Jag har funderat ett tag på att göra en längre utesittning med allt det innebär. Läst in en del och fått ett par goda ord av bl.a. chakrainspektören här på forumet ;)

Men jag är intresserad att höra om några av er andra gjort det och hur ni isåfall upplevt det. Några funderingar eller tankar om det?

Längre? Hur lång då? Flera dygn?

Längsta jag gjort är en på två dygn uppe i Jokkmokksfjällen. Vi hade en tvåveckors kurs där. En av de mer slående upplevelserna var en man som arbetade med datautbildningar. Han hade gått ett par kurser för mig och tänkt att han skulle skriva en bok för datafolk och företagsledare om hur man kan använda shamanska metoder för att nå kontakt med dolda sidor av en själv. Han såg de andra världarna som delar av vårt psyke och kraftdjuren och andehjälparna som personifieringar av vår kreativitet m.m.

Efter de där två dygnen ensam i fjällen - det var rätt kyligt och det regnade under första dygnet, och ingen mat var det som gällde - berättade han att han nu inte längre kunde skriva denna bok. Han hade nu fått uppleva att andarna och de andra världarna verkligen existerade oberoende av oss.

Annars kan en nattlång utesittning vara mycket kraftfull under rätt omständigheter.

Jag tänker mig också ca två dygn, kanske mer. Exakt hur länge har jag inte kommit underfund med ännu, och man ska ju inte lura sig själv. Tidigare har jag suttit ute ungefär ett trekvarts dygn (ej tänkt som utesittning, mer en meditation) och även det kändes som en påfrestning. Så jag planerar för vad jag faktiskt tror jag kan klara av, utan att behöva en veckas sängliggande efter genomförandet..

Intressant historia :) Känner igen försöken att införliva upplevelserna i någon form av subjektivt undermedvetande. En egen sak jag kände i början var att jag tyckte det var påfrestande att känna sig rationell och försöka sig på något irrationellt, sen kom jag underfund med att skillnaden inte behöver finnas där. Som Jörgen I Eriksson vist påtalat i Sejd: Rätt attityd är A och O i shamanismen.

Ha, ha, jag kan berätta om min första utesittning i forntiden. Det var rätt sent på året, senare delen av september, och jag beger mig till en plats på Järvafältet som jag haft som min kraftplats. Och jag kallar in krafterna och sätter mig tillrätta.

Tiden går och jag inser att jag inte har tillräckligt med kläder på mig, men det var egentligen inte så farligt. Men då begår jag misstaget att titta på klockan. Hon är lite efter nio. Hmm, det betyder minst nio timmar till innan solen går upp.

Då började jag tänka på varm choklad och goda mackor så efter en stund återvände jag hem.

Sen blev jag sängliggande ett antal dar. Jag tror det var makterna som hämnades för att jag inte fullföljt det jag tänkt.

Så det är nog riktigt att ge sig in på sånt man tror sig klara. Eller framförallt att man slutför det man föresatt sig.

När jag på kurser låter folk göra utesittningar brukar jag säga åt dem att ni stannar ute så länge ni vill. Men det är rätt kul; så fort jag börjar prata om utesittning så brukar folk bli väldigt nervösa och rädda. Och jag brukar spä på det med att dra några maffiga skrönor.

Faktum att jag för några år sedan höll en kurs och då var det en yngling som undrade vilken natt som vore bäst för utesittning. Jag hade egentligen inte tänkt göra en sådan men när jag sen började prata om det och säga att om det är fler som vill göra utesittning så är lördagsnatten bäst. När jag noterade den nervositet som uppstod - ensam i den nattmörka skogen, hu - sa jag att jag nog tyckte att alla borde göra en utesittning.

:D Bodvar, så ska dom tas.

