Jag har inte skrivt här på ett tag, dels pga att jag varit bortrest och dels pga att jag inte har nån kraft kvar. Jag har verkligen gillat detta forum och känt en bra känsla för alla här. Jag hoppas att ni har överseende med mig, att jag lägger mina problem på er...

Jag försöker och försöker men jag vet inte vad jag ska göra längre. Allt känns bara helt omöjligt och totalt meningslöst.
Jag har totalt sabbat denna termin med studierna fast jag VET att det är något jag inte får misslyckas med. Varför? Jag vet inte. Jag gör ingenting. Jag läser inte det jag ska. Jag sitter framför datorn och surfar istället, ser på TV, engagerar mig i diskussioner och konflikter som inte har någon som helst vikt i mitt liv egentligen. Jag kan liksom inte slita mig från datorn... Och jag orkar inte plugga. Men jag måste! För detta är liksom sista chansen jag får i livet, att få studiemedel och skaffa mig en utbildning så att jag får jobb!
Förra terminen gick ju så bra och jag var SÅÅ nöjd! Varför blev jag heldeppig efter den då?? När jag hade lyckats så bra och alla var så stolta över mig? Jag fattar inte! Jag gillar dessutom det jag gör. Att studera litteratur, det är så kul att analysera. Ändå känns det så konstigt inom mig.
Och jag har blivit mer och mer deppig sen julen. Började med medicin igen och det har hjälpt lite, för jag känner att det håller tillbaka allt negativt MEN det hjälper inte helt! Och jag är så rädd att det blir värre och värre!

Jag kan inte be om hjälp. Jag har så svårt för det. Känns som om jag bara är till besvär för folk, för alla. Inte är jag till nytta för nån här i livet. :(
Fast jag vet inte hur jag ska klara detta själv heller, därför kände jag att jag måste skriva av mig och fråga om någon har några tankar om hur jag ska kunna må bättre? Och ja, jag antar att jag ber om hjälp. :$

Det kändes toppen efter jag hade gjort den där trumresan för Makwe men nu har det försvunnit. Jag vet inte om jag verkligen fick mina kraftdjur, de var två stycken jag såg, eller om de bara visade sig för mig. Men det kändes så bra då...

Usch, nej, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv och hur jag ska klara av slutet på denna termin. :?

Vad bra att du vågar skriva och be om hjälp! Det låter absolut som om du är en bit på väg in i en riktig depression. Du beskriver känslor av värdelöshet för dig själv och andra, koncentrationssvårigheter, kontrollförlust och passivitet, och det skulle inte förvåna mig om du har sömnsvårigheter, kanske vaknar tidigt med oro/ångest, kanske aldrig känner dig utsövd trots att du sover många timmar, och/eller har aptitproblem, antingen äter för mycket eller för litet. Att du berättar att du söker konflikter på andra ställen ser jag som ett bra tecken, egentligen. Att lägga ut smärtan är så klart inte så konstruktivt, men det är ett sätt att signalera vad som händer.
Att be om hjälp när man saknar egenvärde och tror att man saknar värde för andra är starkt, det är modigt.
Shamanin kan definitivt hjälpa dig med detta, och här finns flera som kan hjälpa dig med resor, hoppas att du får hjälp snart.

Men först bör du faktiskt vara så snäll och god emot dig själv att du talar om för din omvärld hur du mår! Den läkare som hjälpt dig med den medicin du tar kan skriva ett intyg som gäller för universitet och CSN. Tänk på att t.o.m. Kungen själv har rätt att få göra uppehåll när han blir sjuk, så världen kommer inte att gå sönder om du gör det, den makten har inte ens CSN. Flera av landets kommuner har kuratorer som hjälper invånarna med dylika, praktiska bestyr, eftersom man i en svår situation ibland inte orkar att bråka med myndigheter och offentliga instanser. Kolla med din kommun om sådan hjälp finns, eller kanske vet läkaren rent av om sånt.
Vid depressioner och sånt är det ofta viktigt att helt enkelt börja med det praktiska, det yttre, att fixa det officiella som väger så tungt på ens själ och det som bara växer och växer till en oöverstiglig hög, att fixa rent och tvätt och mat och blommor och räkningar och sånt livsbejakande som man annars inte tänker på. Har du någon vän, något syskon eller någon förälder som kan hjälpa dig med sånt ?

Den bästa förklaring jag hört om depressions- och utbränningstillstånd är att man nått ett vägskäl utan skyltar. Man kan inte välja fel väg egentligen, alla vägar är resestigar och resan är viktigare än målet, det enda "fel" man kan göra är att inte välja väg alls, utan att bara stå och vela men inte välja.
Då har vi rätt att få hjälp av "vägverket".
Jag önskar dig att du snart mår bättre och känner mer ork att ta väl hand om dig.

Jo, så tydligt tecken på depression. Och du klarar dig inte ur det på egen hand, för kunde du det skulle du inte må som du gör just nu eller hur?
Du pluggar på universitet eller högskola, det borde finnas en studenthälsa, kolla med dem om de har någon kurator eller terapeut att prata med. Och ta kontakt med läkare omedelbart bums som kan sjukskriva dig så att du får ordning på pengarna från CSN, allt sådant går att fixa.
Även om det går att arbeta shamanskt med depressioner så behövs någon form av nätverk på plats, runt dig också. Det går dessutom oftast utmärkt att kombinera stödsamtal, medicinering och shamanskt helandearbete, så kolla upp med en läkare att din medicinering ligger rätt, justera inte dosen på egen hand!
Det kommer att bli bättre, men se till att du får bra hjälp nu!

Hej fina Lindskog!

Jag kanner igen mig en del i det du beskriver, har ocksa haft liknande svara perioder. Speciellt att ha svart for att be om hjalp satter krokben for en, upplever jag. Nar jag mar daligt har jag svart att uttrycka mig och det blir som ett glapp mellan mig och omvarlden, vilket bara gor allt varre. Sen vill man ju inte vara till besvar, man vill vara stark och vacker och sa, och aandra sidan ar det svart att be om hjalp utan att helt lagga over sig sjalv i nagon annans hander. Det ar svart det dar med att be om hjalp, och det har jag heller inte fatt nagon ratsida pa an.

Jag vill garna ge dig lite hopp, for jag tror visst att du ar jattebra! Det kanske blir klyschigt, men nagot som har fungerat for mig ganska ofta ar acceptans. Kampa inte emot det du upplever, om det ar angest, hopploshet, frustration, stagnation, intala dig inte att du borde ma battre - acceptera det som ar just nu, vad det an ar. Det ar OK och kanslor och sinnestillstand ar overgaende. Det ar ocksa viktigt att inte jamfora sig med andra ("varfor har alla andra sa bra liv och inte jag") eller med hur man made tidigare ("det gar bara nerat, varfor kan jag inte ma lika bra nu som jag gjorde da"). Se det som ar nu och sag till dig sjalv att det ar OK att ma och kanna som du gor precis just nu. I denna acceptans har jag ofta funnit en dorr till ett rum dar jag kan slappna av och andas.

