Hejsan igen!

Det har diskuterats mycket om "ondska" och "destruktivitet" på sistone här, till stor del av mina frågor bla.
Jag hade intrycket att det enda vi egentligen behövde "försvara" oss mot var andar och dylikt som existerar mer eller mindre naturligt, men en sak Fylgja sa fick mig att fundera...

Från början föll det mig inte ens som en möjlighet, utan att det var just bara mer eller mindre naturligt existerande faror och väsen på andeplanet vi behövde vara beredda på att möta och försvara oss mot.

GÅR det att använda shamanism i rent av onda syften? Att göra valet att skada någon annan med det? Jag antar, nu när jag tänker på det, att all kraft är grå, inte svart eller vit, och att det avgörs av användarens syften.. Likväl är det en oroande tanke och jag har fått en hel del ovänner i mina dagar, bland annat några som håller på med Shamanism och dylikt..

Bör man alltså vara beredd på att slåss mot andra shamaner som använder sina kunskaper "fel" och mot deras kraftdjur?
För om sådant är fallet vill jag kunna vara beredd på att möta det, och inte stå där och bara stirra och bara se det jag förväntar mig att se...

Tack för era svar som vanligt!

//Varg

Ja.

Mvh,
Thomas

Well.. That kinda sucks... :/ Hoppas världens ondare shamaner går att räkna på tredje handens fjärde lillfinger.. :/

Come join the dark side, we have cookies! :D

Shamaner har väl i alla tider utvecklat stridsformer. Indianerna låg ju ständigt i krig med andra stammar och för att inte tala om med den vita mannen, och shamanen måste ju vara minst lika god krigare som övriga stammen.

I boken "Vinden är min mor" berättar shamanen om att det är skillnad mellan shamaner och trollkarlar, att det finns shamaner som är medicinmän, som helar och så, och så finns det trollkarlar som kan vara farliga om man inte kan försvara sig mot dem.

Precis, man är väl inte ond för att man sotar folk då och då väl B)

Det kommer ju helt an på vad man läser in i ordet "ond"

Mvh,
Thomas

Sotar folk? O.o

hm.. Jo, sant visserligen - världen är juh gråskala.. Men att använda shamanism för att skada en person i dagens samhälle känns lite onödigt och som ett missbruk av förmågor som kan användas till vettigare saker..

Hm.. Känns som om min moraliska sida har fått lite att tänka på också.

Gråskala? Tss, min värld är mestadels färger och om vi bodde i naturen skulle vi väl snarare tala om grönskala?

Jag skulle nog anse att det mest praktiska om man verkligen vill skada någon är att använda magi till det, för det är faktiskt fullt lagligt, och att ta till fysiskt våld är det inte. Dessutom anser jag att det är väldigt bra terapi att agera ut sina aggressioner mot någon genom en ceremoni istället för att gräva ner ilskan inom sig så den tar sig andra former och kanske man råkar göra illa någon man inte ville skada istället.

Dock kan man ju utöva skadlig magi på olika sätt, man kan vara ond mot personen, och man kan vara ond mot det onda i personen, det är två helt olika synsätt varav det senare kanske är mer konstruktivt. Eller som min gamla häxlärare sade: "Det finns de som skapar och det finns de som städar." Nu tycker jag visserligen man inte behöver överdriva det där med städande så man inte städar undan allt och alla.

Nu hakar du upp dig på ord. ;P Poängen var att det inte finns svart eller vitt och väldigt lite som är så enkelt som "ont" eller "gott".

Men, jo, det är sant.. Jag tänker nog mer på folk som faktiskt använder magin för att -verkligen- skada och går in för det på allvar. För att krossa en person.

Tja, om vi inte skall haka upp oss på ord fortsättningsvis föreslår jag att vi benämner det grönskala och nöjer oss med det?

Vi påbörjade ju diskussionen om Castaneda i en annan tråd, så vi kan ju lika gärna fortsätta den här. Castaneda tar upp begrepp som brujo och diablero, och där en brujo ("manlig häxa" på spanska) är en trollkarl medans en diablero (av "diablo" dvs. Djävulen) är en mer ondsint trollkarl. Don Juans lärare var tydligen diablero (hans bundförvant var även djävulsörten, dvs. Datura inoxia). Det som Don Juan även talade om var att vara en kunskapens man, och seende. Han menade att hans lärare som var en diablero aldrig lärde sig seende, vilket är grunden för att vara en kunskapens man. Innebörden av detta är att en diablero som utövar magi för att skada personer, saknar seende och ser inte hur världen hänger samman, och ser alltså inte heller att alla är i slutändan en och densamma. Dvs. att skada en annan person är att skada sig själv. Don Juan valde att inte uttrycka det så, men det är ungefär så som jag förstått honom.

Jag skulle vilja uttrycka det så enkelt, som att den som har tillgång till kraft, kunskap och metod, kan välja hur han/hon vill använda den. I goda syften eller dåliga.

För mig är det helt självklart att göra gott (har ena stortån i buddismen), men det finns människor som har större behov av att leva ut/ta för sig själva, än att hjälpa andra... och de finns de som på allvar tror, att dens egna själviska handlingar, bringar gott till andra, för att HON/HAN tycker det är så bra (vara i egobubbla eller stoppa huvudet i sanden).
De jag tänker på är främst människor som ägnar sig åt magi eller använder shamanska metoder för att påverka en annan människa - endera för att den vill ha något som nån annan har, vill komma åt personen eller på annat sätt, göra något som påverkar den andre.

