Hej allihopa! Jag är ny här, och hoppas kunna få lite svar på mina funderingar.
Jag har alltid kännt en stark närhet till naturen och alla väsen som finns där, och enligt diverse vänner som är mer insatta på sånt här än vad jag är är jag väldigt "medial" och öppen. Jag har länge känt att jag vill ha ut mer av världen, har i "min ungdom" (är 20 år nu) läst mycket om allt från övernaturliga fenomen till häxkonst och new age krafs och jag vet inte vad.
Nu har jag fått upp ögonen för shamanism, och av det lilla jag läst om saken känns det som att jag kanske, kanske har hittat rätt! (äntligen :) )

Hursomhelst, ni får ursäkta att jag babblar på så mycket men jag vill förklara min situation ordentligt.
Jag har under hela tonåren och egentligen tidigare än så lidit av psykiska problem, främst i form av depressioner och panikångest, och känner mig emellanåt väldigt instabil. Jag är inte helt säker på vad det beror på, den senaste läkare jag träffade föreslog aspbergers syndrom.
Alltså, det jag undrar över är om detta har nån betydelse om jag börjar med shamanism? Är det bara att köra på under mina bra perioder och känna mig för vad som funkar, eller bör jag undvika det helt?
Sen så vet jag att många rekommenderar att man går kurser eller åtminståne försöker hitta en personlig handledare, men på grund av mina problem vill jag väldigt, väldigt gärna undvika kontakt med andra på det viset och göra det på egen hand, det är det som alltid funkat bäst för mig oavsätt om det handlar om skolarbete eller andligt arbete.
Finns det nåt sätt att närma sig shamanism på egen hand, kan man experimentra, känna sig för, lära sig av egna erfarenheter? Eller finns det risker med detta?

Kort sagt, hur ska just jag gå tillväga?

Sen var det en till sak, finns det trummor som mp3 att få tag på nånstans?

Tack till er som orkat läsa hela inlägget :D

Edit: Borde ha döpt inlägget till shamanism och psykisk ohälsa, först tänkte jag nämligen bara skriva om trumresor men det bidde visst inte så...

Det låter mycket som det jag själv upplevt och känt, angående depression och ångest och sånt. :(

Jag har nyligen börjat med trumresor och fått hjälp av andra som kan. Jag kan känna en stor skillnad och har enbart fått positiva upplevelser av trumresor. :)

Det finns en CD med trumljud som man kan köpa, Michael Harner - Shamanistic Drumming (eller vad den heter).

Går ju att göra om till mp3 filer, det har jag själv gjort. :)

Jag har själv haft dom starkaste upplevelserna hittills med hjälp av riktig trumma, på en liten kurs. :) Vill starkt rekommendera det, då det är en underbar upplevelse.
Kanske kan du hitta någon som kan resa med dig ensam, då slipper du ju träffa så många fler än just den som trummar?

Jag har annars fått mycket hjälp av både medicin och Kognitiv Beteende Terapi men jag vet att många är anti detta, och det är ju upp till var och en vad man väljer för väg i livet. :)

Hoppas det ordnar sig för dig!

Angående risker och sådant så vet jag inget, skulle bara tillägga det. Kanske nån annan kan svara på det. :)

Ja, det finns risker med att experimentera på egen hand. Inget jag skulle rekomendera - spec. inte om du har, som du kallar det, psykiska problem.

Mina råd lyder som följer:

Hitta en lärare som är kunnig. En som har sysslat med detta aktivt i minst 5 år + som du gillar och som du "klickar" med. Någon som många andra tycker är bra också.

Alternativt gå med i en trumgrupp med erfarna ledare/deltagare.

Undvik att läsa böcker om det. Sikta hellre in dig på att först få egna upplevelser och erfarenheter en par år, SEN kan du börja läsa.

Vars i landet är du? Det kanske finns kunnigt folk i närheten av dig.

Mvh,
Thomas

Depressioner och panikångest är vanligtvis inga hinder för att börja arbeta shamanskt, ibland är shamanskt arbete helt enkelt början till ett helande av just dessa symptom.

Däremot kan jag bli lite oroad av din tendens att vilja vara väldigt mycket ensam, det är inte alltid bra för nybörjare. Jag kan förstå att en grupp kan kännas alldeles omöjlig, men sök i så fall upp en person som kan guida dig individuellt. Jag tycker definitivt inte du ska sätta igång alldeles på egen hand.