Jag onskar dig allt gott!!

*ser på*

Då var det jag kände häromdagen bekräftat, att du inte mår så bra gumman. *krama om*

Som det redan sagt, gå inte och gräm dig över alla varför, utan börja acceptera det som hänt istället. Förlåt dig själv. och framförallt det är aldrig sista chansen till jobb och utbildning. Min mamma hoppa av gymnasiet som ung när jag föddes, hon har gått från ena jobbet till andra men idag står hon stadigt med fötterna på jorden som en egenföretagare.

Du är välkommen att ringa eller komma över till mig närhelst du vill. Oavsett om klockan är mitt i natten eller vi redan ahr folk här. Du är alltid välkommen. Hos oss är man sällan till besvär (fast om du gör som katterna och börjar kissa i kartonger och bajsa i hörnor om kattlådan är upptagen, då är du nog liiiiiitet besvärlig :D)

du hade en skiva med harner? Börja lyssna på den 2 gånger om dagen, ta de korta låtarna de på 15 minuter. ena på förmiddagen och den andra på eftermiddagen. försök gå till ditt trygga ställe, och bara var där. Finn lugnet och se dig omkring där. ÄVen om du ser din passage vidare till ängen, så stanna kvar häruppe tills du känner det området utan och innantill.

Så gör jag nu, försöker iaf minst 1 gång om dagen komma till dne platsen för att kunna hitta den gång på gång och enklare och enklare. Efteråt känner ajg mig alltid bättre. ÄVen om jag fortsatte att vara väldigt stressad igårkväll när jag lyssnade på en av 15 minuterslåtarna, så kändes jag bättre i kroppen sedan.

som sagt, hör av dig, och du ÄR INTE till besvär!

Hej Lindskog

Trist att du mår så risigt :/

Kul att du hittat något du gillar att läsa, då kan du hitta kraften i ditt intresse.
Men jag förstår av ditt inlägg att du känner omänsklig press just nu, och det brukar döda intresset. Då finns det bara tvånget kvar, och hur kul är det att vara tvingad att göra något som är kul? Det går inte, då finns bara dom andra orsakerna kvar till att plugga.
GET THEM OFF MY BACK! (jag känner igen känslan)

Som jag ser det finns det två sätt att lösa situationen. Antigen måste omvärlden sluta pressa dig så dj*vla mycket, eller så måste du hitta en väg ur känslan av tvång.
Kanske kan du inspirera dig själv till att hitta tillbaka till glädjen i det du tycker om att göra. Att återupptäcka eller finna tacksamheten att du har denna möjlighet att göra det du tycker så mycket om. Leta fram de där orsakerna till varför du tycker det är så kul!Fundera på vad det är i litteraturen som inspirerar dig så mycket, vad det är som lockar fram din nyfikenhet!
Finner du en liten gnista eller en glöd, så ge den syre och material att brinna på!

Du är verkligen lyckligt lottad!

kram,
/m

Jag läser och tänker på vad ni skriver. Helt ärligt tror jag att jag kommer att må sämre om jag sjukskriver mig, har ju varit det i flera år innan studierna i höstas. Därför var det så skönt att klara av nåt och det känns definitivt som ett steg tillbaka. Neråt.

Vad jag tänker på nu är att försöka göra något överhuvudtaget som jag får energi av. Jag gillar massor av saker. Problemet är oftast pengar, att jag inte har råd att göra en massa skoj som att gå kurser i det ena och det andra.
Men jag ska försöka att komma ut mer, tror det är bra för mig.

Där har du ju redan ett svar.

Kom ut mera! Gå en långpromenad med Axl hem till oss, fika o snacka skit. Kom över på tv-tittande eller vad som. Bara man kommer hemmifrån och möter litet folk. (om vi inte är för läskiga för dig dvs :D men du har ju ändå vågat dig hit några gånger! :D)

Vi kan slå en signal nästa gång vi ska åka till överby, följ med och titta på folk, kanske handla ngt fint?

Att komma ut behöver itne nödvändigtvis vara dyrt eller besvärligt. Jag åkte med min sambo igår när han skulle hämta sin jobbebil så tur o retur trollhättan, bara för att slippa vara hemma (och städa vidare) och bara ut och åka litet. När jag kom hem orkade jag städa vidare...

Ibland kan väldigt litet saker göra stor skillnad, kom hem till mig och handarbeta om du tycker om att göra det, eller rita och måla. Vi bor ju så pass nära varandra. Och vi kan ju lyssan på musik tillsammans och snacka.

Jag ahr itne så många vänner här i vänersborg och vill gärna räkna in dig i den lilla men goa skaran av folk.

Nej, ni är inte så läskiga. :lol: Tyvärr är det bara så att jag ofta vill vara ifred. Inget illa ment alltså, men ibland orkar jag bara inte prata med andra. Det kan vara jättejobbigt att bara behöva se en annan människa ibland. Vet inte varför. Då vill jag isolera mig.
Men du är snäll som erbjuder dig. :) Jag ska komma över när jag orkar. :)

Annars är det rätt OK idag. Jag bad mina kraftdjur och följeslagare om kraft igår kväll innan jag somnade. Kanske är det därför jag mår bättre idag.
Och så har jag talat med CSN och det är inte så farligt som jag trodde. De räknar ju poäng på ett år istället för ett halvår, och så har jag redan fått godkänt för hösten. Vilket betyder att jag har tid på mig att fixa saker. :)

Men jag måste börja göra saker istället för att tänka på dom...

Och inte sitta vid datorn hela dan!! :D

Tack snälla för alla era tankar och er energi. Jag känner att det når mig på något sätt.

