Hur kom du i kontakt med shamanism för första gången ? Genom de år jag sysslat med detta har jag hört alla möjliga (och omöjliga) berättelser om varför man vänt sig till, eller blivit intresserad av, shamanskt arbete i stort, oavsett om det har handlat om att söka hjälp/behandling eller att fördjupa sig i ämnet. Vore jätteglad om ni ville berätta.

Hejsan NYM.
Berätta gärna i stora drag de olika berättelserna om vägen till shamanism som du har hört. Varför inte börja med din egen hisoria, så bjuder du in folk att dela med sig av sina.

/m

Jaha... tja, min egen historia/väg är föga intressant eller spännande. Jag kom i kontakt med shamanskt helande för att jag rekommenderades det i behandlingssyfte,sökte och fick bra hjälp, blev intresserad, började att läsa, gå kurser, resa själv och kände mig väldigt "hemma", "familjär" med sättet att arbeta. Mest slit och studier, främst med hjälp av kraftdjur och hjälpandar, -inget fantastiskt eller så, inget speciellt kall- blev detta mer och mer ett sätt att verka och leva.
En intressant skildring jag haft privilegiet att få ta del av är:
En finsk kvinna berättade för många år sedan för mig att hon sedan barnsben drömt om en svan. Svanen återkom litet då och då i olika skepnader och ibland var det riktiga mardrömmar. Hon blev oerhört rädd för vattenfåglar och fick panik när hon såg ett par änder eller gäss, för att inte tala om simmande svanar.
I 20årsåldern tilltog drömmarna och det gick så långt att hon var rädd för att sova. Slutligen sökte hon läkarhjälp mot mardrömmarna och sömnlösheten. Hon blev beroende av sömnmedicin och fick svårt att jobba, koncentrera sig och att ha ett socialt liv. När hon kände sig så nere att hon funderade på att ta sitt liv hade hon, vad hon beskrev som, sitt första riktiga möte.
Under en vinterpromenad längs en öppen sjö fick hon se en ensam svan. Han simmade bredvid henne och såg på henne väldigt intensivt. Hon hade inget bröd eller sånt med sig och kunde inte förstå varför han fortsatte att följa henne. Trots detta kände hon konstigt nog inget obehag. Hon bestämde sig för att stanna upp och vända sig emot svanen och helt enkelt se vad som skulle hända om hon konfronterade honom och sin rädsla för vattenfåglar. Svanen gick upp på land, rakt fram till henne och fortsatte att se på henne, rakt in i ögonen. Hon stog orörlig, nästan paralyserad som hon berättade det, och när svanen gått ett varv runt henne, detta fullständigt ljudlöst, hade han lyft och flugit iväg.
Hon visste helt enkelt att hon genast skulle hem och sova och så gjorde hon. Drömmen blev hennes första resa och hon fick förstå att svanen var ett kraftdjur.

Jag tyckte att det var en vacker och intressant berättelse så det var så jag började fråga människor om deras möten med shamanin.

Med facit i hand idag, inser jag att jag kom i kontakt med Shamanism redan som barn.

Jag hade konstiga drömmar trodde jag. Men i själva verket var det resor jag gjorde, i alla tre världar. Jag träffade både djur och människor på mina resor. När jag berättade om mina upplevelser fick jag höra att det enbart var fantasi och trams och skulle sluta upp med sådant. Och själv förstod jag inte bättre. Därför blev jag enbart en stum betraktare av alla dom upplevelser jag fick se och slutade upp med att berätta om dom för någon. Men ljudet av trummande toner kunde försätta mig i extas och i ett drömtillstånd. Det kändes som om något inne i mig vaknade och svarade detta dunkande ljudet, något som lockade och fick mitt hjärta att banka fortare.

Under vuxenlivet kom jag periodvis i kontakt med litteratur som beskrev och berättade om Shamaner och jag kände en låga tändas inom mig, en konstig igenkännande låga. Men det skulle gå många år innan jag fick friheten att utveckla den lågan. Jag befann mig sen barnsben och under många år fram, insnärjd och fängslad utav religiös fanatism, där allt sådant här var förbjudet och sågs som ett verk av djävulen.

