Hej.
Försöker uppfylla vad som frågats efter och jag lovat vid senaste träffen. En beskrivning om mjödet och dess helighet och rituella betydelse i det forna skandinavien.
Texten består av ett samtal mellan en insiktsfull och intensiv Gydja (kvinnlig asa-präst) och en rätt fyrkantig besserwisser.
Texten har flera grunder, dels är den helt i samklang med vad Ulf Drobin har skrivit om Mjödet och dess offersymbolik.
Texten är också en serie meditationer, gåtor, som man ska grunna på, för att förstå tillvaron och bloten.
Historien är också verklig så till vida att det är frågor och frågeställningar som dykt upp på debattsidor och i möten med människor. Själva förloppet är dock helt uppdiktat.
Figurerna är dock två personer från verkligheten, som fått göra tjänst i min saga. Men de heter förstås något annat än Blotfrid och Härndisa i verkligheten.
11. Söka vad du blota skall.
Vet du hur du blota skall?
Vet du hur du bedja skall?
Ordsmide är bästa blotet. Ett väl skrivet kväde. Ett stycke skaldskap. Det är konsten som är människans hågs högsta medel. Det är konsten som förfinats med flesta stegen. Kulturen är samhällets och sedens upprätthållare och uppbyggandet. Därför är det människan gör som gudarna finner den högsta glädjen i. Och all förfining går i många steg.
-Vem hade skrivit det?
Blotfrid läste det gång på gång. Han höll inte med, han ville inte, fastän det lät förnuftigt som en fristående mening. Om det nu stämde, hur visste man det? Men det stod ju något annat i andra böcker. Mjödet var heligt. Det hade det varit sedan urtiden. Det visste Blotfrid också. Men varför var just mjödet heligt? Det hade han alltid undrat. Var det inte blodet som var allra heligast? Eller guldet?
Blotfrid tillbringade långa tider med näsan i böcker, han läste allt han kom över. Men vissa saker hade han bara inte hittat några bra beskrivningar av. Det verkade som om vissa sorters kunskap inte stod att finna i böcker, det kunde Blotfrid läsa sig till och gissa. Vissa saker förbigicks med tystnad eller beskrevs på ett mycket abstrakt sätt. Så abstrakt att det faktiskt inte kunde ge ett konkret svar eller riktlinje eller vara en utgångspunkt för regler.
Speciellt verkade det vara fallet med Eddorna. De var otroligt svårförståeliga. Verser i gamla versmått, som var gjorda med allitteration och stavelseräkning som knappt gick att använda för modern svenska. Dikterna gick att tolka på många olika sätt. Var det för att de var så svåra att översätta? Eller var de så djupa att de var svåra att tolka, eller berodde det på att det fanns så många möjliga sätt att tolka dem? Var de diffusa eller mångtydiga?
Denna mångtydighet var något som Blotfrid inte tyckte om. Han ville ha klara och entydiga sanningar. Visst de fick gärna vara djupa och svåra att förstå, men till slut skulle varje efterforskning, varje fråga mynna ut i ett givet svar, ett enda svar, ett klart svar. Helst ja eller nej. Allt annat blev till en belastning för hans sinnesfrid. Blotfrid var utåt sett en stillsam person, som hans namn utvisade. I varje fall då han umgicks med andra. Hans inre frid var inte lika stor. Och hans inre spänningar byggdes upp steg för steg av det han inte kunde sortera. Oförklarligheter gnagde på hans håg. Han låste sig i egna cirklar.
Så det tornade upp sig en massa frågor om mjödet. Därför var han tvungen att gå till Härndisa, som visste mycket om mjöd, hur det bryggdes, och hur det användes. Men det var inte detta han ville veta något om, för det kunde han tillräckligt bra själv, det behövde han inte brygga för att göra.
Nej han ville veta om varför mjödet var heligt, vad för inspiration kunde det ge, varför var Oden kunskapens gud och samtidigt den gud som gav bärsärks-raseriet, ruset och extasen. Blotfrid hade alltid skiljt på extas och kunskap. Han såg sig alltid vara fridsam och ha ett gott uppförande. Åtminstonde för det mesta, när folk inte var för dumma. Då kunde hans sinne rinna över, och han kunde tömma en sejdel öl över huvudet på den han inte tyckte om. Eller skriva ett argt, överdrivet brev där han skällde ut andra.
Denna utlevelse var aldrig något han ångrade efteråt. Inget han någonsin kunde be om ursäkt för, eftersom han rättfärdigade alltid sig själv i sin vrede. Vreden vart ett bevis för honom själv att han hade rätt och den andre hade fel. Han såg sig självklart som upplyst, och fullständig, möjligen med lite fakta att hämta in i vissa områden. Han kunde inte komma på vad som skulle kunna bli bättre med honom själv. Han tänkte på sig själv som den siste helige före Ragnarrök. Han tänkte ofta att gudarna skulle komma ner till honom och ställa världen till rätta.
Härndisa var gydja. Som hennes namn sade, hade hon ett nära förhållande till Härn. Men hon såg också mycket hos Skade och hon satt även vid havsstranden och pratade till Ran. Alla dessa makter som hon hade nära förhållande till, gjorde att många blev lite avståndstagande. Hon hade rykte om sig att vara mycket frispråkig och uppriktig. Ville man veta hur man uppfattades av andra, kunde man få veta sanningen utan omsvep av Härndisa. Hon var också lika direkt i sina handlingar. Vad hon tänkte var vad hon gjorde. Hon hade rykte om sig att aldrig ljuga.
Blotfrid och Härndisa var alltså så olika som man bara kunde vara som personer. Fast en beskrivning av de bägge två skulle säga att de var uppriktiga, sanningskära och alltid gav uttryck för sin uppfattning. Båda två hade rykte om att stå för sig och sin egen uppfattning. De lät aldrig någon annan sätta sig på sig. Det gjorde att en del människor såg dem som väldigt lika. Medan andra förstod att de i grunden var mycket olika.
Blotfrid hade tänkt sig för mer än en gång, innan han gick och hälsade på hos Härndisa. Men det fanns ingen utväg, för ingen annan kunde eller ville tala med honom om mjöd. Alla hänvisade honom till Härndisa. Det kändes inte bra för Blotfrid. Han hade alltid haft svårt att acceptera att andra visste mer än han. Extra svårt var det om den andre var en kvinna.