Det är ingenting man behöver gå omkring och vara rädd för, men det är väl bra att vara medveten om, att precis som inom vilka områden som helst, finns det själviskhet och missundsamhet även inom de shamanska människokretsarna. Samma göbbe som roffar åt sig "godiset" på jobbet, går hem och ... typ ;)
För det är människor vi talar om.

Och det var precis sådana människor jag menade, Fylgja, även om du uttryckte det bra mycket bättre än mig. ;) ^^

Men nu är det väl ändå skillnad mellan shamaner och människor, för shamaner har ju djupare insikt och förstånd än människor? Det är ju därför de är shamaner liksom :D Där har återigen Castaneda en rätt bra definition, för han menar att krigare är sådana som har makt och kan använda makten, medans kunskapens män har visserligen makt, men de har även seende och seendet gör att de egentligen inte behöver makten. Låt säga att shamaner är samma som kunskapens män, shamanen har seende och därför behöver shamanen egentligen inte makt heller.

Jo det vore ju trevligt om bara kunskapsbesittande goda shamaner kunde, vad många lite mindre goda shamanpraktikanter och magiker kan... ;)

Det beror nog på hur man definierar ordet shaman. :) Jag har sett många med kunskap som har missbrukat kunskap och makt.

Du skiljer på människor och shamaner. Jag gör det inte, jag ser alla människor som felbara och att alla kan falla dit för sitt ego och missbruka makt.
Det är en livslång kamp, anser jag, och inget man kommer undan...

Jag skulle inte kalla dem shamaner som du talar om, de kanske är på väg att bli shamaner eller kanske önskar att de vore, men jag anser inte att shamanen längre är människa utan någon som står med en fot i vardera världarna. Shamanen har mött sin egen död och vet att döden är hennes eller hans enda egentliga motståndare.

Någon som står med en fot i vardera världar är det väl många som gör? Om man tänker att många har kontakt med andevärlden.

Eller menar du något annat som jag inte förstår? :)

Jag menar att det är skillnad mellan att ha kontakt med andevärlden och att vara till hälften av andevärlden. Shamanen har tagit steget från att tala med andar till att bli ett med andevärlden. Man kan ha andekommunikation som ett intresse, en hobby om man skulle vilja kalla det så, men för shamanen är det inte ett intresse, det är helt och fullt verkligheten, det är shamanens verklighet.

Jag tror jag förstår hur du menar. Jag håller inte med alls men jag tror jag förstår iallafall. :)

Att bli shaman är ett oåterkalleligt steg enligt mig, det är en transformation, det är inget man väljer att vara lite som man känner för det. Somliga kanske väljer att se det annorlunda och menar att shaman kan man vara när man tycker att det passar, som att sätta på sig en hatt för varje tillfälle, men då uppstår ju också en förvirring när man talar om shamaner som gör ont, för dessa är inte shamaner utan människor som lärt sig använda makt enligt mig. Shamanen har givit upp en del av sin mänsklighet och tagit emot en del av andevärlden, shamanen är inte längre helt och hållet människa.

Sedan finns det säkerligen shamaner som givit upp sin mänsklighet helt och gjort sig fiende med det mänskliga, och det är ju förståeligt kanske men jag ser dem inte som onda eftersom de då fortfarande står till svars inför andevärlden. De kanske kan uppfattas som onda av människor dock, eller i varje fall av människor som stöter sig med dem.

Fylgja skrev:

Detta har jag frågat om i en annan tråd, men vill gärna höra ditt svar... På vilket sätt kan en illasinnad hindras från att skada dig genom att inte veta vilket kraftdjur du har? Det kan säkert vara en fördel att veta vilket kraftdjur man möter om man skulle vilja skada något, men ändå inget hinder...


Oavsett vad vi kallar oss idag går det alltid att använda kraft för att skada... En vän till mig arbetar med hoodoo och han får ofta arbeten där han ska skydda eller kasta sot på någon. "Alla" araber går ju runt med symbolen för skydd mot onda ögat som halssmycke...

Jag för gärna frågan vidare - hur skyddar man sig själv? Hur skaffar man sig ett permanent skydd? Hur märker man om man har blivit attakerad? Ofta är det ju svårare att se sig själv än andra, tycker jag...

Hej.

Hela världen är full av historier om illvilliga shamaner och trollkarlar. En hel del av dem är ju sagor, men som i sig har en kärna av sanning. En hel del är också en yttring av omgivningens RÄDSLA för shamaner.

Kan en shaman skada med sitt kunnande? Mitt svar är kategoriskt JA på den frågan. Är därmed shamanen ond? Nej det behöver den inte vara, ibland är det befogat att skada.

Jag ska beskriva ett praktiskt exempel.
Säg att du råkar ut för en människa som är en otrolig energitjuv. Det är någon som utnyttjar människors godhet, för att kunna stjäla deras energi/vitalitet/tid.

Alla människor är av naturen hjälpsamma mot människor som är sjuka och skadade, upp till en viss nivå, då de blir avstötande istället. Detta faller ju någonstans tillbaka på vår gruppsammanhållning och vetskapen om att gruppen är nyckeln till vårt överlevande.

Men alla människor som är sjuka, ÄR inte sjuka. En del skapar omedvetet sin sjukdom, genom att tex upprätthålla destruktiva vanor, fysiskt eller psykiskt. Sedan väljer de att titt som tätt diskutera sina sjukdomar. Ta värdefull tid som skulle användas till annat, och istället få alla att fokusera på dem själva, eftersom det är andras fokusering och andras givande av hjälp, som är deras metod att stjäla energi.

