Jag skulle bara hämta vatten till min middag. På en märklig ingivelse lade jag mig ned på den stora stenen mitt i forsen. Vattnet rusade förbi mig från alla håll. Jag slöt mina ögon. Och lyssnade. Vattnet dånade. Ut från sorlets steg en kvinnoröst fram. Och hon sjöng för mig. De tonerna; den rösten – det går inte att beskriva i ord.

-Vad ska jag säga? Jag bryr mig inte om vad det var. Det enda jag vet, var att hon inte ville dränka mig. Det hade hon lätt kunnat göra om hon velat. Och jag hade följt.

Istället sjöng hon bara. Rakt in i mitt hjärta en glädjens och livets sång. Tacksamt tog jag emot en av dessa jordens mystiska gåvor. Aldrig ska jag glömma att det finns platser som kan säga oss saker, bara vi lägger oss ned och lyssnar.

Låter som en helt underbar upplevelse!
Grattis till dig :)

Utan att vilja ta märkvärdigheten av/ur din upplevelse, som jag förövrigt vill gratulera dig hjärtligt för, är det ju så att alla platser, älvar, träd, stenar, m.m´. har sin röst, sitt syfte och sin mening. Det handlar om att höra och att ha tid att lyssna. Härligt att du tog dig den tiden och berättade om det.