Jag vet inte riktigt om det platsar här egentligen, men det är något jag har funderat en del på utan att komma fram till något vettigt svar. Finns det ett sunt sätt att hantera ilska utan att skada sig själv eller andra?

Du har rätt, det är inte så enkelt.
Oftast tror jag ändå att ilska är ett försvar, och att det kommer från att man är ledsen när det händer. Ett sunt sätt att hantera ilska skulle kunna vara att försöka förstå varför man blir arg.

/m

Slå på en kudde, skrik ut din ilska. Då skadar du varken dig själv eller andra. Dansa och stampa i golvet funkar också!

mirades: Jag har ocksa funderat pa detta, om det verkligen ar sa att ilska bara ar en mer fortackt form av sorg. Och ibland ar det det, men inte alltid, tror jag. Att forsoka forsta varfor ar nagot jag sysslar med alldeles for mycket, och visst finns det en massa svar pa fragan varfor som ar olika sanna ur olika perspektiv, men intellektuell forstaelse leder egentligen sallan till forandring. Man kan grunna i evigheter pa hur det hamnade en flack pa trojan, men den blir inte ren forran man tvattar den, typ.

lindskog: Ja, det funkar ju som en direkt ventil. Men loser det nagot i det langa loppet?

Om ilskan kommer sig av något du upplevt NU så går det kanske över när du gjort det? Då har du ju löst "problemet". Du har blivit arg, gjort dig av med din reaktion och kroppen fått lugna ner sig efteråt. Då tror jag att du lättare kan acceptera det som hänt och sen gå vidare.

Jag vet inte om detta är något som du eller andra här skriver under på, men jag har stött på detta fenomen hos vissa New Agare, därför skriver jag min kommentar till det. :)
Jag tror inte att ilska, sorg och andra så kallade negativa känslor är något som är negativt för kroppen eller själen. Vi är gjorda för att känna olika saker och alla känslor har sin orsak.
Jag tror aldrig att människan kommer att bli något helgon som enbart är glad och gullig. Såg en kvinna en gång på TV som sade att hon aldrig blev arg eller upprörd längre, utan hon var glad jämt för hon hade nått ett högre andligt stadium.
För mig låter det konstigt och tillgjort och jag tror inte alls på detta faktiskt. Som människa är man en levande varelse. Vi är födda med känslor och måste ha en balans mellan dem. Att ta bort en känsla skapar obalans.
Att förtrycka sin ilska är definitivt dåligt, som jag ser det.
Jag tror att alla känslor ska få finnas till, bara man lär sig att hantera dem.

Det är som att säga, att blir man attackerad av en våldsman så ska man vara fin och snäll och inte göra motstånd. NU är detta ett extremt exempel, men även i mindre hotfulla situationer har vi kvinnor (åtminstone jag och många andra) fått lära oss att ta emot, vara snälla och tysta, när en man blir arg. Vi har förtryckt våra agressioner sen vi var barn för flickor ska inte bli arga. Pojkar kan slåss för det är så de är. Flickor ska veta bättre för det är inte fint att slåss.

Därför tror jag att man mår bra av att kunna visa ilska mot den person som förtrycker en, för att det är en naturlig reaktion mot någon som går för långt.
Jämför gärna med en hundflock. Där ska en frisk hund kunna visa att den inte gillar något beteende med ett morr eller en signal, utan att överhuvudtaget skada den andra hunden.
När hunden är störd i sitt signalbeteende eller den andra hunden inte fattar, det är då et blir bråk.
Jag tror att samma problem finns hos oss människor. Säger man ifrån tidigt så blir konflikten mycket mindre och man kan undvika att problemet blir värre. :) Säger man ifrån på ett bra sätt så kan man lösa problemet. Men att bara ta emot all skit och låtsas som att man är fin och snäll, det kommer bara att skapa problem hos dig själv, tror jag.

Bara mina tankar. ;)

Lindskog du har rätt, att förtrycka känslor är alltid fel. Men jag ser i ditt resonemang, att du tror människor som är utan ilska egentligen förtränger sin ilska. Varför skulle det vara så?
Att stå på sig, och ta en konflikt, våga säga som man tycker och ta en strid, behöver faktiskt inte ha något med ilska att göra, även om det kanske är så ibland.
När du menar att alla känslor är bra, tycker du då att avundsjuka och hat är känslor vi bör bejaka? Eller ska vi se dem som tecken på att något är fel, att vi är i obalans?

Eldduva jag tror också att försöka förstå kan leda in dig i en ond cirkel, men jag tror inte du behöver söka så djupt för att se sorgen bakom ilskan. Jag tror det räcker med att stanna upp ett ögonblick.

Men visst, jag säger inte att ilska är fel. Inga känslor vi har är fel, frågan är bara om känslan i sig är äkta, och om det är värt att bli arg och skada världen eller sig själv, när det egentligen finns en underliggande sorg eller obalans?
Annars är nog ilska viktig för vårt försvar och överlevnad, men nu är vi inte apor utan människor.

/m

Att aldrig känna ilska, att inte kunna känna ilska, att inte vilja känna ilska. Dessa tre behöver inte vara samma sak, enligt mig.
Jag tvivlar helt ärligt på att det är många, om ens någon alls som aldrig känner ilska. Sen vad man gör med den, det är en annan sak.
:)

Återigen en definitionsfråga. Vad är det för stark känsla vi känner när vi vill försvara oss? Är det ilska eller något annat? Jag kan ju aldrig veta vad någon annan känner, utan jag kan bara sätta ord på mina egna känslor. :)

Bra och bejaka har jag nog inte sagt. Jag menar bara att alla känslor finns där av en anledning. Om vi är i obalans kanske vi känner ovanligt mycket av en känsla och inget av en annan. Det skulle ju isåfall betyda att om man ALDRIG känner ilska eller sorg, så saknar man något. Någon som går genom livet och aldrig känner smärta, kommer kanske inte att förstå vad det är?

