View Full Version: Om liggande shamanism

Trolltrumman > Shamanism > Om liggande shamanism



Title: Om liggande shamanism


Mikael Perman - July 31, 2007 04:45 PM (GMT)
Hej.
Jag har liksom en fundering och fråga, som jag inte tänkt på tidigare, men som jag är glad att få lite funderingar kring.

När jag blev initierad i shamanism, så låg vi aldrig ner. Vi stog upp, säkert beroende på att min lärare oftast bedrev sina övningar utomhus.

Klassisk samisk shamanism verkar också bedrivas sittande, och först då resandet blir riktigt djupt, faller man omkull på platsen.

I klassisk sejd enligt nordisk tradition finns det både sittande sejd, och liggande sejd. Den senare är mindre känd från källorna dock.

I modern Harnersk shamanism är det dock vanligt att man ligger ner.
Det är från det hållet jag varit med om just liggande trumresor.

Frågan är varför det används där, trots att det verkar vara mycket enkelt att man rätt och slätt somnar.

Beror Harners förkärlek för liggande shamanism på att han EGENTLIGEN inte umgåtts med de stammar som använder trumma, utan hans fältarbete har och göra med stammar som använder läroplantor? Där man vanligen ligger, om jag förstått det rätt?

Eller är det ett funktionellt val som beror på att det är bättre för nybörjare som tex har svårt att slappna av och släppa kontrollen?

Mikael P

Thomas - July 31, 2007 05:43 PM (GMT)
Hmm, har heller aldrig tänkt på detta (med Harner förr) men har tänkt en hel del på sittande - liggande eftersom jag märkt mig vara rätt ensam av att sitta upp och trumma själv. Nu finns det säkert en hel hög andra som gör så, men jag har ju inte vart på nå kurser eller liknande så jag fått träffa dom! :D

Jag har märkt att folk har mycket enklare att komma in i "det där" om de får ha kroppen med (som jag skrev i den andra posten) och att det bevisligen är ngt som funkar för alla människor klotet över då man ser på shamanin där, sufin eller bara afrikansk dans!

Själv sitter jag gärna då jag hjälper med folk. Då är jag rörlig och kan lätt jobba med ngn framför mig och göra det som krävs; massera, fläkta, skallra eller vad det nu må vara. Sen är jag väldigt "spasmisk" då det sätter fart också. Knycker och rycker och dreglar... :/ har ibland varnat folk före så de int ska skita knäck då jag sätter igång.

Det är då jag reser ensam, för egna problem eller för ngn annans räkning, som jag ibland, som du nämner samerna gör, låter mig kollapsa omkull, eller helt enkelt "potatissäcka" ihop i en klump halvsittandes-liggandes. Då därför att jag inte klarar av att vara upprätt.

----

Jag tror i Harners fall det kan vara en blandning av de sista två sakerna du nämner, läroplantorna och att han siktade på att introducera detta för den amerikanska publiken.

Inte skulle boken väl ha sålt lika bra om den uppmuntrade att man hoppar, skakar, tjoar och skriker kanske? Dessutom, tänk hur svårt det skulle vara för folk att ta till sig det i vår kultur och kunna släppa loss så på kurser i väl upplysta lokaler.

Hur det vart med hans egentliga möten med trummande shamanism vet jag inte. Man kanske borde skriva honom ett mail och fråga?

Mvh,
Thomas

Fylgja - July 31, 2007 06:02 PM (GMT)
Kanske det är lättare för västvärldens nybörjare att ligga ner? Massor av folk har ju svårigheter att slappna av, nu för tiden och det kanske är lättare att göra liggande... i alla fall i början. Dock minns jag när jag gick grundkurs en helg och vi skulle göra liggande trumresor hela tiden. På hårt golv. Till slut gjorde det ju ont att ligga ner!

Det blir lite olika för mig. När jag är för mig själv ser jag alltid till att vara lite fysisk innan jag lägger mig ner. Hemma kan det bli dans/kraftdjursdans till CD-skiva (Drums og a nation/Richardsson t.ex.) o.s.v. och då blir jag så trött att jag "måste" ligga ner... Har jag tagit mig ut i skogen och blivit varm under transporten, är jag redan "halvt inne" när jag kommer fram till målet och då sätter jag mot ett träd eller slänger mig ner i blåbärsriset och åker iväg. Det är skönt att ligga ner, om man rört på dig först.

Jag har dansat till en trumresa i grupp en enda gång. De andra satt på stolar i halvmörker och jag var bakom stolen och dansade. Det gick väl bra, men jäkligt konstigt kändes det när man rörde sig bredvid 8 "mumier" :blink: :lol: Så i grupp skulle jag nog föredra att alla rör på sig, för att jag skulle släppa lös som jag gör när jag är själv. Men när jag tänker på det; stolar och en skum kall källarlokal - bara det är ju otroligt o-inspirerande!


Kom att tänka på gående meditation.
Är det någon som reser gående? :rolleyes:

Caija - July 31, 2007 06:28 PM (GMT)
Jag ahr testat att resa liggandes och nu på senaste trumträffen testade jag att ligga på mage med pannan stödd mot mina händer. Detta fungerade avsevärt mycket bättre än att ligga på rygg, för då kom själva "dyket" ner genom öppningen till undervärlden mycket naturligare.