Nu ska jag tänka efter hur jag ska kunna bota mig från depressionen. Jag vill verkligen bli frisk och stark. Frågan är bara hur? Vet ni någon shaman som kan hjälpa mig? Jag reser gärna och betalar, hur mycket jag har råd med vet jag inte MEN jag VILL verkligen bli FRISK! :D

Fy farao, jag började nästan att gråta när jag läste detta. Vem känner inte igen detta ? Jag har varit i situationer där "svartsysnen" har fått mig att tro att saker är mycket värre än vad de är, att de besked/svar jag väntar på absolut ska vara negativa, att jag målat upp hinder stora som Berlinmuren, som i verkligheten varit så små som ett tallbarr, och jag har suttit och haft "knappen i knät" men inte orkat trycka på den. Tänk att en kraftdjur och ens hjälpandar kan nå en även då! Tänk att vi kan hitta ut ur sådana fällor och tillstånd och efteråt känner att de är del av oss och att vi är tacksama för den lärdomen. Så känns det inte när vi är där, det vill jag lova, men det blir så ändock.

lindskog, min mentor (en underbar kvinna som jobbar med shamanskt helande och balans) jobbar just nu med en ko som söker "mörkret", så uttrycker kon det. Hon (kon) vill absolut bli ledsen och tung för att hon tror att hon blir en bättre mor då. (Hon är kviga.) Hon kan helt enkelt inte umgås med dom andra just nu och hon vill hela tiden både gulla OCH bråka. Kons ägare tog hjälp av min mentor för att kvigan ideligen började att bråka med ledardjuren och springa in i staket och stallväggar, men han vill ändock inte slakta henne. Med största sannorlikhet kommer denna ko att få leda en ny flock av kvigor och se hur hon kan lösa de problem en ung flock kan ge, d.v.s. behöva ta ansvar för sådana som är som hon och ge frid istället för bråk.
Vi kanske inte kan leva i evig lycka ? Vi kanske inte kan hålla balansen om vi inte vet vad det är att ramla ? Visdom, lärdom kanske kommer av att vi fåt uppleva och lära oss ?
Jag önskar dig att dina staket och stallväggar är papperstunna och mjuka och att du snart kan hänge dig med lust och passion åt både litteratur och liv!

Lindskog!

Sanningen och lösningen finns inom dig. Det är en villfarelse att depression är en fiende som måste fördrivas för att vi ska må bra. Gör depressionen till en vän som försöker berätta något viktigt för dig om dig och ditt liv. Du behöver inte söka utanför dig, acceptera den hjälp depressionen vill ge dig, kapitulera inför dess budskap och ge dig själv kärlek, mycket kärlek! Döm dig inte för dina handlingar och för guds skull, medicinera inte bort din ledstjärna om det inte känns helt nödvändigt.

Du behöver lite vägledning och tid för att utforska ditt sanna jag, som knackar på. Hör gärna av dig till mig, eller berätta via trumman, om du inte finner någon att samtala med, jag kanske kan lotsa dig vidare om jag får lite mer information om din situation.

Med välgångshälsningar / Thao

Allt är en lååång historia och jag tvivlar på att alla här vill höra den. Eller så kanske jag inte vill berätta allt inför alla här. ;) Eller båda? Jag vet inte.

IAF har jag haft problem länge men denna gång trodde jag att allt var bättre. Det har varit det ett tag men så har jag långsamt upptäckt att jag blivit sämre o sämre.

Medicin eller inte. Är det psykologiskt, andligt eller fysiskt? Ingen aning. Vissa är helt emot medicin. Den räddade mitt liv så...jag kan inte vara emot den. Dessutom VET jag inte om problemet är en kemisk obalans eller inte...

Jaja, vi får se.

Vill börja med en kram!!!!
Många kloka ord har jag läst i denna tråd. Det jag fastnade för i ditt första inlägg var ovanstående citat, och dom tankar som slår mig, utifrån mina egna erfarenheter är:

När jag själv, som arbetarbarn, studerade vid universitet hände något med mig. Min världsbild förändrades och jag hamnade i en identitetsskris. Min familj och mina vänner kändes "främmande". Jag hamnade i en sorts tomrum mellan det gamla och det nya i mitt liv. Efteråt har denna erfarenhet gett mig mycket kraft, men den var tung att tugga i sig. Vet inte om det kan vara så för dig, men vill ändå dela med mig

Det andra handlar om din kommentar att "alla var så stolta över mig". Är DU stolt över dig, det är det viktigaste. Det är så lätt att bli "för duktig", att missa balansen. Tyvärr är det ju ofta så att framgång ställer krav på ytterligare, eller till och med ännu mer framgång. Och det är lätt att tappa bort sig själv i en värld där ens prestationer kan mätas och vägas.

Depression är inget att leka med, så försäkra dig om hjälp från din omgivning. Önskar dig allt gott!!!
Kram!

Problemet kan med säkerhet vetenskapligt mätas som en kemisk obalans. Men frågan är i så fall vad denna beror på. Eftersom du beskriver att din ledsenhet/deppighet är återkommande (du berättar att du tidigare haft det och då räddade medicinen ditt liv) kan man ju misstänka att grundproblemet inte blev åtgärdat vid första behandlingen. Mediciner i psykisk/menatal behandling är alltid symtomatiska. De kan ta bort t.ex. ångest, orken att lägga energi på grubblerier, tvångshandingar, t.o.m. dämpa det som kallas vanföreställningar eller hallucinoser. De kan sätta sig på synapser och transmittorer, förändra hormonhalter och produktion och ge försämrad reaktionsförmåga och muskelverkan. Om man blir så energidämpad att man inte orkar gå in i tankemönster som ger hemska, skrämmande upplevelser så är det initialt helt klart en hjälp mot smärtan. Det upplevs helt naturligt som en befrielse. Och det behöver naturligtvis inte vara varken fel eller rätt. Problemet, om man nu vill definiera det så, är att man aldrig kommer åt roten. Försläpade trauman, fördröjda kristillstånd, försenat växande, eftersläntrande mognad och utveckling är alla tilllstånd som inte blir mindre av att tiden går eller att de förblir oåtgärdade. De blir bara mindre igenkännbara eftersom de inte längre finns i vårt aktuella minne. Då kan de t.o.m. upplevas som nåt främmande, som nåt som kommer till oss utifrån och vi känner oss utsatta, som nåt helt annat, kanske nåt värre, än det de egentligen är.
Men ibland har det gått så långt att man måste "komma ner" på en "terapeutisk nivå", d.v.s. man måste först få hjälp med att få en paus (avstånd) ifrån ångest och grubblande, innan man kan börja tänka och handla konstruktivt om sin situation, och innan man kan nås av någon behandling som verkligen hjälper.
I just ditt fall, lindskog, skulle jag med tacksamhet ta emot Thao´s erbjudande. Bara det faktum att ha någon som är utanför, som har distans att prata med, att verkligen sätta ord på och skapa bilder om vad som händer med, är helande i sig.
Det vet du säker genom dina litteraturstudier, att när människan tvingas säga (verbalisera) vad hon känner så förlorar känslan en del makt. Den blir naken. Författarens dilemma, helt enklt.
Och som du själv så klokt sa, du har en hint om vad det är som vill göra sig påmind och vad det handlar om. Du själv har det i dig. Det känns inte så, det förstår jag verkligen, men det är verkligen en gåva, det är en startplats att utgå ifrån. Mycket, mycket större och viktigare än att betala räkningar, få bra betyg och få folk att gilla en (fast allt det också är betydelsefullt), om du förstår hur jag menar. Vi lever i en tid då vi av någon anledning har bestämt att smärta, ångest, "prestationsminskning" och behovet av hjälp är negativa saker, ett tecken på svaghet och misslyckande. Vi ser endast ägande av massa, av kunskap och av status som betydelsefulla, och det är det förvisso, men hur når man dit ? Hur når den "Lycklige" lyckan ? Hur når den "Nöjde" tillfredsställelsen ? Vad har den "Mätte" ätit ? Ur vilken källa har den "Törstige" släckt sitt behov ? Vi glömmer vägen och ser bara målet, tror jag. I alla fall är det så för mig.
Men egentligen vet vi att vi alla lär oss bäst av erfareheter, av att genomleva våra liv, av att vara medvatna om allt och i allt som händer. Det är sååååå lätt sagt, och det är såååååååå svårt att göra!
Förlåt att jag blev långrandig, ämnet ligger mig så om hjärtat.

