Jag tänkte det skulle vara kul att höra vad som fick er in på just shamanismen och ingen annan stig? För mig var den föst en ovälkommen gäst som med tiden blev en i familjen.
Men hur var det för er?

Man kanske tom kan urskilja en personlighettyp här, vilka är shamanerna? Ni alltså. :D

Mycket av det som lockar är nog kärleken till mörkret. Att det inte är något man räds, utan söker upp och blir vän med. En djärv vandring. Lite rock'n roll kanske, eller är det knätofs?

B)

för mej var det intresset för naturen och dess mysterier, men den vetenskapliga biten med sina förklaringar räkte inte till, jag kännde att de fanns mer.. men jag visste inte vad

sen så har jag länge vart intresserad av samernas nåjdekonsten, som jag gärna ville lära mej, för att fylla ut det vetenskap inte kunnde ge.. kontakt?

sen var min tredje önskan att utkräva hämd på de "plågoandar" som tracka mej större delen av högtadiet, ge dom mardrömar och skrämma skiten ur dem..

nu ser jag ingen anledning att göra det, dels föratt det är onödigt, dels för att jag blivit lycklig tack vare det jag lärde mej av dem (plågoandana) dels för att shamanism inte kan användas på det viset.

finns väl tusen anledningar till..

mvh//gecko

Är det analyser som pågår.. B)

De bitar jag vill nämna offentligt är att jag alltid haft ett stort intresse av mysticism och religion. Shamanismen har i evigheter fascinerat mig men driften att aktivt praktisera och leva ut det har låtit vänta på sig tills rätt nyligen. Likt Gecko är det min kärlek till naturen som slutligen fick mig att acceptera den inre driften och på gott och ont köra på för fullt. Mer om'et nämner jag i presentationen

Just det, det är nog en lång historia. Ungefär femtio år lång. I övrigt, se mina artiklar som tar upp en del av varför jag dragits till shamanismen.

Kanske folk som börjar med shamanism har vissa personlighetsdrag. Men att det skulle vara en personlightestyp kan jag inte hålla med om. Under mina år har jag träffat de mest skilda personlighetstyper, alltifrån värsta space-cadetter till väldigt jordbundna personer.

Jag faller nog in under kategorin space-kadetter. :D
Jag förstår att många dras till shamanismen pga naturmystiken. Även om man har olika livsstilar i övrigt så tror jag man kan urskilja flera gemensamma drag hos de praktiserande. Det är nog inte en väg den försiktige eller timide går in på?

Eftersom jag är yngre än Bodvar så blir det ju en kortare historia... men den har följt mig, och först visste jag inte "vad" det var. När jag träffade min nuvarande lärare fick jag "veta" att det var shamanism. Men, kanske kunde det ha blivit något annat beroende på vem jag mött?
DET kan jag ibland fudnera på. Även om det är en meningslös diskussion att spekulera i vad som kunde ha hänt.

Shamanism för mig är en den enda fungerande andliga kartan, en av mycket få som inte kolliderar med övriga kartor jag bär med mig.

Vet inte om jag skulle kalla det naturmystik direkt. Snarare naturLOGIK, för det är logiskt (för mig) att det är som det är... :)

För mig började nog shamanismen med animismen, fast jag inte visste det då. Ända sedan jag var barn har jag känt att naturen och mörkret är mina bundsförvanter. Sedan, som tonåring, läste jag Carlos Castaneda som fick mig att resa till Latinamerika och söka shamanismen aktivt (jo, det är lite pinsamt).

Det jag tror att vi alla har gemensamt är att vi är modiga, vi räds inte mörkret, att vi är intuitiva, sökande och har fantasi. Eller är det bara som jag vill tro?

Jag räds mörkret som fan ibland. Det är mycket därför som jag valt den här vägen...

Jag vet faktiskt inte hur mycket jag valde shamanismen, och hur mycket den valde mig...

Den animistiska synen har jag alltid haft, egentligen utan att reflektera över den, den har lågmält självklar funnits med och aldrig motbevisats aktivt av min vetenskapliga skolning.

Jag har heller aldrig sökt resandet, det skedde mer eller mindre spontant, och jag blev faktiskt inlagd på sjukhus för det innan jag fick hjälp att styra det. (Numera betraktas jag som en mycket sund och frisk och vettig person.)

