På senaste tid har jag sysslat en del med möten. D.v.s. jag har försökt att jobba med att vara medveten i min verklighet, vem möter jag - vad ser jag- vad känner jag, och att vara uppmärksam vid möten i icke-ordinär verklighet. Detta har varit en uppgift i mitt arbete att lära mig om skydd.

Jag tänkte att vi skulle kunna ha en tråd där man kan berätta om möten man har haft, vare sig det handlar om möten i verkligheten eller i icke-ordinär verklighet, som gjort ett intryck på en, eller som kanske t.o.m. skapat förändring.

Ett sånt möte (tror jag) hade jag för ett litet tag sedan. På landet har jag en örtplantering som jag är väldigt mån om. P.g.a. den milda vintern och de abnorma värmeböljor som våren burit med sig så har jag haft problem med skadedjur i denna plantering. När jag stog ute och gjorde iordning brännesleavkok för att spruta på mina älskade örter kom en liten talgoxe. Jag hade torkat hälften av brännessloskotten på fetvadd och han roffade gladeligen åt sig vadden till sitt bo.
Han såg så beskäftig och rolig ut att jag skrattade åt honom.

Talgoxen verkade bli sporrad av att jag såg honom och plockade än mer extatiskt och hoppade och "flippade" runt. Ju mer jag skrattade, desto mer verkade han vilja visa upp sina goda plock-kunskaper. Slutligen landade han på kokkittelns kant och såg på mig. Jag försökte att vifta bort honom, orolig för att han skulle ramla i den snart kokande massan, men han motstog modigt min vink.

Nu får ni tycka att jag är tokig, men jag sa rakt ut till honom att jag kokade brännesslorna för att bli av med ohyran i örtplanteringen. Han lade huvudet på sned och såg ut att fundera ett tag. Sen flög han sin väg och visade sig inte mer denna eftermiddag. När avkoket hade svalnat silade jag massan, fyllde det i en sprayflaska och började med det mödosamma arbetet att bespruta varje blad och stjälk i örtalandet. Kvällen och slutet kom till sist och jag fick städa undan och gå att lägga mig.

Följande dag hade jag tänkt att fortsätta besprutningen på mina rosor och kaprifoler som var minst lika anfallna av löss och annat. Men då möttes jag av en oväntad syn. Örtplanteringen, rosorna och kaprifolerna var fullständigt översvärmade av nyckelpigor och syrsor. De åt och åt och åt. Den lilla talgoxen (jag är faktiskt säker på att det var samma hane, även om det är svårt att se skillnad på talgoxe och talgoxe) satt i en av björkarna och "apade" sig.
Jag skrattade och tackade. Så småningom var det dags att åka tillbaks till stan för veckobestyren.

Nästa helg åkte vi ut igen. Örterna, rosorna och kaprifolerna var helt rensade av trasiga blad och ohyra och hade satt nya, fina skott. Örterna hade t.o.m. tagit sig så mycket att jag kunde börja att odla litet, bl.a. salvia och timjan, och det är väldigt tidigt för i år och för denna växtzon.

Tack för en underbar historia!!

Jag kom in i mitt konto idag och snubblade över din tråd. :D
Men denna historia var precis det jag behövde för att ta tag i vår lilla svartöga som har blivit så less på alla löss. w00t

Kanske jag återkommer om något möte - hinner inte nu - ska se vad jag kan berätta - men så trevligt kommer det nog inte att bli... B)

Trots ohyran... Vilken härlig upplevelse!
:D

Jag satt och läste i en park i skuggan under en ekträd och så ramla det ner en ekollon på mej. Först tänkte jag inte mer nåt på det. Men sen kom det fler ekollon. Då tittade jag upp och det var en ekorre som kastade ekollon på mej. Jag försökte hyschja bort den men han bara fortsatte och det blev så obehaglig så jag tog min filt och skulle gå där ifrån. Men presis när jag hadde plocka upp filten och tatt min väska så körde en pojke med en moppe rakt in i trädet. Om jag skulle ha lega kvar där så skulle han ha kört på mej för han kunde inte bromsa. Han körde inte så fort så att han skadade sig jätte mycket mer än han gjorde illa sig i ryggen och huvet. Först när jag kom hem fick jag jätte starkt känslan av att ekorren varnade mig. My own personal bodyguard ? :D

Hihi.... :"personal bodyguard" :lol:
Ingen Kevin Costner eller Claud Jean Van Damm precis, men egentligen bättre(Fast... hade någon av dem suttit i trädet så hade du antagligen reagerat annorlunda..... w00t .)