En svårighet man får tampas med när man ber om hjälp är alla råd man får. Missförstå mig inte, råd kan vara mycket värdefulla, men när man är i ett redan utsatt läge kan det vara förödande att höra "gör si, gör så". Speciellt gällande mediciner och behandling, då detta är ämnen som de flesta har åsikter om. Jag har på nära håll sett på hur illa det har skadat en deprimerad människa att få höra från alla håll hur hon ska agera - alla har sagt olika saker, och om man redan är ambivalent och osäker till att börja med vet man snart varken ut eller in.

Det här med mediciner är en svår sak, tycker jag. Jag trodde tidigare att jag var ganska ensam om min antagonistiska inställning gentemot psykofarmaka, men jag har förstått att det mer eller mindre är den gängse uppfattningen, och att den som trots pressen knaprar piller får stå ut med att ideligen försvara sig. Jag vet inte vad jag "tycker", symptombehandlande mediciner är ju verkligen ingen ultimat lösning, men åandra sidan hjälper de faktiskt många människor till andrum. Ådentredjesidan - vad hade dessa människor gjort om inte medicinerna funnits, kanske hade de nått ett genombrott? Ådenfjärde sidan vet jag av egen erfarenhet att mående kan vara löjligt kemiskt, och egentligen ofta är väldigt lite betingat av faktiska omständigheter. Det finns många sidor, och jag tror nog att var och en mår bäst av att ta sina egna beslut.

Detta om detta, förlåt om jag snurrade bort lite. Och allt gott önskar jag dig, Lindskog!

Ja, det blir en snårskog av råd och tyckande. Här kommer lite till:

Att vara "deppig" och "må dåligt" kan betyda så mycket olika saker. Och vi lägger gärna in våra egna erfarenheter i andras ord, självklart, det är så vi fungerar.

Jag tror att någonstans börjar nästan alla depressioner med tankar. En släkting till mig med många år bakom sig som vårdperonal på psyk konstaterade häromdagen att alla deprimerade hon mött genom åren har tänkt exakt samma typ av tankar, om än med personlig variation på uttrycket. Hon, som är mycket hårt vetenskpaligt skolad, funderade över om tankarna kom först, eller om det deprimerade tillståndet i sig orsakade tankarna.

Sedan finns det olika djup av depression. När övergår deppighet, där symptomen kan lindras av motion, gemenskap, själsnära samtal mm till en klinisk depression som obehandlad leder till apati, självmord eller svår självdestruktivitet?

Visst är det så att psykmedicinerna i de flesta fallen skärmar av, bygger murar, stänger inne. Och massor med andra biverkningar dessutom. Att ge "deppiga" personer mediciner tycker jag är misshandel. Men har depressionen djupnat till en klinisk depression kan det vara förenat med livsfara att inte medicinera. Att som läkare hävda att medicineringen sedan måste vara livet ut är ett tecken på deras maktlöshet, andra ord för att säga att murarna mot det inre kasoet behövs för resten av livet för vi har tyvärr inga alternativa behandlingar att erbjuda dig.

Jag tycker det är oerhört viktigt att inte skuldbelägga en medicinering. Nä, det är inte kul att äta mediciner, och kanske inte heller så konstruktivt i längden, men en klinisk depression kan inte längre behandlas av vänner och bekanta, skulle den det skulle inte depressionen ha blivit så djup!

Givetvis är det så att en kemisk obalans oftast uppkommer genom envis påverkan från psyket, men min erfarenhet är också att en fysisk kemisk obalans tar längre tid att läka ut än vad ett psyke tar. Med lite hjälp kan man börja tänka andra tankar, men kroppen släpar efter ett tag till. Absurt att då inte hjälpa kroppen läka snabbare om det skulle finnas vägar för det. Vill man läsa mer om detta finns mängder med litteratur som beskriver den onda kemiska cirkel man kan hamna i med stresshormoner, serotonin och hur hjärnan fungerar. Det kan ta flera år för en hjärna att reparera sig på egen hand.

Ibland behöver man ta det lite med ro med orsakerna till en depression, visst kan det ofta vara så att depressionen är som ett brev från det undermedvetna, och kommer man åt det kan depressionen hävas. Men det är blockerat av en anledning, något i kroppen eller psyket har stängt av som en del av en överlevnadstrategi, och en djupt deprimerad person kan inte börja rota i det, risken för självmord är uppenbar. Då kan medicinering lyfta personen förbi det värsta avgrundsdjupet tills en bearbetning är möjlig, och då kan man trappa ut medicinen så att bearbetningen kan gå på djupet med tiden.

Jag vill inte låta kategorisk eller näsvis, men jag har sett flera depressioner med dödlig utgång i min absoluta närhet, och inser att okunskapen är mycket stor, både hos vanligt folk och hos många professionella hjälpare. Jag har till och med sett personer återvända till livet efter elbehandlingar, så även om jag själv en gång blev utsatt för det och det hade negativ effekt på mig, så dömer jag aldrig någon annan som haft ETC att tacka för sitt liv. Allra helst hade jag ju sett att varken sådana metoder eller mediciner blev nödvändiga, men nu ser vårt samhälle ut så att vi inte hinner fånga upp alla i tid på "deppighetsstadiet".

God Kväll!

Tack för ditt klargörande och din varning uthien! Bison kommer farande med lust och energi när deppighet visar sig och klampar sedan på i ullstrumporna. Min erfarenhet stämmer väl överens med dina inlägg kring medicinering och hantering av förändringar när det gäller dessa. Alla förändringar bör ske i samråd med behörig läkare.

Till lindskog: Kände inte till att det finns en längre historia än det som framgick i början av tråden, önskar dig allt väl nu!