När jag långt om länge tog mig ur mitt fängelse, började saker och ting så smått att hända mig och jag tog vara på ting som kom till mig, på ett sätt som jag inte hade tillfälle att göra tidigare. Fick upp ögonen för fantastiska ting.

Shamanens väg betyder för mig, att vara en andlig läkare, en hjälpare för behövande, en problemlösare. Och önskan att följa detta, har jag haft innerst inne, som en röd tråd genom livet. Och på den vägen är det. Blev väldigt glad, när jag stötte på Trolltrumman och dens inriktning. Här finns så mycket inspirerande att läsa. Några har jag träffat och fler lär det bli på Trumträffen i juli och det ser jag fram emot.

Så det här får vara min lilla berättelse om varför jag är intresserad av Shamanism.

Mvh
Lillemor :)

Tack, Lillemor, underbar berättelse!
Nerevarina

Intressant ämne!

Jag får hålla med Lillemor, att man varit lite annorlunda, redan från barnsben! Jag såg saker som andra inte såg, till att börja med. Men det var inte själar eller energier, jag såg igenom världen som vi lever i, tyckte redan som 5åring att allt var helt åt pipan. Efter 5 års ålder kommer jag ihåg att jag ofta kände känslor och liknande starkare, jag reagerade ju starkare och kunde inte förstå hur alla kunde vara så "obrydda".

Jag stängde in mig redan vid 10 eller 11 års ålder, det är nåt fel på mig tänkte jag. Efter skoltiden så dimmar det till lite :) ... Ytterligare en tid efter det så började jag söka upp info, spelade ingen roll vart ifrån infon kom, bara den var annorlunda och handlade om rätt aggerande, tänker på oss människor. Det och känslor, drömmar andra världar och en annan sanning.

Vid 30 års ålder, ca:, så fick jag till slut reda på sanningen om denna lilla planet, och lite av universum och allt vad det innebär, efter det så hittade läraren mig. Allt ändrade sig efter den dagen, nu är jag tio meter högre, lugnare och med ett ännu större hjärta, aggerar mer med det nu också.

Min väg har kommit fram till en korsning, åt det ena hållet ligger världs samhället, åt det andra ligger ett annat, likadant fast längre fram i tiden. Sen så finner jag en liten väg mitt i mellan, smalare men med bättre slutmål. Där finns det gulliga gummor, skrattande barn, alternativt levene med ekologiska grönsaker och annat. Jag tänker givetvis ta ett ordentligt steg ifrån det som vi alla kallar liv, bil, villa, bingolotto och annat. Nu är det inte längre jag som styr, nu är det intuition och andliga guider, roligt skall det bli också ...

Må väl

Tack, cee, för denna humoristiska och litet poetiskt lagda berättelse.
"10 meter högre"... bra sagt! :D

Du berör ett jätteintressant ämne. Går det ihop att verka och leva shamanskt (om man nu kan kalla det allmänt för det) och ändock vilja ha villa, familj, vitt staket, tax, litet på sparkontot, spela bingolotto, kolla på melodifestivalen, läsa deckare, jobba på industin, semestra på "Mallis", ha grillfest i trädgården med grannarna, storhandla på fredagar och ändock ha en djupare förståelse för livet och dess innebörd, för sammanhang och konsekvenser ? Går det ihop att leva shamansk och därmed, hävdar jag, ta på sig ett visst ansvar för helandet av och balansen i livet (allt liv, hävdar jag) och ändock förakta det vi i allmänhet kallar "småborgerlighet" ? Vad är det som identifierar någon som valt den shamanska vägen ? Vad är tabu och vad är måsten ? Finns sådana ? Hm... det blir nog en ny tråd egentligen, men ditt öppna inlägg väckte frågorna, så jag kastade in dom här.