Några saker jag hört om utesittningar:

* man skall gå ut med "så lite i ryggsäck och hjärta som möjligt"
* fasta (vissa väljer att inte ens dricka vatten)
* hålla sig på sin plats tiden ut
* komma ihåg att allt man upplever är/kan ge svar på den fråga man sitter över

Har själv väldigt lite erfarenhet av "riktiga" utesittningar men det är just utesittningar som jag dras mest mot nu. Så denna tråd intresserar mig en massa också.

Mvh,
Thomas

Lite i ryggsäken kan jag hålla med om men vad lite i hjärtat ska betyda förstår jag inte. Man kan visst göra en utesittning om hjärtat är fullt. Har själv använt mig av utesittning vid olika "svåra" perioder av livet och då har ju hjärtat varit fullt med allehanda känslor. Som har kunnats bearbetas och problemen lösts.

Fasta, självklart, och man behöver ju inte dricka under en dag. Men jag tar gärna med mig något som en frukost på morgonen när det hela avslutas.

Hålla sig på platsen, jo. Och man kan gärna göra en skyddscirkel omkring sig om man vill, förutom att be krafterna komma. Man kan göra cirkeln geneom att strö ut salt. Det behövs inte mycket salt, det är mer saltets eteriska egenskaper än de fysiska som är avgörande.

Några unga män kom till mig för en del år sedan och bad om råd inför en utesittning. Jag nämnde då detta med saltet. De köpte varsit paket salt och strödde ut en tjock ring omkring sig. Men se det hjälpte inte. Två av grabbarna blev efter en stund så rädda och ängsliga att de lämnade sina cirklar och tillbringade natten i bilen. Den tredje var så fullkomligt skräckslagen att han överhuvudtaget inte vågade lämna cirkeln. Det två andra fick lov att komma och hämta honom på morgonen där han satt och darrade av skräck innanför sin grova saltring.

Visst är det kul med shamanism!

Ja det där med hjärtat undrade jag också över, för det är väl just DÅ, då man har hjärtat fullt, som man (iaf jag) kanske som mest behöver sitta ute.

Jag har förstått det som att inte ha för mycket förväntningar och störande grubblerier med sig - att endast ta med, i hjärtat, det som man behöver jobba med. Lämna det andra mundana verklighetstugget hemma på ngt vis.

Spännande med berättelser och tips på detta, uppskattas! Mer sånt.

Mvh,
Thomas
stackars uteliggardjuren, ligger ute i naturen,
som inte har nån stans att gå, när det blir mörkt

:) Intressant tråd det här.
Utesittning innebär alltså att sitta utomhus en hel natt och iakttaga vad som sker.
Fastande helst men är det ett krav?
Måste man sitta stilla också, det låter som en jobbig bit.

Men hur förbereder man sig så att det blir shamanskt?
Naturupplevelsen och att se alla djur är i sig en upplevelse.
Det finns rätt mycket varg i skogarna har jag fått höra.
Till och med här nere i Östergötland.

Jag jobbar nätter och det är något speciellt med naturen på natten. Jag går ut regelbundet och röker, men det är människor som skrämmer mig. Eller folkilskna hundar. Inte vanliga djur som hararna igelkottarna eller den grävling jag sett på natten.

:? Rose

Först så funderar jag över det där med att sitta ute full tid, dvs att inte gå hem innan den tid man förutsatt sig. Har hört historier om vad som kan hända om man känner att man är "färdig" men envist sitter kvar enligt sin förutbestämda plan. Det har inte varit roliga historier...
Men det är ju inte samma sak som att ge upp av rädsla eller motstånd eller så.

Själv har jag bara suttit en natt, har läst någonstans att det är den gamla traditionen här i norden. 3-4 dagar är mer amerikansk urbefolkning. Kommer tyvärr inte ihåg var jag läst det. Ett dygn har räckt för mig hittills.

Jag ville göra utesittning, men fick vänta 6 år på att andevärlden sa OK! Den första jag gjorde var en fantastiskt positiv upplevelse. Väl värd att vänta på.

