Nu har jag stött på begreppet lite här och där och det har väckt mitt intresse. Efter vad jag förstått så går en själshämtning ut på att återföra själsbitar som på grund av en traumatisk upplevelse har smitit iväg någon annanstans för att de inte klarade av smärtan. Kan någon förklara detta mer utförligt för mig? Vad är egentligen en själsbit, och var tar den vägen? Vad är det man egentligen gör när man hämtar den tillbaka och vad får detta för konsekvenser? Varifrån kommer traditionen att hämta tillbaka själsbitar (historiskt sett)? Funkar det?

En själshämtning är när shamanen hämtar tillbaka en del av ens själ som lämnat en. Det kan den ha gjort av många olika anledningar, t.ex. en traumatisk händelse, när man i en relation anpassar sig för mycket för att bli omtyckt, eller när en älskad person dör och man har svårt att släppa taget.

Då kan den del av själen som är mest känslig för situationen tillfälligt lämna en. Den kan då t.ex befinna sig i andevärlden eller hos någon annan människa. Ofta kommer den tillbaka spontant efter ett tag men ibland kan man behöva hjälp av en shaman att hämta tillbaka den. Det kan vara väldigt helande och påverka mycket i ens liv.

Jag har själv fått några delar tillbaka, ett par har jag fått hjälp att få tillbaka och några har kommit spontant på resor eller vid andra kraftfulla situationer. Har blivit fri från tidigare ständigt återkommande sjukdomar och depression. Mina relationer har blivit djupare och mindre komplicerade. Mitt shamanska arbete har djupnat. Jag har också sett stort helande hos dem jag har gjort denna typen av arbete för.

Det finns en jättefin artikel på www.shamanism.dk, "Coming Home" (finns även på danska). På hemsidan finns information om en kurs i själshämtning som jag varmt rekommenderar. Det finns även en bra bok av Sandra Ingerman "Soul Retrieval".

PS. Glömde svara på din näst sista fråga.. Själshämtning är en central del av arbetet inom många traditioner världen över. Såg ett avsnitt av den amerikanska såpan "Grey's Anatomy" där en japansk far inte ville låta sin dotter opereras förrän en japansk shaman hade hämtat tillbaka hennes förlorade själsdelar - det dyker upp lite här och där ;)

Murkla beskriver det hela väldigt bra, tycker jag. Men att "förklara" själshämtning - det går nog inte. Kanske kan man säga att shamanen reser i klientens inre landskap. Alla resor är olika, och man (shamanen som reser) har ingen aning om vad man kommer att träffa på. Det är i alla fall förbluffande hur ofta det om hämtas tillbaka "känns igen" av klienten, som ofta får en känsla av att ha blivit "hel" igen, dvs helad. Jag brukar i de flesta fall, men inte alltid, följa upp själva själshämtningen efter ett par veckor med en integrationsresa. Då får klienten själv pila iväg och hämta vissa upplysningar som behövs för att riktigt integrera den själsbit som han eller hon har fått tillbaka. Det brukar resultera i både tårar och skratt.

Allt gott, Eldduva och Murkla

Jimmy Vit-Tiger

Efter så uttömmande svar finns inget mer att göra än att tipsa om två rätt ok böcker om ämnet: Soul Retrieval: Mending the Fragmented Self (Harper San Francisco 1991)

Welcome Home: Following Your Soul's Journey Home (Harper San Francisco 1993)

Skrivna av Sandra Ingerman. Finns att läsa mer om här.

---

Att följa upp som Jimmy säger är väldigt viktigt tycker jag, plus att arbeta med människan FÖRE man hämtar tillbaka bitar. Det kan nämligen bli STORA omställningar i livet efter man har fått "alla bitar på plats" (så ja! visst funkar det) och då är det extra viktigt att man har familj och vänner att falla tillbaka på som kan stötta och förstå.

Ibland är det svåra inte att förändras, utan att möta omvärldens reaktioner på förändringen. Vem är jag efter behandling, vem är jag utan lyten och handikapp som annars format mig och den jag är och de handlingar jag kunnat göra?
Kommer andra att förstå om jag helt plötsligt kan göra det jag förut inte kunde, etc?

Stora saker att bita i. Men det är det ju värt, helt klart.