Hmm, svart att svara pa. Nar jag tanker efter sa har det foljt med anda sen jag var liten. Har alltid varit valdigt intresserad av indian-folken. Minns nagra "sago"bocker jag laste nar jag var en 7-8 om indianer (Lilla Vargen, eller var det sa han hette?:)) och inuiter dar det fanns en del kloka gummor och gubbar. Sen har ju samerna sina schamaner och de har man ju ocksa hort historier om. Har som alltid funnits dar i bakgrunden hela mitt liv, dock kan jag ju saga att jag lart mig en hel del mer och intresset har vaxt sen jag hittade hit till trolltrumman. :D

Jag sörjde länge att jag var så tråkig och vanlig, jag var aldrig med om något övernaturligt eller såg några spöken. Det gjorde min syster däremot, så hon fick axla den rollen i familjen.
Som fysikerstudent på universitetet snubblade jag en dag över en beskrivning av en trumresa, och tyckte det lät kul - men hittade aldrig någon trumma eller trumband då. Engagemanget var knappast överväldigande heller. Jag hade ju min karriär som fysiker att hänge mig åt. Shamanism kändes obegripligt och ovetenskapligt och mycket långt borta.
Men sakta men säkert hände saker, eller så var det så att alls ingenting hände, och med åren blev jag alltmer deprimerad och sjuk. Slutade till sist som en människospillra inlåst någonstans. Jag fick faktiskt hjälp till slut, började ta mig ur medicindimmorna så smått. Ytterligare en tid senare fick jag återigen av en slump tag på en bok om shamanism - och kände igen mig, det fanns saker beskrivna i boken som jag hade upplevt själv, utan att på något sätt förstå att det hade med någon andevärld att göra. Via internet fick jag kontakt med en person som lärde mig att STÄNGA AV andevärlden. Och sedan dess har det bara blivit bättre! Första gången jag träffade folket i Föreningen för shamanskt utforskande i Värmland kände jag hur jag hittat hem.
Ibland sysslar jag motvilligt med shamanism, men samtidigt vet jag att utan den skulle jag inte leva idag. Det är en del av min högst påtagliga verklighet helt enkelt och går inte att ignorera.
Jag tycker inte det är ett dugg svårt att kombinera shamanskt utövande och svenssonlivet, fast jag misstänker att svensson inte skulle känna igen sig i mig! ;)
För min syster som var så oerhört känslig gick det däremot inte, hon dukade under och dog. Hennes död är utan förbehåll det mest plågsamma jag upplevt, och också något som har fördjupat mitt shamanska arbete på ett mycket påtagligt sätt.
Jag vet ännu inte vad jag ska göra med shamansismen, pysslar lite helande då och då, undervisar om det är alldeles nödvändigt, men shamanismen är en del av mig som är här för att stanna oavsett om det syns utåt eller inte.
Jovisst har jag tappat bort vänner, men jag har funnit nya. Det blev lite tomt i mellanläget, men det är över nu, och jag mår bra.

Tack, VildVittra, vadå "svårt att svara på" ? Jag tycker att du svarar alldeles utmärkt! B) Precis det Du berättar har flera berättat för mig, och jag tror att det är en väldigt naturlig väg. Med det menar jag att man förhoppningsvist redan som barn får komma i kontakt med moralbegrepp, livsåskådningsfrågor och olika synsätt genom sagor, berättelser, film, serietidningar och vad nu vår tid har för berättarkonst riktat till barn. Så småningom kan det utvecklas till ett intresse för kultur/er och historia, filosofi och livsval. Som ett frö, liksom. Fär två veckor sedan fick jag träffa en 8årig pojke som stolt berättade att han skulle bli Shaman när han blir stor, minnsann! Detta hade han bestämt edter att ha sett nån tecknad barnfilm. Han förklarade väldigt pedagogiskt för mig att man kan ta grodblad istället för plåster, att man kan tugga på sav istället för på tuggummi, och att jag skulle vara försiktig där jag gick (vi var i skogen på hundpromenad) för det fanns minnsann de som var mycket mindre än jag som gick där, minnsann! :respect:
(Jag sa inte till honom att han skulle passa sig för annars skulle jag äta honom med sked eftersom han var så jädrans söt!)