Det fanns flera anledningar till att det var så. Blotfrid var mycket i böckernas värld. Eller rent allmänt helt fast i sina tankar. Vilket gjorde att han ofta trodde det han läste först, och försökte diskutera sönder och samman alla andras uppfattningar. Väldigt många tyckte att det här var tröttande, en del gick så långt att de inte alls ville ha med Blotfrid att göra. Det var helt enkelt så att Blotfrid var skicklig på att diskutera, och han kunde försvara sin ståndpunkt hur länge som helst. Ofta skedde det inte med sakargument, utan med ren skicklighet att argumentera.
Så många fick ge sig i diskussioner med Blotfrid. Även om alla egentligen visste att hans ståndpunkt var helt grundad i teoretiska spekulationer utan någon som helst andlighet. Alla visste att han hade fel, men få orkade diskutera så länge att det verkligen kom till något slut på diskussionen. Få var så skickliga och kunde sitt ämne så bra att de kunde diskutera till slutet. Och de få som verkligen gjorde det, blev bara trötta av att de märkte att nästa gång de diskuterade, hade Blotfrid återtagit de uppfattningar som han till slut tvingats erkänna som felaktiga vid den tidigare diskussionen. Så de flesta undvek Blotfrid.
Alla de som hade en mångnyanserad uppfattning, grundad på egen erfarenhet och egen andlig insikt, hade också svårt för Blotfrid. För de såg att han utryckte ett perspektiv, som kunde vara delvis eller helt rätt också. Då vissa omständighetere rådde. Vilket gjorde att de inte ville säga att han hade fel. Men de ville vanligen inte prata med honom. Det kändes hämmande för utbytet, om den ena hela tiden gjorde diskussionerna till ett tävlingslopp i kunskap, där endast en fick vinna. Där det enbart fanns ett perspektiv som gällde. De som hade något mått av visdom och insikt ville i allmänhet ha en diskussion där det gällde att så många som möjligt tog sig fram i diskussionen med så bra insikt som möjligt som slutresultat.
Blotfrids tävlingsinstinkt kom alltid fram om det var en annan man med i sällskapet. Medan han oftast var nerlåtande mot kvinnor. Det gjorde att han ofta var ensam. Han hade haft samma förhållande mot sina föräldrar. Sin mor nämnde han aldrig utåt, bara sin fader, som han såg som en lycko-man. Utan att veta det hade han egentligen kopierat sin fars förhållande till kvinnor. Men eftersom han aldrig såg det som att han ägde några fel själv, kom han aldrig att nå någon form av självinsikt eller förståelse för sina egna problem. Han förstod inte varför kvinnor undvek honom.
Härndisa var precis tvärtom. Hon skaffade sig inga fasta uppfattningar som inte var grundade i hennes egen erfarenhet. Visst, hon läste, och hon funderade på hur saker kunde hänga ihop. Men hon tog det bara för modeller och ideer. Hon såg det aldrig som sanningar. Hon litade mer på det som andra sa att de upplevt, än det som stod i böcker. Hon litade mer till sina egna upplevelser än vad andra sade att de varit med om. Hon hade inga heliga böcker, utan det som stod i en bok, måste man kunna upprepa åter en gång, så att man fick den erfarenheten själv.
Händelser som var så unika att de endast sades ha hänt en enda gång under hela tiden från Ginnungagap och skapelsens början till Ragnarrök var värdelös. Det som bara hänt en gång var värdelöst, för det skedde inte hela tiden, varje dag. På det sättet var Härndisa extrem. Hon började också sitt liv som övertygad materialist, och endast i takt med att gudarna ingrep i hennes liv, tog hon till sig ett förhållande till gudarna. Kanske var det Härndisas klara jordförankring som gjorde att gudarna verkligen gav henne en myckenhet av erfarenheter. Så både Blotfrid och Härndisa var vandrare på vägen med kunskap. Men de var ändå otroligt olika.
Allt detta visste Härndisa, både om sig själv, och om Blotfrid. Hon skiljde sig mot andra, för hon struntade i hur Blotfrid var. Hon var beredd att lyssna på hans erfarenheter, om han hade några. Hon kunde till och med lyssna på hans prat om ideer och det han läst i böcker. Härndisa levde verkligen efter att varje ögonblick var oskattbart och taget till vara kunde det starta den tankens ström där en kunskap ledde till en annan.
Hon struntade i att Blotfrid babblade. Till att början trodde Blotfrid själv att det berodde på att hon beundrade honom. Han blev otroligt förnärmad och förolämpad, då han förstod hur det egentligen låg till. Han pratade inte med henne på flera år. Härndisa brydde sig inte om det heller. Kanske kände hon sig på något sätt som en äldre syster till den tilltufsade figur som var Blotfrid. Så därför var just Härndisa en av de få som verkligen välkomnade honom för att prata. Så till slut såg han ingen annan utväg för att få lära sig det han önskade. Det var i Januari månad. Hon var nyss hemkommen från England.
Det var en lång väg till Härndisa. Hon hade åkt ut på sitt lantställe på Ornö. Och hon tänkte inte åka in till staden, bara för att Blotfrid ville prata. Ville han prata, fick han komma ut till Ornö. Punkt slut. Hon hade egentligen besök av Vigrafn, men han gick ut och satte sig i skogen vid en liten eld för att prata med Skade, medan Blotfrid var på besök. Det behövde Vigrafn efter den senaste tidens erfarenheter, som verkligen hade skakat om honom. Vigrafn kunde bara inte stå ut med Blotfrid, och både hon och han tyckte att det var bäst att Vigrafn var borta då Blotfrid kom på besök. Härndisa tänkte ju att det skulle komma något positivt ut av mötet med Blotfrid, och var Vigrafn där, skulle det nog urarta till ställningskrig. Vigrafn tog med sig en flaska Glenfiddich som sällskap, som Härndisa köpt.
Härndisas hus var en liten stuga som låg alldeles intill havet. Stranden hade klippor och skär, så hon kunde få höra vinden och vågorna som brände. Vinden spelade i förvridna tallar. Hon hade byggt ett vackert staket och en vacker port och grind till huset. Det fanns små vackra uthus, ett lusthus med snickarglädje i form av drakslingor. Huset hade en inglasad punsch-veranda. Hon hade allt hon behövde, utom kanske en matkällare. Hon hade just diskuterat matkällare och mjöd med Vigrafn. Det var nog nästa sak hon skulle skaffa sig på tomten.
