Jag drömde, att jag vaknade i skogen. Allt var bläcksvart. Först såg jag ingenting, men sedan började ögonen att vänja sig något, så jag kunde se litet konturer och skuggor runt mig. Det var märkligt kallt och kändes dystert, allting. Ju mer jag kunde tyda omgivningen, trots mörkret, ju mer såg jag, att skogen var död. Inga blad, inga barr, ingen mossa, ingen lav, ingen undervegetation, utan bara död skog, torkad, sprucken lera och sten och damm. Jag stapplade framåt bäst jag kunde, tog mig genom döda, nedfallna grenar, snubblade över jordytans sårsprickor, och fick hasa mig över de större stenarna. Det var väldigt svårt, att orientera sig i svärtan.
Så hörde jag något knaka och kände lukten av damm litet längre fram. Ljudet kom närmre och närmre. Jag blev litet glad, hoppades på, att detta ändock var ett tecken på liv i denna döda omvärld, men var också litet rädd. Vad kunde möta mig här ? Först, när ljudet var väldigt nära mig, så såg jag, att det var en liten vessla. Hon var helt utsvulten. Mager som en sticka och pälslös, kal och fläckig på flera ställen på sin kropp. Hon såg på mig. Hennes ögon var matta. Blicken var stirrig, men helt avstängd, och hennes uttryck fick mig att hoppas, att hon skulle få slippa sitt lidande snart och, att hon skulle få dö.
"Vad har hänt här ?" frågade jag vesslan. Hon stirrade. Hon släpade sig närme mig och viskade: "Diktatorn!". Rädslan, ja, faktiskt ren skräck, präglade hennes mimik, och hon såg sig orolig omkring, tydligt rädd för, att någon skulle ha hört henne, någon annan än jag. "Vilken Diktator ? Jag har just vaknat här, jag vet inte vad du pratar om." svarade jag, och böjde mig över henne, gav henne litet borg ifrån, att bli sedd. "Diktatorn har tagit vår jord. Många lagar och givna regler har Diktatorn löst upp, Diktatorn tycker inte om jorden, och vill låtsas, att jorden är en annan, en annorlunda planet, i ett annat, ett annorlunda solsystem. Diktatorn tycker inte om människan, trots att Diktatorn själv är människa, men Diktatorn vill låtsas, att Diktatorn är någon annanstans, någon annorlunda stans ifrån, att Diktatorn inte är människa, och inte behöver jorden och jordens lagar och regler." Vesslan sjönk ihop. Hon flämtade, krampade, och så tog hon sitt sista andetag. Hon dog.
Jag lade hennes kropp i en av sprickorna i leran, täckte henne med lerans damm, och dolde hennes plats med en mindre sten. Ville, att hon skulle få vila i den jord hon var kommen av. Åter ensam stapplade jag vidare, men nu med en ännu mycket obehagligare och otäck känsla. Allting var dött, ingenting hade annan färg än grått och smuts, och jag kände, hur tomheten, uppgivenheten och sorgen växte sig allt starkare i mig. Efter en stunds trevanden, så vilade jag mig emot en större sten. Kall, helt bar och naken, inte ett spår av mossa, lav eller växt på ytan, och helt utan egen skugga, låg stenen där. Jag for upp när jag hörde, att stenen harklade sig, precis som för att säga något.
"Värst, vad du fortfarande är vid liv!" sa stenen till mig. "Hur har du kunnat klara dig så länge ?" fortsatte han. Känslan av, att han vara så förvånad över, att se liv, var obeskrivligt gruvsam, och tryckte på mitt bröst. "Jag vaknade här och träffade vesslan. Hon berättade om Diktatorn, men jag tror inte, att jag riktigt förstod." svarade jag stammandes. "Ja" suckade han, "en annan har tur och är sån härn. Då kan Diktatorns konstiga kaos inte skada en så mycket, men jag saknar mig lav, och jag längtar efter min mjuka mossa."