Jag kanske tolkar dig fel då, för jag uppfattade det som att du tycker det är fel att känna ilska.

Jag håller inte med dig att världen eller jag själv skadas av ilska, inte om det finns en logisk förklaring till den.

Att all ilska skulle vara sorg har jag svårt att förstå. Du får gärna förklara närmare hur du menar för jag ser det inte.

Själv tror jag att vi människor skulle vinna mera på att förstå vårt biologiska arv och vårt flockbeteende istället för att förneka att det finns. :)
Revir, status, partnerskap, mobbning - många saker som vi inte tänker på har med flockbeteenden att göra. Att förneka dem gör att vi itne kan ta itu med dem, anser jag. :) Människor är lika både apor och hundar och andra djur.

Ilska kan vara många saker. Jag känner mig inte hemma med ordet ilska… sånt är också viktigt när man ska skriva om det, så jag använder ordet vrede. För mig är vrede en sekundär känsla, som kommer efter sorg, förtvivlan och maktlöshet. Vreden har alltid föregåtts en händelse, som jag har haft svårt att hantera.

Aggressiviteten är också en kraft och den kan brukas i ett gott syfte. Man behöver inte skälla på folk, men man kan använda kraften till att se till att man själv får må bra. För mig har aggressiviteten varit otroligt bra kraft i att orka stå emot en chefs, bemötande av mig. Aggressivitetens kraft har burit mig många gånger genom livet – gett mig kraft att inte säcka ihop. Jag är en av de (få?) kvinnor som alltid känt att aggressivitet är en tillåten kraft och lärt mig hantera den, så att jag inte skadar andra.

Skadar sig själv, gör man om man undertrycker. Om man undertrycker kan man också får problem med en ackumulerad vrede, som gärna vill välla upp för varje ny oförrätt.

Jag är en sån där människa, som skulle kunna stå och säga att jag aldrig blir arg nu för tiden och för det mesta är glad. Anledningen är att jag inte bär på ackumulerad vrede längre och jag har ett annat förhållningssätt till det som sker mig. Så… om jag blir arg, sker det en stund, men går oftast över i en annan känsla, när jag smakat på den. Och jag bär inte vrede.

Ja det var de tankar jag fick just nu angånende ämnet.

Som svar på hur man hanterar... så är det så att jag nästan alltid nu för tiden, säger vad jag tycker (men på ett acceptabelt sätt - jag skriker inte folk i fejset), jag står upp för mig själv och mina behov och jag tar inte skit... Resultatet av det är att jag upplever, reagerar, tänker, säger och går vidare... typ. Ändå säger mina vänner att jag är en snäll människa. Så det kan bli! :D

mirades: Agående sorgen bakom ilskan... känslor är för det mesta mångdimensionella, och kanske känner man sorg och ilska samtidigt, eller vet att ilskan egentligen är sorg... och då är det ju ännu svårare, för man vet inte var man ska rikta sin uppmärksamhet eller vad man egentligen ska hantera. Även om man vet att ilskan egentligen är sorg så tar den sig ju uttryck som ilska, och detta kan man ju inte riktigt förbise. (Dessutom tror jag inte att all ilska är sorg, det är en alldeles för förenklad förklaring.)


lindskog: Du utgår ifrån att känslorna är något som vi inte kan bemästra, och därför måste lyda under (tillåta)? Jag är lite splittrad på den punkten... att leva ut något kan förstärka det också. Förträngning är ett ord som låter ganska fult i de flestas öron, för att våra kulturella ideal är att vara tillåtande, öppna och fria... men varför är det så givet att alla känslor är ämnade att levas ut?

Jag har alltid gått på att det ultimata är att inte vara offer för sina känslor - att man kan känna dem utan att agera på dem (då en sådan aktion egentligen ofta är en flykt ifrån den rena upplevelsen av känslan). Dvs att man har ett fritt förhållande gentemot sina känslor (och således kan välja om man vill slå eller le åt våldtäktsmannen). Men det kanske är ett omänskligt ideal?

Jag kanske inte uttrycker mig tydligt, men det är just detta jag menar på. Att man kan känna känslor men vad man sen gör MED dem, är en annan sak. :)

Om du vet varför du blir arg, så kanske du inte behöver skapa en ännu större konflikt? Du kanske slipper en massa förvirrande samtal med din partner om du förstår varför du blir arg eller ledsen?
Men det är inte detsamma som att låta sig själv BLI arg. :)
Leva ut en känsla kan man göra på många sätt. Men man måste få lov att ha känslorna för de finns där vare sig vi vill eller inte. Vi är människor, inte robotar. Vi är skapta för att reagera på vissa sätt, det kan vi inte ta bort MEN vi kan lära oss att förstå varför vi känner som vi gör.

Kanske uttryckte jag mig tydligare nu? :) Hoppas du förstår. Annars får du fråga igen. ;)

Lindskog jag tycker du läser lite slarvigt. Att skada pågrund av sin ilska och att bli skadad utav sin ilska, är helt olika saker.

:lol:

Men jag har svårt att förstå ditt resonemang om känslor.
Vilka känslor får dig att må bra? Om ilskan är viktig för dig, kanske dina andra känslor är avtrubbade, och ilskan är det enda som bryter igenom?
Vad är det för fel på sorg? Jag tror ilskan kommer från förträngning av sorgen! Du är arg för att du inte vill vara sårbar, du vill inte acceptera att du faktiskt blev ledsen, och du tycker du är starkare om du blir arg istället?
Jag tror att ilskan är ett sätt att hålla sig samman, att vara ledsen skulle kännas obehagligt och du skulle vara så liten och hjälplös?

