Var på min första ledda regression i onsdags. Spänd av förväntan trodde jag att vi skulle jobba med skärbrännare på mitt problem jag sökte för, men terapeuten läste innantill i ett papper jag själv hade kunnat skrivit ut från nätet och bett min revisors-morsa läsa upp.......

Nåväl. Såg massa fragmentariska bilder, de ena avlöste de andra och de var så korta att jag inte brydde mig om att berätta.

Halva tiden ägnades åt olika minnen från barndomen, bl.a. ett minne där jag bestämde mig för att bli en outsider, en independent thinker. Jag upplevde att det är en ensam väg, men att så mycket styrka kan komma från den. En tuff väg att välja när man är bara 7 år. Men att vara independent gör också att man aldrig sätter ner foten tillräckligt för att låsa sig eller tillhöra någon särskilld grupp, och den neutraliteten kan ge en enormt stor kontaktyta om man väljer så. Så länge man är stark i sitt eget ljus behöver man inte låna styrka från en grupp-tillhörighet.

Terapeuten bad mig minnas en viktig händelse. Jag såg genast avslutningsmiddagen från högskolan. Där satt vi alla inför ett vägskäl. Jag hade noll aning om vad jag skulle göra och det var ju då jag stack till sthlm fast utan någon egentlig plan.

Plötsligt såg jag att på mina fötter hade jag lädersandaler med korsade remmar upp på vristen. Och på kroppen hade jag en röd-guld blänkande rustning, röd mantel och hjälm med en i profil röd tuppkam. Manteln var i ett fint, utsökt textilmaterial. Och rustningen var så skinande att den blänkte och skickade ut solkatter. Först hade jag ett spjut och sen ett svärd och en lite mindre, smidig sköld. Jag var rommersk soldat alltså och hade förskjutit min familj (outsider igen) för att satsa allt på en karriär i militären. De var min nya familj och jag kände en djup samhörighet och kärlek till dem. Det fanns ingen känslomässig hirarki, den var endast fysisk för ordningens skull, utan vi var jämlikar som uppskattade varandra. Jag var inte över 25 då. Och senare dog jag i krig lite äldre, pga ett spjut eller svärd i magen, på britsen kände jag vid naveln hur energin tätnade. Jag fullständigt accepterade att jag dog, det var inget konstigt med det.

Hon lyssnade noga och inflikade om jag kunde dra några paraleller mellan de båda minnena och jovisst. Att det är svårt idag att sätta ner foten och bestämma livsväg kan ju förklaras med i att livet som rommare hade jag lagt alla ägg i karriärkorgen och det slutade tvärt när jag nått toppen. Som att springa in i dödens vägg ungefär.

Sen stod jag framför en dörr och när jag öppnade den skulle jag komma till ett minne, plats eller person som hade något budskap till mig.

Jag klev genom dörren och på andra sidan stod en enorm ljusgestalt. Det strålade små missilliknande ljuslinjer från huvudet. Stod där ett tag och betraktade den stora varelsen när jag upptäckte svärdet framför. Den höll i ett svärd stor som en surfingbräda.. Då förstod jag att det var Mikael. Hade pratat med honom under dagen och å det bestämdaste bett honom om ett genombrott.

Jag skulle fråga honom om han hade några budskap. Och han sa "dina vingar bär". Sen fick jag ställa en fråga till honom och jag ville veta konkret vilken livsväg jag ska välja, yrkes karriär. Då visade han mig bilder av gröna löv, gräs, träd och växter, bara massa grönt. Från växtligheten kom som en grön våg och han sa att ur den vågen, energin där som går från naturen som en gåva ut till den som vill ha - där är ditt arbetsfält. Jag tänkte direkt "ska jag bli hortonom nu?!" eller florist.. men kände direkt i hjärtat att så var det inte menat.

Så nu är allt i min värld grönt. Det gröna har borrat sig in i min tillvaro även som konstnär. Köpte en bok igår av en walesisk författare, "det hollistiska essens apoteket" (Colin Kingshott) där han tar upp hur att göra essenser från blommor, stenar, svampar, träd, elementen och helig geometri. Efter att ha läst hans beskrivning om det keltiska arvet som delas in i tre grupper; druiderna (håller i religiösa o mystiska riter), barderna (musiker) och "ovatarerna" (de som sysslar med det naturvetenskapliga och medicinen) vet jag att jag iaf inte är en druid ;)


Den lilla örnungen har nu hittat en kvist som sin att betrakta tillvaron ifrån.
/Green Eagle

Nu förstår jag inte riktigt så då är det väl bättre och fråga.
Jag som jobbar inom mentalvården tänker på regression som en psykologisk försvarsmekanism där människan tar till ett barnbeteende (infantilt beteende) för och slippa ta en vuxens konsekvenser eller ansvar. Ett slags tillbaka-regredierande inom detta liv.
Men du berättar nu om att meningen med denna terapi (det betyder behandling) var att minnas tidigare liv. Har jag missuppfattat syftet ? Eller jag frågar rakt på sak. Vad var syftet med denna behandling ? Då menar jag för dig och för terapeften (behandlaren).
Jordman