Jag ville bara få försvinna. Förtvivlan kom och tog fatt i mig, skakade hela min kropp. Som för att få fäste i tillvaron, tog jag tag i stenen och böjde uppgivet ned huvudet. "Döden kommer till allt liv här", sa han. "Diktatorn tycker inte om tid, därför har morgon, middag, kväll, gryning och skymning, dag och natt försvunnit. De tog med sig ljuset. Utan ljuset, så blev allt oljust, allt blev till en enda skugga. De tog med sig årstiderna. Utan vår, sommar, höst, vinter, så blev allt ovarmt och oljummet, och bara kylan är kvar. Allt vill dö."
Jag funderade. Kunde inte begripa, hur någon kunde vara så egoistisk, dumm och så grym, att man berövar jorden och jordelivet ett så viktigt koncept som tiden, flödens rytm.
Så knakade det till igen. Till min stora förvåning, så kom vesslan tillbaks. "Men, lille vän, jag trodde att du dog. " sa jag. "Jag kan inte dö. Jag kan inte leva. Jag kan bara vara odöd. Jag kan inte åldras, eftersom jag inte kan ha ha varit ung." stönade vesslan fram. Det var uppenbart, att hennes tärda kropp vållade henne stora plågor. Nu började jag att känna, att min förtvivlan långsamt övergick till ilska. Att jag började, att vilja skrika och väsnas och kräva rättvisa. Men så frös mitt blod till is av pur fasa. Ett vinande, larmande, skriande, ekande, stort och väldigt gapskrikande ljud skrälade genom hela skogen, genom alla döda ting och genom mig. Det var fullständigt lamslående och öronbedövande. Så, som bara felet kan skrika, när det vill överrösta rättets trygga, starka ljud. Jag kröp ihop invid stenen, höll för öronen bäst jag kunde, och äntligen slutade osansljudet.
"Vad i all sin dagar var det ?" frågade jag tyst. "Det var Diktatorn" svarade stenen. "Diktatorn, som inte vill vara människa, inte vill vara jordvarelse, drömmer sig ha vänner i andra, i annorlunda solsystem. Då måste Diktatorn skrika så högt Diktatorn bara kan, för att höras ända dit" tillade vesslan. Nu började jag, att kunna andas litet lugnare igen, och ekot efter detta dånljudets utkast, började så sakta att lägga sig. "Men, vad var det för språk, Diktatorn försökte skrika ?" frågade jag. Stenen harklade sig igen. "Det finns inga språk längre. Diktatorn har förbjudit definitioner och gemensamma betydelser, och då försvann språken. De tog med sig orden. Diktatorn vill få bestämma från gång till gång, vad, vad är, och det ändras snabbt och lynnigt." mummlade stenen. Det här var ju inte klokt! Det här var ju bara rent ovett ! Det här var ju bara gapande osans! Jag började att bli arg igen.
"Men, litet fönuft får det väl ändock finnas!" röt jag ut. "Diktatorn har förbjudit intellektualitet." viskade vesslan, "Utan intellektualitet så använder Diktatorn inte intellektet längre och säger, att man skall lägga det bakom sig. Ingen vet vem man är, och då vet ingen, vad man ska göra." Vesslan lade sig ner och såg utt att dö igen. Men denna gång visste jag, att den friheten var henne berövad. Att hon snart skulle få komma till sig i sin smärta igen.
Nu började jag förstå, varför denna Diktator hade kunnat klättra högst upp i rangordningen och stjäla makten. Diktatorn använde de kosmiska lagarna, de givna reglerna, och de redlighetssystem människor och jorden hade, för att få makten alldeles, och förbjöd sedan andra, att göra så, för att få behålla makten alldeles själv.
Om man skriker, att ingen är ödmjuk, då behöver man själv inte längre dölja, att man själv inte är ödmjuk. Om man skriker, att det inte finns hierarkier och ingen får komma någonstans i sin växt och utveckling, då kan man hemligt smyga upp i trappan, utan att någon är på väg och ser en, och fuska sig till sin plats, utan växt. Om någon skulle se en, och fråga hur det kommer sig, då skriker man ännu högre, och ändrar reglerna igen, litet som det passar en bäst, för man behöver inte ta ansvar själv, när man berövara alla andra möjligheten till ansvar.