Jag kan bara tala för mig själv, jag har märkt att min egen ilska har varit känslor av rädsla, maktlöshet, sorg, övergivenhet osv. Ilska kommer från saker jag inte vill erkänna att jag känner. Genom att vara arg känner jag mig starkare, och därför påbörjar jag då en ond spiral av förnekelse som tömmer mig på all kraft.

Men jag tro Fylgja är något på spåret. Aggression är en rå känsla kanske den kraften som vi ska särskilja från vreden och ilska.

/m

Du får gärna visa med citat var jag skrivit detta. Jag trodde jag hade uttryckt mig tydligt nu men det är ju inte säkert att alla förstår ändå. ;)
Speciellt om du tycker att jag läser slarvigt, så får du gärna förklara hur du menar, var jag har läst slarvigt. :)

Jag anser att alla känslor ska få finnas till, de hör till att vara människa. Förstår du hur jag menar nu? :)

Tja, det beror på situationen. Känslor är till för att kroppen reagerar på något. Om jag är ledsen så gråter jag, då känns det bra efteråt. Om jag är arg så gör jag något för att få ut ilskan, då känns det bra. Så är det för mig iallafall. :)

:sly: Tja, såvitt jag vet så har jag inte skrivit att ilskan är viktigare än någon annan känsla? Och om du vill analysera mig så får du gärna göra det. Jag anser inte att mina känslor är avtrubbade, snarare tvärtom. Och är det något som är avtrubbat så är det just ilskan, att kunna visa att man är arg. ;)

Sorg är också en känsla och jag har aldrig sagt att det är fel att känna sorg.
Jag håller absolut inte med dig om att all ilska är förträngd sorg, så då tolkar vi saker helt olika.
Är man ledsen så är man ledsen. Är man arg så är man arg.
Om man är förvirrad över vilket så bör man analysera sig själv. Jag har själv gjort detta i terapi, att sortera ut sina känslor och kunna se vad som är vad.
Men i grunden så är ilska och sorg två helt skilda känslor, för mig iallafall. :)

Det är tråkigt för dig att du känner så men återigen, vi har nog olika uppfattningar om vad ilska är.

Tja, jag har svårt för att se någon skillnad mellan dessa tre ord. För mig betyder de samma sak. Åtminstone har jag inte känt någon skillnad mellan dem.
När jag blir arg över "rätt" sak, dvs inte förväxlar mina känslor, så känner jag en kraft inom mig. När jag släpper loss den så försvinner den.
Om jag tvärtom går och förtrycker den inom mig så hänger den kvar länge länge inom mig och blir starkare. Så funkar det för mig iallafall! :D

Som det Fylgja skrev. Jag känner igen mig totalt i det hon skriver. Att blir man arg så visar man det, sen försvinner det och man går vidare.
Det är inte så att jag slår folk eller skriker helt vilt, utan man kan visa ilska på ett sansat sätt. Man lär sig att stå upp för sig själv genom ilskan och säger vad man tycker.
Nu för tiden har jag mycket färre konflikter med folk, eftesrom jag säger tidigt vad jag tycker och inte går och bär allting så det blir bitterhet (se, en annan känsla). Och då blir det heller aldrig lika ntensivt och starkt, man tappar inte kontrollen över sin känsla.

Puuuh, nu hoppas jag att folk förstår hur jag menar. ;)

[QUOTE]Lindskog jag tycker du läser lite slarvigt. Att skada pågrund av sin ilska och att bli skadad utav sin ilska, är helt olika saker.[/QUOTE]

Du får gärna visa med citat var jag skrivit detta. Jag trodde jag hade uttryckt mig tydligt nu men det är ju inte säkert att alla förstår ändå. ;)
Speciellt om du tycker att jag läser slarvigt, så får du gärna förklara hur du menar, var jag har läst slarvigt. :)


[QUOTE]Men jag har svårt att förstå ditt resonemang om känslor.
[/QUOTE] Jag anser att alla känslor ska få finnas till, de hör till att vara människa. Förstår du hur jag menar nu? :)

[QUOTE]
Vilka känslor får dig att må bra?[/QUOTE]

Tja, det beror på situationen. Känslor är till för att kroppen reagerar på något. Om jag är ledsen så gråter jag, då känns det bra efteråt. Om jag är arg så gör jag något för att få ut ilskan, då känns det bra. Så är det för mig iallafall. :)

[QUOTE]Om ilskan är viktig för dig, kanske dina andra känslor är avtrubbade, och ilskan är det enda som bryter igenom?[/QUOTE]
:sly: Tja, såvitt jag vet så har jag inte skrivit att ilskan är viktigare än någon annan känsla? Och om du vill analysera mig så får du gärna göra det. Jag anser inte att mina känslor är avtrubbade, snarare tvärtom. Och är det något som är avtrubbat så är det just ilskan, att kunna visa att man är arg. ;)

[QUOTE]Vad är det för fel på sorg? Jag tror ilskan kommer från förträngning av sorgen! Du är arg för att du inte vill vara sårbar, du vill inte acceptera att du faktiskt blev ledsen, och du tycker du är starkare om du blir arg istället?[/QUOTE]

Sorg är också en känsla och jag har aldrig sagt att det är fel att känna sorg.
Jag håller absolut inte med dig om att all ilska är förträngd sorg, så då tolkar vi saker helt olika.
Är man ledsen så är man ledsen. Är man arg så är man arg.
Om man är förvirrad över vilket så bör man analysera sig själv. Jag har själv gjort detta i terapi, att sortera ut sina känslor och kunna se vad som är vad.
Men i grunden så är ilska och sorg två helt skilda känslor, för mig iallafall. :)

[QUOTE]Genom att vara arg känner jag mig starkare, och därför påbörjar jag då en ond spiral av förnekelse som tömmer mig på all kraft. Jag kan bara tala för mig själv, jag har märkt att min egen ilska har varit känslor av rädsla, maktlöshet, sorg, övergivenhet osv. Ilska kommer från saker jag inte vill erkänna att jag känner. [QUOTE]

Det är tråkigt för dig att du känner så men återigen, vi har nog olika uppfattningar om vad ilska är.

