Hej, mina vänner, här kommer min första nybörjarfråga. ;)

När jag letat runt på nätet efter information, vilket är den enda källa jag har, finner jag otroligt mycket om lugn och harmoni med natur - vilket är självklart.
Men naturen är inte alltid lugn utan har en "destruktiv" sida som t.ex. stormar, eld, jättevågor, djurens jakt m.m.

Jag säger "destruktiv" i brist på ett bättre ord, även om jag inte riktigt anser den som sådan. Den kan på flera sätt även vara konstruktiv.

Om denna sida läsar man aldrig och det känns som de flesta verkar glömma bort, ignorera eller åtminstone undvika denna sida.. Jag undrar hur det är med detta?
Borde man inte anamma naturen i alla dess former och omfamna även den "destruktiva"?

Menar såklart inte att man ska ut och starta en skogsbrand, men att man kanske skulle försöka bli ett med stormens kraft någon gång...
Inte säker på att det jag vill ha sagt kommer fram, men jag tror ni förstår - ni verkar rätt klipska. ;P

//Varg

Liten tanke bara:
Om man drar en paralell till människa och natur OCH i det med eld, orkaner mm destruktiva naturliga krafter så kan man finna det i likhetstecken med förändringar i mänskliga relationer mellan människor och livet.
Tonår
Nyförälskelse
Skilsmässa
Föda


Naturen
Elden är inte bara destrktiv, den är även givande, finns tex arter vilka inte blommar upp ur sin fröstadie förrän efter eld.
Människan
Ett barn blir vuxen men går genom ett stadium av tonår, vissa eldar på mer än andra

Det destruktiva/föränderliga vilket sker på naturligt väg skapad av naturen själv i naturen är bara destruktiv egentligen för oss människor.

YES! :respect: Det tycker jag verkligen du ska.

Voga stårma!

Mvh,
Thomas

Som jag även påpekade så kan de krafter jag nämnde, som du säger, även vara konstruktiva och jag tänkte då främst på det du nämnde.

Det är en intressant paralell du drar.. Jag har aldrig riktigt tänkt på det viset, men du har en poäng.

Jag kanske borde lagt till det här, men bättre sent än aldrig:
Om man arbetar upp sig i en storm för att gå med den, kan man då komma i kontakt med en annan sida av naturen? Med andar man vanligtvis inte stöter på?

Som sagt så är jag totalt oerfaren så jag har inte så mycket kunskap om det här över huvudtaget, men man lär genom att fråga. ^_^

EDIT: Tack Thomas, det ska jag verkligen prova då, speciellt sen jag alltid känt mig dragen till den. :)

Du har helt rätt i din fundering. Naturens krafter är mångfaldiga och lika nödvändiga allihopa.
Men kanske skiljer man på krafter som blir fel och förstör på felaktigt sätt och på naturens egna liv. Då tänkte jag på hur avverklning och vattenkraftsverk och liknande som människan har ställt dit kan orsaka naturkatastrofer. Det var bara en tanke bredvid.
Annars har ju allting med balansen och göra. Nog är en storm vad som leder till lugn och nog är elden vad som ger näring och så vidare. Men en ska ju int stå i vägen då :D
Jordman

Hej.
Jo jag har helt klart en uppfattning om att det finns NERBRYTANDE krafter,
som är nödvändiga i livet och döden. Alltså inte onda i sig, utan just nerbrytande, men som är väldigt tuffa om man råkar komma i vägen för dem.

Jo jag har helt klart för mig att det finns destruktiva krafter, som arbetar med att stjäla din vitalitet, makt eller kalla det vad du vill, utan att du vill skänka något till dessa makter. Är problemet vår egen ovilja att dela med oss? I en del fall är det säkert så.

Jo jag har helt klart för mig att det finns fruktansvärda och skrämmande krafter, som inte alls är onda, men de är mäktiga och kanske inte helt nöjda med oss människor. Vi kan lätt bli rädda för dessa makter, som i sig kan vara positiva.

Jo jag har helt klart för mig att det finns krafter som försöker förstöra oss, av vilken anledning vet jag inte, men de skulle vi kunna kalla för onda. Men kanske är de bara extremt revirmedvetna, och anfaller om vi kommer för nära, eller om de av någon anledning känner sig hotande.

Jo jag är helt medveten om att det finns onda krafter, och den vanligaste onda varelsen är en ond människa. Ond är man inte när man helt följer sin egen natur och är en del i verkligheten. Ond blir man då man har ett eget val, och väljer att medvetet verka förstörande på ett obefogat sätt.