"Vi får gå till syd, och hämta ljus och värme. Vi får gå till väst, och hämta sund och flöde. Vi får gå till öst, och hämta sans och vett. Vi får gå till nord, och hämta kraft och styrka!" sa jag bestämt. Jag var redo, att göra något åt saken.
Vesslan kom jämmrandes upp ur sin dvala igen. "Diktatorn har i princip förbjudit alla riktningar. Det finns bara longitud, plattityd och attityd." väste vesslan, mellan de av ontet sammanbitan tänderna. "Eftersom `[I]dit`är `här`, och `där`är `borta`, och eftersom ´upp´är ´ner´och cirkeln inte når sitt slut, så vet i inte vart vi är, och så vet vi inte vart vi kom ifrån, och så vet vi inte vem vi är, och så vet vi inte vad vi skall göra". [/I]stenen lät hopplös och resignerad.
Efter en stunds samlande så sa jag: "Men, då är väl inte Diktatorn, Diktatorn ?" Hur kunde vissa regeler gälla för Diktatorn, men inte för andra ? "Meningen är, att alla själva får benämna sig, till vad de vill vara och också till vad vill göra" svarade vesslan.
Jag satte mig ner, så bekvämt jag bara kunde. Jag blundade. "Jag är solen, nu lyser jag!" sa jag bestämt. Men ingenting hände, skuggan låg fortsatt överallt. Jag blev inte sol, fast jag sa det. "Jag är vinden, nu blåser jag!" sa jag högt. Men ingenting hände, inte ett dammkorn flög iväg. Jag blev inte vind, fast jag ville vara det. "Jag är vattnet, nu regnar jag!" gastade jag argt. Men ingenting hände. Inte en droppe kom för att skölja bort smutsen. Jag blev inte vatten, fast jag kallade mig det. Egentligen visste jag det. Egentligen visste jag, att man inte är något, för att man kallar sig det, utan att man är något, för att man är det, för att man har fått bli det och då är det.
"Skillnaden mellan, att veta och, att förstå, är känslan" sa stenen, så vist. "Du kan inte bli sol, för att du [I]nämner dig sol. Du kan bara bli och vara, vad du kallas av känslan[/I]", tillade han klokt.
Jag satt kvar en stund och tänkte. Fortfarande blundandes kunde jag i minnet se solskenet lysa upp min dag. Jag kunde höra brisen och känna doften av havssalt. Jag kunde se svalorna stiga högre och dyka lägre och varna för kommande regn. Jag kunde minnas upp och ner, höger och vänster, runt och runt, och jag kunde höra älgklövens tysta musik i nattgammal snöskare. Äntligen kunde jag le. Jag lät minna minnesbilder skölja över mig. Hur jag var ung. Hur jag fick lära mig, växa från roten, från min mylla, och lärandets kraft och mognad. Hur jag gladdes åt min valps framsteg och åt lingonens röda löfte. Lyckan kom. Samhörigheten kom med den. Jag skrattade: "Jag är jordvarelse. Jordens barn. Jag sitter i min mors famn, och hennes kraft älskar mig." jag nästan sjöng ut det.
Jag slog upp mina ögon, just tillräckligt snabbt, för att hinna se fjärilen, när den landade oblygt mitt på min näsa. Det kändes litet konstig plötsligt, och jag skruvade på mig. Så såg jag, att jag satt mitt i en regnpöl. Jag reste mig. Stenen fick ge mig stöd. Men.... nu såg jag. Ja, jag såg. Det var dagsljus, det fanns en horisont, himmelen fylldes av myller, moln och av getingsvärmen. Färgerna var så bländande, att jag nästan ville blunda litet igen. Dofter av jord, av nektar, av bär och av gräs slog emot mig. Jag andades in så djupt jag bara kunde. Så kände jag, att det kittlade vid fötterna. Där stod den irriterade, lysande friska, litet feta vesslan och försökte, att flytta på min sko. Jag hade råkat, att ställa mig framför hennes håla under stenen. Fortfarande med stöd av stenen, så tog jag ett litet kliv åt sidan.
Fortfarande höll jag handen på stenen. Jag ville inte släppa den. Ville inte tappa känslan den saftiga, lena mossan gav mig mellan fingrarna.