Ur en synvinkel är jag på något vis faktiskt inte ett dugg intresserad av shamanism, för det är ju något som någon annan klassificerar och sätter namn på och definierar, jag skulle ju prata med den icke-ordinära världen även om det inte fanns något som kallades shamanism. Helt enkelt bara för att den ickeordinära världen finns där och kommunicerar tillbaka med mig!

Men shamanismen fungerar bra som ram trots allt, det är ett sätt att komma i kontakt med likasinnade som också har erfarenheter som liknar mina. Och jag vet ärligt talat inte hur jag hade mått idag om jag inte fått hjälp att reda upp vad det var som hände. Ensam är inte stark. Så det var tur för mig att begreppet shamanism fanns där för mig att landa i till slut.

Men det syns inte utifrån att jag sysslar med shamanism. Jovisst, jag har trumma och skallra och diverse annat användbart, men inte för att de ju är shamanska, utan för att det fungerar utmärkt för mig att använda dem.

Jag har ju också erfarit att den ickeordinära verkligheten påverkar oss i alla högsta grad även om vi inte tror på den eller vet om att den finns, eller har kunskapen om den, eller har någon annan förklaringsmodell.

Men shamanismen duger mycket bra som förklaringsmodell för mig tills vidare. Det kändes som att "komma hem" när jag var med på min första nybörjarundervisningshelg.

Hälsningar från Helena

Helena/Uthien!
Tack för en utmärkt beskrivning av "varför shamanism", jag känner igen mig i mycket av det du beskriver, dock med vissa undantag.
Själv försökte jag att inte använda det som jag troligen föddes med, det tog på att försöka vara "normal".
Numera är jag "normal", så som jag är gjord :D.
Mvh SisuZuzi

Andarna drog mig bokstavligen till sig och frågade om jag ville göra det här och uppenbarligen så svarade jag "Ja". Så svaret är Lust!

Jag tror inte att det går att urskilja en särskild personlighetstyp. ;)

Hej, som färsk här sen igår har jag förvisso skrivit liknande i min presentation, men kör repris: shamanism verkar i mitt fall vara naturlig fortsättning på allt jag upplevt, mina intressen, alla lärdomar & stygga läxor, alla andliga insikter, den jag är. Hade inte en tanke på nåt shamanskt alls, tills jag en morgon bara insåg med nästan störande klarhet, att jag måste börja kolla in shamanismen & vandra den vägen.

Troligen hade jag tunga drömmar där jag fick den kallelsen, mindes dem inte när jag vaknade, men Shaman! Shaman! Shaman! upprepades nonstop inom hela mig...

Skulle man sammanfattningsvis kunna säga att ni hittills har nämnt
- dragning till naturen alt naturmystik alt animistisk världsbild
- ett personligt identitetsskapande som inte följer normen för vårt moderna samhälle
- intresse för religion, mystik
- parapsykologiska upplevelser som leder till ifrågasättande av vår vetenskapliga världsbild
- det känns rätt och riktigt, ev logiskt
- ligger i linje med andra egna intressen

Om man ställer frågan något annorlunda vad svarar ni då?
Jag ställer frågan så här:
Vad är det som är så viktigt/betydelsefullt/givande med just shamanism att det är just shamanismen som ni brinner för och inte kan leva utan? Vad är det med shamanismen som är så rätt för just er?


Att det blev just shamanismen för mig beror nog på ett antal olika saker
- exploateringen av naturen känns fel både enligt hjärtat och logiken
- egna parapsykologiska erfarenheter
- vetenskapen saknar hjärta (även om den är fantastisk)
- de människor jag mötte tillät mig att leva ut ett bredare mänskligt spektra av mig själv. Det fanns hjärta och svängrum.
- handling och konsekvens, eget ansvarstagande, privat och som medborgare

Kram
//P

Hmm, alla de saker som du nämnt, Pathfinder, är inte orsaker till varför jag valde shamanism även om de stämmer på mig.
För jag tror att dessa orsaker kunde ha lett många andra vägar, för mig iallafall. Så jag måste tänka ett steg till.

Varför shamanism? Jag har haft erfarenhet av oförklarliga fenomen och upplevelser. Mycket intressanta och annorlunda drömmar, känslor jag inte kunnat förklara.