/ Thao

Thao: Ja, det är ok att du inte visste. :) Detta ska nog gå bra, krävs bara lite jobb och envishet. :)

Alla råd är välkomna! Jag försöker sortera ut själv vad jag vill och orkar ta till mig. :)

Just nu funderar jag på detta med isolering och gemenskap. Jag ska omvärdera att åka någonstans i sommar.
Först trodde jag att jag inte skulle orka alls och att det nog bara är jobbigt.

Men det beror också på att jag är rädd för många saker som har med folk att göra.
Rädd för att inte bli accepterad, att inte synas och höras. Rädd för att vara konstig och pinsam och känna mig ensam bland folk.

Ni vet, man brukar säga att det känns bättre att vara ensam när man är ensam än att känna sig ensam bland folk. Ja, det är jag nog lite rädd för. Att känna mig utanför.

Så jag smiter undan möten och gemenskap.

Kanske är en läxa som jag borde jobba med i sommar, att försöka hänga med på någon träff? Att våga träffa nya människor?

Det kan kanske vara idé att jobba med rädslan lindskog?

Jag har själv ett förflutet med omedveten rädsla... som har gett reaktioner, som jag ignorerat. Och trots att jag ignorerade rädsloreaktionera, påverkades jag ju av dem. Gjorde val utifrån dem, (utan att erkänna det för mig själv).

Denna omedvetna rädsla gav till slut stressreaktioner, som sedan blev ångestattacker, till synes utan anledning. Min egen amatörförklaring var att ackumulerad rädsla, som jag ignorerat, pyste ut i tid och otid, när jag inte hade kontroll över situationer (och hur ofta har man det?)
Vad gjorde jag då? Ja det var nog mer en tillitsträning, än utsätta mig för saker.


En annan ska jag tänker på, när jag läst dina inlägg om hur du mår... det är att lära sig vara i depp utan att gå in i varför... Känna att man är där, men inte söka förklaring och analysera... utan bara vara. Man är, gråter och torkar tårarna. Varför jag skriver så, är att ibland kan ett överdrivet analyserande om varför, jag borde inte o.s.v. skuldbelägg och DET behöver man ju inte ha som grädde på moset.
Jag tänker också att sensitiva människor har närmare till att känna... och inte bara sina egna känslor, utan också andras. Skulle man bära på någon annans depp, är det ju ingen idé att analysera varför man själv är deppig, om du förstår hur jag menar ;)

Om jag kommer ihåg rätt, slutade du med medicin, för inte så länge sedan och jag har hört att både när man börjar och slutar med medicin, kan bakslag komma. Jag har själv inte varit FÖR medicin, för min egen del, men ibland kanske den behövs för att orka bryta mönster.

Detta blev ett sammelsurium tror jag ...

Men kanske en lagom liten trip, med lagom antal människor är ... lagom?
Att bara dra sig undan och coccona sig kanske inte är det bästa, men lite både och kan nog vara en bra medicin?

lindskog,
du vet väl att ALLA människor känner ett utanförskap ?
INGEN känner sig helt älskad, accepterad, godkänd, bekräftad, sedd eller hörd, innan man bekräftar sig själv, och ser sig själv, och hör sig själv, och fr.f.a. accepterar sig själv så som man är. Detta är en ILLUSION vi har. Det vågar jag verligen att lova dig!

Tänk på Albert Camus´ "Främlingen" t.ex., en klyscha och klassiker som aldrig tappar aktualitet. (Det är en sån där bok som hör till allmänbildningen.)

Får jag fråga om du verkligen kan säga NEJ ? Andras åsikter om oss är viktiga, det håller jag med om, men dessa får aldrig få makten att styra oss, eftersom vi inte är andra, vi är oss själva. Vi lever inte för andra, vi lever för oss själva.
Jag förstår verkligen att din omgivning tycker sig veta vad som är bäst för dig och ger dig råd och "kommandon" om allt du ska göra för att detta ska bli bra. De älskar dig helt enkelt. De vill att du ska lyckas, de vill att du är lycklig, och de vill inte behöva bära smärtan av att du mår dåligt.
För det är verkligen en smärta att behöva se nån man älskar, nån man sätter sitt hopp till, må dåligt och ifrågasätta sig själv.
Om jag älskar dig så är det så klart jättekonstigt för mig att du själv tycker att du inte duger, eftersom jag själv tycker att du är SÅ BRA!
Varför kan du då inte fatta det ?

När vi vågar att tro på att vi har egenvärde (självförtroende och självkänsla) och betydelse så är det inte underligt eller svårt att säga NEJ till vissa önskningar som andra kommer med. Då kan vi skilja på att vi säger NEJ till det dom andra vill och önskar i motsats till det dom är, till de själar de bär.
Vi kan älska någon och ändock "våga" att säga NEj till deras begäran eller förslag. Vi vågar lita på att dom fortsätter att älska oss för dom själar vi är och inte för det vi gör.
Vi vågar tro på att "dom andra" inte tror att vårt NEJ till deras förslag inte egentligen skulle betyda att vi inte längre gillar dom som personer eller själar.
Det är naturligtvis lika ok att vara städare som att vara självaste statsministern, för det är bara nåt man gör.
Det viktiga är vem vi är. Våra värderingar. Hur vi visar kärlek. Hur vi lever. Vad vi vill lära oss och förverkliga under vår livstid.
Vår lojalitet mot vårt innersta, helt enkelt.

Shamanskt är det, enligt mitt synsätt, så att vi ALLA kommer till detta liv med ett syfte. Vi får med oss en gåva, en mening, en uppgift, eller hur man nu vill se det. Denna "uppgift" behöver absolut inte stämma överrens med det våra föräldrar, eller med vad våra nära och kära, eller ens med vad vi själva tror, är vår väg, den "rätta vägen".
Det är, enligt min erfarenhet, vanligt att vi tappar vår gåva. Vi blir präglade i/av att tycka så som vår nutid dikterar. Vi blir upptagna av relationer, resutat och resolutioner (de tre R´n).

En deppression, eller en tid av ledsenhet och "svaghet" är ofta ett tecken på att en gåva gör sig påmind. Det är en oerhört svår konst att och lyssna inåt, på sig själv och på sin gåva.

Du kanske inte ska bli litteraturexpert ? Jag kanske inte ska bli veterinär ? Vi kanske ska blåsa upp ballonger för fred i Irak ? Vi kanske ska sopa gator, städa och hålla rent i smutsiga Lettland ? Vi kanske ska sprida budskapet om helandekraft och kärlek från Tibet till Sydamerika ?
Vi kanske ska ägna kraft och sprida kunskap åt bevarandet av Sveriges våtmarker ? Eller ska vi ha party all night ?

Vem vet......