Kruxet att göra detta själv sedan är ju att man inte kan ligga på mage o trumma samtidigt. Men att resa när ngn annan trummar vart väldigt behagligt, eller till inspelad trumning.

Att sitta o trumma gör jag härhemma, sitter i sovrummet med kuddar bak ryggen och täcke över benen (ensam tenderar ajg att börja frysa om fötter o ben när ajg försöker resa) och utomhus härhemma har jag itne testat på ännu, har itne hittat ngn plats där man får vara ifred för bilar, och dagisbarn inom en rimlig sträcka.

Och stå och trumma fungerar ju cokså bra, även om ajg tine rest då. Tänkte på när vi var vid nycklabacken i Fölene, det var mäktigt och det sög verkligen tag i hela kroppen att vara där o trumma.

Mikael Perman - July 31, 2007 06:29 PM (GMT)
Hej.
Intressant att du tar upp gående meditation. Årsgång som den utförs som en ceremoni för förutsägelser och personlig utveckling, inom svensk tradition och folktro, kan man se som en gående form.


Mikael P.

Thomas - July 31, 2007 06:49 PM (GMT)
QUOTE
Jag ahr testat att resa liggandes och nu på senaste trumträffen testade jag att ligga på mage med pannan stödd mot mina händer. Detta fungerade avsevärt mycket bättre än att ligga på rygg, för då kom själva "dyket" ner genom öppningen till undervärlden mycket naturligare.

Men hörrö!! ;) precis så är det jag måste göra då jag försöker resa till ngn annans trumma. Kan int ligga på rygg. Öppningen mellan mina händer blev på ett sätt hålet, och doften från jorden eller golvet hjälpte mig att "komma i stämmning".

Mikael: Årsgång får du gärna berätta mer om. Hörde om det först för någom vecka sedan då jag läste en liten notis om det i en av Jörgens artiklar på norrhaman.

Mvh,
Thomas
sugen på att gå

uthien - August 1, 2007 07:54 AM (GMT)
För mig är det oftast enklast att ligga ner, då kan jag känna att kroppen har det bra och jag behöver inte oroa mig för vart den tar vägen. Men jag somnar i stort sett aldrig, bara om jag är så trött att jag inte borde ha gjort någon resa i alla fall. Så sovandet är inget problem för mig.

När jag arbetar helande kan det bli liggande, sittande, stående, dansande, gående eller en kombination. Krypa fungerar också! :) Rulla runt på golvet har ibland varit det bästa.

Har gjort andedans med sång och gående, men folk föll som käglor, det var stört omöjligt att stå på benen.

Själv känner jag mig inte trygg om jag går runt utomhus och reser samtidigt, jag behöver veta att det finns fyra väggar som tar hand om mig.

Fylgja - August 1, 2007 08:10 AM (GMT)
Resa och resa... ja, det finns ju så många sätt... olika "nivåer" eller vad man ska kalla det...

Om jag gör en trumresa, då har jag en föresats att resa till någon av världarna, ett väderstreck o.s.v. för att hämta hjälp, information etc. Men jag reser ofta - rätt direkt - i mellanvärlden, när jag är ute i skogen och det sker endera för att jag går dit för att jag behöver hjälp med något, eller utifrån att andarna kallar på mig.

Det sista är jag lite tvehågsen inför... tänker att jag kanske inte vet vilka som kallar? Anledningen till funderingarna är ju naturligtvis för att jag delt tvivlar på min egen förmåga att gör ett bra urval och för att jag har erfarenhet av att det inte alltid är som man tror, i första skedet.

Caija - August 1, 2007 10:28 AM (GMT)
QUOTE
Men hörrö!! wink.gif precis så är det jag måste göra då jag försöker resa till ngn annans trumma. Kan int ligga på rygg. Öppningen mellan mina händer blev på ett sätt hålet, och doften från jorden eller golvet hjälpte mig att "komma i stämmning".


Jo själva glipan mellan händerna blev jättebra att resa ner genom, nu ska ajg bara lära mig att itne störtdyka så som jag gjort hitendags... litet olustigt är det ju att praktiskt taget knacka på mor Hels port.... Men med en renfäll kittlandes i näsan och håret som en gloria runt huvudet blev det mörkt och mysigt att börja sin resa. :P

Mikael Perman - August 2, 2007 03:50 AM (GMT)
Hej Tomas.

Här är en text, som ska ses som en saga som gör ett kondensat av det jag hittat som uppgifter om traditionell årsgång.

Årsgången verkar ju ha varit något som dels gemene man utförde, typ att gå över nio hagar under midsommarnatten och samla nio olika sorters blommor, som man lägger under kudden,
dels något mer avancerat som de kloka plägade göra.

Som sagt denna text faller inte tillbaka på egen erfarenhet eller sådant jag fångat upp av vänner, annat än små detaljer här och där.

Hoppas du tycker om den...

Mikael P.