Gomiddag!

Med tanke på att leva normalt, enligt "Svenssons" ram, eller inte, och ännu vara shaman?!?!

I min värld är en shaman väldigt medveten. För mig går dagarna ut på mycket, bla att bli så medveten som möjligt. Om jag är tillräckligt medveten om min omgivning så kan jag hjälpa andra bättre har jag fått erfara. Att leva som vanligt är för mig en käpp i hjulet. Jag vill verkligen inte stödja det som gör det svårare för oss i vår lilla värld, vi har nog med problem ändå.

Tar man det så långt man kan så märken man snabbt att det är mycket lite man kan äta, dricka, ja stödja över huvud taget. Bara en sån sak som att gå och köpa huvudvärkstabletter, det går inte, det passar inte i min vardag. Inte heller handla snabbmat, inte ens en liten burgare. Jag vill heller inte köpa kläder som är tillverkade av små barn, i form av slaveri, och så ser det ut på alla nivåer, om man tittar riktigt nära. Många rynkar på näsan när berättelsen läggs fram hur världen EGENTLIGEN fungerar. Men det tar inte så lång tid, sen ser man det, rakt igenom.

Vore vi inte alla utbildade för att passa in i samhället så vore vi alla, i alla fall många spirituella och shamans från start. Livet som vi lever i dag i västvärlden är ett hot imot rätt levene, uppfostran osv.

Jag med familj bor så enkelt vi kan, och för tillfället så odlas det grönsaker och annat som kommer att räcka till nästa sommar. Under denna sommar kommer vi att bygga ett jettestort växthus (314kvm), sedan bygga ett litet hus inuti detta. På så vis kan man också framställa dom saker man vanligtvis inte får av den Svenska sommaren.

Det som är ännu bättre är att man lägger sig på en årskostnad på ca: 5000kr, för all mat :) - Gott, färskt och nyttigt är det också...

Jag vill ta allt hela vägen fram, är jag shaman så vill jag stå på helt egna ben, och inte sponsra allt det som förstör så mycket i vår värld. Jag har varit runt i världen en hel del och sett så mycket på nära håll, då får man andra tankar i bakhuvudet, än om man bara kollar tv o aftonblaskor etc.

Leva vanligt! hmm... Vad är vanligt? :)
Alla gör så gott man kan, man kan inte göra mer. Alla är vi olika, och allas verklighet är också olika. Känns det rätt att leva som man gör så gör det, om inte får man förändra situationen. Jag förändrar ständigt hela tiden, det är inte målet som är viktigt, men resan. Allt är ett äventyr, till och med att gå o hämta posten. Vissa springer ut i morgonrock och svär för att dom får stiga upp tidigt. Andra kan småfnittra hela vägen ut, och märka dom små sakerna, flugor, fjärill, vackra blommor, även energier och mycket annat.

Jag går förvisso inte efter någon post längre, jag är relativt långt utanför det vi kallar normalt i Sverige. Får inte så mycket längre i lådan, har heller ingen egentlig adress.

Man kan fatta sig väldigt kort också :)
Ju mer insyltad man är i denna fysiska värld, ju mindre märker man dom andra. Eller, ju mindre lever man i dom andra. Jag skulle givetvis rek alla att flytta ut i skogen, men det tar nog en tid till innan vi kommer över städerna o försäkringskassan :)

Tills vidare, kram på er alla.

Tack, uthien, det var mycket tänvärd läsning! En del av detta påminner om min egen historia. Inga "utomordentliga", "extraordinära" uplevelser, vetenskapligt inriktad, plugginställd, inte alltid så säker på att shamanin har företräde före allt i mitt liv, streta på och resa vidare. (Du berättar om din motvillighet.)
För Dig var det tråkigt att inte ha "upplevelser". Målet för mig var i och för sig att jag ville vara så "vanlig" och "osynlig" som möjligt, eftersom jag ofta inte har så lätt för folk, men det verkar vara någon slags lag om "tingens omvändelse" att den som ej vill märkas stämplas märkt,m.m.
Du skriver om din syn på "svensson"-livet och det känner jag också igen en del. Fast för mig kan det t.o.m. gå över till avund. Jag kan bli grön av avund om alla självklarheter, alla självklara mål, alla fungerande patentlösningar, rutiner och beundra styrkan i att leva disciplinerad och hängivet sina mål.

