((Personligt och flummigt... kanske ävne randigt.)) Jag var hos min psykiatriker igår, eller egentligen är hon psykiatrisjuksköterska och talade emd henne, första gången vi träffades.

Jag var rädd för att hon skulle rekommendera vanlig klassisk talterapi där man ältar allt om och om igen i sann Freudiansk anda. Och att det skulle skrivas ut flera tabletter (idag tar jag theralene och stilnoct vid behov, vilket är väldigt sällan) men efter att ha samtalat litet bad hon mig att berätta mitt livs historia på 5 minuter, sagt och gjort.

Sedan ritade hon upp en triangel. Att vara till lags- att döma sig själv- och - något tredje jag itne minns. Jag springer omkring i den här triangeln, om och om igen.

Hon talade även om hur jag skulle bryta det här springandet och hur jag skulle smala ihopa mig själv. Återfå min kraft som nu bara läcker ut i alla riktningar (3 år i en realtion med en man som misshandlade, sexuellt utnyttjade osv, lång historia av svek och ensamhet i barndomen osv) jag msåte lära mig att förlåta, förlåta andra för att dom vart elaka och negligenta mot mig tidigare, fölåta allt ont som skett.

Så var gång jag börjar älta något gammalt groll ska ajg tänka "jag förlåter dig för det du gjort." själv lade ajg också till "För du har inte längre någon makt över mig." och jag känner redan att jag mår bättre, men det som kommer vara svårast är att sluta döma mig själv, och att kunna förlåta mig själv. :/

Men att lära mig förlåta tror jag är en del av min process, både som läkande process mental och själsligt men också som min process till att utvecklas andligt på min väg.

Hon talade också om tidigare liv, allt stämde ju inte i min världsbild men mycket av det hon sa hade en poäng, hon talade om att mitt nuvarande yrkesval kanske var pga att det var ngt ouppklarat i mitt förra liv under första elle andra världskriget, eftersom hon mött andra patienter som hade gneomlevt det med svåra trauman som följt efter till detta livet.

Hur viktigt är förlåtandet för en shaman/sejdman/kvinna?

Men i varje fall, inga mediciner och definitivt inte konventionell KBT, utan en terapiform som ajg förstår mig på. En som inteförringar mit tintresse för det andliga, en form som inte vil lmedicinera bort mina villfarelser. ;)

Jag har sedan några månader tillbaka nu fått kontakt med en form av förlåtelse som verkligen fungerar. Inte lätt alla gånger, men nödvändigt för mig för att känna glädje och frid har jag märkt.

Jag har tidigare förkastat "A Course in Miracles" för att den var för kristen, för svårläst och - som jag först uppfattade den - full av affirmationer. Nu fick jag tag i en bok (av en vän som ville jag skulle läsa den - TACK!) som heter "Bortom universum" av Gary Renard. Och när jag kritiskt bläddrade igenom den så fastnade jag - och mer och mer har jag förstått vad "A Course in Miracles" verkligen handlar om.

Och det är dundergrejejer! Plötsligt har jag förstått mycket av mina "bisarra" shamanska upplevelser bortom tid och rum, jag förstår allt mer av varför folk är som de är och världen ser ut som den gör...

Och allt landar i förlåtelse. Det är lätt att missförstå, det handlar inte om att ta emot hugg och slag utan att vare sig protestera eller försvara sig. Det handlar om att släppa fri, ta sig ur illusionen, och att leva i frid.

Gillar man inte "A course in Micracles" eller Gary Renards böcker kan man ju strunta i dem. Själv vill jag tillämpa dem så mycket det går, jag vill verkligen ha en biljett "hem"! Förlåtelse är vägen.

Det låter som om din prata-med-psykiatrisköterska har läst Kursen. (Eller nåt annat som säger samma sak). Skönt att det finns sådana, på min tid inom psykiatrin mötte jag inte en enda sådan person.

Den här sköterskan sa till mig rakt upp och ner "Det här är itne psykiatri, och jag är väl medveten om att du kan anmäla mig för det jag säger. Men någon måste göra skitjobbet. en en 10-15 år kansk epsykiatrin arbetar såhär..."

för 30 år sedan hade vi ju inte KBT.... och fler psykiatri-nissar som henne tack! :D

Men då är jag itne helt ute och snurrar emd det här emd att förlåta.

Nu vet jag ju inte exakt vad konventionell KBT-terapi betyder men själv tror jag det beror mer på terapeuten om det funkar eller inte. Gick hos en man i några år och han har hjälpt mig så fruktansvärt mycket att det inte går att beskriva. Han var KBT-terapeut men hade säkert egna ideer också. Man kan ju inte låta bli att vara sig själv, även som terapeut...