7. Frejas mörkaste natt.

Det började bli riktig vinter. Den första snön hade kommit och försvunnit. Louise och Bjarne hade börjat med julstöket. En omgång Julöl stod och puttrade i källaren. Så närmade sig den första högtidsdagen under Julen. Det var Freja som for runt världen, som sin mörka sida, den som samlade fallna krigare till Folkvang . Ursprungligen firades nog detta vid vintersolståndet, men på grund av felaktigheter i Julius Ceasars kalender, kom den kortaste dagen att förskjutas gradvis, tills den infann sig nästan två veckor tidigare. Kalendern justerades, men högtidsdagen kom att ligga kvar på sitt gamla datum.
På kvällen den tolfte december gick de flesta ungdomar ut och firade rejält. De drack, skrålade, sjöng, och mer eller mindre våldgästade vänner, lärare, föräldrar, eller andra som inte kunde göra tillräckligt motstånd. Och vid gästningen skulle de självklart få lite till i krävan. Både för omedelbar förtäring, och för senare bruk. Och både vått och torrt skulle det vara. Fick man inte tillräckligt, kunde den snåle värden få bilen ommålad, brevlådan fylld med sten, fönsterrutor krossade eller fick annat vandaliserat. Men det var mycket ovanligt att någon tog illa upp ändå. Detta var gammal sed, som alla hade följt så länge man visste om.
Bland dem som ansåg sig lite mer sansade, var det vanligt att man följde en mer sentida sed. Man lät en flicka bli utklädd till Freja. Som sig bör var Freja en ung, vacker flicka, med ljus i håret, med röda gullband som var breda och underströk hennes kvinnliga attribut. Hon följdes av nio tärnor, som hörde samman med Freja. De kom och sjöng och serverade kaffe, mer måttliga mängder glögg, bullar kryddade med saffran till gulröd färg, som kallades Frejas katter, och andra söta kakor.
Vid Frejas natt brukade Bjarne och Louise åka och handla en halv gris ute på en bondgård i närheten. Det blev inte billigare, men de var säkra på att grisen hade behandlats anständigt, både under tiden den levde, och då den slogs av slaktaren. Det blev mindre fläskfile' och mer fläsklägg på det sättet. Grisen blev mer verklig för dem. Dessutom smakade den mycket bättre. Det var också gammal sed, men i modern tappning.
Tidigare år hade alla vännerna i koklaget brukat gå årsgång vid Frejanatten, men eftersom det var svårt att få gå ifred, hade de faktiskt flyttat årsgången till den tjugoförsta december, vid själva vintersolståndet. De första åren gjorde de årsgången mer på lek, och utan speciella förberedelser, men ju fler år som förflöt, desto noggrannare blev de med sina förberedelser.
På aftonen den artonde december samlades de i ett hus som tillhörde en i koklaget. Det var de som var med i studiecirkeln, tillsammans med ytterligare några personer. Huset där de samlades hade en stor källare. De satte sig att prata om årsgång, hur man förbereder sig, vad man kan se och höra, och vad man kunde förvänta för resultat. Det berättades också flera folksagor om årsgång i äldre tider.
Vigarn började berätta en saga om sin lärare, Vigrafn.
-"Nu ska jag berätta en historia som jag själv hörde för fyrtio år sedan. Jag var just över tjugo, och min lärare, Vigrafn, berättade om vad han hade varit med om fyrtio år tidigare, då han var i trettioårsåldern. Det var precis i samma situation som jag hörde denna historia, som inledning av förberedelserna för en årsgång."
-"Det hade varit en ovanligt kall november och december. Snön låg redan. Inget kortvarigt slask, utan den hade verkligen kommit för att stanna. Detta var innan Vigrafn hade några elever, så han var helt ensam. Ja, det var bara en kort tid efter att han hade utbildat sig till godhe. Från hans tid finns det en tradition som säger att en gydja eller godhe alltid ska gå årsgång ensamma. Kanske hade det sin orsak i det som hände just vid detta tillfälle."
Ylva avbröt:
-"Men kan man inte gå två och två?"
Hon hade inte gått årsgång förut.
-"Jo visst Ylva, men det är något som kom att göras enbart då man lär sig att gå årsgång. När man börjar att skörda de riktiga frukterna av årsgången, ska man vara ensam. Men i början kan man gå två och två, för att hjälpa varandra. Man kan också gå i par för att lära sig att låta den andre vara, och hålla samman sitt eget mentala rum. Men även om man går två och två, är kraven precis de samma. Inget prat, inget ljus."
-"Nåväl, han gick till en matkällare som tillhörde en av hans väner. Det var på eftermiddagen den artonde december. Han hade med sig en större hink med lock och några flaskor med vatten. Han satte sig ner på en bänk som fanns där, och släckte lyset i matkällaren. Han skulle sitta i tre dygn i absolut mörker, i tystnad, utan mat, med bara vatten att dricka. Allt enligt det som seden påbjöd."
-"Fanns det ingen ”Portapotti” på den tiden?"
Det var Ylva igen.
-"Det fanns det kanske, men godhen råkade vara i den belägenheten att han bara hade en vanlig hink med lock. Det fungerade också alldeles utmärkt. han var inte en lycklig ägare till en Portapotti."
-"Åter till historien. Det hände inget första dygnet, och Vigrafn hade ingen svårighet att hålla sig vaken. Han lyssnade på sig själv och sina tankar. Men andra dygnet, ungefär vid midnatt, hörde han en knackning på dörren. Det var en gydja som bad att få komma in och förbereda sig för årsgången också, fast hon var ett dygn sen. Eftersom vi aldrig har varit fanatiker, utan praktiska, bjöd godhen in henne genom att ta hennes hand och leda in henne i matkällaren."
-"Lite bör ni veta om denna gydja. Hon hette Härndisa, och det var ett namn som verkligen bar med stolthet. Ingen kan säga att hon inte höll Härn som kärast, och blotade så ofta hon kunde till sin stora syster. Hon var också en fager kvinna, lovande som gydja, och med stor kärlek till människor. Men hon hade avsagt sig att gå årsgång detta år, för hon inte hade tid, men hon hade inte sagt till de andra varför hon inte kunde komma."
-"Därför blev Vigrafn mycket förvånad då hon kom till matkällaren. Men eftersom han inte fick tala, kunde han inte fråga henne om vad hennes ändrade beslut berodde på."
-"Det första som sker då Härndisa kommer in i matkällaren, är att hon skuffar undan Vigrafn, och sedan brer hon ut en mjuk madrass och ett linnelakan över bänken. Först därefter sätter hon sig ner, och låter Vigrafn sitta ner bredvid sig.
Det går inte många ögonblick innan Vigrafn märker att hon har en stark parfym på sig. Den tunga doften började äta sig in i hans sinne, och hans tidigare så nyktra tankar leds mer och mer åt Härndisa. Han började helt enkelt bli mer än lovligt brunstig. Det var inte alls vad han avsett med förberedelsetiden. Visserligen hade han flera gånger tittat på Härndisa, och önskat att de kunde vara tillsammans. Hon hade också visat samma intresse, och ingen av dem hade något annat förhållande som hindrade. Men det hade inte blivit något mer, det kom alltid något annat i vägen."
-"Det gick ytterligare någon timme. Och då hände det. Ett kraftigt plopp hördes i matkällaren. Härndisa reste sig, och gick bort mot ljudet. Det var en mjödflaska som skjutit iväg sin kork. Det förvarades nämligen mycket mjöd i matkällaren."
Härndisa utbrast,
-"En gåva från Härn , den ska vi inte försumma!"
-"Men fick hon verkligen prata?"
-"Nej Ylva, det fick hon inte, men hon var ansvarig för sina egna handlingar, så Vigrafn dömde henne inte, eller blev sur. Hon lurade inte honom att prata i varje fall. Och även om sagorna säger att man inte får säga ett endaste ord under själva årsgången, så anses det att man ska tillbringa förberedelsetiden i tysthet. Det betyder att man ska ha både yttre och inre tysthet."
-"Att prata med sig själv, tyst i hågen, är egentligen lika mycket fel, som att prata så att det kan höras. Men många ser det senare som mer felaktigt, eftersom det kan man uppfatta som utomstående. Så den alltid tyste kan göra samma fel som den som pratar hela tiden."
-"Men får man inte ens tänka", frågade Bjarne.
-"Tankar kan vara av flera olika typer. Det som inte ska förekomma, är babbel som du har med dig själv. Rena, klara tankar, som är nödvändiga, är inte skadliga. Det är faktiskt så att detta är en av de viktigare anledningarna till att man förbereder sig under tre dygn. Man ska tysta det inre tjattret."
-"När hon gått tillbaka till bänken och satt sig, drack hon några klunkar ur mjödflaskan. Och nej, Ylva, det ska man inte göra, men det finns faktiskt inga uttalade regler mot att dricka mjöd under förberedelserna. Mjöd är ju trots allt heligt.
Kanske var det därför som Vigrafn tackade ja till en klunk ur flaskan. Det var starkt mjöd, säkert tjugo procent, och det var mycket välkryddat med allehanda örter."
-"Han gav tillbaka flaskan, och Härndisa tog den, drack några klunkar. Sedan gjorde hon något helt oväntat. Hon tog av sig alla kläder, hällde mjöd i sin hand, och smorde in sig med det över hela kroppen. Hela matkällaren luktade skvattrammjöd. En lockande, tung, aromatisk doft. Det var skog och tjärn. Bottenlösa myrar och vita blommor. Sommarnätter och vittrors dans."
