Hej har en fråga till er alla.
I flera olika situationer i livet har jag fått förmånen att erfara känslan av att vara ett med allt,med moder jord och universum.
När jag väl varit där har allt varit så självklart så alla frågor jag går med var redan besvarade,jag behövde alltså inte fråga när allt var så självklart.
Så nu i mitt vanliga varande,har jag inte längre kontakt med de givna svaren utan står återigen med en massa undringar,frågorna finns kvar men svaren har jag glömt.
Min stora fråga just nu är,varför varför och åter varför måste vi existera i den fysiska världen.
Vi är ett med alltet har all kunskap,så föds vi till det fysiska livet och vet ingenting vi irrar omkring och söker svaret på de STORA livsfrågorna,så dör vi och är åter ett med alltet och förstår allt som i den existensen är så självklart och så håller det på tills man är "färdig".
När jag har frågat i resor varför vi måste komma till den fysiska världen,är det svar jag får om och om igen:
Vi måste få lärdomen om begränsning,här på jorden är allt begränsat från möjligheten att förflytta sin fysiska kropp till att använda den begränsade hjärnan,allt här baserar sig på erfarenheter.Här har vi också "våran fria vilja" vilket vi inte har mellan liven.
Så att lära sig att handskas med alla de känslor som kommer i samband med begränsning och den fria viljan skulle vara orsaken till att vi föds här.
NEEEJ....varför behöva det??
Vad har ni andra för uppfattning om varför vi ska springa runt här och förtvivlat söka lärdom om en kunskap vi redan har.
Jag är kanske helt ute och seglar...snälla tala om det för mig då,för just nu känns det som om jag har fastnat här och det ger mig ingen mening.
;) :? :/ :sly: :rolleyes:

Hejsan.

Jag är lite nyfiken på din upplevelse. Det får mig att fundera lite över den klassiska bilden av "köttburen" som den medvetna energins-> "fängelse".
Men jag vet inte om det verkligen är så? Kan det inte vara så att det är med kroppen som vi har möjligheten till kunskap?
Alltets samlade kunskap som du beskriver, brukar vara en känsla utan ord, en upplevelse utan egentlig "Kunskap". dvs ett tillstånd av inre tystnad och ibland salighet.
Men tänk om detta tillstånd, som möjligen är väntrummet mellan "liv", är ett tillstånd av "ingenting"? Att det är därför det är en lättnad i denna upplevelse. Att känslan av enhet, egentligen är upplevelsen av "ingenting", dvs eftersom det är tomhet har du ingen kropp, och dessutom inget behov av en kropp och alla tankar(negativa/positiva) om din kropp är "borta". Samma gäller upplevelsen av "alltets" kunskap, skulle inte detta vara själva frånvaron av kunskap, känslan av högre kunskap kommer av det faktum att du i detta tillstånd, inte har några frågor?
Jag misstänker att känslan av att alla frågor är besvarade, kommer av frånvaron frågor, att själva behovet inte existerar i detta ögonblick.
Tänk om det var så att det är genom kroppen sinnesupplevelse och intelektuella förmåga som vi äntligen får chansen till kunskap?
Men då kommer frågan om.. tja, är kunskap något att eftersträva? Jo, medan vi lever behöver vi den, men finns det verkligen "högre" kunskap som är värd att söka?
Det skulle inte förvåna mig om budhisterna har kommit något på spåret, när de vill tömma sinnet, kanske är det detta som är upplysning, att "slippa all möjlighet till kunskap"?

/m

För att vi är människor och det är precis här, i detta underbara jordeliv som vi är skapta för att vara? Så ser iaf jag på det.

Vi bor mitt här på en planet som kan föda och klä oss helt gratis bara vi själva har kunskapen. Att längta bort från "köttburen" tror jag inte leder till ngt gott, då längtar man ju bort från det som är menat att vara, och då kommer splittring och ångest. Jag tror inte riktigt på det där som många new-agerörelser vill; att man hela tiden strävar efter att komma ut ur kroppen och in till en "högre vibration" eller bli ngnslags kroppslös, leva-på-sol-ljusmästare som tror sig ha alla svar redan och kunna allting.
Jag tror det är idéer som blivit till bara för att man inte klarar av att bara vara (människa). Eller för att man missförstått hela reinkarnationskonceptet.

