfödda funktionsstörningar, förståndshandikapp mm är att de är ÖDE. Dvs man har dem från tidigare liv. (Och nu pratat jag självklart inte om de som är feldiagnosticerade av sjukvården). Man kan här alltså säga att man "ärver" störningen ifrån sig själv!

Jag har sett svåra fall av "utvecklingsstörning" som är orsakade av Anfall i livmodern, men det vanligaste är Öde.

Det är t.o.m. så att för att vissa av dessa störningar ska uppstå i detta liv - finns ett "medfött och inbyggt" fel på själen (det är detta som sedan "skapar" störningen i den fysiska kroppen).
Det här "felet" i själen består ofta i att personen, ifrån födelsen, saknar någon själsbit - så det är denna själsbitförlust som ger upphov till störningen sedan.

Av detta ska man INTE dra slutsatsen att man kan bota personen genom att återföra denna själsbit!!! Det kan t.o.m. vara FARLIGT och skadligt. Så gör INTE det snälla ni! :/

Ett ex. Min lillebror har Downs syndrom - detta syndrom orsakas alltid av att en själsbit saknas från födelsen - det är denna själsbitsförlust som ger upphov till den annorlunda kromosombildningen. Den annorlunda kromosombildningen ger i sin tur upphov till en rad fysiska och mentala defekter. Är ni med?
Att i det läget återföra själsbiten skulle bara orsaka ett ENORMT kaos i vederbörandes kropp. För det är den själsbit som talar om hur frisk kromosombildning ser ut som fattas. Tar man tillbaks den börjar den "sända" signaler om hur ett friskt kromosomsystem ska se ut - till det sjuka kromosomsystemet i den sjukes kropp. Totalkonfrontation och kaos uppstår! Så gör inte det!!

Jag har just nu ett barn som klient med misstänkt Asberger. Han är 7 år och diagnosen är inte riktigt fastställd än. Jag har haft honom som klient i 2 år ungefär.
Jag kan berätta hur jag ser hans problem i den Andra Världen.
Främst saknar han också en själsbit (så här är det fråga om en korrekt diagnos troligen). Den själsbit han saknar är en som reglerar vissa funktioner i hjärnan. Han har också skador i synapser och med överföringar i hjärnan. Det här är Öde även på honom.
Inte heller här har jag kunnat ta tillbaks själsbiten (skulle orsaka för stort kaos) - men jag har kunnat jobba lite med synapser, överföringar, känslohantering, tal mm. Och hand "tillstånd" är mkt bättre.

Kanske var intressant för någon. :)

Mandra :respect:

Försöker mer då. Jag är tyvärr inte så duktig på att ta detaljer, men jag jobbar på det :/

Att det är ärftligt i mitt och mitt barns fall= solklart, har ingen kontakt med min mammas släkt men på pappa sida finns det 3 st som helt klart skulle ha fått diagnos i dagens läge, min syster har 5 barn 2st med diagnos 2 st med ( liknande problem), i mitt fall jag och min son, min son har mer ADHD än någon sett här av "experterna" nu har han iof andra problem oxå. Forskarn är väll "ganska" säkra på att det är ärfligt, men det är svårt iom det kan va jättesvårt att sätta diagnos på en vuxen som trots allt levt så hela sitt liv och ansett sig "normalstörd"

Ang listan så är det ju så mad alla "psykiska" diagnoser att vi alla känner igen oss tillfälligt igenom våra liv, men så är det ju med depressioner oxå, man kan ha höst depp vinter depp o gud vet allt, men man får en diagnos innom deppressions symptomet om ens vardagliga liv blir påverkad i sån grad att man kanse inte kan jobba, sova, träffa folk osv.
Jag fick förklarat när jag blev diagnoserad att man skulle uppfylla ett visst antal av kriterierna (kommer inte ihåg exakt), det är ju liksom inte bara den listan det är testningar vid 4-5 olika tillfällen med olika tester.

Intelligens nivån ligger oftast mycket högre på en person med adhd, det märks tyvärr inte *ironi* på mej :)

Sen att det funnis adhd människor hela tiden det betvivlar jag inte en sekund, men som någon annan skrev är det vårt samhälle som gör det svårare för dessa, och tyvärr tror jag oxå att i dags läget det är lite för lätt att skicka en unge till nån psykolog o få en diagnos, så kan man ju alltid skylla på den när ungen inte lär sig nått i skolan.


Skickar med en länk som är lite "bättre" http://www.vuxenadhd.autism.nu/pdf/Vagledn...kument_ADHD.pdf

Gå i ljus och kärlek!