Det är så klart oerhört trist att läsa om Din syster. Jag kommer aldrig, och vill aldrig komma att förstå, varför sådana förluster måste vara del av livet. Men desto mer givande att få ta del av att Du hittat ett sätt att gå vidare på. Sorgligt nog är valet att bli martyr, bitter, blind och passiv efter något så tragiskt lättare än valet att agera, att ta ansvar för sig och sin väg.

Du skriver så bra att:"Jag vet ännu inte vad jag ska göra med shamanismen".
Av rent naturliga skäl är ju oftast frågan:"Vad kan shamanism göra för mig/oss?", men precis så som Du så klokt skriver bör frågan också vändas.
Jag personligen ser shamanin inte som en tro eller filosofi, eller ens kanske som en övertygelse, utan som ett instrument, redskap, som en karta, vägvisare, som en metod helt enkelt.

Får jag fråga om Du fortsatte på din vetenskapliga väg med fysiken ? För mig personligen har just den krocken varit störst i mitt liv. Jag kan för allt i världen varken överge vetenskapen eller shamanin, men onekligen går de tu inte alltid hand i hand.....

God Eftermiddag själv, cee, och stor kram på dig med! :lol:
Tänk att få vara barn i ditt hem med bra mat, medveten konsumtion, föräldrar som väcker uppmärksamhet om att alla inte har samma villkor här på jorden, och att få lära sig att ta ansvar för vad man gör och vilka konsekvenser det kan ge. Underbart!

Du berättar så bra och sant om hur Du ser på vad som gör Ditt liv shamanskt.
Nej, alla kan inte flytta ut till skogen, (stackars skog i så fall!) men alla har självklart ett gemensamt ansvar för varandra och för hela planeten, inte bara för närmsta badstrand och sötaste hundvalpen i fönstret...

Ditt inlägg beskriver på ett mycket bra sätt hur ett medvetet val av att "leva shamanskt", eller att "leva efter shamanins regler", eller att "kalla sig shaman" går igenom andra livsbeslut, t.ex. politiska, allmänbildningsmässiga - kunskaps/utbildningsmässiga, livsfilosofiska och värderingsgrunder i stort. Kanske tvingar det oss rent av ibland att gå emot strömmen, att gå emot lagen, att ta till okrontoversiella metodiker och att "motvalsa", vem vet ?
Jag tror att jag förstår av ditt inlägg att Du finner det oförenligt med Ditt sätt att se på shamanin att leva miljöovänligt, att leva kapitalistiskt och att leva i okunskap om vad vårt agerande i I-länder har som konsekvens i U-länder, i ett globalt perspektiv.
Att shamanin är ett sökande och ett sätt att upprätta en balans och en harmoni i stort. Rätta mig gärna om jag har fel nu, jag vill inte missförstå.