Varför ska det vara så svårt att acceptera att man är människa frågar jag? Är det som vanligt med människan idag att det verkar för lätt? "Jag kan väkl inte bara ha ETT liv, det måste bli fler efter att jag dött!" eller "Jag kan väl inte bara vara människa, jag måste ut ur kroppen och bli ngt annat, ngt bättre, för jag är inte NÖJD i det här min arma situation!"

Verkar som om man längtar bort, men jag tror det handlar om att man längtar hem. Tillbaka till paradiset = kroppen, friden, naturen, flocken.

---

Ja, visst är det så - underbar känsla. Den känslan kan du få att vara beständigt.

Jag tror det handlar om kultur. Se på andra kulturer runt i världen istället för att bara jämföra med vår sönderstressade civilisationskultur. Se på jägar/samlar-folken - de som lever som vi är skapta för att leva - de har inte samma stress att komma ur kroppen och att bli ngt annat. Se till hur det varit, och se till hur det är. Bland andra, som lever närmare ursprunget än vi i höghus.

Shamanen reser mellan världarna, men h*n vet också att h*n är människa och att inte förväxla sig själv med ande. Vi är inte skapta att vara ngt annat än det vi är, det kanske är svårt att acceptera och nöja sig med om man är missnöjd och gärna vill ha ngt annat. Men vi måste minnas att vi faktiskt står och går i paradiset - bara vi gav det en chans.


Tycker jag,
Thomas

För mig finns jordelivet som en del i det stora alltet. Som en pusselbit i världarnas pussel. Vår vistelse här är väl bl a att lära oss något - och/eller att lära ut något. Men kanske är vår uppgift helt enkelt att befolka planeten och föra släkten vidare, att leva, njuta, gråta och älska.

Jag kan ofta likna livet vid en äventyrsresa. Varför åker vi bort från den trygga vardagen, söker utmaningar och äventyr? Varför minns vi bäst dom resor där allt gick fel? Varför lämnar vi den plats som vi har kännedom om, där vi vet hur vi ska uppträda och vet vad "allt" betyder?

Jag gör det för att det ger mig något. För att det är annorlunda och för att det vidgar mina vyer. Det utmanar mig.

Så jordelivet ser jag som en härlig resa i en fysisk kropp, och vart jag går lämnar jag spår. Ibland utmanas jag till bristningsgränsen, men gläds åt varje utmaning jag klarat av. För mig är det en härlig tanke. Jag vill gråta, leva och älska - här och nu :)

Jag tror nog många tycker det är för svårt att vara människa. I ögonblick där alla livets val blir för många, är alltid flykten det enklaste :/
Det är väl det som budhisterna har som grund (för sin avancerande flykt): "livet är ett lidande".

Det tror jag också, precis som för mycket självreflektion skapar en inre trötthet(depresion).
Men att reflektera över sin situation, och kroppen och andens funktioner och livet frågor, tror jag i sig är sunt, jag tror vi behöver både kroppen(inkl intelektet) och anden för att må bra. Vi ska inte vara rädd för att tänka, visst är det det maniska spiralbeteende vi ska undvika, och inte funderingar som sådant?

Jag tycker också det det är dags att bejaka kroppen, det är fantastiskt att lära sig något nytt, och faktiskt använda kroppen, så att man inte ligger på soffan och bara bejakar tanken. Dansa, kampsport, klättra i träd eller kanske.. lära sig jula? En kroppslig trötthet är bra mycket skönare än den mentala.

/m

Så ser nog jag också på jordelivet.
Jag passar på att göra det bästa av vad som går. Ibland lyckas jag och ibland lyckas jag inte. Livet är en resa och är man nyfiken, kan man ha roligt men inte hela tiden. Ibland bli livet ledsamt. Men man lär av allt... och när man lär, så blir allt ännu mer intressant.
Om man inte springer i ekorrhjulet alltså.