[/QUOTE]Men jag tro Fylgja är något på spåret. Aggression är en rå känsla kanske den kraften som vi ska särskilja från vreden och ilska.[QUOTE]

Tja, jag har svårt för att se någon skillnad mellan dessa tre ord. För mig betyder de samma sak. Åtminstone har jag inte känt någon skillnad mellan dem.
När jag blir arg över "rätt" sak, dvs inte förväxlar mina känslor, så känner jag en kraft inom mig. När jag släpper loss den så försvinner den.
Om jag tvärtom går och förtrycker den inom mig så hänger den kvar länge länge inom mig och blir starkare. Så funkar det för mig iallafall! :D

Som det Fylgja skrev. Jag känner igen mig totalt i det hon skriver. Att blir man arg så visar man det, sen försvinner det och man går vidare.
Det är inte så att jag slår folk eller skriker helt vilt, utan man kan visa ilska på ett sansat sätt. Man lär sig att stå upp för sig själv genom ilskan och säger vad man tycker.
Nu för tiden har jag mycket färre konflikter med folk, eftesrom jag säger tidigt vad jag tycker och inte går och bär allting så det blir bitterhet (se, en annan känsla). Och då blir det heller aldrig lika ntensivt och starkt, man tappar inte kontrollen över sin känsla.

Puuuh, nu hoppas jag att folk förstår hur jag menar. ;)

Ok, här kommer citatet:

Lindskog, det är ok att du känner det du kännner, ditt känsloliv är ditt.
Och jag upplever mitt som jag gör.

Varför blir du så arg på mig? Det är inget konstigt med att ha olika åsikter, och det är inte så, att om man bara förstår så håller man med, eller hur? Vi har olika upplevelser och lever livet olika, det är väl ok?


/m

Varför tror du att jag är arg på dig? *nyfiken* Jag har bara upplevt att jag har diskuterat och svarat på de frågor du ställt till mig. Jag trodde du ville veta, annars skulle du väl inte ha frågat?
Jag har absolut inte tagit för givet att du kommer att ändra din åsikt men du frågar ju och säger att du inte förstår, alltså ville jag förklara igen.
Och jag vill absolut poängtera att jag är jätteglad och snäll, oavsett vad du har för åsikter.

Hallå gott folk - börjar det fnurra på trådarna nu? ;) Kliver in som moderator och påminner om att tråden inte tjänar något syfte, om den spårar ur.... så keep up, the good intention!

Bra jobbat Fylgja.

Jag tror minsann folk var på vippen att ilskna till här ;)

Hallå, det var ju jag som var den arga här!! :sly: :rolleyes:

Men det är intressant ändå. Egentligen tror jag inte det finns någon motsättning mellan er, Lindskog och Miradas. Om jag förstått saken rätt så menar du lindskog att känslorna finns där och inte försvinner genom förträngning och därför måste man bejaka dem för att vara en hel människa, medan du miradas menar att vissa känslor, t ex ilska är "sekundärkänslor" och egentligen uttryck för något annat, och därför bör man gå till botten med saken istället för att stanna kvar på ilskans nivå. Jag är ganska säker på att ni menar olika saker med ilska, där lindskog menar den rättfärdiga ilskan man känner när man behandlats illa medan miradas menar mer tillsynes ogrundad ilska. Jag tror att min avsikt med denna tråden var att diskutera miradas ogrundade ilska (ett bättre ord är kanske frustration). Den motiverade ilskan vet man ju egentligen mer hur man ska hantera (fast även det är svårt - när har man egentligen rätt att säga ifrån och när tar man sig rätt att bestämma över andra?).

För att återgå till ämnet tycker iallafall jag att det som är svårt med ilskan/frustrationen är just dess mångdimensionella karaktär, att man inte vet var man ska rikta sig när man är både ledsen och arg samtidigt.

Eldduva, det är möjligt att en del av lösningen kan vara att acceptera ilskan precis som Lindskog pratar om, för ilskan har ändå en funktion.

Jag har märkt att jag ibland måste hålla kvar ilskan för att kunna agera, sorgen har en tendens ibland att förlama. Ibland måste du vara stark, då kan det vara lättare att låta ilskan ta över, men glöm inte bort att ge tid för sorgen senare.
Jag tror att det är alldelens för lätt att skjuta upp de där ledsamma känslorna. Är du i obalans och inte har tillräcklig energi, tror jag ilskan kan bli en krycka.
jag känner igen frustrationen, eller blandningen av irritation och rastlöshet som en del av denna "ilska",
vilket jag tror är vanlig när man är i obalans, har låg energi, är kraftlös och möjligen känner sig liten och maktlös. Jag tror inte man behöver använda sig av eller ens känner ilska om man är i balans, full av energi; om man mår bra helt enkelt.

Men det är möjligt att du i perioder behöver ilskan för att kunna fungera, då tror jag det bara är att acceptera, men att försöka att inte skada andra eller sig själv. Men om det går för länge och ilskan hela tiden byggs upp, för att du inte går till "källan" och reder ut dina orsaker, måste du använda Lindskogs avreagering. Gå ut i skogen och vråla i en urholkad trästam.