Personligen är jag fundersam på ifall makter rent allmänt har en egen vilja och ett eget val. Och vilka varelser/makter i så fall har det. (Förutom människan)

Mikael P.

Hej.
Kanske ska jag berätta en personlig historia för att förklara det jag skriver?

För en 20 år sedan hände något som fick mig att omvärdera mycket av mina uppfattningar. Jag la mig för att sova i mitt rum, utan att det varit något speciellt. Men till saken hör att jag har ju hållit på ganska mycket med aktiva drömmar.

Jag somnar in som vanligt, men någon gång under natten, vid 2-3-tiden så når jag medvetande under sömnen. Anledningen till detta är att jag känner ett obehag. Jag börjar skåda runt där jag befinner mig, drömmässigt alltså. Jag känner efter för att hitta det som får mig att känna obehag.

Jag kommer att se någon form av varelse, som jag fortfarande kan minnas viktiga drag av, speciellt dess "ansikte". Färgen det har är sjuklig, blekt blekt limegrön med en otäck färg. Själva ansiktet är också insvept i någon form av tunnt tyg, som påminner om kraftig spindelväv, så att alla ansiktsdrag liksom slätas ut.

Det är inte bara så att det är ett utseende, utan varelsen har också en känsla som den sprider, som på något sätt är densamma som dess utseende. Alltså utseende och utstrålning hör ihop, och talar samma budskap. Och budksapet är förstås mer komplext än vad jag förklarat nu, men det är ju alltid svårt att lägga exakta ord på upplevelser som detta.

Hur som helst, jag tycker inte om att ha denna varelse i närheten, den hör inte hemma här, ska inte vara där. Jag attackerar den, helt enkelt, för att jaga iväg den. Någon kanske undrar hur i hela fridens namn, jag kunde ge mig på att göra detta? Svaret är enkelt, jag hade gjort det förut, och med gott resultat, men med helt andra varelser. Jag tog bara fram mitt alldeles utmärkta andliga svärd, och sedan blev det "dunkardags".

Men här gick jag så att säga på pumpen, det jag attackerade, kunde jag inte övervinna, och min attack fick varelsen att attackera mig, istället.

Jag kan lätt säga att detta var något av det värsta jag varit med om. Det jag kan likna det med, var att varelsen flög rätt igenom mig, och samtidigt som det skedde, höll den på att slita sönder mitt sans och vett. Detta skedde flera gånger och det blev värre och värre. Hur klarade jag mig ifrån allt detta, utan att hamna på mentalsjukhus? Jo jag gjorde två saker, bad om hjälp från goda makter, och jag försvann från platsen. Alltså jag lämnade den plats där jag var rent andligt, och då upphörde attackerna.

Som sagt man kan ju undra om jag skulle ha blivit attackerad, om jag inte attackerade själv först? Jag har inget svar på det, mer än att jag helt klart kände att det var en möjlighet.

Vad jag också kom att verkligen inse vid detta tillfälle är att det finns makter som kan vara farliga för oss, om vi gör olämpliga saker. Med andra ord så tror jag på berätta historier om saker, så att man lär sig något INNAN man hoppar i galen tunna, och att man har en handlingsberedskap.

Jag tror också att det borde vara bra att tex psykologer hade någon form av insikt i denna typ av problematik, helt säkert sitter det massor av människor på olika former av institutioner, eller medicineras felaktigt på grund av olika andliga krasch-landningar.

Med andra ord, jag tror på en bra karta, som är befriad från övertro, vidskeplighet, och som verkligen förklarar denna typ av händelser.
Som sagt, kartor behövs, och ingen är väl så dum att de anser att en karta är verkligheten? (Jo tyvärr om vi talar om andliga kartor, så är det vanligt!). Kartor är kartor och verktyg, och inte någon dogm.

Mikael p

Nå Mikael, det var nåt av det bästa jag har läst här av allt bra! Det är en stark upplevelse du berättar om, även om den säkert händer många ofta.

Vi får nog säga att vi kommer in på ett djupare plan nu och det kanske blir vidunderligt om man just börjat med sin schamanska väg eller och arbeta med sin dröm eller sin själ.

Det är väldigt modigt och kampa mot väsen och krafter som kan kännas så mäktiga som du beskriver och nog tyder det på en styrka, detta mod och den kraften. Den uppdelningen vi gör mellan gott och ont får vi då komma ihåg att vi gör som människor och jordmän. Jag säger detta för det globala perspektivet tar inte hänsyn till vem vi äro.