En sak är helt säker, och det är att det är totalt fel på skolan! Skolan är anpassad efter alla "normala" ungar, som lär sig på det sätt som är "normalt", nämligen den akademiska vägen genom att mata in böcker och information. Det finns för det första väldigt lite utrymme för att sätta sig in i och förstå denna information, och ännu mindre för att ifrågasätta den eftersom den akademiska principen tycks vara att information är sanning.

Alla människor har intelligens (kommer av latinets "intellegere" som betyder "att förstå"), men alla har också olika sätt att lära sig och förstå och de som saknar det akademiska tänket faller då automatiskt mellan stolarna. Skolan dumförklarar alltså en väldig massa genier, som exempel kan jag ju nämna Albert Einstein som fick normalbetyg och som också nu anses ha haft Aspergers syndrom. Skolans mentalitet och system har inte ändrats nämnvärt sedan 1800-talet, det har kommit till datorer.. hm, tja, det var väl allt, jo, aga har avskaffats också.

Eftersom jag inte tycker man skall helt beklaga sig utan att komma med förslag på hur det skulle kunna bli bättre, så anser jag att man skulle införa lektioner anpassade efter olika sorters inlärningsförmågor och inlärningstakt. Det behövs inte industrialiseras till någon slags formstöpning som är så populärt, i stil med att alla ungar skall göra tester och sedan placeras i olika klasser, det är ju ungefär hur orcherna i Tolkiens värld skulle gått tillväga. Varför inte snarare gå efter den fria viljans princip? Låt barnen undersöka vilka inlärningsmetoder som fungerar bäst för dem, ge dem redskapen att välja själv och av eget intresse. Skolan skall inte lära ut information, skolan skall lära ut motivation.

Om skolan vore rätt anpassad så skulle vi garanterat skapa ett samhälle med enbart genier.

oj en tråd jag missat ;-)
Jag har tre barn med adhd och två "normala"

Vidsvida skillnader kan jag säga.

Javisst är det ärftligt.
Visst hjälper det med kolhydratfri kost, barn med hyperenegi behöver ju inte mer..
De har ett skrivbord där just så pass penna och papper får plats

Varför så många?
ingen aning faktist men, det de barnen som mest i skolålder behöver är tid, tålamod och personlig assistent.
En del blir inbundna, speciellt tjejjer, de får ofta "downs"
pojkarna blir utåtagerande.Impulsstyrda blir de bägge könen.

Tonåren är värst, då spökar ju de andra hormonerna till det ytterligare men sen..
Om dom klarat sig så långt utan droger, haft skola och familj som orkat, brukar det lugna sig.
Dom blir medvetna om sina handikapp och kan hantera dom. vågar titta på sig själva och se de som är bra.

Är det en lätt sak detta med adhd? Kan nog säga att det måste upplevas för att förstås.
men för vart grått hårstrå jag har är jag stolt, en erfarenhet rikare, svag ibland men med lite hjälp blir även jag stark igen för svag blir man under tiden för ingen förstår ingen vill.

3 underbara barn. En vet jag klarar sig, en är på god väg en har en bit kvar.

Yrr

Tack Yrre!

Ja att tjejer ofta blir med inåtvända - speciellt i tonåren - har jag också förstått genom åren. I USA skiljer man på ADHD och ADD (som saknar H:et för hyperacticity) och menar att flickor oftare har, just ADD. I den gamla MBD-diagnosticeringen, menade man att hypo-aktivitet (som är motsatsen till hyperaktivitet), är minst lika vanligt.

Vad menar du med den meningen TrollMor? ...
Tycker du att folk i tråden här, har utnämnt sig till "experter"?
Eller syftar ordet "här" på hemma - på din ort?

"Man är "annolunda" när man har en sån diagnos, men tyvärr måste man nog vara idet eller leva med det för att inse vidden av att inte klara av detta liv....att anses som slö och lat för man inte kan sköta ett jobb, att inte våga släppa in folk för städningen är ett av dom svåraste momenten med den diagnosen, att få depprisioner som man inte har en aning om varifrån dom kommer....... att inte passa in fast man ser ut som alla andra.
" Trollmor

Prexis så är det för döttrarnaEn löste det på ett inte alls bra sätt, den andra målar, skriver osv.
tyvärr följer oftast dyselexi med i spåren så då är det ju inte alls lätt att uttrycka sig heller..
nu är det ju så att alla har vi våra svagheter och styrkor, man får fokusera på det som är bra, så långt det går, och försöka vara ärlig mot någon bundsförvant när man mår dåligt så att man kan få hjälp..Även om jag inte har adhd har jag fått lära mej just det den hårda vägen.