/m

Hej, jag är ny här och har med stort intresse läst runt i trådar och ämnen. Denna tråd, sin enkelhet och självklarhet till trots, är mest intressant, tycker jag personligen.
Det är rent egoistiskt, eftersom ilska, frustration, identifikationen av det egentliga problemet och syftet för en helanderesa för mitt shamanska arbetet är det jag själv håller på med just nu. Det verkar vara ett gediget arbete och svårt.
Jag arbetar bara med djur, men titt som tätt måste jag då självklart jobba med mig som människa för att kunna hjälpa djur vidare och framåt, och för att fatta och tolka rätt; men också för att fördjupa min tillit till att det som gjorts hjälper, är på gång, och så för att kunna förmedla den tilliten till en eventuell djurägare och naturligtvis till djuret.
För mig har det inneburit att jobba med min ilska, med ilskan över andras ilska och med ilskan över ilskan....
Men också med den frustration jag känner inför vad just jag upplever som orättvist, vad jag upplever krockar med just mina grunvärderingar/grundvalar och med mitt livsfilosofiska perspektiv som jag så klart tycker är det rätta. ;)
I just mitt fall har arbetet med min ilska hitintills inneburit att jag har fått lära mig att skilja på sak och person.
Det låter väldigt banalt, men det är rätt komplicerat när känslorna vallar.
Att kunna skilja på vem man är och vad man gör, vem du är och vad du gör, att jag kan gilla dig men ogilla det du gör, att jag/du har rätt att behandlas väl som person/er trots att mina/dina handlingar är att fördömas, det är rätt svårt.

Jag fick lära mig att jag inte alltid står i centrum (då menar jag inte bara på ytligt sätt), att min värdering inte alltid är norm för alla andra, att andra kan ha kommit till helt andra slutsatser, att sanningen är den vi uppfattar, och att uppfattningen om vad som sker är lika individuell som upplevaren. Det innebär att jag inte längre behöver blanda ihop mig med andra och med "sanningen", eller med andras sanning, om man ska vara tydlig. Jag tar mig inte längre den felaktiga rätten att "trumpeta" ut vad just jag tycker innan någon har bett mig om min åsikt, och det har hjälpt mig jättemycket.
Förr hamnade jag ofta i konfikter om "min rättvisa", om "principen", d.v.s. jag blev arg, upprörd, ledsen och kände mig ohörd/osedd om någon gjorde något som stred mot min uppfattning om "rättvisa".
Nu tar jag snarare ansvar för vart jag sätter gränsen för min personliga svär inom vilken "min rättvisa" gäller, och då krockar jag mycket mindre med andra eftersom det som händer utanför inte längre är "min buisness" såvida inte någon ber om min hjälp. Jag slipper bli arg och frustrerad för att jag accepterar och ser och kan tolerera att andra är annorlunda och att det är lika rätt eller fel som jag. Jag kan skilja på mig och dem, på vad som är mitt ansvar och vad de får bära ansvar för, och ta konsekvenserna för själva. Jag är inte domare, inte bödel inte Justitia och jag förväxlar inte längre min tro på sånt med någon slags uppgift om att uppfostra andra.

På en resa om detta fick jag komma till en plats i västlig riktning där magra, trötta och sjuka människor bar tunga paket av äckligt, illaluktande material som de hela tiden försökte att kasta på varandra och få någon annan att bära. Mitt kraftdjur fick ideligen förhindra att jag fick stänk eller droppar av dessa paket på mig. Högen var enorm och bara växte. Jag fick följa med till en stor, "död" och öde plats där jag fick gräva mig ner i jorden. Denna "döda" plats, som först sett så tom och obebolig ut visade sig vara en kläckkammare för en viss sorts termiter som lever på våra sopor. Mitt kraftdjur gav mig en skopa och vi började att skopa ihop termiter och samla dem i alla fickor och vrår vi kunde. Så reste vi tillbaks och jag fick se min hög, min skit, mina utlägg, de paket jag försökt att slänga ("lägga ut") på andra. Vi myllade ner termiterna i min hög och redan innan vi var färdiga att resa därifrån såg jag tydligt hur högen började att krympa. Långsamt men säkert.

Jag tror att jag har förstått att det är just när vi "lägger ut" (som vi kallar det för rent pseudopsykologiskt) som vi tar på oss mer balast. Det är inte oansvarigt att låta människor göra sina egna fel och misstag utan att hindra dem, det är oansvarigt att försöka att ge dem "sitt paket", sin lösning innan de ens bett om det.
Än mer oansvarigt är det att då bli arg och känna ilska om dessa reagerar starkt, kanske själva arga och ilskna över att de fått "mitt/ditt paket" att bära.

Jag är oerhört tacksam för denna resa och obeskrivligt lättat och befriad.

Ibland har jag använt mig av en "känslostege":

* Raseri ger en känsla av lättnad från depression, sorg, förtvivlan, rädsla, skuld eller vanmakt.
* Hämdlystnad ger en känsla av lättnad från raseri.
* Vrede ger en känsla av lättnad från hämdlystnad.
* Förebråelse ger en känsla av lättnad från vrede.
* Nedtyngdhet ger en känsla av lättnad från förebråelse.
* Irritation ger en känsla av lättnad från nedtyngdhet.
* Pessimism ger en känsla av lättnad från irritation.
* Hoppfullhet ger en känsla av lättnad från pessimism.
* Optimism ger en känsla av lättnad från hoppfullhet.
* Positiv förväntan ger en känsla av lättnad från optimism.
* Glädje ger en känsla av lättnad från optimism.
(från "Ask and it is given" av Hicks)

Listan kan givetvis ändras så du känner igen dig själv och dina egna känslor och ordval för dem. Men principen fungerar, åtminstone för mig!