Tack för en jättefin berättelse, Jänta! Jo, visst kan erkorren absolut ha varnat dig, så nog kan du ha känt rätt. Synd bara att den stackars pojken inte åtnjöt samma skydd..... hoppas att han lärt sig att köra bättre.

PS: har du sett ekorren igen ?

Måste bara absolut berätta!
Fick oväntat besök av några vänner under eftermiddagen och vi kom att prata om trådens ämne, om märkliga möten och träffar.
En av vännerna berättade en egen historia för oss, och jag har fått hans tillåtelse att återge den här:

(Till saken hör att denne vän heter Fabian, men vi i vänskapskretsen kallar honom för "Fobian", eftersom det knappast finns något som denna man inte är rädd för. Från knappnålar och uppåt, brukar jag säga.
I synnerhet hans fågelskräck har roat mig personligen många gånger.)

Nå väl:
"Fobian" pratade om att han är adopterad. I ung men vuxen ålder bestämde han sig för att ta reda på sitt biologiska ursprung, sina biologiska föräldrar.
Han kommer ursprungligen ifrån ett afrikanskt land, och det verkade först svårt att få fram tillförlitlig byråkrati, men efter mycket om och men så spårade han i alla fall upp sin mor.
Hon hade under de nu trettiotal förflutna år flyttat till Schweiz, av alla ställen.
Där var det litet bättre ordning i pappren, han fick tag på sin mor och de brevväxlade ett tag. Hon kunde tyvärr inte hjälpa honom vidare i sökandet efter hans far. (Tragiskt nog framkom det att hon blivit våldtagen under ett krig och därför inte känt fadern eller kunnat behålla "Fobian" som barn hos sig.)
De tu kom i alla fall överens om att träffas.

Sagt och gjort så flög vår "Fobian" till den lilla staden Luzern i den tyskspråkiga delen av Schweiz. Detta i sig var en enorm bedrift för honom, då han naturligtvis också är totalt flygrädd.

Han hade stämt möte med sin mor på stadens välkända (historiska) torg.
Nervös och darrig kom han dit redan en halvtimme innan mötet.
Med blombuketten han köpt till mor i högsta hugg skulle han få ta sig en närmare titt på sina ursprungsrötter. Spännande!
Till hans stora skräck så var torget översållat med stads-duvor, sådana duvor som är halvtama och som är väldigt vana vid att människor (turister) matar dem.
Med andan i halsen bestämde han sig för att försöka strunta i paniken och stanna.
"Fobian" valde ut en liten bänk som låg längst bort från "duvmötet" och tänkte sätta sig där för att vänta ut tiden, och för att se om han kunde se sin biologiska mor komma, innan hon såg honom.
(Inte allt för många svarta människor i lilla Luzern...)

Men skräckscenariot skulle just börja! Så fort duvorna såg att en människa tänkte "plantera" sig någonstans på "deras restaurantplats" så kom de i stora flockar och skjok.
"Fobian" sprang, runt kvarteret, sprang, och sprang, och när han kom tillbaks till torget var bänken ledig igen. Nu började klockan ticka på. Endast en kvart kvar tills hans mor skulle komma.
Stoiskt, och tvärtemot allt vad hans panikslagna lillhjärna signalerade till honom, försokte "Fobian" igen. Men duvornas födosinne och syn var bättre än så. Ha!
De tänkte då inte låta en endaste sketen turist komma undan, inte. På´n igen!
Stackars "Fobian" försökte att gasta, vifta med armar och ben, hoppa och gorma, och samtidigt skydda den fina blombuketten, men duvorna måste ha trott att han framförde någon slags "mat"- eller "fågeldans" eller liknande, för de blev bara fler och fler tills hela himmelen svartnade, enligt "Fobian".