Någonstans här såg jag en tråd om hur shamanism är psykologiskt eller "utanför" en själv, och jag skulle vilja säga att det är både och. Det krävs erfarenhet och guidning för att lära sig se skillnaden, och speciellt viktigt är det om det är rörigt inuti från början. Det här kan vara mycket svårt att få rätsida på alldeles på egen hand.

Lycka till!

Oj det var en väldigt personlig berättelse du gav. Jag håller med föregående om att det i sig kan vara helande och börja lära sig schamaniska tekniker och börja göra övningar själv. Även om man är i en livskris och inte mår så bra. (Det där är ju en utopi att vi nån gång mår och är perfekta och först då ska vi göra allt och lära allt.) Men det är ingenting man kan läsa sig till utan det är nåt man först härmar av andra och som man präglas av andra i. Som ett barn som lär sig. Sen tar den riktiga lärningen vid. Man måste inte fatta hur det funkar utan det funkar ändå. Men om man gör olika saker och föreställningar ensamt har man ingen och härma eller präglas av och då kan man egentligen bara öka förvirringen och få känslor som gör det tungt eller krångligt. Privata behandlingar kan vara kostsamma och landstingets psykhjälp är oftast inte alls tillräcklig eller ens tillgänglig. Men försök och åk på en träff eller titta på anslagstavlan här på forumet. Om man är ung och har fått lära sig att man är psykisk fel eller sjuk och annorlunda och om man som ungdom måste ha förstärkt det, då är det ofta tungt att gå in i vuxenlivet. Ofta är det ju andra (vuxna) som talar om för barn och ungdomar att dom är annorlunda eller sjuka. Det är ju oxå en prägling. Men det är inte farligt och det ger dig bra självkännedom och erfarenhet som kan hjälpa dig mycket om du vill lära dig schamanismen och kanske hjälpa andra.
Jordman

mm.. så svårt, jag tror du har kommit rätt ändå. Det finns mycket visdom och kärlek här, och jag måste instämma att du ska söka dig någon "in the kött" som thomas brukar säga.
Det är ingen lösning att stänga in sig och stirra sig blind framför skärmen. Jag tror det är där som fantasin tar över, man tror sig göra något fast det bara pågår i ens huvud, där fantasins inre logik tar över och man fastnar i en dålig cirkel av dagrömmerier.

Ta kontakt med folk och möt dem på riktigt. Jag tror du intuitivt vet vad som skulle vara bra, som du vet är naturen helande. Sök dig dit med en vän, eller stäm träff med en guide(kunnig lärare).

/m

Hej.

Du tar upp en knepig fråga om psykisk ohälsa och shamanism, och jag har inte ett mer fullständigt svar att ge. Men jag kan ju skriva ner lite hur jag har tänkt i motsvarande frågor.

I samisk tradition så ska noidjen ha "tjockt blod". Det betyder att han (vanligtvis en han!) ska ha en sällsynt stark psykisk och ävenså fysisk konstitution, stå pall för det mesta vad gäller motgångar och svårigheter, för att kunna vara andra till hjälp. Under sådana förhållanden så fungerar det ju självklart inte att ha psykiska problem eller psykisk sjukdom. Får man psykiska problem, som allvarliga depressioner, tycker jag att man bör ta en "time-out", och vare sig utföra övningar som man inte riktigt behärskar själv, eller delta i verksamheter där andra människor är med. Det kan slå fel på olika sätt.

Med detta utesluter ju INTE att man inte kan gå till en BRA och erfaren shaman för att bli botad! Det är försås OK, om man har tillgång till en sådan relation.

Men frågan är svårare än så, för det hänger också ihop med samhällets och vetenskapens uppfattning av vad som är psykisk ohälsa, och vad som är psykisk sjukdom. Här går verkligen uppfattningar isär mellan tex shamaner och mycket av (den tidigare) medicinska uppfattningen.

Shamanism uppfattades ju länge som "arktisk hysteri" av forskningen, om de ÖVERHUVUDTAGET befattade sig med uppfattningar om det. Om jag ska vara personlig, så ser jag ju saker då och då, inte alltid, men rätt ofta. Det tog åratal innan jag berättade det för min fru, tex. Så enligt vissa uppfattningar så skulle jag säkert anses som psykiskt sjuk, och kanske visa prov på diverse hallisar.