-"Doften var om möjligt ännu mer påträngande än parfymdoften tidigare. Han hör ljud från Härndisa. Han sitter stelt, och i hans fantasi tror han att hon smeker sig själv. Ljuden tränger sig på honom, de känns som om de samlas långt ner, djupt inne i kroppen. Efter en stund hör han henne dricka ur mjödflaskan igen. Hon ger Vigrafn flaskan, och han tar några klunkar till, och flaskan är äntligen slut."
-"Är det verkligen ett sätt att blota till Freja? Att smörja in sig med mjöd?"
-"Nej, Ylva. Varken att smörja in sig med mjöd, eller med annat. Det har aldrig använts, varken idag, eller tidigare, så vitt jag vet. Det är att gå långt över vad all anständighet kräver. Det är närmast rena tonårsfantasierna. Du vet väl att det sägs i Eddan att det är bättre att inte blota alls, än att blota för mycket."
-"Vi högaktar Freja, och just därför håller vi oss till mer lagom uttryck för våra instinkter. Det är just av denna anledning som jag faktiskt tror att detta är en ren saga. Vigrafn skulle aldrig deltagit i detta. Möjligen skulle en förvrängd sejdare ta liknande steg i in stora utlevelse, men aldrig en sansad godhe eller thul ."
-"Men hon var ju gydja!"
-"Vänta till du får höra resten, Ylva."
Vigarn fortsätter.
-"Det går en stund. Sedan hörs ytterligare ett plopp. Ytterligare en mjödflaska förlorar sin kork. Innan han hunnit riktigt reagera är Härndisa där och tar flaskan. Några klunkar till henne, och några till Vigrafn. Några till henne, och några till Vigrafn. Några till henne och några till Vigrafn."
-"Till slut är Vigrafn väl drucken. Ordentligt full, och han tar av sig kläderna också. Härndisa smörjer in honom med mjöd."
Hon säger:
-"Du har inte blotat till Vanadisen tillräckligt, så nu är det dags att du gör det ordentligt. Eller vill du inte glädja Freja?"
-"Hade det inte varit trevligare med massageolja, och att de gav varandra massage?, sa Ulf eftertänksamt."
-"Ja, det tycker jag också, flikade Astrid in."
-"Vi är inte här för att diskutera er personliga smak och böjelser." Vigarn tog upp tråden igen.
-"Hur som helst, de börjar älska på bänken i matkällaren. Hur länge, hur många gånger, och på vilka sätt minns han inte, men han vet att det verkade vara en mycket lång tid, samtidigt som han tyckte att det hela tog slut alltför snart. Till slut svimmade han nog av kombinationen av vakan och ansträngningen."
-"Då han kommer till sans igen är han helt desorienterad. Han letar fram sin klocka och ser på den. Det är nästan midnatt den tjugoförsta december, och han får snabbt på sig kläderna. Han fullkomligt stinker skvattram. Men var är Härndisa? Han hittar henne inte. Han kryper på golvet genom hela matkällaren. Han känner på alla hyllor, han känner på bänken. Då märker han att madrassen är borta. Därför antog Vigrafn att hon redan gått ut, och inte fått liv i honom."
-"Vigrafn börjar att gå sin planerade väg. Han hade gjort upp en lång runda, säkert två, tre mil. Den gick längs små grusvägar, större stigar och ridvägar i skogen, elljusspår som var släckta, och andra liknande öde småvägar. Undantagsvis korsade han större vägar, och bara där belysning inte fanns, eller inte fungerade. Han hade noga kontrollerat allt i förväg, och gått samma väg vid åtta tillfällen tidigare."
-"För övrigt brukade han gå årsgång flera gånger om året, både vid midsommar, Valborg, eller då han tyckte att det kändes rätt. Men då gick han andra vägar. Denna väg vara bara för den mörkaste tiden på året, den gick förbi nio heliga platser, en gammal fornborg, en källa, en sjö, en harg, ett vårdträd, en runsten, ett gravfält, en mycket vacker åker och en lund. Det var en verkligt utstuderad väg han valt, och det är svårt att hitta en sådan kombination."
-"Vet du var denna väg finns, kan du berätta var? Astrid blev mycket nyfiken.
-"Nej, tyvärr. Jag har letat själv, men inte lyckats förstå vilken väg han verkligen gick. Jag tror dock att det kan ha varit en sträcka genom Västerhaninge, och straxt söder om samhället, kanske åt Tungelsta till. Men jag har inte fått ihop det helt. Saker kan ha ändrat sig på åttio år. Men man kan ju alltid sätta ihop egna vägar, och det är bra om de innehåller nio platser att besöka."
-"Den första delen av hans promenad slutade vid en fornborg. Där sätter han sig ner mitt i borgen och ber att förfäderna skall ge honom god kraft och megin för årsgången. Det behövde han verkligen, för bara det första avsnittet hade tagit på hans redan uttunnade krafter.
En god skvätt öl, ger han förfäderna som blotgåva. Han väntar några minuter på ett tecken. Då kommer en korp flygande genom natten, över honom. Den fortsätter flyga i den riktningen som han ska fortsätta gå. Man kan säga att han presenterade sig för förfäderna vid fornborgen."
Han reser sig trött, och vandrar vidare. Nästa avsnitt går från fornborgen till åkern. Väl ute på fältet ser han att bonden har lämnat kvar några kvadratmeter oslagen säd. Vigrafn har några sockerbitar som han lämnar på en sten intill säden. Det bör glädja Sleipnir.
I ett kort ögonblick ser han åkern stå i full prakt. Kraftig och riklig säd fyller hela åkern. När han står och tänker på sin syn, hör han ett gnäggande och ljudet av två hästar försvinna i natten. De sätter av mot sjön. Vid åkern kom han att presenteras för åkerns och grödans krafter, och fick samtidigt ett gott tecken att fortsätta vidare.
Efter besöket vid åkern, leder stigarna mot sjön. Det är en mycket vacker och trolsk liten tjärn där granarna står mycket nära stranden. Vinterhimlen lyser ljus och ger granarna mörka, skarpa siluetter. Väl nere vid vattnet, böjer han sig ner och skänker ett mynt till sjön. Isen har inte lagt sig ordentligt, det är bara en tunn skorpa, så han sköljer av sig i ansiktet. Det är mycket kallt, men det väcker honom igen, och ger ny kraft att fortsätta. Här presenterade han sig med sitt blot för de dolda krafterna, speciellt de i vatten och sjöar.
Han går vidare mot lunden. När han närmar sig lunden, börjar det blåsa kraftigt. Det är säkert tio grader kallt, och träden smäller ljudligt med skarpa knäppar. Han tycker sig höra hästarna igen. Väl inne i lunden, dämpas vinden något, och han tar sin kniv, täljer till en träplatta, och ristar några runor på den. Han sticker sig i vänster lillfinger, och låter nio droppar blod falla på plattan, och han stryker ut det över tecknen. Med ett snöre, fäst med nio knutar, hänger han upp träskivan. En extra kraftig vindil hörs genom träden, och sedan mojnar det. Om man vill vara mycket strikt, kan man säga att han presenterade sig för Asgårds krafter med denna gåva.
Nästa station är gravfältet. Det lyser kring gravarna. Han sätter sig på en av gravkullarna, och ber att förfäderna ska komma till honom, och berätta varför han har så svårt att förstå sina levande släktingar. Han undrar vad han kan göra, rent praktiskt för att de ska få en större vänskap inom släkten.
Då kommer en tomte dragande på ett stort lass med hö. Han stånkar och frustar. Tomten tittar anklagande och uppfordrande. Vigrafn ger sig till att hjälpa tomten att knuffa på vagnen. De knuffar och stånkar båda två, för vagnen ser visserligen liten ut, men den är otroligt tung och trög att röra.
Han håller på så ett bra tag, och plötsligt märker han att han har kommit till vårdträdet, för där kör tomten in lasset under rötterna. Tomten bockar storstilat, och pekar på en rot som ligger som en båge över marken. Sedan är tomten borta. Vigrafn ger sig till att krypa mellan roten och marken tre gånger. All hans trötthet vart som bortblåst, och efter den dagen var han aldrig sjuk mer.
Han går vidare mot källan. Det var en riktig kallkälla som aldrig frös till. Han gick fram till källan, la ner en silverring, och drack av vattnet. Smakar inte vattnet som av mjöd? Med skvattram? Han riktar sig till Freja, och beklagar att han så lite har lyssnat till hennes råd och hjälp. Då hör han plötsligt ett skratt. På ett sätt påminde det honom om Härndisa, på ett annat var det alldeles främmande. Känner han lukten av Härndisas parfym?
Det kommer fram en skogsnuva , och han kastar sig snabbt mot den, tar tag i henne, och det bär iväg igenom luften. Det är en vansinnets dans och de far som med en virvelvind, och landar sedan vid källan igen. Vigrafn tar skogsnuvans sjal, och knyter den om sig som ett bälte. Från den dagen var han alltid klarsynt. Han såg igenom människor, han hittade försvunna saker.
Han har inte gått många steg från källan, förrän han hör ett fasligt oväsen. Det är en stor sugga som kommer springande. Det blänker och gnistrar om borstkammen på grisens nacke. Gloson sätter kurs rakt mot Vigrafn, och han hinner precis trycka ihop benen, så att han hindrar grisen från att springa mellan benen.


