Läste precis denna fascinerande artikel, om vad som händer när en professionell violinist ställer sig i tunnelbanan för att spela. Den handlar också om stress och att vi verkar ha fruktansvärt bråttom i livet...

Artikeln är på engelska.

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/conte...ml?nav=hcmodule

Ja, det var intressant. Barnen reagerade, de blev ivägdragna av sina stressade föräldrar. Musikskolade personer reagerade också - de kunde uppfatta kvaliteten i musiken. Men resten med några få undantag hade för bråttom för att lyssna, eller ville inte ha kontakt och försvann insvepta i sin egen bubbla.

Jag tror det är precis likadant med den icke-ordinära verkligheten - barn uppfattar den men blir bortmotade av vuxna. Personer tränade i att uppfatta den gör det. Och resten bara rusar förbi, vill inte veta, vill inte förstå, och framförallt har de bråttom till nästa grej som ska hända i den här verkligheten.

Ja, så tänkte jag också. Att barn ofta ser och vet saker som vuxna viftar bort. Och musik är rätt så andligt, tycker jag nog. :)

Och framför allt att det samhälle vi lever i går alldeles för snabbt. Måste hela tiden göra något. Aldrig sitta i tystnad och bara vara.

Mmm. Så sant.

Läste en text från nån naturföreningsgrej; där stod om just det att barn de ser ju den där myran o blomman o alla grejer som faktiskt finns o händer runt omkring dem, som många vuxna springer runt o har tappat förmåga att upptäcka - men barnen kan hjälpa en tillbaka, om man tittar efter vad barnet tittar på. Det som jag tyckte var kul var uttrycket att man alltså kan "använda barn som förstoringsglas"! :D

Bästa vännen är cellist, och jag älskar att höra honom spela... bara för att höra ett monotont ljudande när han stämmer cellon är rogivande.
När han sedan spelar har jag lätt för att glida iväg till djupare själstänkande än tidigare.... ofta känner ajg mig utvilad och upprymd eller outsägligt tung i kroppen efteråt...

Gomidda!

Många visdomsord, och visst är det så att musiken är mer viktigt för oss än vad vi tror. Musik är för mig en resa, med olik destination varje gång. Det är dock skrämmande att veta om hur stressen påverkar oss som människor, och att barnen får lida för det.

Vad skulle hända om barnen fick gå sin egen väg? Vad skulle hända om barnen fick följa dom där små sniglarna, lyssna på fåglarna, sätta sig ner och njuta av musiker/musik etc? Barnen får inte utvecklas i den mån dom kan i dag pga av det som nämns, föräldrarna drar iväg dom från alla dom upplevelser dom egentligen behöver, och har uppmärksammat själva. Mycket synd.

I min värld så är vi alla här för att göra något specifikt, för att uppleva något. Vi har själva valt stunden då vi föds, för att det skall passa in med det vi tidigare upplevt, och lärt. Vad jag ser i dag är dock att allt och alla normaliseras, och detta med stress och måsten som inte går hand i hand med varken människa eller natur.

Jag skulle rösta för en violist i varje gathörn i varje storstad och tunnelbana. Och ett förbud att dra med ungarna ifrån musiken :) Låt dom stå och njuta av dessa toner...

Ha en tervlig afton,

Vänligen!


PS, dagens vuxna skulle gå i skola ett tag, med barn som lärare, då kanske dom skulle öppna ögonen för dom små, men än viktigare sakerna i livet.

Gott! Musik är bra, vad sägs om att starta ett musikprojekt??

Trolltrumman Bigband, eller ngt sånt.

Se tråd om detta i Lekstugan (under Allmänt) w00t

Musik är absolut det viktigaste som finns i mitt liv. Den har gett mig stöd och mod, trygghet och kärlek. Jag känner mig levande genom musiken. :)
Att sjunga med andra är det bästa som finns, inte då att man ska tävla mot varandra utan att man bara sjunger för att det ger en gemenskap.
Jag gick en röstutvecklingskurs en gång för en otroligt underbar kvinna, Orlanda Cook, och fick då uppleva många vackra saker genom sången. Vi kunde sitta i ring med ryggarna mot varandra och brumma djupt nere i bröstet. Helt otroligt kändes det! Man känner tonerna i hela kroppen.

Jag har både gruppspelat och gruppsjungit i mina dar, men det härligaste var dock min senaste körupplevelse; en experimentell kör på max 12 st, med världsmusik som inriktning. Mycket intuitiv körledare, som inspirerade oss att "låta" ihop.

Tvärtimot lindskogs rygg-mot-rygg-upplevelse kommer jag ihåg starkt när vi stod i MOT varandra i ring och följde varandras i toner... eller när vi promererade omkring kors och tvärs och lät ihop.

Naturligtvis finns den kören inte längre...
och jag vill inte vara med i någon annan här i stan ;)

Musik är healing. Absolut.