Jag tror så här. Att förlåta handlar inte om att de som gjort dig illa hade rätt att göra. Det handlar om att deras beteende inte ska fortsätta påverka dig och ditt liv. Jag vet faktiskt inte varför det är så, men jag har känt att om jag kunnat förlåta en person och sagt att "jag hoppas ditt liv blir till det bästa för dig", då har det känts som om att deras makt släpper...
Och jag har ingen aning om varför!

Mitt svar handlar inte om shamanism alls, utan de erfarenheter jag har av psykologi och beteenden. :)

Caija!
En klok shaman sa en gång åt mig, "den som är svårast att förlåta, är oftast sig själv".

kraa

som ajg sade i mitt första inlägg:

Det är det svåraste, den största kritikern jag har är mig själv..... både när det gäller mitt privatliv, mitt konstnärsskap och allt anant ajg tar mig för..... Jag sätter höga krav på mig själv, ofta för höga. Och närjag misslyckas så ger jag mig själv skuldne oavsett om det var för egen försyn eller pga ngn annan som det gick åt skogen. för om jag itne.... osv

Men detta krävs att jobbas på okcså

Caija!

Jag önskar dig lycka!

Kanske kan min livsdevis hjälpa dig lite;

Jag har bestämt mig för att jag, i varje läge, gjorde det bästa jag kunde, utifrån de kunskaper jag hade just då.

Kram :)

Kraa,

det rä det tankesättet jag försöker komma in i själv.

Att jag gjorde det jag trodde var bäst, ibland var jag självisk men visste itne bättre då. Jag behöver itne alltid anstränga mig till bristningsgränsen, det är ok med ett G i skolan, jag behöver tine sätta MVG varje gång.... jag behöver itne anstränga mig in absurdum.

Det går sakta men säkert.... men det är svårt. :/

Det låter bra caija att du börjat att tänka i dessa banor.
Om man inte gör det i tid, blir det dåliga följder... I know ;)

Caija!
Man FÅR vara självisk, man till och med måste det ibland, för att klara sig. Man måste komma ihåg att fylla på sig själv. Tillåta sig att sätta sig själv i första rummet ibland (kanske till och med ofta ;) )

Jo men nu menar jag självisk på det viset där jag medvetet och omedvetet skadade andra enbart för att få det jag själv ville ha. och sådan själviskhet är itne bra....

Däremot den själviskhet jag försöker använda mig av nu när jag är trött nedstämd och ledsen och inte orkar med något och någon kommer och ber om hjälp och jag svarar "tyvärr, jag orkar inte hjälpa dig nu... jag msåte tänka på mig självjust nu, men kvarstår ditt problem när ajg är på fötter igen så visst, då kan ajg hjälpa dig." då brukar jag ofta bli kallad för självisk eftersom ajg tidigare bara rusat in i det som behövs hjälp med, så min omgivning har blivit bortskämd av att jag alltid ställde up ptidigare.

Jag har brytt mig halvt ihjäl för andra, jag har kämpat åt andra i deras problem osv utan att ta hänsyn till mig själv och hur jag mått. Jag har satt mig själv på "hold" tidigare. men itne nu längre, inte alls isamma utsträckning och allt beror ju p åvad so mhnder också, skulle bästa vännens mormor dö o jag mår skit, klart som fanken jag skakar av mig mina egna bekymmer ohc hjälper vännen.

Men hälsosam själviskhet är bra... bara att alla itne accepterat ännu att jag har den :P

Caija,
det låter bra. Önskar dig lycka!

Förlåtelse har alltid en riktning bak i tid och ageranden som har passerat. Det som har hänt kan vi inte ändra på alls men vi kan ändra på hur vi ser och upplever det som har hänt.

Acceptansen i oss själva över det som har gjort, egen handling i första hand, är ett första steg till förlåtelse. Just som kraa påpekar. Att vi erkänner att gjort är gjort och att jag gjorde det bästa av situationen förlöser mycket upplevd skuld i nuet som blickar bak till det som har varit.

Förlåtelse innebär att släppa på den bild och därmed den energi i kännslorna som tidigare händelser innehåller och att sluta fördömma sig själv eller någon annan för det som varit. Det kan vi ändå inte ändra på som sagt.

Detta är av stor vikt vid shamansk varande och det finns i de flesta traditioner riter eller ceremonier som har som syfte att bearbeta just detta. Sammarbetar man med trumman kan man göra återupprepade trumresor på sitt eget liv med syfte att förlösa det som varit. I Castanediansk teremnologi är det att rekapitulera dvs. återuppleva sitt liv och släppa på det som varit. I den Inka tradition som jag är med inom finns det även former för detta som är lättare att bemästra än det som Castaneda beskriver. Det innefattar att både se och lösa tung energi; det som begränsar flödet och som vi håller kvar, från sitt liv till befruktningsögonblicket men även framtiden till sin död.