Eller så kontaktar de en shaman för att få hjälp. Men shamanen kan inte bota, utan kastar bara bort sin energi också, för den som söker shamanen vill inte bli frisk, egentligen.

I en sådan situation är det då fel att så att säga sparka undan käppen? Jag tycker inte det, utan tvärtom är det faktiskt vad som måste göras. Den som beter sig som energitjuv är ofta(st) inte direkt medvetna om sitt eget handlingsmönster, utan tvärtom så upprätthåller de ofta en uppfattning att det är synd om dem, eller till och med att de är goda och omtänksamma.

I verkligheten är de GRAVT själviska och de är destruktiva både för sig själva och för andra, som de utnyttjar.

Som shaman måste man alltså vara medveten om mönster och danser som detta. Som shaman måste man vara till 100% medveten om när man ska hjälpa, och när man ska sparka undan käppen.

Otrevligt? Javisst. Elakt? Ja en del kan självklart uppfatta det så. Destruktivt? I ett kort perspektiv, javisst, i förlängningen är det dock positivt. Ont? Nej inte alls, utan tvärtom gott.

Det är väl en "topic-splitt", men ondska behöver inte vara fullt medveten, det räcker att den som är ond BORDE ha förstått att de handlade fel. Alltså ondskan finns där det finns FÖRUTSÄTTNINGAR för ett fritt val och medvetenhet. Men är då energitjuven här ovan ond? Nej, det är den inte, för ondska kräver också mer allvarliga resultat, än lite förlorad energi.

Energitjuvar på denna nivå är inte onda, utan patetiska.
Tyvärr är de ganska vanliga och jag har träffat på dem inom shamanistiska kretsar också, flera gånger.

Mikael P.

Mikael,

Jag förstår din poäng och självfallet kan det göra ont att bota någon eller se till att de "hamnar på rätt köl" - men det är ändå i gott syfte, inte sant?

Det jag syftar på är väl mer sådana som lutar åt energitjuvar som gör det med vett och vilje..
Folk som går in för att skada någon utan ett konstruktivt syfte utan endast för att bryta ner.

Person A gör Person B en liten oförätt och Person B, som är shaman, bestämmer sig då för att totalt krossa Person A - mest för att han kan.

Do I make sense? Jag vet inte, krånglig tankegång kanske. ;) Men ni är smarta så ni lär förstå. ^^

Hej.

Som sagt i teorin kan det säkert gå, det du skriver om. I praktiken är jag mer tveksam.

Att vara shaman är att se klart på tillvaron och livet. Att förstå vad som är viktigt och sant. Vad som är viktigt och sant är att vi går med döden som färdkamrat hela tiden, och att vi har ont om tid, vi har alldeles för lite tid.

Bara det som är allra, allra viktigast har vi tid med. Att försöka bota någon som egentligen inte vill själv, och inte deltar till 100% (minst) är slöseri med tid och energi. Att ta upp tid med folk som bara vill spegla sina egna dumheter är ett slöseri med tid och energi. Att hämnas, speciellt oproportionerligt är slöseri med tid och energi. Att delta i sociala spel är slöseri med tid och energi. Att hänge sig åt ondska eller andra lägre yttringar, är slöseri med tid och energi.

Som jag ser det är det bara shamaner som faktiskt inte har alla korten i leken, (eller att hissen inte går ända upp) som eventuellt skulle kunna hålla på med sådan skit.

Däremot skulle en shaman mycket väl kunna krossa en individ, vars framfart i samhället eller naturen, kommer skada många och/eller mycket. En shaman skulle mycket väl kunna hjälpa just sin stam, på bekostnad av en annan, då resurserna är knappa och inte räcker till alla. En shaman skulle mycket väl kunna skaffa sig fiender, för att skaffa en verklig utmaning, men då är det mer frågan om en kamp på lika villkor, som båda egentligen kommer att tjäna på.

Ja, att vrida om näsan så någon skriker, och därmed vaknar upp är ju egentligen gott. (Det innebär ju att det bara gör ont, och inte är farligt, egentligen.)

Mikael P.

Det är precis som du skriver; Det är inte garanterat säkert att en person hindras att göra skada, bara för att h*n inte vet vilket kraftdjur någon har, men att VETA, det underlättar säkert...

Då måste man dra slutsatsen att om en shaman ser klart och just därför är shaman kan det inte finnas personer som är shamaner och gör ont på det viset utan människor med shamanistisk kunskap och kraft, eller annan kunskap och kraft, som gör det.

En shaman kan i sådant aldrig faktiskt vara "ond" (om vi tar tex. att tillfoga oproportionerligt mycket skada i förhållande till situation, eller hämnas) eftersom det ena utesluter det andra då shamanen ska se klart?

Intressant, men nu undrar jag hur VI vet vad som är bäst för en person? Jag har t.ex. en före detta vän som hade problem med alkohol. Jag tog upp det med henne och sa att jag tyckte det var jobbigt att se hur hon drack för mycket när vi umgicks. Egentligen var det mig själv jag tänkte på, eftersom jag då mådde mycket dåligt och eftersom jag har alkoholism i släkten så påverkade detta mig negativt.

Men det var ju också med tanke på att det var dåligt för henne! Något som hon naturligtvis inte höll med om utan förnekade det hela och vi blev osams.