Bredvid torget ligger ett medeltidshus som numera är värdshus. Byggnaden har en sidoport, som av "Fobian" beskrevs vara så låg att man egentligen skulle behöva huka sig för att använda denna dörr. Enligt honom såg det ut som dörren till en matkällare eller nåt sånt.
Då hans "fobiska nöd" blev allt större, och han på allvar trodde att han antingen skulle dö på fläcken, eller behöva springa iväg igen och kanske missa sin mors ankomst, så öppnades denna gamla sidoport och ut kom en gammal, svartklädd, krokig, vithårig liten gumma med svart huckle och käpp.
Hon hutade åt duvorna och dessa stack som på befallning. Försvann!

"Fobian" lade speciellt märke till gummans käpp. Den var inte finsnidad eller maskinellt framställt, utan en rak gren med en klump/ en utväxt på toppen som helt naturligt såg ut som ett rovfågelshuvud. Gummans ögon var vitbleka av starr, men hennes blick var skarp och "Fobian" kände det som att hon kunde se rakt igenom honom, berättade han.

"Fobian" ville tacka henne så hjärtligt men han talar ingen tyska, så han gestikulerade och sa:
"thank you, thank you, thank you!"
(Det tyckte jag var så roligt, för "Danke" kan ju de flesta säga! Men han är nog för "fobisk" för att tänka så när han är panikslagen.)
Gumman granskade honom uppifrån och ner, lyfte på käppen och dirigerade honom mimande att snurra runt för att hon skulle kunna se på honom från alla håll och kanter. Så lade hon slutligen sin knotiga hand på hans bröst och blottade sin tandlösa mun i ett högljutt och hjärtligt skratt som ekade över hela torget!

"Fobian", forfarande väldigt lättad och evinnerligt tacksam för att duvorna äntligen var borta, log litet perplex och lät det hela ske. Han visste som inte vad han skulle tycka. Så tar denna lilla gumma hans blombukett (som han köpt till sin mor) och går.... ja... altså.... hon bara tog blommorna och gick in i samma port igen! Fräckt!
"Fobian" var så väck i skallen av alla känslor, både biologisk mor, flygtur, duvor och så detta märkliga möte, så han bara stog där och glodde.

Äntligen kom så hans mor. Det blev en något spänd stämning dem emellan, båda var pirriga, föväntansfulla, osäkra och visste inte riktigt vad de skulle hitta på med varandra. För modern väckte mötet även en hel del smärtsamma minnen, för "Fobian" var detta det mest exotiska han någonsin upplevt i hela sitt liv, eftersom hans rädslor begränsar hans "resande" till den stadsdel han bor i här i Stockholm.
"Fobian" berättade i alla fall för henne om duvorna och gumman, men hans mor såg konstigt på honom och sa att den porten som "Fobian" så tydligt sett gumman komma ut ur, och också åter gå in i, hade murats igen redan på 1800talet.
De båda hade gått fram till porten, berättar "Fobian", och mycket riktigt var den gamla trädörren bara en fasad, en prydnad. Nu när "Fobian" stog precis framför dörren såg han tydligt att väggen bakom dörren förslutits med huggen mursten.
Han fick en väldigt obehaglig känsla och kände sig dum och barnslig inför sin mor.

Turligt nog tog slutligen modern kommandot ("Fobian" är inte styrandets eller beslutens man direkt....) och bestämde att de skulle gå hem till henne och äta middag tillsammans med hennes schweiziske make.
Väl där släppte spänningen något. Maken visade sig vara en härlig, varm, vänlig och belevad man som välkomnade "Fobian" med öppna armar och skrattade och berättade roliga historier. Samtalen blev långa och intensiva.
Dagen led mot kväll och vinglasen kom fram för fortsatt samkväm.
Uppylld av all ny information om sitt okända hemland, om sitt ursprung och morsarv, om främmande traditioner, berättelser om hyddor och jakter och krig så slappnade "Fobian" av mer och mer och kände sig nästan hemma. Vinet hjälpte nog också litet.
Mors make tog fram gamla fotoalbum och började visa bilder även ifrån sin egna, alpina hemtrak och sin släkt.

