Den här posten blev rätt lång, hoppas ni kan överleva med det... Jag vet itne hur mycket som är relevant och dravel, men allt är från mitt perspektiv och någon sa att jag borde lita till migsjälv mer. Det gör jag.
Framförallt är det här för dig Kvastfening - en bild av ännu ett av mina stapplande steg på den här stigen. Hoppas det kan vara till nytta.
"Blind leder blind"

Idag vaknade jag relativt utvilad..

Underdagen såg jag bilder av en plats jag inte varit på på säkert 7 år åtminstone, ett ställe i närheten av där jag bodde förut. Det är en sten precis vid en grusväg och den är platt och rektangulär, påminner mycket om ett altare.

Jag kände mig dragen dit - kallad nästan.
Dagen gick och jag kände vad jag skulle ha med mig. En stav med renkotor och en renkäke jag byggde för länge sedan utan egentligt syfte, aldrig använd och en trumma eller dylikt.

Staven stod i min morsas lägenhet, vilket var i närheten så den var inga problem. Instrument däremot var svårare... Tillslut fann jag ett dryckeshorn, tjärat snöre och en bit ull. Jag hällde ris i hornet och band ulltyget över öppningen. Men den kändes inte helt rätt - den fick duga ändå.

Sedan åkte jag hem till mor för att hämta staven, där fann jag stenar jag tagit från kirunagruvan och en läderpung. Jag hällde ut riset och stoppade in stenarna istället, pungen täckte öppningen perfekt. Min skallra var klar.

Jag virade ett tygstycke om staven och begav mig ut, satte kosan mot platsen jag sett i huvudet hela dagen.
Påvägen dit gick jag genom en del natur, det blåste rätt kraftigt men ändå kändes vinden som en smekning - eller kanske omfamning, och jag kände mig välkommen som om jag hittat hem.

Påväg in i skogen mot stenen visste jag plötsligt att den bara var en anhalt, inte destinationen och att jag skulle veta var jag skulle när jag var där. Snart kände jag också en närvaro, som om något gick brevid mig - fast inget synligt var där.

Jag kom till stenen och kände mig dragen in till vänster om den, djupare in i skogen. Jag såg dit och en liten bit bort, kanske 10 meter stod ett rådjur och tittade på mig. Jag gick längs stigen och passerade rådjuret kanske 6 meter ifrån, det betade lugnt vidare. Det hela kändes nästan magiskt.

Jag var uppe på en liten knall och drogs längre fram, något sa mig att gå ner i den djupare skogen, en mörkare plats som såg ut att vara ett gammalt kärr, en riktig trollskog. Kändes som även vinden manade på...

Jag gick ner och kändes hur jag kallades djupare in, förbi den delen jag var i, på andra sidan de träd jag såg fanns min destination. Jag tog mig igenom och kom till en glänta med två omkullfallna träd och med blåbärsris över marken - blandad med mossa. Genom gläntan gick en stig. Jag kände att jag var framme och jag kände mig lugn... trygg...

Jag tog bort tyget från staven och lade det på marken och satte mig och tog fram skallran samt lade staven över knäna.

Jag började använda skallran och hittade tillslut rytmen men det var svårt att falla in. Efter ett tag gjorde jag det dock, tror jag. Jag såg inga bilder alls och jag vet inte hur jag ska beskriva känslan.

Plötsligt hörde jag ett djur bakom mig och jag rykte till upp ur rytmen jag förlorat mig i. Det var inget där - antog att jag hört mitt kraftdjur. Förbannade migsjälv för att jag brutit det hela och försökte hitta rytmen och bli ett med den igen, det gick lättare den här gången och snart hörde jag ljudet igen.
Jag fortsatte och det kändes som om något var framme och nosade på mig.
Efter ett tag tyckte jag att jag hörde ett läte också, ett nästan morrande eller dylikt - men det kan lika gärna varit ett flygplan som startade den tanken eller vad man ska säga.

Helt plötsligt öppnade sig "locket" på skallran och jag avbröts. Jag lagade den och bestämde mig för att försöka röra mig enligt det jag känt och kände.
Jag reste mig upp med skallran rasslandes i ena handen och började röra mig smygande runt omkring, en blanding mellan lek, jakt och dans... Helt plötsligt tog jag fart och sprang en bit för att smyga tillbaka bland träden. I slutet kände jag ett så starkt behov att bara släppa ut allt att jag inte kunde stå emot.
Jag ställde mig och utstötte ett läte mot himlen. Det var som en blanding mellan skrik, vrål och tjut samtidigt - fast ändå inte alls.