Men jag undrar mycket över om den hjälp man vill ge till folk verkligen ÄR hjälp. Eftersom man ibland måste inse saker själv och blir "anti" när någon försöker hjälpa en?

Och hur någon människa kan vara 100% säker på vad som är bra för någon annan? Med hjälp av andevärlden då... Men har andevärlden alltid rätt, undrar jag då?

För har inte alla guider eller andedjur som hjälper till? Vet inte deras egna djur vad som är bäst för dom? Ska mina djur då veta vad som är bra för dom?

Jag blir alldeles förvirrad...

Jag bara undrar, om vi alltid vet vad som ÄR bra för någon annan. Jag har svårt att tro att shamaner är perfekta individer som alltid har rätt. Det funkar inte i min världsbild, att det finns väsen överhuvudtaget som ALLTID har rätt och vet allt.

Men jag kanske har fel. ;)

Det finns inga varelser som vet allt och alltid vet rätt, det enda som vet allt är det oändliga, och det oändliga kan endast ses genom det oändliga men aldrig genom någon enskild del av det oändliga. Det som andliga varelser och shamaner kan är att kommunicera med det oändliga, och de kan därigenom redogöra en väg för att nå ett visst mål, men det finns inget "objektivt rätt" eller någon "objektiv sanning" eftersom naturen hos "rätt" och "sanning" är djupt personlig. Därför är det som är rätt enligt dig och rätt enligt din vän helt skilda saker, och eftersom ditt rätt kolliderade med hennes rätt så blev ni osams och gick åt varsitt håll. Det som andarna kan se är det som är din högsta vilja och det som är hennes högsta vilja, och föreslå hur ni kan agera för att förverkliga den viljan. För att återknyta till illvilliga shamaner, så är det som Mikael Perman skriver "hissen går inte ända upp", "de har inte alla kort i leken", de är inte i kontakt med sin högsta vilja kort sagt, därför den högsta viljan är inte ondsint, ondsinthet är ett uttryck för en lägre drift även om den högsta viljan också inkluderar de lägre drifterna för annars skulle vi inte besitta dem. Vi har en fri vilja och det har även shamaner, men shamaner ser sin högsta vilja och går den vägen eller som Don Juan uttrycker det "jag går alla vägar som har hjärta".

Hej du studsiga pixie-hobbit!

Det är rätt, DU som person vet inte alla gånger (eller få gånger!), vad som är rätt och vad som är fel.

Nej, du kan INTE lita på din magkänsla, och inte dina känslor, trots vad som sagts på denna sida. Du kan inte lita på dem alls, förrän du är medveten nog att kunna skilja budskap som kommer utifrån, från dina drifter och dina egna personliga önskningar och från ditt önsketänkande. Du kan inte heller lita på ditt intellekt, förrän ditt tänkande är övat och kristallklart.

När du väl kan skilja alla dessa, så kan du se vilka budskap som kommer från makterna och dina andehjälpare, eller från ditt eget "högre" (rensopade!) jag.

Då kommer förstås frågan om alla makter ger dig klara och entydiga svar. Som jag uppfattar det, så finns det makter som inte alls ger dig klara svar. Nu kommer någon att säga att på ett högre plan finns inga lögner, utan bara raka besked, direkt från ett hjärta till ett annat.

Som jag ser det, så gäller det mellan människor, och en del makter. Men vissa makter kan utan problem hålla mer än tio perspektiv på sanningen, alltså de kan samtidigt hålla tio eller fler speglingar av sanningen i sitt sinne. De kan också se dig, och på rent djävulskap ge dig just precis EN spegling av sanningen, som samverkar med dina egna (omedvetna) önskningar, dina egna ofullkomligheter eller oklarheter i ditt tänkande. Jo de genomskådar dig så fullständigt! De manipulerar dig, får dig att dra fel slutsatser om de så önskar, utan att ljuga alls.

Drakar hör till exempel till denna kategori makter, som lurar dig flera varv runt, och sedan skrattar så att de blir harmynta.

Är situationen hopplös? Nej, men ganska knivig!
Jag tror på att man måste gå tillväga såhär: (Såhär är i varje fall min strategi...)

Först av allt måste man känna sig själv, så bra det bara går. Låta självkännedomen bli något du strävar efter hela, hela tiden. Detta gör du med aktiv meditation i någon form, samtidigt med mer direkt självanalys, både ensam och med hjälp ifrån andra.

Man måste också öva sig i ett aktivt lyssnande på sig själv hela tiden, och det lyssnandet får aldrig bli av den självbespeglande typen, utan ett svalt, skådande rationellt lyssnande, utan dömmande och utan önsketänkande.

Man måste också förenkla sitt liv. Vilket betyder att man måste aktivt jobba med att reda ut allt strul och sina lösa ändar i livet. Känslomässiga OCH praktiska. Man måste vara sparsam med nära förbindelser och eftersträva kvalite istället för kvantite. Här finns det lösa ändar som innebär allt ifrån dålig ekonomi, övermått av alkohol eller andra droger, till förhållande till föräldrar och övriga nära relationer.

Man måste träna sitt intellekt och sin mentala klarsyn.

Övar man och strävar man tillräckligt länge med detta, så ser man tillslut (relativt) klart, och du törs lita på vissa makter, och du flinar åt andra. Ytterligare andra undviker du så mycket du kan.