Vid ett-tiden på lördagen, kom alltså Blotfrid med båten till Sands brygga. Han hade fått en karta att gå efter. En timme senare var han framme hos Härndisa, där han blev mottagen med en kopp varmt mjöd, som sköljde bort kylan och tröttheten efter promenaden i snålblåsten och den råa luften. De satte sig på punsch-verandan, och drack det varma, söta mjödet från Bunratty i små koppar. Härndisa sa inget, utan väntade på att Blotfrid skulle börja prata.
Han börjar. Lite trevande.
-Varför är mjödet heligt.
-Därför att det kommer från gudarna, förstås.
Härndisa svarar snabbt och precist, och sparar sina långa utlägningar tills senare. Hon ger honom ingen möjlighet att stå två steg tillbaka, och bara ta emot, utan hon låter honom sticka fram hakan, åtminstonde genom sina frågor, så att han måste stå för något själv.
-Men vad menar du med att det är heligt? Är det att det görs av heliga råvaror?Är det heligt för att vi lärt oss att göra det från gudarna? Är den osynliga jästen helig? Är drickandet helig?
-Allt detta är riktigt, inget av det är fel, men det är riktigt på olika sätt. Det finns dessutom mer anledningar till att det är heligt. Riktigt mjöd görs av honung, kanske med tillsatser av frukt och bär, eller rentav olika örter. Det vet du säkert.
Blotfrid nickar jakande.
Härndisa fortsätter:
-Men om vi börjar med honungen så är den helig på flera sätt.
Honungen är helig för att den kommer från honungsdagg i blommorna. Den föds på det vackraste sätt som går att födas, ur en befruktning av en vacker blomma. Och honungsdaggen kommer från gudarnas värld, och skänks till blommorna. Den gör världen vacker, den driver fram världen, befruktar världen. Honungsdaggen hämtas av bina. Och bin är gudarnas budbärare, är länken mellan gudarnas värld och vår värld. Binas surr kan föra dig till gudarnas värld en vacker sommardag, om du lyssnar på deras surr i närheten av en bikupa.
Härndisa sammanfattade:
-Bina samlar honungsdaggen och omformar den till honung, som är något som inte är lika flyktigt och svårfångat som honumgsdagg.
Hon gick ett steg vidare:
-Från honungen gör vi mjödet, och därför är mjödet heligt. Det kommer till oss från gudarna, omdanas för denna värld av gudarnas budbärare, blir en helig dryck, som vi sedan blotar och skänker tillbaka till gudarna. Åtminstonde en del av den.
Blotfrid hade aldrig tyckt att det var tillräckligt att blota mjöd. Han ville blota blod, för det ansåg han att man alltid gjorde för tusen år sedan, och det skulle man göra även idag. Att blot kunde utföras både med mjöd eller med blod för tusen år sedan hade han aldrig velat ta till sig. Det här visste alla, även så Härndisa. Hon lade ut en metrev, med ett fett bete på. Hon visste att han skulle hugga med en sömngångaraktig enfaldighet. De hade debatterat detta gång efter gång. Hon "vann" alltid, men det låtsades han inte om nästa gång de skulle diskutera något. Så hon förnyade alltid hans minne.
Han replikerade:
Men man blotade ju blod, och mjödet är ju egentligen blod, enligt Eddan. Jag kan läsa upp här, det står i....
Visst finns det i Eddan. Men det finns så mycket mer. Jag kan läsa upp det här för dig:
På Asgårds fagra ängar finns blommor. På tunet lekte man sorglöst med bräde av guld. Men sveket förde bort mjödet. Och sveket förde det tillbaka igen. Och någon for illa där emellan. Då vi skaldar, ska vi alltid minnas den gråt som Gunnlöd gav. Så den gråten finns i skaldskapet. Den saknaden finns i skaldskapet. Det ger skaldens bärgning en extra näring. Det ger mer än vad skaldernas mästare av egen kraft kunde lägga i det. Är det värt det? Fråga Gunnlöd? Kanske hon hellre velat ha sin älskade? Vi måste ge henne något av vår känsla för det? Vi måste ge vårt erkännande och vår tacksamhet. Vi glömmer väl inte?
Den största av väktare såg hur mjödet kom till gudarna, men också såg hur en del föll till Midgårds marker. Vid regnbågens ända. Där skatten finns. Vilken skatt finns där? Varfrör är regnbågens slut så flyktig? Struntskalders lott föll till jorden? Aldrig någonsin, kan det mjöd som fallit till Midgård genom gudarnas kamp och thursadotterns gråt göra struntskalder. Allt mjöd som faller till jorden är ett heligt blot.
Så honungsmjödet föll från himlen. Endast Heimdal kunde höra det falla. Endast väktaren kunde se det träffa marken. Väktaren av det stora mysteriet. Hur det tusenfalt utspätt än det nådde våra fagra ängar, våra skogar. Men ändå gav det stor glädje. Ändå gav ett eko av Asgårds guldålder. Så Gunnlöds gråt blev också en del av vår gråt. och att den största sorgen ska leda fram den största lyckan är sannerligen en gåta i sig.
Från början är Asgård. Där är vackert, där är ljus, där har själva vinden en gyllene kvalitet. Luften har en glans som av finaste, klaraste mjöd. Där finns trädet och där finns brunnen. Hela tillvarons mittpunkt. Och brunnen vid trädet är inte en brunn, utan en källa, en riktig källa som ger underjordens klaraste vatten ut genom en gång in i kullen. Genom en väg in i högen. Den stora hargen, det röse som staplats, sten för sten sedan urminnes tider. Och borrade ni er in i berget, för att hitta det flöde, som skulle ledan fram det klara vattnet, det vittra mjödet, visdomens gåva, skaldekonstens gödning och kraftgivare.
Den vishet som det vattnet bringar, är en gudadryck. Den drycken är det heliga blodet som strömmat av ett offer från en själv, till en själv. Det heliga mjödet har varit heligt blod. Så därför är det heliga blodet också ett heligt blot. När vi kan nå den klarhet som behövs för att se det. Från det heliga blodet bryggdes ett mjöd. I urtiden. Mjöd för blot, kunskapsmjöd, skaldemjöd, hämndens mjöd, fredsskapandets mjöd.