Efter det släppte allt och jag fick nästan panik - ingen aning om varför.
Jag sansade mig iaf och packade ihop för att gå därifrån. Jag kände mig stärkt, avslappnad och lugn. Det började regna och blåsa kraftigare.
Påvägen därifrån kom ett "namn" i mitt huvud, kan lika gärna varit någon slumrande tanke som inte alls hade med saken att göra, det var iaf "Stormvandrare".

Nu är jag hemma och så här avslappnad har jag inte varit på länge. Varm i själen.
Alla kommentarer uppskattas. ^_^

//Varg

*ryser o ler*

Glad för din skull Vargbroder ^^

Jag får fortfarande en bild av ett stort fyrfota djur.... Men det är väl ändå inte så märkligt, sålänge jag kännt dig och min sambo kännt dig har du inte bara blivit kallad Varg, du har även hetat Varg. ;)

*dansar omkring och skallrar litet*

Tack Caija. ^^ Jag känner också att det är stort och fyrfota, men jag vill inte ta något för givet bara för att jag själv heter Varg.

Kom på idag när jag skulle skriva här på forumet att jag faktsitk sjöng, i brist på annat ord, medan jag använde skallran. Antar det tedde sig så naturligt att jag glömde bort det...

Vi får skallra tillsammans sen, Caija. ^_^

Igår, när jag gick o lade mig, så funderade jag på detta litet mer..... och det kanske inte är bara varg.... utan jag fick till mig ett Lo också.... Jag slog ifrån mig tanken ett par gånger men den återkom.....

litet i stil med; "Men vafanken, Lo? nänä, det är varg här..... " Men när du säger tassar på dig (när du försökte trumresa) så fick jag en känsla av mer rundade tassar, itne kantiga som vargen eller hunddjur utan rundare som katters o kattdjurs.....

Kan ligga ngt i det ^^

Själv hade jag ju ett sablans göre innan jag kom på vem som var mitt kraftdjur (eller snarare var det Thomas som banka litet vett i denna kvinnoskallen! :D) jag kunde itne bestämma mig för om det var varg elelr räv somföljde mig.... det visade sig vara Coyote! dvs litet av varje ^^

... Sjukt lustigt att du nämner det med tanke på att jag inte pratat med dig om det... Men jag kände något liknande när djuret stod på mig.. Men det jag mötte i skogen, även om jag aldrig såg det, var garanterat inget kattdjur.. Kanske har jag mer än en hjälpare?
Jag vet inte, jag är väldigt förvirrad med allt det här i ärlighetens namn. Precis som jag inte vet vad namnet kom ifrån, om det var mitt, djurets eller bara en tanke.. Även fast det kändes som mitt - men vad gav mig då namnet? Många sådana tankar som virvlar..

Kul historia. Ungefär så fast lite annorlunda gick det till när jag fick mitt namn för nästan exakt 25 år sedan. Nu är inte jag så generös med information om saker som jag anser personliga men Vindarnas son är en omskrivning från det språk jag fick det på. Då hade jag ingen aning om vare sig shamanism eller liknande men, det gick ändå. Andarnas vägar är outgrundliga. :-)

Mina lyckönskningar till ditt fortsatta vandrande. / Vind

Fint att läsa om din upplevelse Varg! Så kan det gå till ja ;)
Önskar dig en givande resa på din stormiga vandring, mot alla möjliga håll

Tack för kommentarerna och lyckönskningarna. ^^
Kanske är jag lite för medelsam med mina upplevelser, men det är skönt att kunna få lite klarhet och andras tankar om saker och ting eftersom jag är lite överväldigad och förvirrad. ^^

Dessutom kan det kanske hjälpa andra nybörjare när de läser det här - vare sig det är nu eller senare.^^

Varg Det var inte berättelsen i sig som jag tänkte på utan din och caijas öppenhjärtiga diskussion om ditt eventuella kraftdjur, något som JAG anser är av väldigt privat karaktär och något som resten av världen inte behöver veta. Men, det är en smaksak. :-)

Kanske är det det... Antar jag bara är så öppen av naturen. ^^ Men du har kanske rätt. :)

EDIT: är juh så ny så jag vet inget om shamanetikett jag. ;)

Vindarnas son,

Jag ÄR så öppenhjärtlig med mycket..... och det är ett av de minnen jag har från min och Vargs tidigare relation som vi hade innan vi tappade kontakten för många år sedan, vi pratade öppet om allt. Oavsett om det var mensvärk eller skolprov... Vi pratade allt.