Men då hände plötsligt något väldigt märkligt och "Fobian" kände att blodet frös till is. Han trodde inte sina egna ögon, berättade han. På ett av fotografierna, en gammal bild som gulnat något, stog den gamla gumman från torget.
Han var (och är) helt säker på att det var hon.
Samma vita ögon med den intensiva blicken, samma krokiga händer, samma klädsel med hucklet, samma tandlösa, brett leende mun och fram för allt....
samma käpp!
"Fobians" tankar snurrade vilt. Vad göra ? Hur göra ? Skulle han riskera att göra bort sig igen och berätta, eller skulle han bara låta det hela bero men behöva undra och vara svarslös under resten av sitt liv ?

(Här berättade "Fobian" något som rörde mig till tårar, faktiskt. Han berättade att han tänkte starkt på min gamla hund, just det, på VildeHilde. Den hunden var känd för att ha god hand med fobiker, fram för allt med "Fobian", och jag använde honom mycket på folk som var rädda för hundar. Han var också känd för sitt mod som försvars- och skyddshund, och för att han aldrig någonsin bangade för något eller fegade ur. "Fobian" berättar att han "lånade" min hunds mod.)

"Fobian" tog mod till sig och frågade först och främst vem gumman på bilden föreställde. Maken skrattade till och såg varmt och kärleksfullt på bilden samtidigt som han strök ömt över den.
:"Det där, det är min gamla mormor", sa han. :"Hon var en klok kvinna och älskad i hela trakten, och alla vände sig till henne med sina bekymmer, med sjukdomar, brustna hjärtan, kreatursproblem eller barnlöshet och fattigdom. Hon blev nästan hundra år", fortsatte maken att berätta,:"och under alla dessa år var det ingen, förutom vi i familjen, som visste att hon egentligen inte gillade folk alls."
Här höll "Fobian" på att tappa mer än hakan och satte för säkerhets skull ner vinglaset på bordet.
:"Hon gillade bara djur, mest fåglar", makens kärleksfulla beskrivning av sin mormor fortsatte, :"Och hon var lyckligast när hon fick vara med sina duvor och sköta sina duvslag", avslutade maken sin berättelse med.

"Fobian" höll vid det laget på att ramla ur stolen, kräkas, bli psykotisk och springa för livet samtidigt, i alla fall enligt hans egna berättelse. (Det är inte den modigaste man jag mött...) Hans mor måste ha sett på honom att något var på tok och frågade honom hur det var fatt.
"Fobian" stammade fram sanningen. Han berättade för dessa nya men ödesdigra bekantskaper vad som hade hänt, och att han var säker på att det var samma gumma.
Först var det tyst ett tag. Tystnad i såna lägen brukar vara som ett eget ljud i sig. "Fobian" berättade för oss hur han kunde höra sina egna hjärtslag bultandes i bröstet.
Äntligen såg den synbart rörde maken på "Fobian" och berättade att det finns en hel del människor som har mött henne litet varstans. Alltid med fåglar och alltid med sin käpp.

Efter gummans död var det många som ville ha hennes käpp, berättade maken. Käppen hade rykte om sig att ha magisk kraft och kunna hjälpa folk på olika sätt.
Men familjen följde gummans egna önskemål och begravde henne tillsammans med denna klenod.
Maken berättade också att det på den tiden (nåt på hundra år sedan måste det ju vara) var väldigt exklusivt och ovanligt med vackra, utländska blommor som t.ex. persiska rosor eller asiatiska orchideér.
Dessa odlades inte lika lätt då som nu, det var innan storodlingarnas växthusfabriker, och man kunde bara köpa dem av importörer i finare städer, rätt långt ifrån gummans lilla alpby.
Gumman, makens mormor, var betuttad i dessa färggranna blommor. I alperna var (är) blomrikedomen mindre praktfull. Maken berättade att hon ofta inte ville ha ersättning i pengar för sina tjänster, utan hon ville få betalt i fina, dyra blommor istället.