Det föll honungsdagg och träffade blommor. Det vackraste som växer på Midgårds marker. Långt ifrån den skönhet som i Asgård röres i den ljumma vinden. Men ändå med största skönhet. Som inte guld kan efterlikna. Den föll och träffade blommor, endast väktaren såg detta, hörde detta. Detta var den första förvandling som skedde i stegen mot storhet, i vägen mot fulländning. Och väktaren såg denna gåta och hörde den viskas med väl redda runor.
Härndisa slutade, tittade upp ett kort tag, men fortsatte med förklaringen:
Det första mjödet görs av gudarna efter det första kriget. Men det finns flera mjöd än så. Mjödet görs också av Kvasers blod. Och det blir visdomens och skaldskapets mjöd. Och Valfader sätter sitt ena öga i pant, för att få dricka ur Mimers källa. För att få visdom och skaldskap. Och han hänger i Yggdrasil, på tre sätt blotad till sig själv, och blodet går till källan, han själv går till källan. I Sigurdssagan förekommer flera gånger olika mjöd som bringar kunskap och glömska. Egil gör hammartecken över bägaren, för att mjödet ej ska vara blandat med men.
Och egentligen kan vi se hur allt går ett kretslopp. Hur kunskapen samlas i en gud, hur den guden dödas, hur hans blod blir mjöd, hur mjödet blir kunskap igen.
Honungsdaggen kommer alltså från gudarna och gudarnas värld. Ja den kommer från Kvasers blod, och den faller över alla världar, då Oden flyger med mjödet över världen. Det är den första omvandlingen.
Bina som också är gudarnas sändebud, samlar honungsdaggen, och omformar den till en form som passar på jorden. Det är andra steget i omvandlingen. Jag kan läsa lite mer valda delar:
Nu ägde ingen människa, ingen av väktarens barn, ingen av den vite Asens efterkommande, förmågan att samla det flyktiga från Asgård. Det var så utspritt, det fanns i så liten mängd, på så många ställen, att ingen mänsklig närvaro kunde fösa det samman, kunde driva det i fållan, kunde göra ting av dem som man gör med djuren om hösten.
Där kom istället de tre systrarnas små tjänare. De surrande bina. De stingande, flitiga, vävande små sommarfåglarna. De samlade nektar från gudarna i sina hus, i sina flätade toppar, i sina bröst av halm. Som juver mot himlen stod de i rader. Där samlades honungsdaggen och förtätades. Väntade med gudarnas mjölk.
Som gåva från bina finns både den förtätade honungsdaggen, men också den sång som de sjunger om sommardagarna. Då värmen kommer deras surrande att föra din håg till Asgårds marker. Då Midgårds blommor doftar mer än annars. Den gåvan från bina är vi oftast sena att nyttja. Och den är nog så viktig, den ger bina större glädje, än att vi nyttjar deras honung. Så en solig glänta, med en äng med alla blommor. Men en liten lund av enar med röda bär. Gassade solen, vinden stod stilla, endast i dallring. Där kom surrandet till sin fulla styrka. Bred då honung på stenar, bred honung i skålgropar, bjud honung till din älskades leende. Och honungen skall smaka dubbelt dubbelt. Och allt detta är en mycket stor gåta. Så är den andra förvandlingen.
Härndisa la ut texten:
Vi samlar honungen från bina, och vi brygger mjöd av honungen. Det är ett heligt hantverk, där jäst, vatten, honung och kanske örter eller frukt och bär ingår. Självklart kan jag läsa lite mer, eftersom du trugar mig så:
Så om sommaren kom rövare till binas nästen. Tog fina kakor, drog dem hem efter härnad. Samlade under vikingatåg efter vikingatåg. Jarlen tog det goda guldet, bröt det i bitar, för att giva till sina trogna. Röva för att kunna ge. Ett gåtfullt beteende. För att kunna göra det som seden bjöd. Bringa brygd till blot. Sammanskott till största lycka.
Den tjocka lagen, den klibbiga vätskan, den gyllene mjölken fick ett hem i ekens värn. I Hundings bane. Goda galdrar lästes över vörten. Som skapade av sig själv, till sig själv, från sig själv igen. Sådden skedde över lagen. Så liten var sådden som ströddes, den sågs bara av väktaren, den sågs bara av den som höll hornet i högsta beredskap. Kanske var det väktarens osynliga sådd. som åter träffade världen? Bryggandet är ett heligt hantverk, en konst där jäst, vatten, honung och kanske örter eller frukt ingick i ett heligt förbund. För att föra blotet vidare, för att mångfaldiga det. Ett giftermål.
En skapande akt gjorde mjödet, av sig själv, till sig själv. Förbrukades, men ändå blev mer. Det är en gåta i sig. I den dolda gölen började skummet resas, började vattnet röras, började daggen fräsa. Och den tredje förvandlingen hade slutförts med detta vigverk.
Vid de heliga tidpunkterna har vi blot. Vid bloten helgar vi mjödet, vi gör hammartecken över det och sjunger starka galdrar i det. Så säger min bok om detta:
Vid bloten helgades mjödet, det gjordes hammartecken över det. Så sjöng man starka galdrar i det. Och då blev mjödet godare av sin ökade helighet. Det är en gåta i sig. Så togs det fjärde steget. Mjödet gavs flitigt till marken, göts flitigt i brunnen, stänktes bredvilligt över gudastöttorna och hargarna, och band vänner och fränder samman i samma håg. Så styrdes av de som ledde bloten.
Härndisa gick inte att hejda:
Vid blotet dricker vi mjödet, och mjödet ger oss den heliga berusningen. Då omvandlas mjödet en femte gång.
På blotet i höstens mörker gick hornet runt. Vinternätterna gav ett nytt år. Gav ett hopp om något nytt, gav ett löfte om något nytt. Löfte gav löfte. Mjödet gav löften. Mjödet det klara, reste ruset. Bjöd in gudarna, kallade på makterna, sjöng för de meginstora. Det som ruset gav vad en innerlighet, var en direkthet, som var som bästa mjöd för makterna. Så som väktarens barn alltid skulle vara, så kom de till gudarna under vinternätterna. Och det gladde Asgårds inbyggare. Som galna, fulla, hämningslösa, flämtande, innerliga, utan dold håg. Så ville gudarna se sina små vänner. Så ville de att de skulle leva. Fullt och helt och lysande. Även om det krävdes gudahjälp för detta. Så detta var en förvandling, den femte i ordningen.