Jag kan sätta mig ner med papper och penna, känna mina känslor och skriva, och tillåta det jag känner och ändå medvetet sträva uppåt i välbefinnande.

Jag tillämpade den här listan ofta och om och om igen, ibland flera gånger om dagen, när jag hade det som jobbigast efter min systers traumatiska död. På det viset kändes det som om jag slapp bli tokig eller gå under. Ibland kom jag bara ett ynka steg på listan på en hel dag, men som sagt, det var en lättnad...

Så olika varianter av ilska kan ibland vara en nödvändig fas i ett helandearbete.

Intressant med kanslostegen, jag gor ibland nagot liknande fast mer eller mindre omedvetet. Men hur vet man att det ar upp och inte ner man klattrar nar man t ex byter ut raseri mot hamdlystnad?

Rimligtvis kan man använda just känslan av lättnad för att veta om man går framåt eller bakåt bland känslorna. Att ha varit arg och bli deprimerad är knappast något som känns som en lättnad t.ex, snarare mer "dött" i så fall. Det är väl så man kommer på sin egen lista också, vilken känsla är det som ger en viss lättnad där man är just då.

NeverYouMind, vilka kloka åsikter du framför i ditt inlägg. Kontentan av ditt budskap fick mig att tänka efter och rannsaka mig själv som så mången gång för, när man hört eller läst visa ord.

Det är ju egentligen precis så här enkelt, som du beskriver det, "att sanningen är den vi uppfattar, och att uppfattningen om vad som sker är lika individuell som upplevaren". Och vidare att man bör skilja på "sak och person". Så sant som det är skrivet!!

Det är sannerligen en konst, det är inte lätt, det ser vi bevis på dagligen i det mänskliga samhället och även i ens eget liv. Men träning gör mästare.

Visst har vi tillgång till en massa känslor inom oss. Men är alla känslor så gagneliga att låta komma till uttryck? Hur mår vårt fysiska jag av det, vår kropp, våra organ, vi själva i sin fulla helhet? Mår man egentligen inte bäst om man kunde dingla på en gyllene medelväg och inte utsätta sig själv, eller andra för temperamentsfulla orkaner och ilskna tryckvågor? Jag personligen tror faktiskt det!

Kommer att tänka på en mening som står skrivet i Bibeln. "Allt är tillåtet, men allt är inte gagneligt"! Kloka ord! Alltså borde vi välja bort sådant som vi inte mår bra av. Även om vi fritt härskar över alla våra känslor, bör vi kanske rådfråga Förnuftet först innan man beslutar sig för vilka känslor man vill släppa loss.

Resan du gjorde NeverYouMind, var en mycket bra illustration av det stora rådande människohavet. Förstår att du kände tacksamhet över att du bildligt fick SE.

För övrigt en intressant tråd, med många fina åsikter!

Mvh
Lillemor

Tack, Lillemor1946, det var vänligt sagt. eldduva är att tacka för att ha tagit upp detta intressanta ämne. Och visst är det sant, tillåtet och gagneligt (gängse) är inte synonyma. Visste inte att det stog i bibeln (NT, antar jag, intressant!) men de gamla romarna nedtecknade något liknande redan för Jesus tid, så det har sannerligen berört människor länge.

Ilska ja det är väl en känsloreaktion som man får förhålla sej till så att den inte blir destruktiv :blink:

Typ hugga ved är bra då kan man rent fysiskt få det ur kroppen- en klassiker !
Eller så kan man tålmodigt ;) sätta sej o fundera vad det är som gör en så in i bäng arg/ ilsken... så söka försona sej dvs räta ut de där trasseltrådarna som gör en arg...


Säger inte att det är lätt men har man väl lärt sej att hantera o kanalisera om ilska till ngt positivt blir tillvaron så mkt mer harmonisk

Kram o hej från melena :respect:

Vedhuggning ja! ;)
Jag hade en period med stor frustration, över hur min chef bemötte mig. Då gick jag på raska långpromenader och kastade ifrån mig skiten både mentalt och med kroppen. Naturen fick ta hand om det (ska nämna att jag inte gick samma tur varje gång och förorenade). När jag kom hem var jag betydligt mer harmonisk.

Detta handlade inte om ilska, men var en väldigt stark känsla av kränkning och dåliga möjligheter att få möta eller få upprättelse - h*n stod inte kvar utan slängde en massa på mig och gjorde sig oanträffbar.

Under en period gick jag i Gestaltterapi och då tyckte terapeuten att jag skulle stanna kvar i känslan - känna på den och känna vart i kroppen den satt. Det var också bra, men i alla lägen kan man inte göra det - då måste saker kanske ut på ett fysiskt sätt.

Vedhuggning funkar säkert för vissa, själv blir jag bara mer förbannad av det. Fast det blir ju en jädra massa ved på det viset :)
Har nu i våras börjat med Judo, och det är en underbar upplevelse. Kan med fördel övas i naturen och är verkligen renande av uppdämningar och frustrationer.

Är det inte typiskt, så säg.... (Skitstövel!)
Boomerang -effekten.
Om man kastar ut nåt så har man tammefadderullan också ansvaret att stå kvar och för att se när och HUR det kommer tillbaks!
Om man inte gör det är det fel, och det blir det Boome-wrong!!!
Det är så fegt att man borde skämmas!
Bra att du hittat andra, nyttiga sätt att kasta av dig andras last.