Mvh,
Thomas

Tack för era svar, klokare har jag blivit. :)

Men jag undrar fortfarande var de "stora omställningarna" som följer en själshämtning rent konkret innebär? Kan en själsbit hämtas innan det egentligen är dags, och kan det bli tokigt och fel då?

Jag undrar lite över det här med delar av själen. Som ni ser det, består själen av olika delar som tillsammans utgör själen? Ungefär som att t.ex armen eller huvudet är en del av kroppen? Att man fortfarande har en kropp fast man kanske blivit av med armen? Att vi har en själ, fast vi kan sakna delar som gör den hel? Men vad är dessa delar som utgör själen?

Vad jag förstår såg nåjden(samiska schamanen) att människan har flera själar, eller rättare sagt att det är skillnad mellan t.ex ande och själ, och att det därtill finns en dubbelvarelse, en ande separat från anden och själen men som ändå är nåjdens, låt säga 3:e "själ". Kunde då de delar ni beskriver, vara en utav dessa själar? Att de är dessa tre som gör en hel?
(ref. Schamaner: essäer om religiösa mästare & Bissie: studier i samisk religionshistoria)

Nagual(toltekernas schaman) såg att varje interaktion gav ett avtryck från energi- kroppen, och där traumatiska händelser lämnar kvar en stor del av energikroppen energi i det förflutna traumat, vilket kan göra en t.ex sjuk eller kraftlös. För dem skulle då "delar av själen" vara samma sak som "energi från energikroppen(medveten energi)". Tekniken de använde var Rekapitulering, vilket kan beskrivas som ett medvet drömmande, där utövaren återlever scenen då han förlorade en bit av sin medvetna energi, och med intentionen att återkalla "biten", andas han enligt en specifikt mönster in energi han lämnat kvar och sänder tillbaka energi han tagit av någon annan.
(ref. Toltec path of recapitulation: sanchez, being in dreaming: donner, a Toltec path: egale feather, och castanedas böcker)

Genom beskrivningen från inläggen låter det mer som att personen blir "healad". Vad är skillnaden mellan att bli healad och att få bitar av sin själ tillbaka? Eller är det samma sak?

Jag läste precis på Sandra Ingerman hemsida(tack för länken thomas), och det är en väldigt lockande världsbild som förklara vår samtid :) Intressant resonemang att bitar av själen flyr i trauman, och att vårt köpstinna shoppingsamhälle är ett tecken på att allt fler förlorat delar av sin själ. Att tomrummet som de försöker fylla, egentligen är behovet att finna de förlorade bitarna av sig själv. Vackert :respect:

/m

Stor fråga här ovan.. Det finns olika åsikter om själen i olika kulturer. Vissa menar att vi har tre själar, andra att vi har många, ytterligare andra att varje kroppsdel har sin egen.

Jag kände mig förvirrad när jag försökte skapa mig ett eget sätt förstå hur begrepp som själ och kraft hänger ihop, och då gav mig mina andelärare mig några olika bilder som förklarar det för mig på ett enkelt vis. Här är en:

De visade mig själen som ett glas och kraften som vattnet som rymms i glaset. Är glaset sprucket eller trasigt läcker vattnet lätt ut. För att kunna vara fyllt av vatten krävs ett helt glas.

Jag förstod att bilden de visade mig är en stark förenkling, och att jag kanske får en helt annan förklaring en annan gång, men den gjorde att jag slapp grubblandet. Och i slutändan är ju ändå den direkta upplevelsen som talar tydligast. I mitt arbete upplever jag en skillnad mellan att hämta hem kraft och att hämta hem själsdelar. Men den skillnaden tänker jag inte ens försöka sätta ord på..

"Dags" är det så fort du förlorat den. Omställningarna, d.v.s. att du känner av att du fått tillbaks en själsdel kan innebära att du t.ex. blir speciellt sugen på nåt (godis, läsk, kött,m.m.) eller att du upplever en tid av sorg eller irritation, eller att du blir ovanligt trött och okoncentrerad, men också att du känner euforie och har lust att busa extra mycket eller är på riktigt partyhumör. Jag vill också säga att man kan bli av med själsdelar för att man vill det, det är altså inte alltid traumatiskt.