Ja, altså, x-antal kaffekoppar senare, när "Fobian" hade berättat historien färdigt för oss här i mitt kök (ni anar inte vilken god berättare han är, trots all sin vimsighet och virrvarret med alla rädslor hit och dit) så var jag snudd på färdig att köpa en sista-minuten flygtur till Luzern för att själv ta mig en närmare titt.

Jag var bara tvungen att berätta detta här, i tråden om märkliga möten. :D

Att läsa dina poster Hilde är som att springa ett marathon - jobbigt för att det är så långt, men väl värt det! :D

Fin historia Jänta! Ibland får man tydliga tecken! ;)


Vildehilde!!! "Fobian" är inte den enda som kan berätta en god historia, så man naglas fast - du är fantastisk på att berätta!!! w00t

***********************
Då ska jag göra ett försök:

En sommar för 5 år sedan, när jag sommarjobbade på ett fritidshem, dök det en morgon upp en cyklande afrikan i skogsdungen mellan fritidshemmet och vägen. Han hade en flakcykel med en massa grejer och vi studerade honom från fönstret redan tidigt på morgonen. När frukosten och morgon-TV:n var avslutad, sprang ungarna iväg för att heja på honom.
Ungarna hängde som klasar runt hans grejer och jag gick dit, för att lära dem lite respekt – kanske han inte gillade ungklasar?

Vi kommunicerade på knackig engelska och jag frågade om barnen störde, men det gick bra. Han skulle bara vila. Jag förklarade för barnen att han behövde vila och bad dem komma tillbaka till fritidshemmet och det gjorde dom efter en stund. Vi gick på utflykt och när vi kom tillbaka var han fortfarande kvar och barnen sprang dit och "klasade" igen. Han spelade på ett blåsinstrument och underhöll barnen.

När det var eftermiddag och dags för mellanmål, gick jag ner till dungen och frågade om han ville äta med oss, men han avböjde och visade att hans cykel var utrustad med kokmöjligheter och så visade han alla sina grejer – han var som en kringresande skrotnisse! Jag frågade var han kom ifrån och han sa att han kom från "Everywhere".

Vi åt mellanmålet och ungarna drog till dungen igen. Nu började jag tycka att det var jobbigt att inte ungarna lät honom vara ifred, men å andra sidan hade han ett fritt val att cykla därifrån, men jag började skönja en irritation i mannens energi.

Så helt plötsligt cyklade han iväg och ungarna sprang efter honom och ropade. Då visade han en arg sida och skrämde ungarna lite och lämnade kvar en skylt, med några ord skrivna, som jag inte kommer ihåg… men det var nåt andligt. Och så var han försvunnen.

Jag tänkte att det lär stå i lokaltidningen att en färggrant klädd, musicerande afrikan med flakcykel och tingeltangel hängandes runt om, cyklar runt i trakten… men inte ett ord. När jag hörde mig för senare, hade INGA andra än vi 3 som jobbade på fritidshemmet och barnen, sett honom. Mycket konstigt, för jag har ett stort kontaktnät och jag berättade historien om och om igen.

Jag hade en känsla efteråt, att den mannen inte kom från denna världen… men vem vet…. Han kanske bara cyklade på natten och satt i skogsdungar på dagen? Njäe… Jag tror han kom från yttre rymden! ;)

hehe... vem kan berätta ? Jo, det är Fylga! :D
Det måste ha varit oerhört exotiskt! "Everywhere" kanske ligger i rymden ?
Vem vet. Tack snälla för en mycket bra berättelse.

