Är en trumresa endast psykologiskt? Finns det andar eller är dom endast symboler för något inom mig? Eller är det egentligen samma sak och jag förvirrar mig själv genom att försöka skilja på min hjärna och min själ? w00t

--Full av frågor idag...

Nu låter du som Castaneda, efter att han förvandlat sig till en korp.
- Men Don Juan(hans lärare), blev jag verkligen en korp?
- Ja, du blev en korp.
- Men, om mina kompisar hade stått här och tittat, hade de sett mig som en korp?
- Om de kunde "se", skulle de se dig som en korp.
- Men.. var jag verkligen en korp, eller drömde jag? Skulle de verkligen se hur jag förvandlades till en korp.
- Hmm. Om jag säger såhär, sa Don Juan, om de hade tillräcklig energi, hade gjort sig av med sin personliga historia, kastat bort sin inventarielista och levde som krigare. Då hade de sett att du förvanldades till en korp.
(jag skriver ur minnet, det är möjligt att det står helt annorluda i boken)

Och sådär fortsätter det.
Det är vanligt att ifrågasätta sina upplevelser till en början. Är jag galen?
Med tiden kommer det att ge med sig, och du kommer att lita på dina egna erfarenheter.

Inom mystikforskning brukar man dock skilja på positiva och negativa upplevelser. Är den positiv och bygger din självkänsla så kommer det inte från någon mental obalans eller sjukdom, dvs du håller inte på att bli galen ;)
Sedan kan man disskutera vad som egentligen sker i huvudet, i känslolivet eller rent filosofiskt vad medvetandet är för något.

/m

Fråga dig hellre så här: om det ger RESULTAT, varför bry sig om vad det är eller kommer ifrån?! Shamanism är det naturligaste som finns, varken är det över- eller undermaturligt. Allt vi ser med stängda ögon är andevärlden, säger man i vissa kulturer.

Det funkar. Det är allt jag behöver veta, sen VARFÖR eller vad det ÄR skiter jag i.

Mvh,
Thomas

miradas: Hihi, jag förstar vad du menar. Och det är inte riktigt det jag menar med min fråga...

Men...om man säger så här. Många här är skeptiskt mot New Age. Men många som sysslar med övernaturligt och medialt är intresserade av shamanism.

Jag undrar om vad ni tycker, är shamanism rent psykologiskt eller tror ni på övernaturliga inslag?

Jag själv är helflummig, som jag ser det. Jag tror på tomtar, andar, visioner, att kunna spå in framtiden med kort eller runor. Jag tror på övernaturliga fenomen.

Men är dessa fenomen en del av shamanism? Vad tycker ni?

NU kanske jag har förklarat vad jag menar med min fråga. ;)

Asså jag skiljer på andligt och andevärlden och på övernaturligt och horrorfilm. Andevärlden är lika naturlig som skog och hundskit. Övernaturligt kan vara fakta, men kan oxå inte vara det. Men det är min känsla som ger mig den kunskapen. Om andarna bara var i mitt huvud hur kan då en rysk shaman i Sibirien eller en indiansk helare i Arizona USA träffa samma andar som jag och vara på samma platser som jag och behöva fånga samma eldklot som far i luften som jag också fångar eller hur kan vi alla då veta vart vi ska lämna eller hämta saker i andevärlden eller ickeordinär värklighet fast vi inte vet om varandra ? Teknikerna skiljer sig ju en del men fenomenen är väldigt lika även om det finns små tolkningsskillnader. Däremot är det väldigt personligt hur man ser rena energier. För dig kanske en viss sjukdomsenergi ser ut som en svart hårig spindel från början. Jag kanske mera tolkar det som en oljefläck. Sen ser vi samma fenomen när vi håller på med den energin ett tag i samma patient.
Jordman

Varför är det mer troligt att andevärlden är separat från dig, än att den finns inuti dig? Att det skulle finnas i ditt "huvud" ärväl inget som gör det mindre verklight eller sant? Dina upplevelser och erfarenheter är lika sann vad de än beror på, eller hur?
Jag tycker historien om Castanedas tvivel är ganska talande.

Annars tycker jag Thomas citat är vackert:

/m

Jo, absolut. Så är det ju för mig. Precis det du säger, så har jag också tänkt. :) Att min upplevelse och känsla är det viktigaste. :) Och egentligen spelar det ingen roll för MIG varför det är som det är, för det ÄR. :)

Men ofta så vill jag ha nån bekräftelse på att jag har rätt i att lita på mig själv. Och av nån anledning, ju viktigare en person är för mig, ju mer jag vill att folk ska tycka om mig, desto mer känns det som att jag inte vågar lita på mig själv utan jag vill att jag ska ha "rätt" tankar.

Jag jobbar på det... ;)

Och ja, allt jag ser utan ögonens hjälp är det som jag skulle kalla för visioner eller andevärlden.

Jag har till och med funderat över om all fantasi egentligen är just det som jag kallar för andevärlden. Många brukar fråga om hur man skiljer på fantasi och verklighet, och jag är inte helt säker. För ända sen jag var liten så har jag levt mer i fantasin än i verkligheten. Än i dag vill jag fly dit...

Men jag brukar känna när jag skapar en känsla själv och när jag får känslan utifrån, så att säga. :) Låter det konstigt? Det kanske det är men det är så det känns. :)

Usch, nu måste jag stå för vad jag skriver. Det här går ju inte. Sitta o ha ångest för att jag säger fel saker och att ni inte gillar mig... ;)

nix, Lindskog, det låter inte alls konstigt.

Om vi rör oss utanför schamanismen,så kan det vara kul att uppmärksamma den medeltida mystikern(sufin) Ibn Arabia som brukade skissa upp verkligheten som fyra lager.

Den lägsta nivån var verkligheten, eller som han kallar "skapelsen" eftersom han var religiös ;)

Nästa nivå, som alltså var ett högre tillstånd än vår vardagliga "verklighet", var fantasin!(eller föreställningsförmågan) Han påstår alltså att du genom fantasin har större möjlighet till riktig kunskap om Gud och kosmos.
Albert Einstein sa "fantasi är bättre än kunskap", men Ibn Arabia sa "fantasi är bättre kunskap".

Ibn Arabia ser nästa nivå som den "profetiska verklighet" där personer får kunskap från Gud, och slutligen den högsta verkligheten som egentligen är den enda sanna verkligheten: Gudsverkligheten, där mystikern smälter samman med sitt ursprung.

Skapelsen är en slöja!

jag är på din linje Lindskog, jag tror att man inte så lätt kan skilja dem åt, fantasin, verkligheten och andevärlden. Och jag tror det är nyttigt att släppa den negativa klang som ordet har. Jag kan se klara paralleller mellan fantasins inre logik som den kreativa inte kan styra, och den mystika upplevelsen. Och det är inte konstigt att det är just kreativa människor som får uppleva det "övernaturliga".

/m