Tusen kramar till dig trollmor.

Trots att man försöker definiera och kategorisera är ADHD bara ett samlingsnamn för ett uppsjö olika grundproblem, likaväl som diagnosen chizofreni är ett samlingsnamn på en mängd olika sjukdomar som sinsemellan uppvisar liknande symptom. Därför tycker jag inte det känns bra att just kategorisera och definiera.

En person med diagnosen ADHD kanske bara behöver mer kärlek och uppmärksamhet för att må bättre och kunna lugna ner sig och fokusera.

En annan med ADHD har en sänkt vakenhetsgrad i hjärnan och hjärnan reagerar med hyperaktivitet för att hålla sig vaken. Den här personen behöver medicin för att hjärnan ska kunna lugna ner sig. Självmedicinering med socker (och andra droger) är vanligt men hjälper bara tillfälligtvis och har oönskade sidoeffekter.

En tredje med ADHD har medfödda reflexer kvar som ska försvinna efter spädbarnsåren men inte gjort det. De kan få mycket god hjälp och lindring med specialiserad sjukgymnastik. Desa barn kan rent fysiologiskt inte sitta still och bete sig rätt, men det är inget känslomässigt eller kemiskt problem.

En fjärde med ADHD kan ha en dold allergi (vanligaste är: mjölkprotein, vete, socker, jäst, citronsyra, salicylsyra). När de får i sig allergenet reagerar kroppen med ett stresspåslag med adrenalin osv, då går det inte att hålla sig lugn eller fokusera. Tar man bort allergenet strikt ur kosten försvinner symptomen.

En femte med ADHD kan ha en hjärnskada, orsakad av t.ex kemikalier i moderlivet. Det här vet vi minst om idag, och det går antagligen inte att "bota" möjligen kan hjärnan lära sig hantera problemen på annat sätt och symptomen minskas.

Ytterligare någon har en kombination av ovanstående eller andra idag helt okända faktorer.

Att få en diagnos ska inte betyda att man blir stämplad som onormal utan att man äntligen kan få hjälp med symptom så att man är fri att leva sitt liv precis som man vill leva det. Men vi har en bit kvar dit...

Förresten, Amanita, en personlighetsstörning behöver inte alls vara obotlig och ett personlighetsdrag. Jag fick två olika sådana personlighetsstörningsdiagnoser och de är båda borta idag! Jag bryr mig inte om diagnoserna, bara att det lidande de orsakade mig är borta, och det är vidunderligt skönt! I mitt fall var det kombinationerna av långvarig, oerhört skickligt utförd psykoterapi, min egen okuvliga vilja att må bra och känna frihet, en rejäl uppsanering kemiskt och fysiskt i kroppen, samt shamanskt arbete som hjälpte. Den kvalitativa hjälpen är det inte många som får, därför anses personlighetsstörningar mer eller mindre obotliga. Fast personlighetsstörningen psykopati verkar vara svår att bota. Kanske för att psykopater sällan lider av att vara psykopater. Eller för att det är faktiska, konkreta hjärnskador i frontalloberna.

uthien: Jo, man kan ändra på betéendemönster förknippade med personlighetsstörningar, det går med lite ansträngning. Växtlärarna har hjälpt mig mycket där att se in i mig själv och att förstå andra människor bättre. Även har min psykolog varit till hjälp att arbeta fram en yttre persona som kan agera och fungera socialt. Men som jag skrivit tidigare, jag är inte mig själv dock. Vad hade du för diagnoser, och hur känner du inför den person du är nu gentemot den du var innan du arbetade bort dem?

Diagnoserna är för självutlämnande på ett internetforum för mig, det kan vi ta när vi ses någon gång. Inte för att jag skäms på något vis, men jag vill bli bemött för den jag är idag och inte utifrån vilka problem jag en gång haft.

Jag kan se på mitt förflutna med stor kärlek och förståelse, jag har fått stor insikt inför mig själv och hur jag är. Jag är så innerligt glad och tacksam att jag mår bra idag, för det var ett rent helvete tidigare. Åravis klarade jag dåligt av att hantera mig själv och bodde på behandlingshem.

Det som finns kvar idag av diagnoserna faller inom gränserna för det "normala", möjligen är jag mycket försiktig att släppa folk inpå livet på djupare nivåer. Men det är jag inte ensam om även bland människor som aldrig varit sjuka.

Jag uppfattas oftast som lugn och harmonisk och lite egensinnig, vilket jag ju är. Det är ju ingen personlighetsstörning!

Fast somliga läkare tycker helt annat när jag ser min syster som dog för några år sedan. Det bjuder jag på!