Haha :)

Ja, regression är ett ord som betyder "tillbakagång" och är en metod inom reinkarnationsläran att besöka tidigare liv för att låsa upp de energimönster som finns kvar där genom att uppleva dem igen. På så sätt kan man effektivt bota fobier, ändra sina mentala och emotionella mönster och få ny livsgnista, ahaupplevelser och en djupare förståelse för hur mönstren i en sliv och relationer hänger ihop. Även kan man få bukt med fysiska blockeringar i kroppen. Man kan ha ryggont pga att man fått kanske ett skott just där i ryggen under ett liv som soldat. Eller man är rädd för knivar för man blev knivskuren, eller vatten för att man drunknat. En kvinna jag känner har dött i barnsäng i många liv, och när hon skulle föda i det här livet var hon nära att dö igen, men klarade sig kanske tack vare den utvecklade vården.

Man kan i en regression även gå till sin barndom, födelseögonblicket eller till tiden innan man valde att gå ner i kroppen, som jag även gjorde men inte berättade om här. Jag blev övertalad att gå ner igen för jag ville egentligen inte möta jordens alla utmaningar och fallgropar. Jag blev lovad att jag skulle få ett lätt liv men eftersom det stundtals har känts som ett hån i ansiktet (men det är väl till viss mån ett lyxproblem förhållandevis) så finns det en viss bitterhet inombords. Men.. jag vet att det lättar och det inom snar framtid, det känner jag.


Kram!
/Skrutt

Tack för svaret Skrotis. Påminner litet om sjuttiotalets primalterapier kanske.
Men vad var ditt och terapeftens syfte ? Och vem övertalade dig att komma tillbaks till vad ? Menar du att du är här mot din egentliga vilja ?
Jordman

Jo, jag glömde säga att min egna begränsade erfarenhet är nämligen tvärtom. En som har drunknat kan bli mästersimmare och livräddare En som har skjutits till döds i kallblod kan bli väldigt bra domare och förhindra dödsstaff och sånt. För mig kan andevärlden vara väldigt logiskt balanserande. Men det är ju olika hur man vill se det och om man vill se sin dödsorsak som ett ok eller straff till exempel. Kanske kan det vara en gåva att ta med sig som kunskap ?

Ja så kan det säkert bli också. Att man måste bränna karma, eller leva ut krama; om man tex har slaktat kor hela sitt liv kanske man blir jordens största kosamlare nästa liv. Det är en storry jag läst om engång. Det var ett familjekarma, där hela familjen hade haft ett slakteri och i nästa liv valde de att återfödas tillsammans och ta ut karman. Alla samlade på koprylar, kort och allt med kossor :)

Jag tex hade en outsinlig längtan ut på havet i ett liv i sydamerika i slutet av 1400-talet. Men min pappa var bonde så det kom inte på fåga. Jag rebellade ändå och blev trädgårdsmästare. Idag har jag ingen längtan ut på havet och det betyder säkert att jag uppfyllt den läntan någongång mellan 1493 och 1980 ;)

Terapins syfte var att gå tillbaka till där det fanns ett energimönster, låsning och åter minnas det som hände (vad det nu var) så att det inte längre påverkade mig. (Panikångest.)

Ja, jag blev fett övertalad :) Annars hade jag gott kunnat stanna där jag var och leva min eteriska tillvaro dagarna i ända. Men det får man ju inte, utan har man kommit in i det karmiska kretsloppet som människa här på jorden så måste man låta själen utvecklas av utmaningarna på jorden. Man utvecklas bara till en viss grad "uppe i himlen" alltså mellan liven. Men det är när man går ner igen i en kropp som det verkligen händer saker.

Meningen är att vi ska göra det som utvecklar oss ur en övergripande synvinkel. Ur en lite mindre synvinkel finns det andra mål för individen, tex att i det här livet kanske en person ska få uppleva hur det är att bara ha roligt och lata sig, den själen kanske aldrig har upplevt hur det är. Fick höra om mina anledningar till varför jag kom hit av Leah Allén som är medium; att låsa upp blockeringar, att ha roligt och att uttrycka mig. Jag trodde att jag kommit för att hjälpa andra som alla andra newagare ;) lixom att det var det primära.. haha.

De som övertalade mig? Det var väsen utan kroppar, de hade mer som komprimerat ljus, en var lite gulaktig och de var kanske 5 st. Jag vet inte exakt vilka de var men jag vet att de ville mitt bästa. De hade en överblick över vad min själ ville och behövde, det var som ett rådslag kan man säga.

Men från att de stod runt mig tills jag befann mig i min bebiskropp utanför mamma gick fort. Och när jag låg där som bebis, helt tys, skrek nästan inget alls, tänkte jag "jaha. nu börjas det igen." och när jag växte upp sen var skolan inte så givande. Räkna, läsa, skriva var helt ointressant. Det kändes som slöseri på tid, jag ville bara sätta igång med det jag verkligen kunde, fast jag vet inte vad det är riktigt.