Gör suggan det, är det ute med den som går årsgång. Man blir uppskuren underifrån, ända upp till magen. Men Vigrafn klarar sig, och går vidare till hargen.
-Varför skulle Freja göra så, när han hade bett om ursäkt för sitt uppträdande?
-Jag tror inte att detta egentligen är Freja som skaffar folk till hirden på detta sätt. Freja har tid att vänta. Jag tror mer att det är en varning. När man nått en viss nivå i sin personliga utveckling, börjar kunskapen att föda sig själv. Man börjar förstå och fatta allt. Det är visserligen mycket tillfredsställande, men det är också en stor frestelse. Du kan lätt hoppa från en syssla till en annan, från ett område till ett annat. Du lär dig snabbt alla mönster och strukturer inom ett ämne. Du förstår världens väg.
Men om du splittrar dig, genom att inte lära dig det du håller på med ordentligt, kommer din kunskap bli ytlig och bräcklig. Du kommer att förlora din megin. Vissa insikter vinnes enbart med erfarenhet och uthållighet. En sann vila i det man gör är ett exempel på det man enbart lär sig efter lång tid.
-Väl framme vid hargen sätter sig han ner för att vila igen. Efter ett tag har han samlat sig så mycket att han kan kalla på gudarnas närvaro. Vigrafn var en mycket strikt person, och hade en stor förkärlek för Tyr . Han har tagit med sig några mindre stenar som han lägger på hargen, som ett blot. Men han får inget svar. Han sitter länge framför hargen , kanske en halvtimme, men inget svar, inget tecken, och inga speciella tankar kommer fram. Till slut måste han resa sig och gå vidare, för att det är för kallt.
-Fullständigt utmattad kommer han fram till runstenen. Jag vet inte vilken runsten det är, men han ställer sig att läsa igenom stavarna . Han kunde dem säkert utantill vid det laget, men han gjorde det som ett tecken på respekt för dem som arbetat med att bygga upp bygden. Han sätter sig tungt ett par meter från stenen. För hans inre syn blir runstenen till en stor port, och luften runt omkring till en mur eller vägg. Porten öppnas, och en man utan huvud kommer ut. Där huvudet ska sitta finns istället en runkavle .
Nu får Vigrafn bråttom, han kommer på benen, och kastar sig snabbt som blixten fram och rycker åt sig runkavlen. Mannen försvinner med ens. Det gör också runkavlen som han håller i sin hand. Men från den dagen så fick han all kunskap han sökte efter, visdomen formligen föll framför fötterna på honom. Inget var fördolt för honom, om han verkligen ville veta något om det.
På vägen hem ser han en rovfågel avteckna sig mot himlen, den flyger mot hans kamrats hus. Vigrafn var inte så bra på att känna igen fåglar, sitt namn till trots. Han trodde det var en falk. Jag tror personligen inte att han skulle kunna skilja en falk från en mås. Eller en korp från en duva. Nåväl, för honom var det en falk, som uppmuntrade honom att låta sitt innersta jag flyga fritt.
Astrid kunde inte hålla sig längre:
-Jag trodde att man blev klok innan man blev synsk. Att kunskapen kom före insikten i det djupa?
-Ja, jag tror också det, men det är så här som sagan har berättats för mig. Det kan jag inte ändra på. Vi ska komma ihåg att Vigrafn var en mycket kunskapsinriktad människa. Det var inte utan anledning som Härndisa bannade honom för att han inte lyssnade till Freja.
Men detta kom att ändra sig efter denna årsgång. Han blev en hel människa efter detta. Han kom också att tillverka en hatt och en runstav som yttre tecken på förändringen. Traditionen föreskriver en röd toppluva, gärna med vackra utsmyckningar. Han valde dock en grå, valkad hatt istället. Det valet var för övrigt helt i linje med hans personlighet.