Berusningen håller i sig, blandas med sånger, med kväden, med galdrar och det förflyttar oss till Od. Vi når extasen, den heliga vildheten, det rasande.
Om ruset inte stiger för snabbt, utan hålls på en långsamt stigande backe. Om ruset leds i rätt fålla, kan rusets kraft förvandlas till hänryckning. Då försvinner själva ruset i sig. Då ruset ges ett innehåll, försvinner det. Omskapas en sjätte gång. Det är en gåta i sig.
Om ruset sjunger sånger, utsätts för kväden, tänjs ut med galdrar, kommer ruset att försvinna. Om dansen leder oss i ringlande rörelser, och stampet av fötter i trägolv spelar med i vår inre rytm, försvinner ruset. Vi förflyttar oss till Od. Vi lämnar hågen. Vi når extasen, den heliga vildheten, det rasande. Det alltid blåsande. Vinandet i träden under kalla vinternatten.
-Av extasen, av hänryckningen blir det kunskap.
Kunskapen blir till slut uttryckt på ett vackert sätt, den kondenseras kan man säga, till visdom, ett kväde eller skaldestycke.
Av extasen, av hänryckningen kommer vi se saker som vi aldrig sett dem förut. Olika linjer binder samman på nya sätt. Eller helt nya bilder skapas. Och du vet inte varifrån de kommer. Det är en gåta i sig. Du får ny kunskap, så det blir en sjunde förvandling av mjödet.
Kunskapen samlas på högar, och när högarna är tillräckligt stora och utsätts för ny extas eller drömmar, ordnas högarna upp på ett nytt sätt. De uppfattas på ett nytt sätt. Det kan vi se som vishet. Kunnande och visdom har egentligen samma kunskap. Men är ändå så olika. Detta är en gåta i sig själv.
Kunnandet skapar inget nytt, och är låst i sin egen självbespegling. Så även om gudarna uppskattar kunnighet, vill de att vi ska gå vidare. Visheten är det som gläder gudarna allra mest. Visheten kan också skapa kväden eller annan konst. Och det är sann konst och inte bara konstfärdighet och teknik och upprepade mönster. Så därför måste kunnande ges Od för att skapa. Innan det är det bara ingenjörskap. Så enbart Oden, Loke och Freja kan skapa något nytt. Endast de har den sanna förmågan till hänryckning, till galenskap. Att låta det värdsliga bli ånga, i mörkret i sejden. Det som förintas av skenet. Det som är konsten i det mörka. Det som ger en mängd av nytt skapande tillbaka till gudarna. Vi kan till viss del återgälda. Visst, lite, kanske mest symboliskt, men ändå återgälda. Att betala tillbaka på ett sätt som blotande med stänkkvast aldrig kan ge. Då vishet har skapat sann konst har en åttonde förvandling skett.
Skaldestycket skrivs och läses upp på ett blot. kanske för att kalla på gudarna, kanske för att skapa en god stämning för oss alla. Det tycker jag beskrivs så bra i texten:
Skaldestycket skänks till världen och till gudarna. Då tar vi ett nionde steg, och vi är åter tillbaka där vi började. Därför kan man säga att skaldskap är det högsta blotet. Kultur är ande, kultur är det högsta blotet. Vår tid och vår ande är det högsta blotet. Kultur är egentligen bara ande, det får sin betydelse av ande. Utan ande är kulturen helt betydelselös. Det ges bort, men finns ändå kvar. En gåta i sig själv.
Härndisa fortsatte, men Blotfrid visste inte längre om hon läste, eller sa egna ord.
-Därför kan man säga att skaldskap är det högsta blotet. Kultur är ande, kultur är det högsta blotet. Vår tid och vår ande är det högsta blotet. Kultur är egentligen bara ande, det får sin betydelse av ande. Utan ande är kulturen helt betydelselös.
Och att man blotade djur och blod för tusen år sedan berodde enbart på att man inte hade något annat. Man var tvungen att ha mat till blotet, så man var tvungen att slakta. Mjöd var dyrt, honung var dyrt, blod var inte det egentliga blotet, det var bara en ersättning i brist på bättre. Mjöd var bättre, guld var bättre, men det var ännu mer sällsynt än mjöd. Eller honung. För man ville ge gudarna så fint som möjligt. Håller du inte med om detta? Och skaldskap var det allra bästa, och det man helst skulle ge.
Blotfrid skruvade sig. Härndisa hade lagt ut en cirkel, och han insåg på en gång att den var så skickligt utlagd, att han hade svårt att argumentera mot den. Han sökte efter infallsvinklar. Han såg att Härndisa kunde backa upp alla delar med Edda-citat, antingen från Snorres Edda eller Sämunder-Eddan. Eller från släktsagorna, eller från arkeologiska fynd.
Samtidigt var det ett problem med detta, för han ville absolut blota blod. Troligen för att han kände att det gav honom makt och anseende. Andra kunde rysa av att han hade förmåga att utföra sådana blot i en värld där människor inte slaktade själva längre. Och makt och anseende saknade han egentligen, fast han låtsades om motsatsen. Så han ville inte hålla med om att det var lika bra att blota mjöd, som blod. Och vad värre var, hon skulle säkert påstå att det var bättre. Blotfrid ville ju hålla det så att blod var det enda som var gott nog att blotas.
-Jo, det där med honungen. Det är inte honungsdagg, det finns inget som honungsdagg, det är istället nektar som skapas i själva blomman.
Härndisa tittade på honom.
-Visst är det så, nektardroppar skapas i blomman. Men dagg faller inte ner heller, varken vanlig dagg eller honungsdagg. Vanlig dagg bildas ur luften, vattenånga som kondenseras då luften inte kan hålla all ånga. Visst är det så.
Vatten kommer från marken, mineraler kommer från marken, ljus kommer från solen. Utan tanke, utan bara genom att följa krafternas väg, bildas nektardropparna utan anstränkning, utan att vara uttänkta, det är ingen snillrik konstruktion gjord av någon högste ingenjör. Det är bara en enkel blomma som gör nektar. Men ändå gör denna enkla blomma något som vi inte kan kopiera. Den reproducerar sig själv, den bygger upp sig själv, och den skapar något vi inte kan efterlikna. Och troligen aldrig kommer att kunna efterlikna. Om detta inte är ett utslag av gudarna och makterna, vad är det då?