Förlåt mig ärligt och innerligt för att detta blev så långt igen.
Det är så jädrans svårt att hitta balansen mellan engagemang, entusiasm och att vara konkret och avmätt/lagom. Jag har i alla fall försökt att dela upp posten och att göra markörer (sånt man ser och märker) i texten. Hoppas att det underlättar.
Om det är några ord eller meningar som låter underliga eller har konstiga ord så får ni hemskt gärna höra av er.

VildHilde!

Ditt inlägg blev precis lagom! :D nu när de tär litet luft och marklörerna är med i texten så kunde jag itne släppa dne långa harangen innan jag läste det klat!

Bra jobbat! *matar emd polkagrisar*

Lindskog: en :respect: till dig!

Jag hoppas vi ses ett par dagar i sommar!

:D

Hej
Önskar dig lycka till med tillfrisknandet och skickar en kram.
Kom att tänka på några bra böcker/författare som kanske kan tillföra dig något.
Viktor Frankl " Livet måste ha en mening" "Viljan till mening" (Logoterapins grundare inom psykologin. Han var varken nöjd med Freud eller Jung utan skapade sin egen riktning)
Anders Engqvist "Att växa som vuxen" (enkla råd från en psykolog)
Daniel Goleman "EQ, känslans intelligens" (forskning om länken känsla-kroppskemi)
Sandra Ingerman " Soul Retrival" (shaman som är utbildad psykolog i någon form och arbetar shamanskt med trauman, depressioner etc, genom att hämta hem förlorade själsdelar åt patienten) (En mycket kärleksfull bok) Jag vet oxå att Jonathan Horwiz i Danmark har jobbat med soul retrival och har kontakter. Sandra Ingerman är en fd elev till Michael Harner.

//P

Kanske litteratur att studera: http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=912711015X

:)

Kära lilla lindskog! Har läst igenom hela den här tråden från början till slut, full av kärleksfulla råd och uppmuntran, till den inledning du själv skrev. Och vad jag tänkte på redan i inledningen, tar du själv upp en del av i inlägget den 30/5, 17:27.

"jag är rädd för många saker som har med folk att göra.
Rädd för att inte bli accepterad, att inte synas och höras. Rädd för att vara konstig och pinsam och känna mig ensam bland folk"

Ensam, är ordet jag vill belysa. Dåligt självförtroende och rädslor är ett par andra egenskaper som osökt dök upp i mina tankar, efter din inledning!

Faktum är att ingenting kan tära så hårt på en människosjäl, som just känslan av ensamhet. Den river och sliter sönder ens inre, den pinar och förtär, för att slutligen släcka dom gnistor av lust och energi man har kvar. Det är stundtals som att stå vid smärtornas avgrund och balansera, oförmögen att kunna gå varken fram eller tillbaka. Man är ett enda stort nödrop på hjälp!

Jag vet, för jag har också varit där, precis som milliontals andra människor. Jag skulle vilja våga påstå att just känslan av ensamhet har blivit en folksjukdom världen utöver. Och man behöver hjälp att ta sig ut ur detta förintande fördärv.

Min hjälp var när jag fick lära mig att inse mitt eget värde som människa. Fick trevande lära mig att bruka dom gåvor som jag hade och som visade sig vara till hjälp och nytta för andra. Genom att hjälpa andra, hjälpte jag mig själv. Låter det konstigt? Men det är det inte. För det hjälpte mig att förstå att jag också var värdefull och hade något att ge.

Och när jag såg resultatet av det jag sådde, växte mitt självförtroende på ett ödmjukt sätt. Jag uppfylldes av en sällsam lyckokänsla och kärleken i mitt hjärta växte sig stark både till mig själv och till mina medmänniskor. Rädslorna och mitt dåliga självförtroende försvann efter hand. Jag kunde ta emot komplimanger och känna glädje, istället för att som tidigare slå ifrån med båda händer i protest och bli generad och känna mig ovärdig.

Jag lärde mig att inom oss alla finns ett litet barn som behöver kärleksfull omvårdnad. Prata till det, sjung för det, tala om att du älskar det. Slå armarna om dig själv och sitt med stängda ögon och gunga sakta, som om du vaggade ett litet barn i din famn. Var inte generad. Gråt om du behöver det. Tillsammans med det lilla barnet inom dig, kommer du så småningom att känna att du är behövd. Behövd och älskad och med ett behov av att vilja beskydda.

Se dig själv som den unika människan som just du är. En kärleksfull liten själ som håller på att lära och som vill så goda frukter på livets väg. Kära lilla du, döm dig inte, för då dömer du det lilla barnet inom dig. Och vet detta, att ur smärtan föds erfarenhet och kunskap som gör oss skickade att kunna hjälpa både oss själva och andra.

Innan du somnar på kvällen, tacka för dagens erfarenheter och be en innerlig bön till din andliga guide eller dina kraftdjur, om hjälp och vägledning. När du vaknar på morgonen, ligg kvar en stund i sängen och föreställ dig hur du fylls av kärleksfull energi i hela kroppen. Släng ut varje uns av negativ tanke, förbjud dom helt enkelt att komma nära dig.

Le och känn hur kraften fyller hela ditt fysiska jag och träna dig på att hålla kvar denna känslan under resten av dagen. Övning gör mästare!

Du kommer att klara dig ur det här min vän. Och du kommer att komma ur det ännu starkare, än som när du föll in i det, tro mig. Jag hoppas av hjärtat att du kommer till träffen i juli. Skulle vara så underbart att få träffa dig!

Kramar dig mjukt!
Lillemor

Mycket vackert och mycket bra skrivet Lillemor. Orden läste jag med glädje!

:respect:

Rädsla är en sak som äter upp oss inifrån. Och många rädslor i dagens samhälle är rent obefogade. Förr i världen så hade vi naturliga rovdjur att frukta, idag är det känslan av otillräcklighet, att itne passa in osv.

Men när du är här så är du varken konstig, oaccepterad och du syns och hörs, vi pratar, diskuterar och har trevligt. Man ÄR ensam, även när man är tillsammans med andra, men det man måste lära sig är att om du själv vet var du har dig, vet att du har ett värde och att du kan och framförallt att du litar på dig själv och dina förmågor, då är du inte lika ensam längre för då är hela du med dig hela tiden.

Nu får ajg dra en liten anekdot här:
För över ett år sedan levde jag tillsammans med en man som misshandlade mig psykiskt, jag var itne värd ett dugg, jag kände mig så otroligt ensam varenda dag. Även när vi hade besök, även när ajg var på stan. Jag vågade inte göra något utan att fråga om lov etc. Jag var så ensam att jag ifrågasatte värdet av att vara kvar i denna världen.