Vill du testa på ngt som är dess mer harmoniskt och sansat, med djup själslig utveckling så ska du testa på aikidon. Från att ha vart ett väldigt aggressivt barn gick jag till att bli en väldigt harmonisk tonåring (mina föräldrar var oroliga för mig eftersom jag itne var ute o söp skallen av mig var o varannan helg som mina jämnåriga kusiner och kamrater gjorde)

Aikidon har hjälpt mig till en djupare självinsikt och efter flera års uppehåll ska jag troligtvis börja träna igen till hösten. Nu känner jag att jag är redo att gå vidare i den delen av mitt liv. Samtidigt som ajg tror att aikidon och shamanismen är väl förenliga, eftersom bägge tänker i banor om kraft, energier och utbyte, och inte som en del andra kampsporter; eliminering av motstånd, vinst och framtvingad framgång...

Aikidon är baserad på cirklar, spiraler och utdämning av kraft, även om judo släpper ut en del kraft så stannar en hel del av kraften kvar (även den kraft man vill bli av med) i kroppen. Aikidon renar ut allt genom ett konstant flöde när man väl börjat komma in i gängorna.

Jag har tränat litet judo, testat på ju-jitsu, karate har jag bara tittat på och sedan vände jag i dörren och gick igen.

Spännande! Precis det du säger, att Aikidon jobbar mer med alla energier och är mer helomfattande, har jag hört flera berätta. Egentligen ville jag börja med det, men det fanns ingen kurs ledig i våras. Och så var killen i disken på kampsportsskolan såååå söööt så han övertalade mig till Judo istället. :blink:

Eftersom jag är så ny på det här (elefant i porslinsaffär eller dansande noshörning i glasbruk....) så ska jag bannemig höra efter om det börjar nån kurs till hösten istället. Då har man ju inte kommit så långt i Judon än så att detvore synd att byta.
Tack snälla Caija för tipset!!!

Jaa, tack snalla Cajia! Aikido ska jag ocksa titta pa nar jag kommer till Sverige igen. Har lange velat pyssla med nagon kampsport som ar mer harmonisk och holistisk (Thai Chi ar for lungt och kung fu for hart) och enligt din beskrivning later aikido helt ratt. Jag tror det skulle vara alldeles utmarkt bra for mig! w00t

aikidon är väldigt mjuk, men kan göra skitont, man behöver aldrig bruka mer våld än nödvändigt (så som man gärna gör i både karate, kung fu o annat) istället för att slå och sparkas så trycker man på energipunkter och akupunkturpunkter på kroppen, och det är det som gör ont som tusan. :D

Men man blir mjukare o mer harmonisk i kroppen också, samtidigt som ibland så släpper spärrar man haft i de här punkterna och då mår man så otriligt bra efteråt, ävne om det gjorde ltiet ont. :D

många klubbar börjar sina lektioner emd en stunds meditation ohc avslutar även lektionerna på samma sätt. Mycket behagligt!

vildehilde, det du redan lärt dig inom judon (framåt och bakåt fall?) har du stor nytta av i aikidon sen, eftersom en del saker kommer igen i flera olika kampsporter.

Jag vill okcså passa på att rekommender aen bok om aikido som är skriven av Stefan Stenudd; Aikido. ISBN 91-7894-018-4. där finns mycket tänkvärt och intressant, både historiskt, filosofierna bak konsten osv...

Wow, du är en STJÄRNA, Caija!!!!
Tack för boktipset, det ska jag ta och kolla upp!

Joooo..... vi håller på med både bakåt- och framåtfall.....
När jag ramlar framåt käns det som om solsystemet kommer i oordning.
Och när jag ramlar bakåt känns det som om en tsunami strax kommer att drabba vår planet......
Men annars är det bra..... w00t
Just fallen är ju sånt som är jättebra att öva ute i skog och mark (tack milda makter för att gran, tall och björk är förlåtande varelser!...)

Det jag personligen kan ha svärt för i denna judokurs är just att vi ofta bli uppmanade att focusera på "fienden". Det är ju då en vanlig kurskamrat som är snäll, rolig och omtyckt, för det mesta, så det känns så falskt eller overkligt som "hotbild".
Om Aikidon kan få in mer djupa, generella och verkliga tankar i sättet att utöva aggressivitet och styrka, så är jag definitivt mer intresserad av det.
Aggressioner i sig är ju inte negativa utan en del av vår libido och vår livskraft.
Man får ju ju skilja på innre och yttre "demoner", menar jag.

Men jag kan för litet om det här för att veta vad som är bra eller dåligt.

Bruce Lee kallade karate för "organised despair" och även om han på en hel del punkter var inriktad på "eliminering av motstånd, vinst och framtvingad framgång...", hade han en hel del bra att säga. Bland annat det att en stil aldrig får ha som huvudsyfte att bevara traditionen för traditionens skull - kampskonster är till för människan, inte tvärtom, och eftersom människan är en evigt flödande, levande, föränderlig organism måste även kampkonsten vara det. Därför rekommenderade han att man prövar en mängd olika stilar, tar med sig det som verkar bra och överger resten. Med risk för att blir "kampkonstkonsumtion" av en sådant angrepp så tycker jag ändå att han har en poäng. Det är inte så att man stjäl idéer eller inte respekterar skolor och traditioner, det vet jag efter att ha tränat på ett ställe som arbetar efter det konceptet. De erbjuder en mängd olika stilar på schemat och man tränar varje stil traditionellt, men under sparringen (som sker utanför schemat) blandar man friskt efter det situationen kräver.

Aikido har jag stor respekt för även om jag tror att det tar lång tid för att man skall kunna använda det effektivt "på gatan" (väl medveten om att alla inte tränar för att använde sin kunskap där). Den mjuka ingångspunkten men hårda utgångspunkten låter vist. Stefan Stenudd är värd all respekt.