När han kommer tillbaka från årsgången, väljer han att gå till matkällaren för att lägga sig. Varför visste han inte, det var helt utan medveten avsikt. Kanske ville han hålla sig borta från folk ett tag efter en sådan erfarenhet. Där somnar han, eller mer rätt, kollapsar. Ingen vet var han är, och många av hans vänner är oroliga och går runt och letar efter honom.
Men vid kvällningen den tjugotredje December, kommer Vigrafns vän ner i matkällaren för att hämta ett par öl, och hittar honom där. Han lyckas väcka honom, och leder honom in i huset, och direkt till duschen. Han står och hänger där, men när vattnet träffar Frejslemmen, svider det till ordentligt. Det väcker honom helt.
Väl ute ur duschen och påklädd frågar han efter Härndisa. Ingen vet något. Han ringer hem till henne, men får inget svar. Han drar sig till minnes hennes mobiltelefonnummer, och slår det. Hon svarar. Han inser då att Härndisa är och besöker någon släkting i England. Hon kan rent logiskt inte ha varit i matkällaren med honom. Men vem var det då? Den som var där, lät och uttryckte sig som Härndisa.
Dagen efter går han ut och ser efter spår i snön. Det var svårt att se spåren för att både han själv och husets ägare hade gått fram och tillbaka till husets ytterdörr. Men han ser några mindre spår leda in i matkällaren, men han hittar inga som leder ut.