Gudarna skapar inte med en medveten tanke. De gör något mycket större än så. Gudarna är inte några översta ingenjörer eller vetenskapare. De tar själva kaos, låter kaos snubbla över sig själv, och hela världen skapar sig själv ur Ginnungagap. De vrider till själva skapelsen. Och sedan skapar världen sig själv som en gudomlig teater som spelas upp för gudarna och ger dem glädje.
Blotfrid satt tyst. Han kunde inte svara på det senaste. Det fanns inget svar, Härndisa hade på en mening tagit sig förbi den gräns där vetenskapen kunde ge svar. Och ändå var det så självklart, så enkelt, så få ord.
Härndisa fortsatte med nästa steg.
Bin är insekter. De samlar nektar. Vi människor skulle aldrig klara av att samla nektar, vi har aldrig lyckats skapa en maskin som gör det som bina gör. De reproducerar sig själva, de lever, de kan flyga. Framför allt kan de vara så otroligt effektiva att samla nektar, så våra maskiner har ingen möjlighet att tävla med dem. De gör honungen, och visst kan vi lära oss förstå hur de gör, men vi har aldrig lyckats kopiera den processen.
Men bina är mer än så. Sätt dig och verkligen lyssna på dem en vacker sommardag med riktigt varm sol och vindstilla väder. Sitt nära en kupa. Hör deras surrande, och hur det växer i ditt medvetande. Det surrande som de ger ifrån sig, är monotont, men har ändå variation. Du får verkligen kontakt med gudarna om du lyssnar på bina, de är därför gudarnas budbärare.
Blotfrid sa buttert:
-Ja, det är ju också ett sätt att se det. Det är också en uppfattning.
Härndisa skakade på huvudet:
-Jag tror att du missförstår mig. Jag pratar inte om uppfattningar. Jag pratar inte om mentala spel eller lekar, där man hittar på vilka sanningar som man tycker passar för tillfället. Jag talar inte om det rollspel som samhället är. Jag talar om verkligheten och vad som händer. Jag talar om erfarenheter man får då man utsätter sig för makterna. Har du någonsin suttit och lyssnat på bina?
Blotfrid såg uppriktigt förvänad ut:
-Nej det har jag inte, och jag ser ingen bra anledning till det heller. Det säger mig inget. Bin pratar inte, förstår du.
Härndisa gick bort mot fönstret. Hon såg ut över vågorna som slog mot stranden. I varje våg fanns det en innerlig känsla, en rörelse, en längtan och ett liv, som bröts mot en stumhet i strandens stenar. Inkännandet av detta, sände elektriska strömmar genom Härndisa. Dessa strömmar var som rysningar och de studsade mellan de väggar som hennes skinn var. Och de studsande strömmarna ledde fram studsande tankar. Så snabbt, så sammanhållet och med så många tvärförbindelser att det aldrig kunde sägas med vanliga ord. Bara med skaldskap, inte genom att det fanns skaldat som text, utan att en känsla överfördes. Och i den överföringen skapades dessa tvärtankar på nytt. Den äkta konsten var inte nyheter eller nyhetens behag. Det var att göra samma sak, gång på gång, och låta varje återupprepning bli något som var nytt. Hon vände sig runt mot Blotfrid och lät de inre vågorna studsa ut ur henne, i takt med det hon svarade:
-Jag förstår det. Du tror mer på det du läser i några böcker, men du vågar aldrig utsätta det du läser för verklighetens skärskådande. Jag säger att bina är heliga, för de gör så vi hör gudarna. Det är inte bara något jag läst, utan det är något som jag också gjort. Jag har gått ut och satt mig intill en bikupa en varm sommardag. Jag har inte gjort det enbart en dag, en gång, utan gång på gång. Så att deras surr verkligen har kommit in i mig. Jag har låtit övningen bli en del av mig själv, först då blir den verkligt effektiv.
Härndisa hade satt fingret på en mycket öm punkt. Blotfrid hade ofta hamnat i diskussioner om än det ena, än det andra. Ofta blev han, eller åtminstonde såg han sig själv som vinnare i diskussionen. Många gånger diskuterades sådant som inte hade hänt. Som vad var den riktiga utvecklingen av det framtida samhället. Det man diskuterade var vad som skulle hända, hur något skulle ske. Vilket som var den sanna drivkraften. Men lika ofta var det den andre som förlorat diskussionen som fick rätt. Vem som vann diskussionen verkade inte alls påverka vad som hände sedan. Det verkade som om det alltid var svårt att resonera sig fram till det som skulle hända, utom i en del väldigt uppenbara fall. Och de uppenbara fallen behövde aldrig diskuteras.
Det var också så att man alltid kunde sitta och prata om det som skett, välja ut det man ville från det som hänt. Man kunde diskutera vad som var den sanna drivkraften i samhällets omdaning. Och dessa diskussioner vann alltid Blotfrid. Men hur tillämpade man denna betraktelsemodell på historien, som ett redskap att förutse, och kanske till och med styra framtiden?
Det verkade som om det som var viktigt för framtiden inte gick att urskilja. Man kunde inte sortera ut något visst. Det var en gnagande misstanke hos Blotfrid under hans funderingar. Men en misstanke som han genast slog ifrån sig, och började leta efter den sanna anledningen igen.
-Så du kan garantera att jag hör gudarna, om jag går och lyssnar på bina nio gånger!
-Nej det kan jag inte!
Svarade Härndisa.
- Om du ska höra gudarna eller inte, beror enbart på om du har rätt inställning eller inte. Du kan inte kommendera fram rätt inställning. Det är inte heller ett köpslående där du byter ett visst antal timmars ansträngning mot ett visst resultat. Några kanske kan detta från första stund. Andra kanske aldrig uppnår det. Vilket ändå inte hindrar att det finns en sanning i att lyssna på bina. För en del av sanningen är du, enbart du, ingen annan än du.
Det här kände Blotfrid som ett ifrågasättande av hans kunande.
-Så du beskyller mig för att vara dum. Passa dig du!
Härndisa suckade. Blotfrid hade ett speciellt sätt att föra en diskussion då han kände sig pressad. Han fortsatten inte att diskutera ett enda ämne. För varje argument eller motargument hittade han en ny sak att diskutera. Steg för steg arbetade han sig bort från den egentliga frågan. som han kände som ett problem där han skulle "förlora" diskussionen. Och till slut brukade det alltid mynna ut i frågan om personliga anklagelser, om hot eller personliga tillkortakommanden.