För mig personligen är det inte lika tydligt att t.ex. försäkringskassan (du nämner just detta organ) har med någon obalans att göra, ej heller att stadsbor i större utsträckning skulle tappa känslan för harmoni enkom för att de ej kan odla på egen mark eller äga egna foderdjur, m.m. Jag tror jag uppfattar problemet idividuellt, från människa till människa.
Jag är personligen heller inte övertygad om att ett slags "bakåtsträvande" till någon form av dåtida/forntida samhällsstrukturer, där man visserligen slapp bekymmra sig om t.ex. kärnkraft, genmanipulation och ozonlagret, men inte hade formulerat problematiken om t.ex. tonårsgraviditeter, tvångsäktenskap och kvinnors rättigheter, där man visserligen slapp oroa sig för terrorattacker, men där grannsamfundet kunde smyga sig på under natten och bränna ner ens by, där man visserligen slapp bråka med kommunen om byggnadsrätt men där det heller inte fanns hjälp då brunnen sinade, där termer som religionsfrihet, demokrati, mänskliga rättigheter, djurs rättigheter, miljövård inte var nödvändiga för att man inte hade kunskap, referensramar och/eller perspektiv....
Jag är tacksam för att inte leva under häxprocesstiden. Jag slipper gärna undan pesten och digerdöden. Jag är oerhört tacksam, befriad och euforisk glad över att slippa bli omskuren, tvångsbortgift och sedd som egendom. Jag är evinnerligt lycklig över att få betala skatt till staten -som ger en liten del av det till försäkringskassan, som ger en liten del till landets sjuka-, istället för att ge mitt tionde till kyrkan och därledes biskopens fester.... (Jag menar nu inte att västerländernas skattepolitik inte ger MYCKET att önska!!!!)
Jag skulle ha dött om det varit ortens greve eller furste som bestämt över hur många djur jag får ha, hur mycket mark jag får äga, hur mycket av min skörd jag får behålla samtidigt som hans släkt, vänner, älskare, dryckesbröder får göra vad de vill.
Jag är mest tacksam för att ha fått utbilda mig. För att min rätt att få gå i skola och sedan vidare till högre utbildning inte har ifrågasatts, inte har varit beroende av mina avlares status, religion eller inkomst.

Just detta ger oss här i västvärlden det särskilda ansvaret Du så klokt påpekar, men det ger oss inte skyldigheten att bli skogsbor allihopa, varken som läkare, bilmekar, frisörer eller shamaner.

Om jag nu har förstått dig rätt så är grundtanken med ditt synsätt att ett shamanskt leverne innebär att man måste vara beredd att ta konsekvensen för sitt agerande och kunna ta moralisk ställning i allt man gör, en slags rättvisprincip, och det håller jag med om till 100%.

NeverYouMind:

Jaa menade alltsa "svart att svara pa" nar det kom in i mitt liv eftersom det var din fraga fran borjan :) Men som sagt, har alltid funnits dar, jag tycker ju det ar jatteviktigt att barn kommer i kontakt med sant tidigt. De verkar ju ocksa vara valdigt mottagliga for det overnaturliga. Min lillasyster t.ex. har ett "magiskt trad" tillsammans med en kompis, som dom brukar lamna mat till faglarna vid och de har ocksa knutit band med snackor och stenar och benbitar i och hangt upp i dess grenar. Ingen aning vart de fick den iden fran. (Hon ar 10 nu, var val en 7-8 ar nar de upptackte tradet) De ar ju sa goa barnen, klart man vill ata upp dom! :lol:

Sjalv alskade jag- och gor fortfarande- riktiga klassiska sagor med alvor och troll osv nar jag var liten ( ni vet, sana som borjar med "Det var en gang...) Min farmor brukade beratta alla mojliga historier och sagor for mig, en riktig sagotant var hon. Maste komma ihag och kanske t.o.m. skriva ner hennes berattelser innan jag glommer dem sa jag har nagot att beratta sjalv for mina kommande barn och barnbarn :D

Edit: Kom precis pa att jag och en venn hittade en liten rav-kropp under en lada en gang nar vi var en 8-9 ar, den var helt torkad - mumifierad nastan. Vi hittade en fin glanta med en rund sten i mitten med riktigt tjock gron mossa pa, dar la vi raven, och senare aven andra doda smadjur vi hittade langs vagarna under de kommande aren. Var en riktig djurkyrkogard dar till slut, vi hade ytterligare en rav, tva kattkranium, bitar fran tjur, en del smafaglar och har-kranium. Vi brukade ga dit lite da och da och oftast hade vi nan blomma eller fina stenar eller snackor eller nanting med oss, vi hade ocksa en liten "skatt-gomma" under en sten dar i en burk med halsband o lite andra smaprylar. Det blev som nat slags "shrine" :) Helt bara av "instinkt" eller vad man kan kalla det, kandes det som. Har inte en aning vart iden till att gora sa kom ifran. :rolleyes:

Träffade på Bodvar Bjarke på Vattumannen och han höll senare en trumresa för Fältbiologerna i en stuga i norra Hansta som jag var med på, 1990 tror jag det var. Då fick jag en blodad tand, som varit blodig sedan dess och inte hunnit koagulera.