Han tittar igenom hela matkällaren, men hittar inga spår efter den som han trodde var Härndisa. Spåren in i matkällaren följer han bakåt, men de försvinner ut i skogen, och då de kommer ut på ett mindre fält, övergår de gradvis i skidspår. Ytterligare några hundra meter bort är de utplånade av vinden och den drivande snön. Men han tycker sig höra samma skratt i skogen, som han hörde under årsgången.
Hans vänner som hörde historien påpekade mycket riktigt att det inte heller fanns några spår efter att han verkligen gått årsgång. Det var troligen en dröm det också, tycktes de mena. Om man drack två flaskor starkt skvattrammjöd, kunde man inte vänta sig annat.
När han berättar hela historien för Härndisa en vecka senare, skrattar hon gott åt allt.
-Ja, där ser du hur det går då man försummar Freja, säger hon. Nu kanske du lärt dig något. Men att smörja in sig med mjöd före. Vilket påhitt. Det ska vara du och dina fantasier för det. Visserligen ska mjöd vara bra för månaden efter att man gift sig.
Det är därför man kallar det ”honey-moon” i England. Det fick jag lära mig, då jag var där. Men det är faktiskt avsett att drickas, inte att kleta här och där. Usch! Men jag får väl känna mig smickrad för att jag förekommer i dina våta drömmar.