Det är vid denna tidpunkt som du kan se om du faktiskt ingått förbund med "rätt" makter, både vad som passar dig personligen och vad som faktiskt är konstruktivt för dig. Jag tycker alltså inte alls om att man vid ett mycket tidigt stadium som "shaman", skaffar sig tjogtals med kraftdjur, men som tur är verkar de flesta av dessa hittade kraftdjur vara rent påhittade. I mina ögon ska man istället försöka hitta sina fylgjor, som man redan har med sig från början.

Vissa förhållanden är inte heller konstruktiva, trots att makten ifråga och du inte alls har några dolda eller elaka avsikter gentemot varandra. Avsluta sådana förhållanden på ett respektfullt sätt. (Vare sig det gäller människor eller andar.)

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Slutligen vad gäller en alkoholist (eller andra sorters djupa beroenden), så kan den gravt beroende ALDRIG bli botad, utan att de faktiskt själva accepterar att de ÄR alkoholister, och att de VERKLIGEN VILL bli kvitt sitt beroende. Det hjälper alltså inte att de vill bli kvitt biverkningarna av sitt beroende, men egentligen vill fortsätta supa. Här måste man se klart på den som har beroende, och det är inte lätt. Deras sätt att dupera är lika många som drakarnas.

Med andra ord, många beroende måste komma till punkten att de själva KÄNNER att de måste välja mellan att fortsätta sitt beroende, eller bli av med precis allt.

För många alkoholister gäller alltså att all hjälp innan de har nått rännstenens botten är HELT FRUKTLÖS, och bidrar egentligen bara till att försämra situationen och dra ut på tiden tills insikt nås.

Jag talar, som du säkert förstår av personlig erfarenhet av detta, i flera nära relationer.

Att heala folk eller sända god energi till dem, utan att tillfråga dem och utan att verkligen sätta sig in i deras problematik, är ofta ett fruktansvärt slöseri med tid och energi, för båda. Och alltså något som ska undvikas helt.

Att hela någon som inte vill ändra sina dåliga beteenden är alltså bättre ogjort. Vare sig det dåliga beteendet är droger, mat, sex eller andra relationer. Att hela någon mot deras Öde är också väldigt tveksamt.

Observera att jag inte moraliserar om att det skulle vara förbjudet, oetiskt, eller något sådant. Utan just ett slöseri med tid och energi för båda parter.

Som sagt, ingen ÄR shaman, men alla kans träva mot att bli det. Men troligen aldrig nå helt fram. Och långt tidigare har man nog blivit kallad shaman, av de som inte förstår, och inte ser din egen tvekan och osäkerhet och dina egna ofullkomligheter.

Med andra ord, vem som helst kan kalla sig shaman, men om du verkligen går den vägen, så är du till hälften redan dold, och du kommer inte vilja kalla dig shaman rent allmänt, annat än då du måste av någon god anledning. Allt annat skulle kännas så över-pretto och ge dig själv dålig smak i munnen.

Mikael p.

Men Mikael, nu låter det på dig som att Drakar skulle vara lågsinta och elaka varelser, det tror jag inte att de är. Jag tror snarare att många drakar är både hederliga och hjärtliga, på samma sätt som att det finns sådana människor också även om de är ett fåtal. Kanske det snarare är just sådana drakar som blivit utstötta av de andra drakarna, fredlösa drakbrottslingar, som slår sig ner bland människor och använder sina förmågor till illvilliga syften. Drakar med all sin visdom borde ju också ha visdomen att se det stora hela, kanske det snarare är så att de hyser misstro till människornas egentliga avsikter som ju alltför ofta är av det tråkiga slaget?

Angående det du talar om att vara shaman, skulle man kunna se det som att shamanen är den som flyttar in i djuret människa, och att djuret människa har sina fel och brister som människor har, men shamanen är ande och därför felfri? Shamanen är väl även människan också, men att shamanen som sådan är en symbios mellan ande och människa och att människans fel och brister gör sig gällande från och till. Shamanen strävar kanske att tämja djuret människa så att det helt och hållet skall följa shamanens kommandon, men liksom alla djur har människan sina drifter och instinkter som shamanen också måste ta hänsyn till för att djuret människa inte skall bli uttråkad, eller ledsen, eller rent av sjuk. Många shamanska initieringar är ju att människan skall dö och återuppstå som shaman och då har shamanens ande infunnit sig hos människan under ritualen.

Ehum... Personligen tror jag inte någon ande - varesig shamanande eller drak/djurande - är felfri... Jag vill bara inflika det eftersom jag tycker det är en udda syn du har, Amanita..

Kanhända har jag missförstått ditt resonemang.. men det är så jag tolkat det...

Varg: Vad är "fel" annat än ett tillstånd där det inte är såsom man skulle vilja att det vore? För en ande så kan den vara precis det som dess intention avser, men för en människa blir det inte alltid så.

Hej Amanita.

Hur ska jag kunna svara på detta? Finns det onda shamaner, eller är de omöjliga?
Om jag försöker hålla mig inom ett polärt tänkande, så kanske jag kan svara, men det polära tänkandet har ju förstås sina brister.

Först av allt så måste jag definiera saker, som vad är en shaman. Sedan måste jag definiera god och ond. Det är detta som gör att jag kan svara polärt med sådant som rätt och fel, osv.