Jag har verkligen ingen logisk förklaring till varför jag började med shamanism. :lol: Allt är bara rätt: trumman, dans, kraftdjur, drömmar. De kulturer som använt shamanism och det jag läst om shamanism - det har bara känts rätt.

Konstigt nog, jag borde ha gett upp för länge sen med tanke på att jag aldrig fick några resultat på flera år.
Men så i våras så visste jag att jag skulle börja leta någonstans igen. Hittade forumet och bara någon dag efteråt såg jag en affisch om att göra trumresor.

Där fick jag min första trum-upplevelse och sedan dess vet jag att detta är bra för mig. :D

en dagsfärsk nykomling till i forumet uttalar sej ; ;)
Jag hade några utomkroppsliga upplevelser som barn, och jag kunde aldrig glömma dem. Det var något jag sparade på, och aldrig berättade för någon. Sent i tonåren fick jag lära mej att det var en del av shamanismen, och då förstod jag att jag hade fått en ovanligt fin gåva. Jag är numera "husbehovs-shaman", jag gör andliga resor när jag tycker jag behöver det. Trumma har jag aldrig behövt, jag tycker att det stör mej litet.
Fastän jag gärna tillverkar dem åt andra :D
Så olika kan vi vara.

Smedpeter, skriv gärna en egen tråd, annars kan ju folk missa dig! :D

Jag kjänner at jag på ett sätt alltid gått den här vägen. Jag har alltid sysslat med grejer som jag inte har klarat plassera nånstans. Har provat hitta min plats många städer, men inte helt hittat min grej, innan jag upptäckte shaman vägen, den vägen där man gör sina egna erfarenheter. Jag har provat att strickt följa böckernas visdom som talar om övergivning, hengivenhet och dedikasjon. Men, kunnskapen som dom böckerna sa kom inte till mig.

Så jag sökte vidare. Tills jag forstog att shamanens väg är en frihetens väg där man ser på livet och kommer fram till egna sanningar, sanningar som inte är absolutta, men flexibla. Jag vandrar den här vägen med tålamod, tillit och ett öppent sinne. Nån dagar kjänns det som jag inte kommer nån väg alls, men så plötselig klickar bitarna i pusselspelet tillsamanns.

Jag är hur tacksam som hälst för att ha uppnådd den frihet som jag kjänner att jag har i mitt liv i dag. Jag har friheten att göra vad jag vill. Jag spelar på lag med kraften som omgiver oss, och provar göra det bästa jag kann. Jag gör mistag ibland, men dom provar jag efter bästa evne att lära av. Så är livet, prova och fela. Använder kroppen som en barometer, och kjänner efter om det kjänns fel. Gör det det, så måste jag gjöra en ändring. Så är det för mig. Tack...

Jag tycker det är omöjligt att svara på, för det känns inte som jag har valt shamanism, utan att shamanism har valt mig. Jag har inte haft någon önskan eller plan, att odla shamanska tekniker - de har kommit till mig, när jag minst anat... ända från barndomen. Ibland, i vissa stunder, skulle jag bara vilja strunta i allt och bara vara bekväm, men det går inte. ;)

Det känns som någon serverar mig upplevlser, som gör mig nyfiken, som gör det nödvändigt att lära mig... som om någon står bakom mig och knuffar mig i ryggen... rör jag mig inte, är där visst missnöje...
Jag har ingen aning om vart jag ska eller vad mina steg ska ge, men jag går...

Jag har, så länge jag kan minnas, alltid känt mig mest som hemma i/vid skog och sjö. Och animismen är en föreställning som inte kan förnekas funnits i mitt huvud lika länge.

Sen elva års ålder har jag utövat någon form av egen shamanism, helt utan att veta vad det var eller vad jag egentligen gjorde. Men jag provade mig fram och ahr hittat en hel del saker som fungerar för mig.

Jag har sedan fjorton års ålder sysslat med gycklande och på ett forum för det läste jag en tråd som tipsade om den här sidan. Nu har jag hittat hit och kan verkligen relatera min egna upplevelser med namnet shamanism. Känns som språngbrädan in i en helt ny nivå av upplevelser.

Nu måste jag julstäda, kommer tillbaka med svaret på andra frågan senare. :)

Gycklande, forum... hmm, säg... var det Eldsjäl måntro?

Välkommen hit också! :)

Yess, eldsjäl it was^^

tackar tackar