Under mitt första år jag tränade som ungdom så blev mitt hetlevrade temperament mycket bättre, jag blev lugnare och mer medveten om mig själv och mina förmågor.

Mina tidigare plågoandra började effektivt undvika mig efter att de ett fåtal gånger tagit tag i mig och jag reagerade med ryggmärgen. ett tu tre så låg dom på golvet och kved. en nikkyo, en shihonage... det var allt som behövdes för att jag sedna skulle bli lämnad ifred.

Aikidon har ett mycket effektivt försvar, att inte vara där när attacken kommer, det är en filosofi som ajg tycker väldigt mycket om! Att vara luft, och i framtiden ett vakuum.

Men all respekt till Bruce Lee, han gjorde mycket för den moderna kampkonsten under sin levnad (o så såg han förbaskat bra ut också ^^) Och visst sk aman ta till vara på det bästa ur det bästa, precis som många av oss gör med vår andliga utveckling här på forumet och i bverkligheten.

Varför jag förespråkar aikidon är jsut för att dne fungerar både som gymnastik, meditation, och allmän friskvård med en hint av självförsvar. Och är mildare, många kvinnor skräms iväg av hårdheten inom karate, ju-jutsu osv. Men ma nska inte heller glömma att Osensei Morehei Ueshiba (aikidons grundare) okcså tränade många olika stilar innan han i medelåldern började utveckla aikidon (som han "kom på" av praktiskt taget en slump) så aikidon är i allra högsta grad en ung ny kmapsport, precis som Mr Lee's reformering av karaten. Och jag håller iallra högsta grad med om att konsten är till för människorna och inte tvärtom.

Vissa traditioner ska man hålla kvar vid, respekten gentemot sin tränare, respekten gentemot varandra och mot grundaren. Men man måste tillåtas att utvecklas, precis som vi gör inom shamanismen, vi respekterar grunderna, men vi söker oss också ut själva och försköker hitta vägar som passar jsut oss i vårt utövande. Precis samma sak gäller inom kampsporten.

Jo, Ueshiba sensei tränade en av de 9 skolor som min stil Bujinkan Budo Taijutsu innehåller. Tror bestämt det var svärd- och jo-teknikerna som stammar från Kukishinden Ryu han anammade.

Min erf av hög-grad Aikido är att teknikerna kan vara väldigt våldsamma. Många stopp-slag (vet int vad ni kallar dom) mot hals och nacke, kast som ämnar "vika ihop" kroppen såpass att man knäcks och andra läckra saker. Mycket spännande! Kast är ju en av de farligaste sakerna att bli utsatt för som otränad (= inte kan fallteknik) - det kan bli våldsamma skador.

Jag saknar budon något kopiöst... det var flera år sedan jag tränade. Knäskada ledde till uppehåll, ledde till operation, ledde till deppression, ledde till fetma, ledde till nuläge = kaos. Måste komma tillbaka dit. Måste... ska. Vill.

BUDO WA BUTO DESU!

Vi har ju en del iaido (svärd) och jo (stavtekniker) som man kan använda väldigt intressant, påexakt samma vis som de vanliga obeväpnade teknikerna.

stoppslagen, eller rättare sagt distraktionsslagen (atemi) är litet roliga eftersom dom ofta är till för att förvåna, föra ur balans och chocka motståndaren. Kast som viker ihopa och så... njah, låter nästan som du tittat ltiet förmycekt på steven seagal! w00t han knökar ihopa folk och drar o sliter i dem.

Men det finns massor av kast o kast gör ont om man itne faller rätt... det tog mig 4 år att lära mig att göra säkra hårda fall, nu är ajg livrädd igen för att göra hårda fall elelr ens fall överhuvudtaget. jag har haft några års uppehåll...

Jag åt dåligt och tränade 8-10 timmar i veckan=> gränsen till anorexia=>gick i väggen fysiskt=> orkade itne längre träna=> blev deprimerad, åren började att gå=> blev överviktig => fick smärtor i kroppen och psykosomatisk fibromyalgi=> blev ännu mera deprimerad=> blev inlagd för ett år sedan och nu är allt på väg uppför igen ^^ jävla anamma! detta fixar jag! :sly: w00t

de som tränar aikidon brukar genomgå en del stadier, första är att man är stark och stolt över sin nyfunna styrka och tekniker, sedna börjar ma nsakta men säkert bli mer och mer ödmjuk och mild i sina tekniker och använder mindre och mindre övervåld.... :D

Steven Segal? Nej, jag snackar om vanlig aikido. Atemi (så var det!) är verkligen mer än bara förvånande om man får dem rakt över halsen då man precis blivit rundsnurrad och tillbakalurad samma väg man kom - slamm!

Jo, vapen är ju bara en del av kroppen, så samma tekniker kan användas både med och utan. Kommer ihåg jag såg vår stormästare Hatsumi utföra samma teknik med en katana och en automatpistol en gång! Spännande saker, verkligen.

"Alla vapen är likadana." -Soke

Ledsen att behöva vara petig, men Mr Lee var kines, inte japan, och "reformerade" Wing Tsun, en kung fu-stil, inte Karaten. Däremot tog han säkert det han ansåg sig behöva från den sistnämnda, liksom element från boxning, fäktning, brottning m.m.

Det är intressant att se på skillnaden mellan antal tränande kvinnor i den rena kampkonsten och i fitnessvärldens varianter. Jag är själv Cardiobox-tränare och majoriteten av de tränande är kvinnor, medan det är precis tvärtom i boxningshallen. Trycket är lika hårt i båda lokalerna - det är klimatet och mentaliteten som skiljer sig.