Flyttade till Skåne för att studera för några år sedan, kännde ingen ro i kroppen där ute på det öppna fältet med skolarbetets prestationskrav och stadens hetsiga tempo. Jag började att ta små bilturer för att försöka hitta en liten skog eller något ställe där man kunnde samla sina krafter.

Till slut så hittade jag ett skogsparti där jag kunde ströva omkring helt för mig själv utan att möta en människa.
Den tredje gången jag besökte skogspartiet som mestadels bestod av bok med någon enstaka gammal ek så hittade jag en märklig stenformation.

Stora flyttblock säkert fyra fem meter i diameter från början låg uppradade efter varandra, alla var de kluvna på mitten som av en stor yxa. I mitten mellan dessa kantande flyttblock löpte en gammal stig. Jag tyckte mig höra mystiska budskap från en svunnen era då blocken betytt något för några människor men fick aldrig någon riktig klarhet i till vad och varför människorna varit där.

Djurlivet var rikt och skogspartiet begränsades norrut av ett stort öppet fält. En höstkväll då jag passerat genom skogspartiet så fick jag till min förvåning se att hela fältet var en enda grå massa. det var gäss som var på genomflytt. Under samma tur så fick jag se nio rådjur och en hare.

Stortrivdes i denna omgivning mindre än femton kilometer från min lägenhet och varje gång jag besökte skogen så kännde jag hur batterierna mina laddades upp på nytt, jag studerade också stenformationerna som ej var människogjorda men kanske formade av en jätte tänkte jag. Eller var det Tor som drämt en rejäl yxa genom dessa flyttblock. Jag tänkte mig vad människor förr måste ha tänkt och jag kännde deras vördnad inför stenformationen.

Mitt skogsparti blev min oas och källa till kraftsamling under de tre år jag vistades i Skåne.

Balder

Oj oj! Du måste berätta var jag kan finna dessa klyvstenar, nu när man bor i Skåne.

Stenarna har på senaste tiden sedan fjällen gjort sig mer och mer påmind.

Mvh,
Thomas
stenad

okej de där tycker jag lätt ganska läkert .....är just sådana platser som borde bevaras....e ju tur att vi människor har förstört allt sådant där ännu.....
att hitta en sådan plats är guld värt...känner ju själv till en del sådana platser.... :respect:

Platsen vid dina kluvna block lät som om den var laddad med både frid och magi. Ett par sådana platser behöver man verkligen ha var man än befinner sig.

Just nu är jag "exilgotlänning" och har hamnat i Stockholmskrokarna igen. Stället jag bor på ligger lustigt nog granne med Hansta, en plats som Bodvar Bjarke mfl varit med och räddat. Kanske kan vi få höra historien om den kraftplatsen också någon gång, av någon som var med (om den inte redan har berättats här).

Nu är det ändå en bit att gå till Hansta för mig - och mitt i tentastress och tidsbrist så behövde jag ett andningshål jättenära. På en kvällspromendad fann jag en liten kulle på Järvafältet, med stora stenar, enar och ett par gamla kloka tallar. Eller ska jag säga att kullen fann mig? Kanske lika sant. På vårdagjämningen gjorde jag en liten, enkel ceremoni där. Sedan stod jag alldelens stilla och bara lyssnade. Då kom en stor hare skuttande. Den stannade ca två meter framför mig, tittade sig ikring och lyssnade uppmärksamt som harar brukar göra. Jag stod stilla och tänkte på haren som en vårens gudinna och budbärare. Hon märkte nog att något inte var som det brukade på kullen, för hon var lite tveksam i sina hopp - och sökande - men hon märkte inte av mig som människa och det var lite kul. Det kändes som en gåva att ha fått fyrfota besök till min ceremoni med våren, marken och träden. Jag ville inte skrämma så fint besök, så jag stod stilla som själva träden tills hon skuttat vidare. Allt var väldigt stillsamt, inget högljutt galdrande, men jag gick därifrån så glad och fulladdad med energi. Offergåvorna togs också välvilligt emot märkte jag dagen därpå, så nu har jag funnit mig ett andningshål några stenkast bort. Jag gillar att ha platser att hälsa på, både långt bort och nära, nära.

Kråx
Korpmor