Jag har blivit med hund. Inte min egen, det är min dotters schäfer-rottis-korsning som jag har fått glädjen att ta hand om en tid. ”- När du ändå hänger därute i skogen så mycket kan ju lika gärna jycken få följa med.” Och denna mycket trevliga intensiva unga herre (ca 1,5 år) har helt förändrat karaktären på mina utestunder. Gå ut med hunden…... Det hörs ju redan i inledningen. Gå! Och inte nog med det. Gå mycket, gå långt. Springa. Kasta pinnar. Säkert jättenyttigt för både mig och hunden.
Men det är lektioner i livets egen skola. Magister Hund har mycket att lära ut. Att leva i nuet. Ta vara på varje enskilt ögonblick. Har han en pinne i munnen är pinne universums mittpunkt. Allt fokuserar på pinne. Glädje, energi, styrka. Tills det ögonblick han hittar en tuva som luktar gott. Glöm pinne, nu är det dofterna som är i centrum. Man ser hur han drar in varje doftmolekyl lika intensivt som nä vi tvåbenta läser en superintressant bok. Doften analyseras och värderas. Tik? Kan bli trevlig….hanhund? slåss!….rådjur? kuta efter. Han står som fastvuxen fram till dess att bilden har klarnat. Då ger han sig in i nästa upplevelse. 100% fokuserad i nuet.
Tänk att kunna leva så. Själv är man kanske 25% här och nu. Resten av kapaciteten ägnar sig åt att älta det som varit och åt att planera det som ska (eller borde) hända. Och tänker på jobbet. Men när jag är på jobbet drömmer jag om skogen.
Sen har vi det här med ceremonier. Han tycker att mina ceremonier är pompösa och långdragna. Dom enda ceremonier som behövs är att snurra nåra varv innan man lägger sig ner och att pissa på alla buskar.
Och mina små meditationsstunder är ett minne blott. Att sitta mer, sluta ögonen och känna på krafterna är helt ok. I 10 sekunder sådär. Sen måste nått hända. Om jag då framhärdar min rätt att bara sitta där ja då börjar han att destruera naturen. Släpar runt med ris och grenar. Tuggar murkna stubbar till flis, sliter upp vitmossan och kastar den vida omkring. Så jag har tjatat på mina barn att inte ha sönder något i onödan. Och här står Magister Hund, han som lever helt i anden, och beter sig som en galen jordfräs. Vad värre är, jag kan höra Skogsgudinnan fnittra förnöjt :lol: i skogsdungen på andra sidan kärret. Hon och Magister Hund har nog ingått en pakt för att lära mig lite mer ödmjukhet.
Vårhälsningar från Grå Arne
:lol: Jag som har en hanhund på 3 år förstår EXAKT vad du menar!! :respect:
Och Axl håller med. :)
Ja är det inte fantastiskt. Jag menar först tyckte jag att det var hunden som var jobbig när han for runt. Nu börjar jag att inse att det jobbiga är att jag inte riktigt förstår Moder Jords undervisning när den kommer till mig. Men det går ju att lära gamla hundar att sitta så det finns väl hopp. ;)