-Nej jag beskyller dig inte att vara dum. Att klara att lyssna på bina har inget med intelligens att göra. Det har inget med kunnande att göra, eller om man är lärd och läst många böcker eller kan förstå vissa svåra resonemang. Att lyssna på gudarna är att lyssna, bara lyssna, och gå upp i lyssnandet. Man kan lätt spärra sig själv från att lyssna. Den som försöker för mycket, den som är för ihärdig, misslyckas ofta i detta.
Om det var något som Blotfrid inte tyckte om, så var det de som hade fruktansvärt lätt för sig, eller uttalade sig utan att studera länge och väl. Det var en stor orättvisa i Blotfrids ögon. Han var också otroligt fäst vid akademiska betyg, de som inte hade betyd från universitet fick knappt uttala sig. Han framhöll alltid att de han citerade var kunniga och erkända i akademiska kretsar.
-Så du menar att lättingar och okunniga har större chans att lyckas med det här?
Härndisa såg på Blotfrid som pressade sina händer hårt medan han vred dem. Han såg stint framför sig. Härndisa trodde han skulle börja gråta.
-Nej, varken eller. Svaret är att visst är det bra att ha kunnande och klar håg då man möter bina, men det är inte det viktigaste. Till slut är det inte en fråga om man är intelligent eller inte intelligent, om man är bildad och kunnig, eller obildad och okunnig.
-Men man skulle ju göra mjöd sen, och det blir bättre om man har kunskap.
Kunskapen och kunskapens ställning måste upprätthållas till varje pris. Så Härndisa var inte någon som var emot kunskap. Hon läste mycket själv. Men hon ansåg att det inte var allt. Men detta medgivande var en alltför stor prestigeförlust för kunnandet och kunnadets tempel, som Blotfrid såg det.
- Jovisst, och att göra mjöd är en omvandling som kräver kunskap, men det kräver andlighet också. Att följa de blot och regler som finns uppställda. Att skaffa honungen från trakten. Att hitta jästen från daggen under midsommarnatten. Att iakta tystnaden under bryggningen, att skrika under det att jästen tillsätts. Att koka honungslagen.
Ett heligt förlopp var ett förlopp som var helt och fullständigt i alla sina delar. Det var en dansande totalitet. Som ett gott kväde. Inte förräns hela kvädet var framsagt, fyllde det sig självt helt och pusslade ihop sig själv. Som kunskapen själv. Den högre kunskapen, som inte bara var enstaka bitar av kunnande eller teori.
-Vid de heliga tiderna på året har vi blot. Och vid bloten ska mjödet serveras. Det mjöd som har fått stått lång tid och blivit klart som gyllene vatten. Och nog smakar det bra i sig. Men de blot man gjort då mjödet tillverkades, har faktiskt fått det att smaka bättre. Till slut så ger du mjödet extra megin genom att magna det då det ska drickas. Prova att dricka samma mjöd som magnas och då det inte har fått någon galder läst över sig.
Blotfrid såg mycket tvivlande ut. Han trodde inte alls på det som Härndisa sa.
-Jag tror inte ett ögonblick på vad du säger.
-Nej jag vet det, men jag ber dig inte att tro på något heller. Jag ber dig bara att du ska prova då någon som kan läsa över mjödet har gjort det. Drick mjödet först, låt sedan någon galdra det, och prova att smaka igen. Du kommer att märka en skillnad. Och jag vet inte hur det fungerar, jag kan inte förklara det. Och kanske är det så att du inte heller känner någon skillnad. Skillnaden kanske bara skapas i min håg, det är möjligt. Men om det nu är så att man upplever mer och mår bättre av det som smakar bättre, så har man självklart ett bättre liv om man med sådana medel kan få mjödet att smaka bättre. Så jag väljer att tro på magningen, för det ger mig ett rikare liv. Ur det perspektivet är en "objektiv sanning" helt oväsentlig.
-Framför allt är detta magnande inget man kan diskutera sig fram till. Ingen intellektuell process kan beskriva det, eller genomskåda sanningen om det. Det är som om något finns i mjödet, som inte kan spåras. Det finns där utan att det egentligen finns några ämnen eller fysiska egenskaper. Och det väcks i och med galdern. Men för att man ska kunna väcka det, krävs extasen, det heliga raseriet, den galna vinden som blåser hårt genom döda ben. Genom den som hänger i trädet.
Nej, mjödet ger berusningen. Den heliga berusningen. Då tanken på ens egen välgång har upphört. Då man rörs av omständigheterna och bara följer med i dess vågor. Berusningen leder fram till Od. Då svämmar berusningen över. Detta vrålande, skrikande, överflödande. Som inte känner någon strand, inte känner någon gräns. Som först efteråt leder vidare till kunskap. Men en kunskap som inte är förvärvad. Som inte heller är given av gudarna, de har bara givit dig gåvan att utföra denna skapelse från ingenting. Som sätter sig samman själv. Precis så gör gudarna. De och vi sätter mönster till världen som aldrig funnits förut. Så även om man skapar något som funnits tusen gånger förut, är själva skapelseakten ny, det som skapas på nytt är nytt. Hur man följer det som redan finns men är evigt klar och lovande som morgonen. Det skapar galdrar. Intensiteten i skapelsen är galderns innersta väsen och enda väg till sant fungerande.
Blotfrid frågade om hur ruset kunde vara gudomligt. Berusningen brukade ju spåra ur så ofta. Folk blev för fulla, oregerliga, våldsamma. Och blotfriden upprätthölls inte.
Härndisa suckade. Var det någon ide att försöka visa Od under mer kontrollerade förhållanden för den här dåren? Det kändes som om hon kastade bort sin tid, ända tills hon samlade sig själv och insåg att hon gjorde det för sin egen skull också. Hon lärde sig att komma till ett med känslan av skapande, som en enda akt av hennes vilja, av hennes håg. Alltså tillbaka till ruta ett, gå tillbaka till "Gå".
-Visst är det så. Att låta ruset bli heligt, är inte att dricka sig stupfull. Gille är bäst om var gäst går hem med sinnen i full sans. Ett heligt rus har en egen inre disciplin. Under ruset ska man ändå klara att hålla sin självdisciplin, sin stolthet, sitt mål. Alltså inget rus utan att man kan hålla sin håg.