Sedan hann jag med att vara muslim i 13 år (och lämnade den traditionen för fyra år sedan...) men bibehöll mitt intresse för shamanism under alla år, främst genom kontakt med litteratur om shamanism men även via en del shamanska/arkaiska drag jag återfann inom sufismen, islams mystika gren. har återupptagit min passion för den direkta dynamiska fungerande och skönt modern-arkaiska andliga praxis som shamanism innebär för mig.

Mvh,

Gudmund

Gudmund: mot okoagulerad, blodande tand rekommenderar jag att tugga på Aloe Vera och grodblad... ;)

Men hur du får ihop sufismen och shamanin skulle vara fascinerande att få höra mer om. (Utgår förmätet ifrån att vi talar om nyshamanism.)
Berätta gärna! :D

Vildehilde: Tack för tipset.

Följer som sagt var inte längre den sufiska traditionen, men visst finns det en del gemensamt med (ny-)shamanism. Kanske vissa transtekniker, tacksamhet inför Alltet/Livet mm.

Första kontakten med shamanismen...?
Det beror på om man menar upplevelsemässigt eller teoretiskt... ;)

Om mig, står några rader i min Presentation

Första kontakten?
Kände en längtan efter andlig tillväxt och bad "mina guider" om vägledning.
Samma kväll ramlade jag på Staffan Ljungs hemsida och det fanns platser kvar på kursen.

Den främsta glädjen kontakten med shamanismen gett mig är att leva i harmoni med naturen. Att känna varje livsforms egenberättigande i stort och smått. Mitt lilla torp delar jag numera med allehanda djur och ler glatt när jag ser spår av möss och spindlar överallt.

1:a kontakten.



Minns när jag var i 10års åldern,låg och sov.
Jag drömmde så konstigt.Jag visste i drömmen att jag låg och sov men ändå så var jag "vaken".Jag kunde se allt i drömmen,mina saker,mitt rum,och jag kunde röra mig.Jag svävade i drömmen ca 20cm över sängen,kommer ihåg att jag kände efter men min hand under mig.
Hade många sådana drömmar,och har fortfarande.
När jag var liten kunde jag många gånger sitta och berätta in i detalj hur saker och platser såg ut fast jag aldrig sett eller besökt dem.
Kunde beskriva min avlidne farmor i detalj,fast jag ej hade sett nått kort på henne.
Mina föräldrar tyckte alltid det var så lustigt och konstigt att jag kunde veta sånt som de aldrig berättat.
Kunde helt plötsligt berätta för någon att vi skulle få ett oväntat besök av en person,som sen ca 10min dökupp.
När jag blev tonåring så var jag väldigt förtjust i religin och historia,läste allt jag kunde komma över.
Fick i samma veva veta att min mormors släkt var av samiskt ursprung,så jag läste lite om det.Även om det är långt tillbaka sen,så känner jag mig väldigt dragen till den samiska kulturen.
Har varit med om några trumresor,och det gav mig blodad tand.
Känner att det är något som driver mig framåt,visar mig vad jag ska föra in i mitt liv.Svårt att sätta ord på,men jag får hela tiden små antydningar både här och där.
Är just nu inne i en period då jag känner att det brådskar att lära mig mer,få kunskap att utveckla mig,så att jag kan hjälpa eller göra något.Låter konstigt,men det känns som om någon el något står och puttar mig i rätt riktning och att nu brinner det i knutarna.Ungefär.
Låter ganska så flummigt va?
Tja detta var bara lite av det som gjorde att jag fick upp ögonen för Schamanism och endel annat.
//Marremorgana.

Hej, marremorgana, och tack för att du deltar i tråden! :D
Du verkar ha tagit emot din personliga känslighet på ett härlig sätt!
Tack för att du delar med dig. ;)

hihi :D, kraa,

...det gör mina kattor med.... w00t