Ibland räcker våra föreställningar om vapen, som andliga svärd eller sköldar och sånt till, och ibland inte. Att du berättar hur du bad om hjälp av de väsen och krafter vi tolkar som goda är starkt skrivet och jag känner igen det väl. Men jag tror inte man kan avhandla den kampen på internet, tyvärr. Det är ett skede som man skall prata mycket och öppet om med den som är redo, det har du så rätt i och att andra lär sig av som sägs och berättas är precis lika sant, men det är då det levande ordet som är avgörande är min åsikt.
Kampen kommer olika och upplevs olika och styrs av mod och kraft och hjälp. Nog kan man behöva fly eller vakna och få sig en jordepaus, men den återkommer tills den är färdig. I det ligger det en styrka och insikt som jag själv har erfarenhet av att man måste få känna och inte läsa, då i samtalet med andra där all kommunikation är med. Inte bara bokstäverna.

Det du skriver om psykologer och det, det är så sant som det är sagt! Om man vill hela måste man kunna helas, inte bara prata och vrida och vända. För mig känns det då som om insikt och känsla och upplevelse saknas. Det brukar ju kallas för empati och sympati men det är ord som förvanskats ibland. Nog brister det i kunskap och det är väldigt klokt att du tar upp det. Det är ett verkligt problem i denna tia.

Nå, nu ska jag inte orda här mer, men det är viktiga frågor du tar upp som är viktiga och prata om.
Jordman

Många intressanta och vettiga svar..

Jag förstår vad du pratar om Mikael, och även om jag inte varit med om något så illa har jag tidigare gjort mig av med varelser, om än renom att endast vara på det fysiska planet och "skicka energier" till det andliga... Blev tvungen att rensa lägenheten för ett par kvällar sen.

Kartor är bra och det är viktigt att veta att saker finns där ute som man inte ska ge sig i kast med på något vis alls... Vissa saker är bara för mätkiga...

Intressant upplevelse, Mikael, kul att du berättade om den.
Jag har också stött på varelser, men jag ser de nog inte som nedbrytande, destruktiva, onda eller elaka. Lika lite som jag ett rovdjur är destruktiv eller ond, bara för att han dödar en gasell, eller en geting sticker dig för att du verkade hotfull, eller en björnhona elak bara för att du råkade hamna mellan henne och ungen. Om du vill berätta vill jag gärna höra mer om dina upllevelser på andra sidan, men kanske bäst att starta en ny tråd. jag ska inte skriva mer, då blir det helt off-topic.

/m

Det finns mycket sådant som kan och borde avhandlas, men som Mirades säger är det nog bättre i en ny tråd eftersom den här syftade på de nödvändigt "nedbrytande" krafterna i naturen. ^_^

//Varg

Hej.

Nej jag ser inte heller rovdjur som onda, de följer ju bara sin naturlighet. Att vara nerbrytande kraft i naturen, är alltså i det hela att följa sin naturlighet och sin roll, och det är ju inte ondska på något sätt.


Däremot kan jag ju se människor som onda, eftersom de har ett fritt val och kan välja att handla helt tvärtemot sin natur.

Vad gäller makter av olika typer, så är den stora frågan för mig, om de har ett fritt val eller inte, och det är just detta som avgör om de är onda eller inte.

Så jag VET inte riktigt hur jag ska tolka och förstå den makten jag träffade på. Så här i efterhand är det ju en väldigt intressant upplevelse, men då det inträffade var det allt annat än intressant.

Ja, jag förstår att det är mer åt detta håll som folk vill höra på, inte färdigformulerade uppfattningar om själva händelsen. Så visst kan jag berätta mer, och om det är något som jag inte vill berätta, så utelämnar jag helt enkelt vissa delar. Men en ny tråd är som sagt befogad då.

Mikael P

Då jag arbetade med den hermetiska enockianska traditionen fick jag det förklarat för mig att demoner kort sagt är änglar som befinner sig på fel plats och därför orsakar destruktivitet, och allt handlar då bara om energier som verkar i en för den onaturlig miljö, såsom en vattenande som hamnar i en eldvärld, eller en eldande som hamnar i en vattenvärld.

Jag håller helt med Mikael Perman i det att det är skillnad mellan destruktiva krafter som bara följer sin natur, och medveten och avsiktlig ondska. Men samtidigt så är frågan om människor som har ett fritt val men som agerar ondsint egentligen ser sin egen ondska? Och om de inte gör det, är de då onda egentligen? En person som ser sin ondska, men inte ser sig själv i relation till hela universum, är det ondska? Det finns ett engelskt begrepp som inte finns motsvarande i daltarlandet Sverige, "tough love". Kanske dessa destruktiva personer hamnat på fel plats, liksom med de enockianska demonerna? Varje kraft har sitt språk och man tar seden dit man kommer.