-Ett heligt rus är när din håg sätter sig tillbakalutad i bekväma fåtöljen men med fjärrkontrollen i handen. Det släpper på kontrollen, låter extasen leva sitt eget liv, utan inblandning. Men hågen vet att den kan byta kanal med fjärrkontrollen om det skulle bli nödvändigt. Då den tryggheten finns för hågen, kan den våga släppa på den totala kontrollen. Du ger upp kontrollen, men har ändå kvar nödbromsen. Det heliga mjödet låter hågen sitta stilla, låter den bli sömnig, men låter andra delar av anden leva för full maskin. När det sker under tillräckligt lång tid, leder det vidare till raseriet, till vinden, till vinterstormen och den vilda jakten. Till Od. Det är ruset som förfinats till en mycket speciell ande hos dig själv.
Det märktes att Blotfrid hade tappat greppet. Det Härndisa pratade om stod inte i några böcker, det gick inte att läsa sig till.
-Varför allt detta prat om extasen, raseriet, Od, eller vad du nu kallar det? Är det verkligen nödvändigt? Kan det inte nås på annat sätt?
-Nej det kan det inte. Det är som att älska, det kan du inte läsa dig till, det kan inte beskrivas, så att du förstår det. Alla beskrivningar av att älska med någon, är helt poänglösa för de som inte har älskat. Det är bara de som har varit med om det, som beskrivningen talar till. Och älska är så mycket mer än bara den fysiska, instinktledda juckrörelsen. Även om den är viktig, så måste man ha mer än den för extas. För om instinkten och rörelsen och retningen var allt, fanns det aldrig någon anledning till att göra något mer än hjälpa sig själv. Så de som har erfarenhet behöver inte läsa beskrivningar i böcker. De förstår. Och de som vill läsa det i böcker, behöver beskrivningen, kan inte använda den. Moment 22, om du vill. För den säger dem inte det som är väsentligt. Nämligen upplevelsen.
Blotfrid blev rödare och rödare, och helt plötsligt insåg Härndisa att hon verkligen hade bildligt talat "skitit i det blå skåpet". Hon insåg att Blotfrid var oskuld trots 38 års ålder. Han hade åtminstonde inte erfarenheten av vuxen, mognad och tillitsfull sexualitet.
Det var inte bara fråga om att Blotfrid hade en inställning och ett uppförande som hindrade honom att leva helt. Det var vanligt hos många hon kände. Det var istället en oöverstiglig mur som han skapat åt sig själv. Hon såg honom djupt i ögonen. Bitar rasade på plats, stenar föll ner för branten, vågorna slog mot stenarna. Lavinen gled i stora flak.
Blotfrid började se plågad ut. Han tänkte på precis det hon tänkte på, det förstod hon. Hon förstod att han såg sig totalt genomskådad. Värre än det, han såg sig totalt avslöjad. Hans bild som han upprätthöll utåt av en som kunde allt och var den kunnige, den fullkomlige blev till intet inför en så grundläggande insikt. Det hjälpte inte att han var kunnig, i skenet av detta, skulle han ändå alltid känna sig ofullkomlig gentemot alla andra. Han saknade erfarenhet. Inte bara sexuellt, det stod bara som ett exempel, som en målning som gjorde det hela konkret. Han hade ingen själ, ingen hängivenhet, kunde inte ge gåvor, kunde inte skänka åt världen eller för världen. Allt detta förstod Härndisa. Och hon förstod att han förstod att hon förstod. Utan att tänka vidare eller hejda sig i den strömfåra hon var brast hon ut i:
-Det du skulle behöva är ett redigt knull.
Precis då hon sagt det insåg hon att det senaste hon sade inte skulle göra saken bättre. Tvärtom. Det var inte ett känsloutspel grundat på direkt insikt som Blotfrid ville höra. Hur sant det än var, kunde han inte tillgodogöra sig den sanningen som fanns i det.
Blotfrid grät nu. Härndisa förbannade sig själv. Hon försökte be om ursäkt, vilket inte var något hon gjorde särskilt ofta. Men han sa inget, utan gick bara ut, tog på sig sina kläder, och gick ut från huset. Han återvände ner till bryggan, frös flera timmar, tog båten tillbaka till land, och kunskap om mjödet fick vänta mycket länge. Blotfrid kom att undvika Härndisa än mer från den dagen.
Härndisa stod och såg på honom då han gick längs trädgårdsgången i det svaga, gula lampskenet. Bara minuterna senare kom Vigrafn tillbaka. Han såg tankfull ut.
-Jag såg Blotfrid gå mumlande mot affären. Han verkade upprörd. Han sa något om "-den där djävla, inkompetente författaren."
-Jaa, jag visade honom till slut att kunskap kan nås på ett annat sätt än att läsa böcker. Jag tror att det var något han egentligen inte ville veta, men han kunde inte skydda sig från den insikten den här gången. Han kommer nog aldrig vilja kännas vid detta möte. Kanske gjorde det mer skada än nytta. Även om det visade på sanning för honom. Är man intresserad av det som står i böcker, kanske man inte alls vill veta av sanningen. Det vill säga det man lever. Det förstod jag själv, då sanningen överrumplade mig också.
-Vid varje ögonblick finns möjligheten till insikt, alltså!
Vigrafn sa det som de två pratat om tidigare under dagen.
-Inte bara det. Först tyckte jag att jag verkligen gjort bort mig. Jag hade begått en klumpighet utan jämförelse. Det var inte min vilja eller min avsikt. Men det bara blev så. Men så här en liten stund efteråt börjar jag omvärdera det. Det är kanske det enda sättet som var möjligt för att slå ett tillräckligt djupt trängande slag. Det var kanske det enda som kunde göra något för Blotfrid. Kanske är det så. Det får framtiden utvisa, men jag börjar få den aningen. Det går inte alltid att vara snäll och behaglig. Men man kan inte göra sånt här med beräkning. Det går inte heller att fundera ut som någon form av strategi eller terapi. Detta sätt att uppträda, bara leder fram sig själv som en våg som man bara rider.
Ingen annan än jag och gudarna vet om vad som har sagts mellan mig och Blotfrid. Och om han tar den chansen kan han utnyttja den kraften. men han kan lika gärna lägga locket på, och låtsas att det inte skett, och förbanna mig, för att jag varit så elak. Så om han inte rör i alltihop, utan bara lever och tänker på det som skett, är allt bra för honom. Och ingen vet vem som är vem.