Jag skulle vilja säga såhär, att det finns alltid någon form av orsak till att en själsdel tappas bort. Det kan vara akut eller gradvis över tid, men någon form av orsak eller orsaker finns med. Och oftast är det ingen idé att hämta tillbaka en själsdel förrän orsaken är eliminerad, annars kommar ju jobbet vara ogjort och själsdelen försvinner igen.
Exempel: om själsdelen försvinner i en olyckshändelse, man blir chockad, så är det inte någon bra idé att hämta själdelen tillbaka förrän chocken släppt och man har hjälp och stöd att bearbeta olyckan. Om själsdelen försvunnit gradvis över tid för att man stressat för mycket på jobbet behöver hela situationen eller attityden förändras så att man kan sluta stressa innan det är någon större vits att hämta tillbaka. Om själsdelar försvunnit pga haschbruk plockar jag inte tillbaka om personen inte slutar röka hasch osv.

Ibland är det enkelt att hämta tillbaka och allt blir frid och fröjd, man mår bättre efteråt eller märker knappt något alls. Andra gånger kan bortträngda traumatiska minnen komma tillbaka, och det kan bli jättejobbigt och man kan behöva mycket stöd. Det kan vara svårt att förutsäga effekten av en själsdelshämtning. Därför hämtar jag aldrig tillbaka en del bara för att någon ber om det, däremot kan jag arbeta med hela personen. Visar det sig att det är en själsdelshämtning som är bäst just då och jag ser att personen har gott stöd runt sig, så hämtar jag naturligtvis tillbaka.

Det händer också under själva letandet efter och tillbakahämtandet av själsdel att jag får en hel del känslig information, och då behöver jag insikt nog att kunna hantera den informationen så att det blir bra för min "patient". Själsdel kan också villkora tillbakakomsten: om det är så och så kommer jag tillbaka, annars inte. Ibland behöver man arbeta under längre tid i flera steg för att ett tillbakahämtande ska fungera bra.

En till fråga dök upp i mitt huvud: Varför krävs det ett ingripande utifrån för att hämta tillbaka en själsbit? Varför kommer den inte tillbaka självmant, kan den inte eller vill den inte?

Mycket intressant fråga, Eldduva!

Visst kan en själsdel komma tillbaka självmant om det är så att förutsättningarna för att själsdelen tappades inte längre finns kvar. Kanske man inte märker någonting alls då, man mår bara bra igen helt enkelt. Även i terapisituationer där terapeuten inte har ett dugg aning om vare sig begreppet själsdelar eller shamanism kan en själsdel komma tillbaka "självmant". Kanske är det då ett slags "vittne" som behövs, att orsaken till borttappandet belyses och bearbetas tillsammans med en närvarande medmänniska. Och att det räcker för att själsdelen själv ska kunna hitta hem.

Men ibland verkar det här inte fungera av någon anledning. Varför vet jag egentligen inte. Men ibland är själsdelen så skärrad att den inte ser att hjälp finns. Då räcker det inte med att personen får hjälp, även själsdelen behöver det på sitt håll. Många av de själsdelshämtningsresor jag gör går ut på just det, att hjälpa själsdelen att kunna/våga komma tillbaka. Ibland har själsdelen "kidnappats" av andra varelser i andevärlden, då kan det behövas förhandlingar eller rent av överlistning och sedan att vara snabbast! Ibland har själsdelen irrat så långt bort att den helt enkelt inte hittar hem igen, då kan det räcka med att vara vägvisare. Ibland har jag hämtat själsdelar som fastnat i dödsriket, det är inga roliga hämtningar.
Ibland trivs själsdelen så bra där den är att den inte vill komma tillbaka. Då kan det återigen behövas övertalning eller list. Jag har alltid lyckats förhandla mig fram i dessa situationer, vet inte om det går att lura en själsdel och att den sedan faktiskt fastnar. Jag föredrar icke-vålds-lösningar.

Det här är ett område inom shamanskt helandearbete som är mycket intressant tycker jag, liksom motsatsen, att ta bort delar från en person som inte hör hemma i den kroppen. Det händer inte så sällan t.ex. att en själsdel eller något annan entitet fastnat i en person och att denne får problem med det.

Varken för mycket eller för lite är bäst!