(Om man i sveas skog cyklar som mörk african,
får man med jämnets mod tåla små lintotte-barn!) ;)

Hela mitt liv är små möten. Om det är shamanistiskt eller inte vet jag inte. Men kul och mystiskt är det ibland. :)

Senaste mötet var under kristi himmelfärds helgen (eller vad den heter?), då det var Konstvandring i Dalsland. Då öppnar många konstnärer och konsthantverkare sina verkstäder och visar hur dom arbetar, försäljning m.m.

Jag åkte runt med pappa o en kompis till honom och den första konstnären vi kom till hade en tavla med en häst på dörren in. Jag blev redan då helt fascinerad av denna häst. Tavlan drog mig till sig. :)

När jag kom in i konstnärens atelje så började jag förstå varför. Eller ja, vad man nu ska säga... Jag såg på en lista vad tavlorna hette och tavlan med hästen hette "Hästen är min trumma". Hehe, då klickade det till i mig. Wow, någon som är intresserad av shamanism! :D

Jag gick helt rakt fram till henne och frågade om det var så, att hon var intresserad av shamanism, och då berättar hon att hon gjort flera filmer om shamaner i bl.a. Sibirien (en plats som jag känner en stor dragning till!).

Vi hade inte tid att prata så jättemycket men hon visade mig en DVD som hon gjort, som har visats på SVT tror jag. Jag ska köpa den när jag får råd. :)
Verkar jätteintressant!

Och såna små saker händer mig jämt och har alltid hänt mig, ända sen jag var 16-17. Att jag möter människor eller möter böcker, konst, musik som det är något speciellt med, något som är till för mig. Det har ibland känts som jag styrs in på något men vet inte vad...

Kanske är det bara små hintar till saker som ska göra mitt liv bättre? Ingen större mening i det stora hela men viktigt för mig. :)

Intressant. Vem är denna "hon" tro??

Annars brukar shamanerna i Sibirien vända på det och säga "trumman är min häst" :D

*Hon* heter Elisabeth Wennberg, länk till SVT här
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=46074&a=595689

Aha, hon.

http://trolltrumman.net/index.php?showtopic=808

Japp! cdon.com har en DVD, rätt OK pris. Men jag har inte råd iallafall tror jag. :(

Jag ahde precis ett sådanat möte med tre kvinnor på tygladan (säljer massora v billiga tyger)

Bakom mig hör jag en röst som säger "Det är så fina medeltidstyger" eller ngt liknande och jag vänder mig om, ler och säger att vi ska ha det till fotevikens vikingamarknad nu i sommar.

Det visar sig att dessa tre kvinnorna elelr var det bara två? Det var en av dom jag itne fick ngt grepp om hurvida hon var med i gruppen eller ej, att de bildat en sånggrupp som kallas "Frejas döttrar"

Det var ett skimmre över dessa tjejjerna (25-40 nåsntans i ålder) som fick mig att känna mig litet blyg, vilket jag tror väldigt mycket beror på att de också har förmågor varesig de är medvetna om dem eller ej. Jag gav dem min emailadress och sedan får vi väl se om de hör av sig eller ej.

Jag gav adressen till den tjejen som verkade vara väldigt entusiastisk, säkraste kortet för en fortsatt kontakt. ^^

Iaf ahde ajg huvudet med mig tillräckligt långt för att ge dem min mail, nu får man bara vänta och se om de hör av sig ;)

Träffade en kvinna idag. Hon såg ut som en plastdocka, hade opererat allt man kan tänka sig. Hon såg ut som om hon hade kommit ut ur TVn eller direkt ut ur en hollywoodfilm.
Hon bad mig om hjälp att träffa sin kärlek. Hon var trött på singlelivet och ville träffa en man som är rätt för henne. Hennes tidigare förhållanden hade handlat om misshandel och sexuell förnedring.
Jag måste erkänna att mina fördomar ekade i skallen på mig.
Men nu kan jag inte låta bli att tänka på henne och har svårt att släppa detta möte.
Av någon outgrundlig anledning fick jag intrycket av att hon på nåt sätt var äkta och det passar för mig inte alls ihop med silikon, botex och fem lager smink.

Jävla skit, nu får jag missa nattkaffet och göra en trumresa om detta istället!
:/