Jag har inte alltid suttit still, visserligen inte rört mig lång bort från min plats, men skuttat och hoppat har jag gjort när det känts rätt.

Och jag har haft "frukost" med mig, ifall jag haft långt att gå efter utesittningen. Men den har inte behövts, var helt enkelt fylld av energi och var inte hungrig. Däremot drack jag vatten under vandringen hem.

Ett hett tips: be om beskydd, att någon annan skickar skydd till dig och din plats. Jag har inte provat salt (eller majsmjöl som tydligen också används i dessa sammanhang), men det "extra" skydd jag haft har varit mycket effektivt.

Välj platsen med omsorg, kolla med dina andehjälpare att den är OK i förväg. Kolla också med andehjälparna om din tidsram är rimlig. De brukar ha synpunkter, åtminstone när jag har frågat.

Jag har suttit utan eld, och med eld, instruktionerna har jag fått från andevärlden i förväg. Olika syften.

En häftig variant är att sitta ute tillsammans med någon annan, men utan någon form av kommunikation, ingen kroppskontakt, inte ens ögonkontakt. Det blev något helt annat, men en mycket stark upplevelse. Var noga med vem du gör det med, för oss blev det intimt, nästan naket på något vis. Den totala bristen på kommunikation men ändå den intensiva närvaron satte sina spår i vår relation. Mig veterligen ingen traditionell variant, men kul att ha gjort det.

Berätta hur det gick!

Jag gjorde ett försök till utesittning innan jag ens visste vad shamanism var och innan jag medvetet började använda mig av shamanska metoder.

Bad om att få leding till lämplig plats och väl där gjorde jag en cirkel med salt och satte ut fyra små trästubbar som redan låg där på platsen, i vardera väderstreck. Först var det bara härligt, att sitta där ensam och fridfullt i naturen och se ut över sjön vid min högra sida, men sedan övergick det till att bli urbota långtråkigt. Och sedan kom det riktiga mörkret och jag blev rädd. Gillade inte att jag satt där och blev rädd, men jag var ju det så det fick vara så och jag hade gett mig tusan på att sitta där till solen gick upp. Tyckte jag hörde ett djur som smög omkring runt mig i skogen och hörde hur det kom närmare. Jag blev helt livrädd. Vet inte hur länge jag befann mig i det tillståndet, men helt plötsligt reste sig min kropp som synes utav sig själv och jag sa "nä, nu tar jag med mig den här cirkeln och går härifrån"! Vägen tillbaka var snårig, nattsvart och jag såg ingenting, men till slut kom jag fram till vägen.

Kände mig smått lustig när jag sedan satt där på nattunnelbanan påväg hem. Fick inget "straff" för att jag inte fullföljde min utesittning, men jag var ju så pass nybörjare att jag inte ens visste var det egentligen var jag gjorde...

En av anledningarna till att man uthärdar mörker, kyla och fasta och så, är att andarna tycker synd om oss när vi lider, och kommer till oss. Det är det receptet på utesittning som följts länge, vad jag vet, så det måste ju ligga ngt i det. If it aint broke, don't fix it.

En del av lärdommen kan komma just från att låta sig bli konfronterad av olika saker; andar eller känslor, vargar eller mygg (eller våra mentala bilder av rädsla för dem) och i den reflektionen kan vi lära oss ngt mer om oss själva.

Något skydd har jag aldrig använt, inte ens tänkt på, varför skulle man behöva det? När jag tänker på det vill jag inte stänga ngt ute, och inte hindra ngt från att sticka om de vill det.

Mvh,
Thomas

Hm, intressant, lidandeperpektivet har jag inte funderat på tidigare...

Men jag har inte haft problem med att få andevärlden att lyssna, snarare har det varit tvärtom, de har fått tjata och vända upp och ner på mig för att jag ska fatta att de vill något.