I min definition av vad en shaman är, så ligger just det du pekar på. En shaman är den som blivit initierad som en shaman. Shamansk initiering inkluderar döden som en viktig milstolpe. Jag skulle kunna tro att detta är något du måste gå igenom för att kunna kalla dig shaman med någon form av riktighet. Antingen kommer du att vara mycket nära döden i vanlig verklighet, eller så dör du i den shamanska verkligheten. Vanligen så är det inte en initiering som du väljer själv, du blir förd in i den av "omständigheterna". Du går i allt väsentligt långt, långt bortom dig själv och dina begränsningar.

Döden som initiering bland shamaner, är alltså något extremt. Det är bortom teatraliska ceremonier om döden. Det är istället ett direkt upplevande av döden. Det är inte på något sätt ett fantiserande om döden, eller en mardröm där du håller på att dö.

I en shamansk verklighet blir du alltså dödad tex genom att bli uppäten av en isbjörn. Inte tanken om att bli uppäten av en isbjörn utan verkligen händelsen att bli uppäten med smärta och hela paketet. I en dröm eller i väldigt realistisk shamansk verklighet, blir du söndersliten del för del, och återfödd och återskapad. I ett perspektiv är du densamme, i ett annat perspektiv är du någon helt annan.

Man skulle kunna säga att det är vid denna punkt som det polära tänkandet blir helt omöjligt att tro på. Verkligheten dröm - vakenhet uppfattas tex på annat sätt, än vad den gjort tidigare. Själva uppfattningen om tiden blir annorlunda. Och så vidare.

Jag tror inte att shamanens tänkande är felfritt. För att i den världen existerar inte det felfria, som enbart är ett resulat av ett polärt tänkande. Det är hela tiden ett avvägande och prioriterande, så att det aldig går att säga att det eller det är den perfekta kombinationen.

Utifrån ett annat perspektiv är dock shamanens tänkande felfritt. För att det är totalt förankrat i en viss situation, och valen som görs görs i fullt medvetande om alla ingående parametrar.

Därför har shamanen full kontroll över sina drifter. Det har shamanen genom att inte kontrollera dem alls. Vilket gör att shamanen är en vanlig människa, som verkligen förstår att ta nytta av sina djuriska instinkter, samtidigt som ingen av drifterna blir destruktiva. Shamanen behöver alltså inte TÄMJA djuret inom sig, eftersom djuret inte finns inom en själv.

Shamanen kan alltså i princip inte begå misstag, utan om det verkligen blir ett "misstag", ja då är det ett omen i sig.

Som jag påstått tidigare så är det inget EGENTLIGEN som hindrar shamanen från att begå onda handlingar. Mer än att ondska är utan poäng, den är onödig, den kostar energi och den kostar tid. Det betyder att shamanen inte heller är god.
Det betyder inte heller att shamanen har en uppfattning om att allt är relativt. Tvärtom är shamanen Ytterst medveten om vad som är betydelsefullt eller inte.

Shamanen rör sig alltså inte inom ett polärt tänkande med gott och ont. Det rör sig inte heller inom relativismen. Det handlar alltså inte om någon form av gråskala heller.

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

I Japan och i Kina har man länge haft positiva förhållande till drakar. För att inte tala om Tibet där Bön-religionen gör ceremonier för att blidka drakarna och återställa balansen bland alla 47 olika sorters drakar. (Jag har deltagit en gång i en sådan ceremoni och det var speciellt och tämligen främmande för mig.)

Om jag får gissa så beror östs goda förhållande till drakar på att deras tänkande och tradition är mer likt det som drakarna har själva.

Medan traditioner i Väst ofta har haft ett mer polärt tänkande och också rena motsättningar emot drakar. Sankt Göran, ni vet. Draken slukar ju jungfrur, alltså oskulden, men riddaren, alltså den som ser gott/ont, försöker stoppa det. Med andra ord egentligen allegoriskt beskrivet hur er egen utveckling ser ut!

Som jag uppfattar drakar så tycker de inte om överförenklade polära resonemang. De håller absolut INTE med om att den som inte självklart ser att gott finns, är ond. De har också en kärv humor.

Goda eller onda? Tja det är en fråga som de själva skulle kunnat svara på 18 olika sätt, och tyckt att själva frågeställningen var överförenklad och därmed falsk.

Jag tror att shamaner i mångt och mycket har ett tänkande som liknar drakarnas. Alltså har de ett mer mångdimensionellt tänkande, men att de väljer vilket perspektiv som de för tillfället ska framhålla. Shamanen SKAPAR sanningar, som passar, tex genom att framhålla relativitet/gråskalor ibland.

Med andra ord, i mitt sätt att se det så är det en himla stor skillnad mellan att använda en del shamanska metoder, från att verkligen vara shaman. Att vara shaman betyder alltså att man är UTVALD och INITIERAD av makterna. Det betyder inte att man TROR att man är utvald, utan själva valet bevisas genom initieringen och som någon skrev, du behöver inte fundera på om du är det, för om du verkligen är det så är det bortom alla tvivel.

Mikael P.

Hej Mikael!

Jag tycker vi nöjer oss med att vi undviker polärt tänkande, för det är så primitivt egentligen.

Detta med shamanska initieringar, skulle man kunna tänka sig att i vårt samhälle skulle de shamanska initieringarna kunna ske på helt andra sätt än de som är traditionellt i andra samhällen? Skulle man kunna tänka sig att shamanens initiering är att gå igenom en svår sjukdom, lida av svåra smärtor många år, drabbas av psykoser eller liknande? Att dö en snabb död kanske är plågsamt, men det är ju över på några minuter eller timmar, men att lida varje dag i flera år borde kunna jämföras med att gå igenom en död? Hur makterna väljer att genomföra detta med den shamanska initieringen borde vara väljdigt individuellt för varje shaman eftersom vi inte har några egentliga traditioner i vår kultur för det här?