Och med hästen som kraftdjur så är jag nog också därför väldigt öppen och rak med känslor och annat. Just för att hästen är ett så otroligt öppet och tillitsfullt djur.
(men sen ska man itne glömma att över hästen ligger där en sorts tillitsfull naivitet som tillåter hästen att gång på gång utnyttjas av människor som sätter bett i mun och hårda stålskor på fötterna och utsätter djuret för en daglig misshandel.)

SAmtidigt som många uppskattar min rättframhet, och öppenhjärtlighet är det ofta dom som backar undan och säger "Det där var emr än jag ville veta" och då brukar mitt svar bli "Men fråga inte på sådant du itne vill ha svaret på..."

Hehe det där påminner mig om en närstående person... Hon beklagade sig över sitt förhållande blablabla och till slut frågade jag; har ni sex? Det hade räckt med "ja" eller "nej", men jag fick också veta HUR... och DET var mer än jag ville veta, hehehe

******

Tillbaka till saken:
Det här med att inte avslöja för mycket är ju en balansgång.
Med ökad erfarenhet av att alla människor inte har gott i sinnet, har jag behållt identiteten på mina kraftdjur för mig själv. Jag vill alltså inte att någon illasinnad ska utnyttja eller göra skada mot mina kraftdjur. Till en närstående skulle jag berätta, om det fanns fog för det, men på internet skulle jag aldrig skriva ut identiteten på mina kraftdjur... det är jag helsträng på.

Kraftdjuret är min absolut närmaste ledsagare - vi är ett, när vi reser och det är min livboj i trixiga situationer i de andra världarna och kanske även i denna världen. Jag tror att vår kontakt skulle försämras om jag spred ut dens identitet och jag vill absolut inte att nån person med dolda syften, ska försöka försämra dess kraft.

Intressant tanke där Fylgja,

Men jag vill ändå säga en annan sak, och egentligne med samma "omtanke och skyddsinstinkt" om "mina" djur. Att jag säger Häst eller Coyote, så är det ändå bara jag som vet vad de betyder för mig, hur de hjälper mig.

Mitt mellannamn är Maria, skulle någon då kunna skada mig för att jag heter Maria när det finns x-antal flera marior i både förnamn och mellannamn i både sverige, europa coh hela världen? Frö att inte tala i eftervärlden och paralellvärldar.

Så nu när jag skrivit Coyote och Häst, det finns många av dessa varelser, både levnade, döda och ja, ni förstår säkert vad jag menar ^^
Men för att någon illasinnad lurk skulle hitta just mina djur/bundsförvanter ser jag som en (den där uppgiften som ha nden döde greken hade att rulla en stor sten uppför floden styx strand som gång p gång rulla ner i vattnet igen)
och om någon nu söker upp mina kraftdjur ändå med ofog i sinn tror jag att de skulle reagera som på bebisspindlarna du(?) berättade om.... de skulle varna och agera på det aktuella hotet på det sätt som krävs.

Så ajg vet itne.... *rycker på axlarna* och ajg har nog itne fått någon tillsägelse direkt om vad jag får och inte får berätta.....

Ja... kanske det.
Det var ju en tanke, det där med dina Marior ;)

Intressant diskussion... Man får också komma ihåg att iaf när det gäller -mina- kraftdjur så vet jag inte deras "identitet" ännu.. Utan har endast spekulationer. ^^ Tids nog får jag veta, och då är jag kanske inte lika öppen med att prata om mina tankar. ;) Men rent generellt är jag nog som Caija. ^_^

//Varg

Apropå att berätta, så tror jag man känner det bäst själv. Att det är individuellt om vad man ska berätta och hur och när och för vem. :)

En bra poäng Lindskog... Om det är något jag fått/får lära mig imed allt det här så är det "Lita till digsjälv".