Men, när jag kom därifrån, när jag kom ifrån honom som fyllde mig så med negativa energier, så började ajg sakta men säkert hitta saker ajg var bra på igen, saker som gav mig självkänsla. Jag började sakteliga måla och rita igen, men jag vågade itne träffa folk, för vad skulle dom tycka o tänka om mig...

Men sakta började självkänslan komma tillbaka genom en viss del självförverkligande (mitt måalnde o tecknande) jag hjälpte min mamma att ta hand om mina småsyskon dagligen det gav mig mer och mer självförtroende eftersom detta klarar jag faktiskt av.

Självförtroende och självkänsla är itne samma sak.
Jag tror man behöver få självförtroende för att börja kunna odla sin egen självkänsla. Men självkänslan har man oavsett hur dåligt och nedkörd man är i skorna. För just självkänslan är detta som kan säga "jag är itne värd någonting mer än det här" men sen ska man inte glömma att det ävne finns de personerna som har ett jättebra självförtroende men en jättdålig självkänsla.
Man vill ha balans mellan de båda.

Blev du ngt klokare eller har jag rört til ldet ännu mera nu? :D

Hej
Har läst allt det som skrivits.
Hoppas det är bättre med dig?
Jag kan förstå hur du känner dig för jag har det precis likadant just nu och har haft det så i flera månader(ej gått till dr).
Jag försöker att känna mig bättre genom att göra sådant jag gillar.
Just nu är jag inne mycket om Runor.
Men det slutar alltid med att jag blir så trött att jag går och lägger mig.
Men jag tar typ en dag i taget,och försöker hitta glädjen igen,ännu har jag ej hittat den men vet att den finns där och väntar på mig.
Soliga kramar/marremorgana.

Hej Lindskog!
Här finns så många goda råd att ta till sig. Själv går jag sjukskriven för att ha en utmattningsdepprison och har gjort det sedan i höstas, depprimerad har jag varit sedan förra våren. Jag känner så väl igen det du skriver. Du har redan fått många goda råd men ett känner jag var viktigt för mig och som fick det att vända för mig. Jag har aldrig tagit medicin. Min medicin var upplevelser. Att se till att gå ut i solen och ta en promenad. Orkar du inte gå på promenad sätt dig i solen på en bänk. Och även om du känner som att du är ensam så är du inte det. Det finns många som tycker om dig och värnar om dig både bland dem du känner och okända. Både här och på andra sidan. Det som fick det att vända sig för mig var en flört i dörren till videobutiken. ;) Upplevelser får dig att må bättre o precis som flera andra skriver, gör sådant du gillar!
Nu försöker jag att fokusera på sådant som är roligt och som jag känner i hjärtat att jag vill göra. utan tanke på vad andra skall tycka eller tänka. Negativa tankar försöker jag pressa åt sidan o tänker i stället på sådant som är roligt. Jag försöker att ha något roligt planerat som jag ser fram emot. Jag gör så mycket jag orkar o är nöjd med det och gör det utan press.

Kram / Runa

Tja, jag vet inte vad som är fel på mig eller vad jag har för problem. Sen jag slutade kursen och började jobba o bo på landet så mår jag bra. VIsst, det är bråk med föräldrar ibland och jag blir trött på jobb också...men det känns annorlunda.

Konstigt. Jag älskade ju kursen, kunde bara inte skriva uppsatser eller plugga. Kalla mig lat men jag förstår inte vad problemet är. Varför kan jag inte plugga när jag älskar ämnet??

Jag älskar ju att läsa böcker! :(

Slutade helt med medicin för en vecka sen, efter nedtrappning. Känns OK nu. Jag slutade eftersom pillren tog slut och jag inte har eller har haft någon kontakt med läkare.

Dessutom tror jag inte längre att pillren hjälper mer än att dom tar bort symptomen. Jag vet inte vad problemet är men... Det är inte det jag trodde från början. Tror jag iallafall.

Jag har ingen aning. *suck*

Vännen, jag tror inte alls att du är lat ! Och, om du är det någon gång, så har du väl behov av det, och också rätt till det, tillåt dig det då. ;)

Att brinna för ett ämne, att känna lusten till att vilja fördjupa sig och förkovra sig, och lusten till att bli ett med ett ämne, göra det till sitt, det är i sanning inte det samma, som att kunna underkasta sig de studiesystem vi vita människor har hittat på, och som vi nu får underkasta oss.

Det äkta, sanna och naturliga lärandets drivkraft, är naturligtvis lärlingens entusiasm och lust.
Det betyder inte att lärlingen/studenten alla gånger är i en livssituation och en livsperiod, som egentligen är förenliga med att sudera i ett givet tempo, under givna villkor, att egentligen behöva förtränga sin egna lust och känsla för sitt ämne, och istället låta systemet diktera, hur ens ämne skall se ut, låta, läras, kännas och upplevas.

Engelskan skall naturligtvis läras genom sig själv, genom att man upplever den,
så som alla språk, genom användandet, inte genom resultatpresterandet.
Den vill talas, berättas, sjungas, få beskriva och lyssnas till, och läsas. Detta görs ju bäst av att man interagerar med andra, som har gjort engelskan till sitt,
som talar den, och genom att man läser, läser, läser, då gärna sånt man har ett äkta intresse av.

Att du ibland känner leda, och kanske tröstlöshet, när systemet bestämmer att du skall skriva uppsatser, bestämmer när du skall göra det, i vissa fall även om vad du skall göra det, det har inget med din lust till ditt ämne att göra.
Det har nog snarare med att göra, att du är en fritänkande själ, som kanske just nu håller på att bryta dig ur olika system och givna tankemönster allt som allt.
Då blir högskolans, eller universitetets system och prestationskrav, bara ytterligare en maktfaktor, som egentligen är helt onödig, och som inte har ett skvatt med din känsla för ditt ämne att göra.

Kanske kan det kännas lättare om du ser det för vad det är. Om du ser att det är ett system och att det är en skild sak ifrån dig och ämnet, och om du, medveten om detta, kan ta det aktiva, medvetna beslutet att du tar det, att det är värt det, det varar ju inte för evigt. Om du kan vara närvarande i det beslutet, och i att se att du och systemet är olika saker, så kanske det känns lättare ?
Som att man ju måste äta, skita, sova, betala skatt, jobba, borsta tänderna, städa, handla, ja allsköns dravvel, men man gör det, man vet att det behövs,
och så är det bra med det.