Jag håller med dig helt och fullt i att djuret inte behöver tämjas eller dresseras, det är ett sjukt maktbetéende många människor har att vilja tämja djuret inom sig. Djuret skall vara sig själv naturligt.

Återigen återknyter jag till dansen, för shamanen dansar verkligheten, på samma sätt som Shiva dansar verkligheten, och i dansen finns inga rätt eller fel, i dansen finns bara rörelser.

Det låter vettigt det du skriver om olika folks mentalitet i relation till Drakarnas. Drakar är iaf mycket vackra varelser, det är en sak som är säker :)

Det finns ju människor som praktiserar shamanism men som tex är ogrundade, och som inte har ett skydd kring det de gör och hur de ger det till andra; dvs de fungerar som kanaler för mer än bara det som är bra. Det betyder att deras verksamhet kan locka till sig andra krafter än de man vill ska vara med.

Det råkade jag ut för med en mycket skricklig shaman som t.o.m kunde skicka fjärr-massage (!) kände två tummar längsmed ryggraden, mycket märklig upplevelse. Men våran intensiva kontakt tog kraft som en parasit från min kille och min mamma och gud vilka fler vet jag inte. Men killen blev helt dränerad och mamma råkade ut för massa konstiga olyckor och krämpor. Sen kollade vi med 4 av våra mediala vänner och alla fick dåliga vibbar från den här kontakten jag hade med honom och sa att vi måste klippa banden genast och inleda ett omfattande reningsarbete i hemmet... Kraften var tvungen att gå via mig till mamma o min kille, för hade jag blivit dränerad hade jag kanske skrämts och avslutat kontakten med shamanen, det tycker jag är det läskiga, för jag mådde hur bra som helst hela tiden.

Den här unga, begåvade killen var inte ond i sig, han ville verkligen väl, men han släppte in krafter som man inte vill ha att göra med på något vänster.

Hej.

Man kan ju INTE sätta upp några regler för hur initieringen går till, det är upp till makterna att avgöra det. Det är inte människor som initierar, utan det är makterna själva, som både pekar ut och initierar. Det påstår jag gäller även om det är shamanism som går i arv, eller om det ser ut som om en shaman utser sin efterföljare, och tom säljer shamansk kunskap. (Vilket alltså kan ske rent traditionellt!)

Skulle det då kunna vara en långvarig sjukdom? I princip så borde det väl kunna vara så. EN lärare till mig, som man skulle kunna se som motsvarigheten till en shaman, hade så. För även i en långvarig sjukdom så skulle du ju kunna komma till en "punkt utan återvändo", där den omfattande nerplockandet av dig själv och nyihopsättandet sker.

Det är alltså vid denna punkt som jag påstår att ondska och godhet försvinner.
Det är inte att passera in och ut genom en port, utan det är en punkt där du förändras, verkligen förändras, utan väg tillbaka till det gamla.

Nu tror jag också att vår moderna värld har så många chanser som helst att stå nära döden, och transformeras. Snabbt eller långsamt spelar som sagt ingen roll, för ens normala tidsuppfattning är satt ur spel, situationer som detta.

Alltså situationen I SIG spelar ingen roll alls, alltså en person kan uppleva en viss händelse och inget händer, medan en annan person upplever precis samma händelse, utåt sett, men blir totalt transformerad och initierad.

Det som kan vara lite förvirande är säkert att initieringar är inte bara en, utan flera och på olika nivåer.......men med lite tid, och en del lyssnande på sig själv och inkännande i det nya klarnar detta, påstår jag.

Mikael P.

Skrotis: Kanske du är en sådan som strålar ut mycket energi som exempelvis din kille och din mamma uppskattar förstås, men som också gör dem beroende av dig? Det kunde ju vara så också att denna killen blockerade dina energier så pass att de som är beroende av dina energier känner av det? Hur kommer det sig att du ville ha healing av honom om du inte kände dig i behov av det, och om du är i behov av helaing kanske det är för att din kille och din mamma dränerar dina energier? Även om man kanske inte vill tro det om dem, så kan det ju ofta vara just dem man har omkring sig som är de verkliga energiparasiterna, men att man är så van vid dem att man tar dem för givet.

Nu känner jag inte till den här situationen, så jag kan inte svara på hur det verkligen ligger till, men just mediala personer är jag rätt tveksam till att förlita mig på, det finns en enorm makt i att utge sig för att vara medial och därför har man alltid rätt. Många attraheras av den makten.

Det kan också vara så att du har orena energier inom dig som frigjordes under healingen, som att städa rent det du sopat under mattan, det pyr upp en massa orenheter som folk i din omgivning kanske känner av.

Det finns så många typer som påstår sig kunna både det ena och andra, men den enda man kan förlita sig på är sig själv. Så om man kontaktar alla möjliga för att få hjälp med allt möjligt så får man också räkna med sådana här situationer, som att anlita en snickare ungefär, eller bilmekaniker eller vad som helst, har man otur kan det dra ut väldigt på tiden och kosta skjortan och har man väldig otur så får man inte ens det man betalat för. Bättre göra't själv istället.