Jag håller med, och för min del tolkar jag svaret du fått som en utsaga av egot, det är nämligen den versionen av tillvaron som är verklig för egot. Med ego menar jag då det som inte är Jaget, det går bra att leva helt utan ett ego. Jaget fritt från ego lever medvetet och tryggt i vissheten att all form egentligen bara är illusion. (Precis som både Buddister och Hinduister tror.) Ett egofritt Jag har fri tillgång till form, dvs den värld vi lever i, och kan ha jättekul med allt som ingår inklusive den fysiska kroppen, men är ändå fri från egots härjningar som alltid orsakar sorg och lidande i slutändan. Egot sysslar med makt och kontroll och med identifikation med form (t.ex med kroppen).
Egot gillar att vi tror att vi har begränsade möjligheter, för i samma stund som vi slutar att identifiera oss med form och dess verkningar och begränsningar, så dör egot, och det vill det ju inte!
Ett sätt att ta sig förbi egot, om än bara för en stund, och landa i Jaget är att just stilla sig och inte tänka. En av egots dundersegrar var illusionen: "Jag tänker, alltså är jag". Klart att det blir svårt att vara i stilllhet och vara fri från tankar när egot får dödsångest då!
Av någon anledning verkar det vara omöjligt att göra sig fri från egot om man inte bor i en fysisk kropp. Tydligen är det därför man återföds om och om igen tills man lyckats skala bort egot och bara är ett Jag kvar. Så har jag förstått det i alla fall... :blink:
En shamansk tradition som arbetar med detta är Toltekerna (Mexiko) och du kan läsa om det i böcker av Ruiz, där han kallar egot för "parasiten". Det finns också i Castanedas böcker (när han inte misstolkar det hela och skriver efter eget huvud).

Så dina funderingar har anknytning inom vissa shamanska traditioner.

Mycket intressant tycker jag, alltihop det här! :)

Jag skulle vilja peka på kronologin, dvs du kan läsa det i Castanedas böcker. Ruiz's resonemang är efterkonstruktion av Castanedas.
Begreppet på engelska är "flyer", vilket är en energivarelse som äter(slickar) på vår energikropp. Egot, är en installation av dessa flyers. För övrigt är detta resonemang skrämmande likt scientologernas(Cruise & Travoltas polare)
Jag vet inte om man längre kan kalla Castaneda och den raden av författare och självutnämnda toltec-gurus(nagual) han inspirerade, som schamaner. Bättre att kalla dem "newage gurus".
Men trots det så har en del "toltecs" intressanta saker att säga, t.ex Victor Sanchez och Ken Eagle Feather. Men visst, jag tycker Ruiz har inspirerande saker att tillägga. Och den som har störst "verktygslåda" för att arbeta bort egot, det är nog ändå Castaneda.

/m

edit: länk till "installationen": http://www.xenu.net/archive/scientology_il...ted/intro13.htm

Det där, Thomas, tror jag helt och fullt på.

Det har tagit mig åratal av funderingar och ångest att komma fram till att livet är rätt skönt och att jag faktiskt VILL leva detta liv som jag har. :D När jag var som mest missnöjd och deprimerad så ville jag bara dö och jag tänkte också att jag inte var nöjd med mitt liv som det var. Såg ingen vits med nånting.

NU känns det som att jag vet, att meningen med livet är att leva, inte att existera.
Jag njuter av att leva, även om jag inte är helt botad från depressionen och fortfarande är ledsen och så ibland så vill jag verkligen leva och må bra. :)

Jag tror att jag vet hur det känns när man är död. Och det är inget som jag ser fram emot. Inte så att det var ett helvete jag såg, men det var avsaknanden av något. En tomhet som inte finns i livet.

Jag tror dessutom att vara människa innebär ett privilegium som man kanske inte alltid uppskattar men man borde. :)

Jag känner att min lektion i livskunskap är att lära mig att leva fullt ut, att göra allt som man kan som människa! :D

Bara för att klargöra, nej jag är inte ett dugg intresserad av scientologerna.

Intressant i detta sammanhang med ego och illusioner är hur vansinnigt många som pratar och undervisar om detta - och att det finns nästan lika många som missförstår vissa bitar och i alla fall hamnar under egots styre.

Det är svårt att hantera makt/kraft/insikt. Det har i allra högsta grad med shamanism att göra tycker jag.

Sedan så har jag först nyligen börjat min vandring på den här vägen, det är ändå helarens väg jag i första hand väljer.

Men som sagt, intressant är det!