Jag kanske är konstig, men det där trixandet och övertalandet som så många berättar om har jag själv aldrig (hittills) upplevt. (Men så var min väg in till shamanismen ett enda stort lidande faktiskt om jag tänker efter, jag var jättesjuk länge...)

När jag använt skydd på utesittning har det varit på direkt uppmaning av mina andevägledare, de har också talat om vem som ska skicka skyddet, när, och hur. Undantagslöst har det varit folk som har större schamansk kraft än jag själv har tillgång till, kanske hade jag farit illa av de krafter jag mötte om jag inte haft extra kraft/beskydd...

För mig har utesittning flera gånger handlat om döden, och då kanske jag behövt extra skydd/vägledning för att kunna ta mig igenom de världarna oskadd.

Jag har stor respekt för de krafter som är i rörelse, och vet hur jobbigt det kan bli både om man får med sig sådant som man inte ska ha, och när man tappar bitar man egentligen ska ha kvar. Jag frågar hellre en gång för mycket än ger mig ut i aningslöshet.

De finns de som tror att om man inte vet, om man inte begriper, så är man skyddad automatiskt på något vis. Det är INTE min krassa erfarenhet. Jag tar fasta på Dalai Lamas ord, att okunskapen är en av våra största synder.

Och med det sagt, så går jag på lunch!
Hälsningar, Helena

Verkar vara ett ämne som intresserade flera. Fått många intressanta funderingar av denna tråd :)

Blev konfunderad över det här. Utveckla det? Tanken har aldrig slagit mig att något kan gå fel just av orsaken att man fullföljer sin intention.

Förberedelserna är väldigt viktiga efter allt jag hört. Mycket handlar om att din attityd måste vara rätt. Sinnet bör vara öppet och du skall inte se upplevelsen genom dina intellektuella ögon utan ta in allt och oroa dig för analysen senare. Innan själva utesittningen inleds är det också bra att du trummar, dansar, sjunger. (what ever rocks your boat..) både för din egen skull såväl som att du medvetet kallar på andarna genom dessa förberedelser.
Sen är det ju en debatt om vad man skall ta med ut. Personligen tycker jag det skulle vara dumdristiskt att komma till platsen utan varma kläder och gärna med en regnrock. Jag har svårt att se att man på allvar kan koncentrera sig på upplevelsen om man sitter och skakar och huttrar hela tiden...


Nå, praktiskt taget är det endast en sak jag går och oroar mig för nu.. myggen!! Dessa små förb@&%e små saker kan driva en vansinnig!

Oj, fler frågor att svara på, lunchen får vänta lite...

Hedning: Jag har inte själv råkat ut för det eftersom jag bara suttit max ett dygn, men av historierna att döma så har opportunister från andevärlden tagit sig fram och ställt till satyg/practical jokes i och med att man sitter där vidöppen och bara väntar, när ens uppsåt redan är fullbordat. Kanske lite som att inte ge sig tillbaka från en resa fastän trummorna trummat sin återkomst signal eller så. Då reser man "på egen risk" ungefär.

Och myggen...i somras var jag orolig för dem också, bunkrade upp med myggmedel. Bad om hjälp lite också, ville inte bli galen... Vad hände? Jo det blåste så jag höll på att blåsa bort... Inte en endaste lite mygga! Tack!

Det är något märkligt med att deltaga i det här forumet.
Bara tråden om utesittning ger mig lust att ge mig ut i skogen.
Jag har funderat kring det tidigare, precis som jag funderat på att gå en shamansk grundkurs.

Så det är nog bara att förbereda sig och bestämma en natt. Trumma har jag ingen men den kommer nog. Hittade väldigt billiga shamantrummor från Peru på rättvis handel faktiskt. Kanske något för en newbie. Men jag ska lyssna på den först.

Men det är väl mina rädslor jag möter där i skogen. Det shamanska är väl krigarens väg, att öva mod. Rädsla för mörker, väsen, vilda djur eller bindgalna människor. Rädsla för att möta mig själv finns naturligtvis också med. Förhoppningsvis växer jag på kuppen.