Mikael Perman: Haha, jamen det var det ju väldigt länge sedan jag passerade punkten utan återvändo :D Men det är väl också som du säger att det är inte en enskild initiering som man går igenom, utan det pågår ständigt nya initieringar till nya nivåer.

Rent kliniskt skulle man ju idag kunna med elchocker stänga av hjärtat på en person och sedan återuppliva personen med en till elchock. Så egentligen skulle vi kunna införa elchockinitieringar där man faktiskt rent fysiskt passerar genom döden, men det finns förstås fortfarande inga garantier för att det skulle bli en initiering för makterna har ju sin vilja med det hela också.

Samma sak, att det finns inget syfte med att shamanskt försöka utsätta sig för situationer där man hamnar i livsfara bara för att bli initierad, man kan ju inte tvinga sig till initieringen utan det är makterna som väljer när det är dags och då kan det ju vara något så banalt som att man halkar på badrumsgolvet och slår huvudet i badkarskanten och då får sin vision eller vad man skall kalla det.

Hej Amanita.
Jag är rädd att jag kommer gå väldigt utanför denna sträng. Men kanske inte?

Jag minns en lärare för många år sedan i en kampkonstdojo i Stockholm. Det var kanske 30 år sedan. Han tyckte att han hade magien. Till viss del hade han kanske det. Jag var så ung då att jag inte såg klart i detta.

En av mina träningskamrater var ganska pestig, låt oss galla honom för Göran. Det skulle jag kunna berätta många historier om, och viss betydelse har de, för min samvaro med den kamraten lärde mig mycket (om) hänsynslöshet.

Min lärare ruttnade på personen i fråga, och tog ett stryptag på Göran. Det var ju meningen att Göran skulle ta sig fri från det, men lärarens poäng var först att visa att Göran bara flippat runt på träningen och trodde att han var bra. Göran kunde helt enkelt inte ta sig loss och använda sin teknik. Inför mina ögon blev Göran strypt av läraren.

Läraren hade säkert total kontroll, så han ströp Göran tills ljuset försvann i hans ögon. Först då släppte han. Jag stod och såg in i Görans ansikte då det hände.

Blev Göran visare av erfarenheten? Inte alls, det var inget nytt i hans förhållande till världen. Det var inget före och inget efter. Var det läraren som inte hade uppfattat tiden rätt? Eller var det Göran som inte kunde ta till sig och transformeras? Eller var makterna inte alls med, och det aldrig skulle bli en transformering? Eller var det inte Göran som skulle transformeras, utan någon annan som såg på? Och läraren trots allt följde maktens ingivelser? Var läraren ond? Eller var han god? Eller var han något gott och ont? Är det bara de som är lyhörda för makten som blir maktens budbärare? Eller kan även den mest tokiga dåre bli det?

Hur vet man vad som är rätt av allt detta? Mitt svar på den frågan är enkelt. Det är bara de som initieras av händelsen som vet. För dem finns ett före och ett efter, även om själva medvetenheten om före och efter kan dröja ett tag.

Det finns många punkter utan återvändo, och som är utan återvändo på många skilda sätt. Det som det innebär är just detta att det finns ett före och ett efter.

I det före och efter som jag talar om, är det större efter än före. Alltså har världen och GLÄDJEN förstorats, men det finns ett litet stänk av vemod i detta. Varje sådan händelse gör att du får lite svårare att förstå de flesta andra människor.

Mikael P.

Hej Mikael!

Mitt förslag är att vi spinner på och så får någon moderator splitta tråden om det skulle behövas.

Jag tror de mest tokiga dårar kan bli maktens budbärare, annars vore det helt kört för min del :lol: Men det kan nog stämma det du skriver att ju fler initieringar man går igenom desto svårare blir det att förstå sig på andra människor. Genom initieringen skrapar man av ett hudlager, man kommer lite ytterligare närmre kärnan av den man verkligen är och lite längre ifrån det som de flesta andra människor är. Naturfolken lever redan rätt nära sin verkliga kärna, de är inte lika förgiftade av västvärldens kultur, medans de som lever i den "moderna", "civiliserade" världen ofta är så konstgjorda att frågan är om det ens finns en inre kärna hos somliga? Därför borde det även vara en betydligt längre väg för västerlänningar att gå för att slutligen nå sin inre kärna? En längre väg och svårare prövningar innebär förstås även mer erfarenhet, men många kanske aldrig ens når fram utan ger upp på vägen?

Jag skulle anse att det var oansvarigt av läraren i alla fall, kunde han inte diciplinera Göran bara genom makten så lär väl inte strypning göra saken bättre? Någon med makt kan däcka en person bara genom att se på honom med makt, så det behövs inget våld för en shaman. Möjligtvis hade han kunnat hoppas på att skrämma göran till insikt, men sådana som Göran lär sig sällan något av att bli skrämd, de kan däremot lära sig av någon de respekterar och ser upp till. Någon med makt.

Bara för att man har kunskap betyder det inte att man kan lära ut den. :)
Jag har sett otaliga exempel på människor som kan mycket men inte är pedagogiska.

Och det enda beviset på att man är en bra lärare är att eleven förstår. Att man kan förstår HUR man ska lära just denna elev vad man menar.
Det är inte meningen att eleven ska försöka förstå. Det är meningen att läraren ska förstår hur eleven kan lära sig bäst.

I min mening hur pedagogik fungerar. :)

---lindskog, (eventuellt blivande lärare)

lindskog: Hur är man pedagogisk med någon som har ADHD eller borderline exempelvis?