Härligt att läsa, att du känner dig litet bättre i övrigt !!!! :D
Jag vet inte, om det är så för dig, och för andra också, men för mig har det ibland varit så, att jag egentligen inte har vetat varför jag har mått dåligt ibland, men efteråt, när jag mått bra och varit i balans igen, då har jag ju sett sammanhanget, och orsak och verkan. När man vet bättre, kan man göra bättre, det är så praktiskt och finurligt.
Personligen tror jag, att det inte är lönt att grubbla för mycket på varför man mår dåligt, just när man mår dåligt. Tids nog får man nog se det.
Bättre att lägga medvetet krut och närvaro på att komma igen,
och det gör du ju verkligen!

Kram
:respect:

VildeHilde: Jo, en del av det är så också. När jag var som mest deprimerad så funderade jag öve hur jag skulle passa in i samhället och få mitt liv och fungera, mycket tankar om frihet där. :)

Men hur gör jag det praktiskt?? HUr ska jag få pengar om jag inte underkastar mig systemet, om än så för en period?

Och tack för att du förstår! Det är inte många som förstår hur en person som älskar att läsa och kan läsa hur mycket som helst, helt plötsligti nte kan läsa en kursbok.

Jag förstår det inte heller... :P

Varför du inte vill läsa kursboken ?
Därför att kursboken inte behandlar sånt som är intressant för dig. Därför att kursboken pratar om engelskan, som vore den ett dött ting, OM den, inte MEDELS den. Även om kursboken säkert är skriven på engelska, så är språket inte betraktat som en upplevelse, utan som något man skall bemästra.

Språk är interaktiva. Med språket skall du få både dig, och mig, att fatta vad du säger, vad du menar, och hur du menar.
Det är egentligen snarare en emotionell upplevelse, att lära sig ett språk, använda dess ord och uttryck, tonlägen och nyanseringar, för att beskriva sina egna känslor, tankar och upplevelser;
mer så, än att det egentligen är en intellektuell metod, och det är just vad kursboken gör språket till.

Hur du skall göra...., det vet ju egentligen ingen annan.
Jag tror på, att man måste förändra sitt tankesätt, sina mönster, sin attityd och sitt förhållningssätt till det, det man måste göra, men egentligen inte vill behöva göra, om man vill nå ett mål. På det viset är klyschan, "no pain, no gain", verkligen sann.

Det var det, jag menade med medvetenhet och närvaro. Jag tror, att om du vågar vara medveten om, och vågar vara närvarande i ögonblicket, där du bestämmer dig för, att, så att säga, "ta skiten", för blomman blir så fin av gödseln då, så minskar din känsla av leda och tråk. Då är systemet inte längre något som du oförskyllt utsätts för, utan, då är det något du aktivt har valt att stå ut med.

Det är en fråga om attityd, en fråga om att ändra tankemönster, och en fråga om självbetraktande.
Så länge du tänker dig, att du är offer för systemet, så länge känner du dig begränsad, våldförd på och tung.
När du tänker på dig själv som styrman, som den som har valt att nå målet, och då också skiten på vägen, när du tänker dig, dig själv, som att du tar kontrollen över systemet, över din situation, då blir det lika litet som att borsta tänderna några gånger om dagen. Inget märkvärdigt, inget annat än sånt som är, och sånt man gör. "shit happens... so what!"

Du kommer att ta examen, du kommer att få leva med, och äga DIN engelska, alldeles fritt, alldeles vacker, och oberoende av skolvärlden och systemet. :rolleyes:

Meditera om det, vet inte, men ibland hjälper det medvetenheten och närvaron.

Finansiellt är det ju som vanligt. Antingen studiebidrag och lån, eller studiebidrag och helg, eller nattjobb, eller en kombination därav. Tufft är det. Rejält tufft, jag vet, men det är inte omöjligt, jag lovar dig det! Jag städade kontor och affärer på nätterna, gav stödlextioner och läxhjälp, höll hundkurser och gick på knäna, med ögonlocken under skosulorna, så trött var jag.
Dels jakten efter jobb, och sen jäktet med jobbet, och med studierna.
Gröt, vatten, lappade kläder, jag använde reklamkuvert som anteckningsblock under undervisningen, och kyrkråttans fattigdom såg ut som lyxlivet, från mitt håll. Men det var värt det, det var det verkligen.

Och när studietiden äntligen var färdig, då gick jag till sjön och tvättade av mig all vägskit! Allt jävla systemdamm. Det var en fest, jag aldrig kommer att glömma, inte sjön heller, antagligen. :D

Fast sen gjorde jag om det igen, och pluggar ju halvtid igen. :$

Det varar inte för evigt. B)

När jag läser detta tänker jag på dr Phils ord, "There are no victims, only volunteers."

och det är jäkligt sant, man väljer faktiskt att bli ett offer för samhället och andra. Man väljer också själv när man reser på sig o borstar bort damm o skit och börjar leva igen. Man tar kontroll över sig själv och sin tillvaro, först då kan man börja förändra saker i sitt liv.

Man slutar vara ett offer, att vara frivillig under allt negativt, man tar kontrollen och sedan börjar man förändra sin värld- inifrån och ut.

Mycket handlar om de egna tankarna.... och sin egen självbild, sin självskattning och hurvida ma när sann mot sig själv.

Intressant i sammanhanget kanske också kan vara VAD det är som är så roligt med läsandet och dina böcker, vad är det som händer med dig då? Försök hitta fram till kärnan i det hela, vilka kvaliteter eller upplevelser är det du värdesätter så mycket? När kommer de? Var befinner du dig då? Osv.

Det kan mycket väl vara så att litteraturen är rätt (vet inte exakt vad det är du pluggar) men att målet du satt upp för dig inte är i samklang med dig själv, eller att metoden dit är alldeles galen för dig.

Kanske är det inte alls nödvändigt att plugga på universitet?

Vad är det du egentligen vill göra när du pluggat klart? Titta inte på formen, utan hur du vill att det ska kännas i dig när du gör det, och vad det leder till för dig i ditt liv. Vilka konsekvenser det får.

När du har arbetat fram en riktigt tydlig bild av hur du vill att det ska kännas kan du backa bakåt och se var du hamnar för att kunna förverkliga det, göra det verkligt i den här verkligheten också.

Det kan kanske visa sig att när du verkligen vet vad det är du vill, och kan ha den känslan i kroppen fastän du ännu inte nått dit, att pluggandet (eller vad det nu är för väg som du behöver gå) går enklare och att du inte hakar upp dig lika mycket på bekymmer längs vägen.

Det är lite som att cykla upp för en uppförsbacke. Om man vet precis hur den ser ut och vad som väntar däruppe, kan man ta ladda upp och ta rejäl sats och så kommer man upp, glad och flämtandes på toppen. Men vet man inte hur backen ser ut eller hur lång den är cyklar man på i sakta mak utan att ta sats, och så måste man stanna ganska snart, hoppa av cykeln och dra den och sig själv uppför backen. Det blir extra jobbigt av att man inte heller vet hur lång backen är.