-Vigrafn frågar om hon kan veta vem det varit, som besökte honom. Hon har inget svar, men hon trodde nog mest på att han drömt alltihop, möjligen att Skade eller någon av hennes maror kommit till honom i hans drömmar. Ja, och skavsåren kunde man ju förklara lätt, två dygns handtrallande måste ju sätta sina spår, som hon uttryckte det.
-Men maran ville säkert sätta fart på dig, så hon gjorde så att du fick sätta fart på dig själv. Sådan tur för dig att du inte är sejdare och drömde om Loke i stället. Då hade du väl inte kunnat sitta på en vecka. Hon uttryckte sig inte så städat, egentligen. Kvinnor kan vara mycket grova i munnen, när de sätter den sidan till.

-Ja, se det var en historia det.
Alla nickade instämmande, men Ylva såg lite frågande ut.
-Är det säkert att ni inte har en massa konstigheter för er?
Astrid kunde inte hålla sig.
-Frukar du det, eller hoppas du?
Ylva blev blossande röd.
Ulf har suttit tankfull under en längre tid.
-Jag tror inte att Vigrafn upplevde allt detta på en enda årsgång. Jag tror att han upplevde en av händelserna för varje år, under nio år. Jag tror att han har samlat allt till en saga, för att det ska vara en bättre historia. Den visar egentligen stegen som man tar under flera år, för att bli klok och synsk. Det är en nioårig läroplan, helt enkelt.
Vigarn stirrar med halvöppen mun. Han tror knappt det han hör.
-Nu går väl Ran på torra land! Har du hört någon säga detta, eller kom du på det själv?
-Jag kom faktiskt på det alldeles av mig själv. Även om jag vet att ni tycker att jag är en böld i arslet ibland, så försöker jag verkligen lära mig något, också.

Det fanns fem rum i källaren, och de delade upp sig två och två i de olika rummen, förutom Vigarn, som skulle gå själv. Genom att dra lott, kom de att fördelas på de olika rummen. Kjell och Rolf var i ett rum, Bjarne hamnade i samma rum som Ylva. Astrid skulle dela rum med Ulf, och Åsa skulle förbereda årsgången tillsammans med Vigdis.
Astrid vände sig mot Ylva och viskade med en mycket hörbar teaterviskning:
-Du får väl ta med dig ett par flaskor mjöd, så får du se om du kan få samma fart på tråkmånsen.




Thomas - August 2, 2007 09:07 AM (GMT)
QUOTE (Mikael Perman)
Här är en text, som ska ses som en saga som gör ett kondensat av det jag hittat som uppgifter om traditionell årsgång.

Hoppas du tycker om den...


:respect: Tusen tack för god historia och lärdom! Jag gillade den verkligen. Är det en del ur en bok (noterade 7'an) du skrivit?

Jag är glad att du kommit till forumet.

Mvh,
Thomas

Mikael Perman - August 2, 2007 02:58 PM (GMT)
Hej Thomas.
Den viktigaste anledningen till att jag börjat skriva här, är att jag blev inbjuden och deltog i helgmötet nu för nästan två veckor sedan. Det gör att jag har mött flera av er som är aktiva här i verkliga livet, och då tycker jag att en diskussionssida som denna är OK, alltså då det inte bara är prat om att verkligheten är viktigare

Det är ju en viktig anledning för att en debattsida som denna ska finnas, att det är en plats där de som känner sig som mer nybörjare får svar på sina frågor.

En annan anledning är precis det jag skrev till Miradas:
Det är ju bra, speciellt för dig, om jag ger dig något nytt att tänka på, men det är inte det mest värdefulla.

Mer värdefullt är när du skriver att du håller med om något speciellt. Det gör att jag kan tro att mina upplevelser inte är helt unika utan faktiskt äger ett visst mått av generalitet för gruppen shamaner.

Det är värdefullt av flera orsaker, bland annat för att med tiden etablera en shamansk uppfattning om normalitet och mental och andlig hälsa.

Det mest värdefulla är dock om du INTE håller med om något, utan är beredd att diskutera det på ett ärligt och seriöst sätt. Om du har på fötterna så att säga och tar dig tid att verkligen bemöta saker.

Angående böcker, så har jag 4 st byrålådsprojekt, varav ett par är färdiga eller nästan färdiga.

Den ena heter Lyssna Biarne, Lyssna (som projektnamn), och beskriver 9+1 olika sätt att lyssna på, och från den kommer avsnittet om årsgången.

Den andra heter Jag blotade 18 gånger, och handlar om 18 + 1 olika sätt att blota eller viktiga aspekter av blotandet.

Det är förstås vikitg för mig att föröka förstå om texterna kan ges ut och folk är intresserade av att läsa detta.

Mikael P.


Caija - August 2, 2007 08:13 PM (GMT)
Micke, jag är helt klart intresserad av sådana litterära verk.... dina texter har gripit tag i mig och gjort mig väldigt nyfiken och jag tycker om mer personliga berättelser ^^

personliga i den form att ma nakn relatera till de olika männiksorna i gruppen som beskrivs.




Hosted for free by InvisionFree