Nu är det ju inte riktigt så som det fungerar för mig. Mina syner är ingen krisreaktion, utan tvärtom jag ser saker då jag är MINDRE stressad på jobbet, etc. Det är alltså en sorts POSITIV "hälsoindikator" för mig. Detta vet jag att få inom den normala uppfattningens folk som skulle hålla med om!

Förutom detta så är det ju så att jag skulle kunna se ett litet gröndjävligt troll, som dansar steppdans på sammanträdesbordet, utan att jag skulle göra en min av att det förekom. Det får två resultat, dels att folk tror att jag är normal (hemska tanke, vara normalis!), det andra är att diverse oknytt tycker att jag är extremt otacksam att skoja med.

Men nu så kompiceras ju bilden med det du skriver. Du säger att läkaren FÖRESLÅR att du är "aspbergare". Är det en verklig diagnos, eller bara ett allmänt och oförsiktigt tyckande från din läkare, som inte alls vet vad han har att göra med? Så uppträder nämligen läkare ofta då de träffar på tex religiösa människor, mediala människor, osv. Då glömmer de sin vetenskaplighet och tror bara en massa common-sense-tjafs! Det är nämligen vad jag tycker mig läsa ut av ditt inlägg. Att det bara är ett förhastat ord för att rädda sitt ansikte.

Aspergers syndrom är ju en "sjukdom" som är frågan om vad den egentligen är, utifrån både ett vetenskapligt och utifrån ett shamanskt perspektiv. Frågan är om det överhuvudtaget ÄR en sjukdom, eller om den är förvärvad eller om den är ärftlig eller om den är en skada. Vad jag har förstått av det lilla jag läst, så finns det väldigt motstridiga uppfattningar om detta.

Det som jag skulle gissa vore OK för dig är att hitta en psykolog som förstår sig på shamanism eller en shaman som också är "vetenskapligt" skolad, som du får hjälp av först. Som kan undersöka allt ordentligt, och komma till ett sunt och genomarbetat svar.

Mikael P.

Intressant post, Mikael.

Jag har också sett mycket, och faktum är att det mesta är i stunder av lycka eller ur en känsla av harmoni, när livet känns lätt.
Dessa "verkliga" syner har jag aldrig tänkt som hälsoindikator, men när jag ser saker på ett ytligt sätt, tex att jag ser bilder i allt som pesski gav exempel på när han såg en dansös i en sten, då vet jag att jag har energi, kraft och är i balans.

Det är nog för att jag blir för påverkad när jag ser "verkliga" saker, och fortfarande så skrämmer det mig. När jag gick en sen promenad i skogen häromdagen i duggregnet så slog det mig, "tänk om HAN dyker upp". Fast det är flera år sedan jag såg honom, jag bara aldrig fattat varför han dyker upp.

/m

Hej Miradas.
Ja du ger mig svar som gör att jag tycker att det är värt att skriva offentligt såhär.

Det är ju bra, speciellt för dig, om jag ger dig något nytt att tänka på, men det är inte det mest värdefulla.

Mer värdefullt är när du skriver att du håller med om något speciellt. Det gör att jag kan tro att mina upplevelser inte är helt unika utan faktiskt äger ett visst mått av generalitet för gruppen shamaner.

Det är värdefullt av flera orsaker, bland annat för att med tiden etablera en shamansk uppfattning om normalitet och mental och andlig hälsa.

Det mest värdefulla är dock om du INTE håller med om något, utan är beredd att diskutera det på ett ärligt och seriöst sätt. Om du har på fötterna så att säga och tar dig tid att verkligen bemöta saker.

Mikael P.

PS. Vem är "han"? i detta fall?

Du är relativt ung och de psykiska symptom som du beskriver är nog mer vanliga än man tror i samband med magiska uppvaknanden. Jag tror knappast jag behöver nämna hur vanligt det är och har varit att fysisk så väl som psykisk sjukdom eller livskriser brukar fungera som bidragande faktorer till ett magiskt uppvaknande, speciellt inom shamanismen.

Jag ser personligen inget fel på att du vill finna din väg med så lite mänsklig inblandning som möjligt. Jag håller med om att man inte kan läsa sig till shamanism men jag anser att det kan vara en stor hjälp på vägen. Om du nu är mer mottaglig för det andliga än normen så tror jag att din magkänsla kan guida dig på rätt väg.
Med dina psykiska problem tror jag tillochmed att det kan vara stärkande för dig att utföra detta ensam. Det är en svår uppgift men har du hittat denna vägen trots dina handikapp tror jag nog att du kan ta dom första stegen själv. Lita på din magkänsla.