Hej!

Sedan jag börjat möta den andliga världen i livet har min vardagliga verklighet förändrats mycket. Jag ser, känner och upplever mer kraft och liv men upplever också frustration över att leva i det samhälle vi lever där man inte vill/kan se själen i människor, djur och natur och där man inte vill/vågar/kan mötas i den kraft som kan uppstå om man verkligen möts. Jag upplever att det är svårast i de mänskliga mötena.

För tillfället tror jag att jag befinner mig i en övergång. Jag lever både i den (som jag kallar den just nu) torftiga världen där jag blir rädd och ledsen och i den varma, dynamiska, kraftfulla, kärleksfulla och kreativa världen där jag känner mig trygg och glad.

Jag vill leva i den sistnämda världen hela tiden trots att jag är deltagare i ett samhälle men tycker att det är svårt och frustrerande. Jag tror att det är detta min kropp reagerar på då den drar ihop sig och inte släpper igenom flödet.

Det är som om jag söker min plats men inte finner den för att jag tror att jag måste anpassa mig till den ""torftiga" världen samtidigt som jag försöker leva i den kreativa världen.

Är detta en del i den andliga utvecklingen?

Är det någon som känner igen sig eller har något tips på hur man kan förhålla sig i denna verklighetsförändring?

Härligt med ett forum där man kan prata om dessa saker!

Värme till er alla

Ja, jag känner igen hur du tänker tror jag. Jag har ju själv funderat länge hur jag vill ha mitt liv. Speciellt när jag hade en allvarlig depression så funderade jag på vad jag ville och hur jag skulle kunna leva så jag mådde bra. För jag kände att jag inte passade in i samhället och försökte förändra mig själv hela tiden, för att passa in. Det gick inte riktigt.

Nu har jag i princip kommit ifrån depressionen. HUr man nu kommer över en sån sak... Men jag funderar fortfarande på hur jag vill leva. HUr jag ska kunna passa in i samhället.

För mig handlar det mycket just nu om utbildning och arbete. Jag har ingen direkt yrkesutbildning och ska skaffa mig det nu. MEN vet inte vad jag vill göra och vet inte vad man får jobb på.

Jag klarar inte av att skaffa mig ett jobb där jag kommer att bli utbränd och stressad igen. Men jag vet inte hur jag ska komma undan det...?

Några tankar bara... Har hur många som helst. :)

Ja, det kan kännas knepigt.

För mig släppte mycket när jag inte längre så mycket försökte få andra att acceptera mig. När jag lät bli att försöka få bekräftelse, att bli accepterad.

Nu lever jag på små ekonomiska ramar, för än har jag inte hittat en arbetsgivare som vill ha vad jag är bra på, men jag tror ändå på att det reder ut sig så småningom. Trots allt blir vi "udda" personer (ska jag säga mer LEVANDE! ?) allt fler. Jag möter allt fler i alla fall.

Jag försöker inte heller få någon att förstå mig (om de inte frågar mig förstås). Jag tror helhjärtat på att det bästa sättet att förändra världen är att bara vara sig själv, envist. Ibland märker jag att folk förändras bara av att jag finns där, så jag vet att jag påverkar bara genom att finnas. Det gör vi alla egentligen.

Det blev väldigt ensamt och konstigt för mig ett tag där i brytningspunkten, när jag insåg att jag inte kunde ställa upp på alla de livsfientligheter som pågick både inuti och utanför mig. Men det gick över!

Nu har jag människor omkring mig som står pall (och vill ha!) de där starka mötena, som bejakar livet så mycket de vågar, som vågar stå för det de vill här i livet. Det är härligt! :D

Uthien, det där känner jag så väl igen! Att man tappar otroligt mycket energi på att slåss mot omgivningen. Det känns mycket bättre att släppa det och vara sig själv, som du säger. Men det är svårt, åtminstone för mig som varit mobbad mycket i min barndom. Tur att jag vet vad som är bra för mig, iallafall, då kan jag sträva mot det. :)

Hej!

Tack för er respons! Det är skönt att känna igen sig....jag har inte tagit detta steg in i "shamaninsmvärlden" förrän nu och fattar att det är ett viktigt steg.

Det är väl en del av att våga börja vara mig själv med alla intressen som det innebär, acceptera mig själv och inte försöka få andra att acceptera mig.

Jag antar att en övergång från ett levnadssätt till ett annat skapar en del oreda i en men jag hoppas också på att det reder ut sig en del när man vant sig vid det nya.

Jag söker möten där man verkligen möts. Just nu känner jag mig mest konstig i relationer till andra, som om de inte riktigt tar mig på allvar å ena sidan fast har en enorm respekt å andra. Då och då känner jag dock en enorm värme och blir förvånad.

Förvirringen blir stor men nyckeln är nog att inse att det är förändringen som skapar detta och satsa på att uttrycka mig själv utan rädsla.

Skönt att höra att det kan kännas ensamt och konstigt och framför allt att höra att det kan gå över!

Jag har hittat en bok som hadlar om empatisk kommunikation eller graffspråket. Ska bli kul att läsa!
Något som känns igen?

Hej