Du frågar om hur jag ser på mig själv nu till skillnad från då: jag känner mig friare att vara mig själv idag, personlighetsstörningen var som en inre tvångströja. Inte för att jag visste det när jag satt fast, jag försvarade det med näbbar och klor, men nu när det är borta till största delen känner jag mig mycket gladare och friare och mer mig själv än någonsin. Jag är innerligt tacksam för att jag fått möjligheten att ta mig ur.

Senaste nytt när det gäller rastlösa barn som har koncentrationsproblem:
http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=1579851

Kort sammanfattning: vissa vanliga färgämnen i viss mat, godis, läsk och fruktdryck och det mycket vanliga konserveringsmedlet natriumbensoat (E211) gav barn dessa symptom i en 6-veckors medicinsk studie.
Natrumbensoat finns naturligt även i lingon.

Oj vilken intressant diskussion. Jag jobbade pa en skola i England i flera ar, det var en skola for "Young adults with behaviural difficulties" En salig blandning av ungdommar med adhd, add (de separerar de tva i England ocksa) aspberger och andra medfodda mentala bekymmer.

Den har skolan ( the Glasshouse collage) Var en antroposofisk sadan och ar inriktad pa praktiskt arbete. De studerade engelska och matte, men resten var praktiskt som tex teater, smide, vara ute i skogen och arbeta pa gammalt vis, glasblasning etc.

For manga av dessa ungdommar var det inte bara det de blivit diagnoserade med som stallde till det utan aven daliga familjeforhallanden och droger.

Det var underbart att se att dom genom att sitta och gora en (teater) mask i lera med mig sa fick dom handkoordination, social traning etc.
Jag tror att alla barn och ungdommar skulle ma battre av mer praktiska amnen i skolan, det stimmulerar sa mycket som man har nytta av i sitt liv.

Jag maste fraga, jag har alltid tankt att dessa diagnoseringar gatt for langt, men kan det inte vara en positiv sak ocksa. Nar jag sag att det var pa grund av hormonerna som jag blev som jag blev en vecka i manaden sa kunde jag hantera det mycket battre, kan det inte vara samma sak har?

Nar en kompis acccepterade sin dislyxi sa borjade han anvanda dom positiva sidorna i det och hantera de negativa.

Ni som har erfaenhet av det sjalva vad sager ni?

Jo, en släkting till mig fick diagnosen Asperger i 30-års åldern och det hjälpte honom mycket. Äntligen förstod både han och alla andra i hans omgivning varför han var så "jobbig" både för sig själv och andra.
Han har det fortfarande jobbigt ibland, men nu behöver han inte slå på sig själv så hårt för att han inte lyckas i livet på samma vis som de flesta andra. Och andra blir inte jobbiga mot honom t.ex. när han tar sin tallrik och äter ensam i sovrummet. Dessutom har han fått hjälp av ett aspergerteam med sysselsättning och boende på gruppboende. Tänk om han fått sin diagnos som 8-åring, så många förlorade år han sluppit då bara för att han inte "passade in".

Ja det är ju verkligen både och med diagnoser.

Jag känner också personer, som blivit hjälpta av att få veta orsaken till sina svårigheter och dessutom får hjälp att klara av dem. Kanske vetskapen om orsak, både hos individen och omgivningen, kan förhindra att ungdomar fastnar i negativa spiraler... som tyvärr ofta leder till brott och droger, eftersom erfarenheten av att aldrig passa in, gör det riskfritt att gå utanför ramarna - man känner sig ändå misslyckad och dåligt bemött.

Ja ADHD verkar vara modernt och helt inne i tiden nu. Funderar på om falllen verkligen har ökat eller om det är så att det är lättare att få en diagnos bara.

Vill berätta för er om min brorson som har fått diagnosen för ett år sedan. Innan så var han en bråkstake i skolan som ofta hade kvarsittning...han slogs ofta och missade det mesta tror jag.
Så fick han då sin diagnos...och i samma veva en ny fröken. Hon hade läst speciellt om "bokstavsbarn" i sin utbildning.
Det hon gjorde var så enkelt...och effektivt. Hon förklarade för honom att han behövde inte sitta stilla...han fick röra sig fritt i klassrummet bara han var tyst.
Så nu går han omkring på lektionerna...kan se ut som att han inte lyssnar men om han får en fråga så svarar han direkt och rätt!
Han slåss inte längre...för han får utlopp för energin ändå. Han har lärt sig mer än de flesta andra i sin klass.
Jag är så glad för hans skull...och jag är så tacksam att denna kloka lärarinna kom till just hans klass... :respect:

Vad roligt att det finns så kloka människor!