Men utan skydd vill jag nog inte ge mig ut. Varma kläder känns som ett måste, skydd mot de små blodsugarna myggen.
Tack för alla tips Hedning :)
Nästa steg blir att välja plats..............................

:respect: Rose

"Jag har svårt att se att man på allvar kan koncentrera sig på upplevelsen om man sitter och skakar och huttrar hela tiden..." skrev Hedning.

Det hände mig på den utesittning jag gjorde i slutet av förra sommaren. Var ju som vanligt barfota och lättklädd, brallor och t-shirt och ponchon bara och det hade varit fint väder på dagen så jag trodde nog det skulle bli skönt. Icke.

Kvällen kom med kyla och natten blev kall och dimmig. Kall fukt, inte en favorit. I början var det mygg, men som uthien snackade jag lite med dom och de försvann.

Hursomhelst, det var iskallt och fuktigt och i början irriterade det mig, men allt lär en ju nånting - speciellt där ute, så det jag lärde var att "sitta mitt i kläderna" t ex och hur jag går förbi kroppen och kylan och kan fungera ändå. Var mina gränser gick och hur jag expanderar dom etc. Hade jag varit varm och gosig med regnkläder hade jag missat det.

Allt som allt blev det en lyckad sittning och när min "partner" kom genom morgondimman för att hämta hem mig (till en mycket efterlängtad frukost och kopp kaffe + ett stopp i pipan!) var jag som en ny människa.

Mvh,
Thomas
tror på hårda helvetiska heliga utesittningar

Ett bra råd är att sitta ostörd! Egentligen självklart men ibland lite svårt att uppnå, SÄRSKILT om man planerar längre sittningar. Jag har ett berg som jag kallar "mitt berg", där får jag vara ensam. Otillgängligt, även för bärplockande polacker. :)

Ett annat råd som en del nämnt här är att inte hitta på vad som kan hända. Vi är ganska bra på det annars vi människor. Jag kan bli blöt / kall / myggbiten / osv osv. Javisst kan man det, och visst blir man det till en del men jag vill påstå att det man "får" är värt det. Dessutom så händer inte allt som kan hända. Och, man kan få finfina insikter av strapatserna, precis som Thomas nämner. Sitta mitt i kläderna... eller mellan regndropparna eller...

Tror som Thomas, det SKA vara svårt och krångligt.

Hmm... En del pratar om längre utesittningar, hur många har erfarenhet av det? Sitter man då igenom dagen också? Natten brukar ju annars vara att föredra när man dryftar shamanska ting. Jag brukarr ibland uppleva att mina hjälpare "sover" på dagen och närmast blir lite störda eller inte vill prata alls då...

Jag har suttit ganska "länge" och när jag gjort det (de få gånger som kan kallas "länge") har jag inte haft som mål att sitta si eller så lång tid. Ej heller med "målet" att det jag vill åt kommer på natten. Det skulle göra mig alltför begränsad. En del saker är lämpliga på natten, andra på dagen... en del både på natten och dagen. Allt beror på situationen.

En av de första gångerna hade jag mest / störst upplevelse på dagen.
En sak som kanske kan upplevas som "svår" med dagen är att det finns så mycket "bakgrundsupplevelser" (insekter, fåglar osv). Men bortom dessa finns annat att se / höra / uppleva.

The truth is out there... :)

mitt råd till er är helt enkelt att pröva på att sitta ute. no more no less
gör det inte svårt för er utan sätt er där det känns bra

varje promenad börjar med första steget och jag kan knuffa igång er om det behövs ;)

stig

Hej

"Jag har inte själv råkat ut för det eftersom jag bara suttit max ett dygn, men av historierna att döma så har opportunister från andevärlden tagit sig fram och ställt till satyg/practical jokes"


Jag är förvisso inte säker, men tror mig kunna stödja den texten.

resande