(Varning, lång och personlig post) Visste inte var jag skulle posta detta så det får bli Allmänt. ber om ursäkt om någon tycker det inte passar på forumet, men jag har INGEN annan att tala med om dessa saker, så jag tar risken att någon blir irriterad.

Jag har precis haft ett mycket märkligt samtal med en vän som jag har lärt känna sen i höstas. Vi går samma kurs och har en viss kemi mellan oss. På senaste tiden har jag funderat på om det skulle kunna bli något mellan oss men jag har inte sett några tecken på att han funderar på något sådant så jag avvaktar.

Anyway...en längre tid har jag känt mig mycket oandlig och tvivlat på vad jag vill göra med mig själv. Jag har inte varit motiverad till några slags andliga tankar överhuvudtaget. Kanske var det en paus efter en länger tids depression, jag vet inte. Under denna tid har jag verkligen inte gjort något andligt alls, har inte lagt Tarot-kort, inte ens funderat eller känt efter utan bara ägnat mig åt praktiskta intellektuella saker.

Mitt andliga jag vaknade lite i höstas i och med att jag flyttade och gick promenader i skogen med min hund. Då satt jag och kände närheten med naturen och min själ började känna igen. Sedan sakta har jag börjat fundera över min väg i livet och andliga ting. Jag har drömt mer och mer, haft många inre aha-upplevelser.
Jag gick med på ett forum om häxor och efter ett tag sökte jag på shamanism och hittade detta forum. Strax efteråt såg jag en poster om att en kille skulle komma hit och ha trumresor och nu har jag ju bokat den. Samma kväll som jag gjorde det kändes det som att något förändrats. Som att jag började leva igen.
Ända sen dess har jag vibrerat av liv, jag har känt solen och våren i mig. Jag har känt mig levande.

Det känns inte som någon slump att detta händer just nu men jag förstår inte allting runtomkring.

Ikväll samtalade jag med denna kille som jag känner lite grann. Vi kom in på religion och det visar sig att han är kristen. Han är från Sydafrika så jag var nyfiken på hans syn på andra religioner, som vissa afrikanska. Han berättade om diverse saker.

Jag sa inte till honom vad jag tror eftersom jag har dåliga upplevelser från både kristna och ateister när det gäller "övernaturligt" och "häxeri".
Jag nämnde att en kristen bekant (Livets Ord) hade sagt att Tarot-kort var Djävulens påhitt och då plötsligt blev han jätteupprörd. Han tror inte att det har med djävulen att göra men han blev väldigt upprörd och tyckte att jag lade mig i universums planer osv. och att jag lekte med farliga krafter.

Detta är rätt ovant för mig. De flesta svenskar verkar inte ta andlighet på allvar och tycker mest att sånt som jag sysslar med är trams och inbillning. Jag vet inte vad som är värst, att tycka det är trams eller att förstå en del men tycka att det är farligt och inte bra.
Han sa många saker som jag håller med om - att vara medveten och försiktig.
Att ta konsekvenserna av sitt handlande. Att man kan öppna sig för dåliga krafter.
Han tyckte att det var bäst att inte syssla alls med sådant utan låta universum vara ifred.

Detta fick mig alltså att fundera en hel del på shamanism och på min andlighet. Jag tror att vissa människor har valt att vara stängda för alla sorters upplevelser. Om man absolut inte vill uppleva något andligt så tror jag att det finns liten risk för att det sker. På samma sätt som att om man vill uppleva något så finns det större chans/risk för att det sker.

I och med att man gör en trumresa tror jag att man gör ett val som innebär en förändring. Vad kommer jag att lära mig? Det vet jag inte. Men jag tror att det kommer att bli en förändring.
All kunskap man lär sig påverkar en, oavsett om det är negativt eller positivt. Allt man upplever påverkar en.

Shamanism är absolut inte mesigt eller ofarligt, det är jag övertygad om. Jag tror att det kan vara farligt om man inte vet vad man gör och om man tar onödiga risker. Jag tror också att man måste våga ta risker i livet. Man måste våga möta sina rädslor. Jag tror absolut inte att, bara för att man vill uppleva nåt fint så kommer det att ske. Öppnar man sig så vet man inte vad som händer. Det är skrämmande men man kan lära sig mycket av det. Jag tror inte heller att man får det man förtjänar eller att man får upplevelser som man är mogen för.
Helt ärligt, jag tror att universum kan ge en saker att bita i som man kanske inte kan hantera men att det i sig är en utmaning som man ska ta itu med. Så visst är det farligt, det tror jag absolut.

Jag vet en person som är intresserad av shamanism men är väldigt fokuserad på att allt ska vara fint och rosa, om ni förstår vad jag menar. Det är inte äkta andlighet, för mig. Om man lurar sig själv och vägrar se sina mörka sidor så kan de få övertaget. Om man låter sin rädsla styra en så kan man förlora mycket kraft och energi och man slutar att utvecklas.

Kunskap betyder medvetenhet. Om man inte lär sig kan man inte vara medveten om hur saker fungerar. Det hjälper inte att blunda för livet och sig själv. Jag har kanske gjort det och om jag väljer att inte syssla med shamanism och t.ex. Tarot-kort så stänger jag en dörr.
Betyder det att dessa saker inte finns? Nej, men att jag blundar för dem. Men då är jag kanske inte medveten om hur mitt liv fungerar.

Jag har varit med om mycket som jag tror har en orsak. Om jag stänger dörren så säger jag att allt var inbillning.

Som rubriken säger, jag tror inte att kvällens samtal var en slump men jag vet inte hur jag ska tyda det. Hans varningar är sanna, på ett sätt, även om jag inte tror att just Tarot-kort är så farliga.

Alla kommentarer är välkomna...

Jag tycker dina frågeställningar och funderingar är alldeles relevanta under ett forum för shamanism. Shamanism är inte enbart att prata med träd och hämta själsdelar eller dansa under månen. Dessa är stora och viktiga delar, men förr eller senare kan det bli väldigt mycket annat också.
Ett eget exempel: efter en trumresa jag gjorde för göra ett helandearbete så kunde jag inte "stänga" efter mig. Det var som om jag befann mig på två platser samtidigt. Jag bad kraftdjuren om hjälp, och de sa att det skulle vara så här, det var inget jag kunde göra något åt. Det visade sig att jag råkat komma in i ett "tidsrum" där tiden är en plats. Genom att flytta mig i detta "rum" så märkte jag att framtid, nutid och dåtid sker samtidigt, och genom att flytta mig kunde jag se olika saker som hände i olika "tider", fast allt egentligen hände samtidigt.
Svårt att förklara, men upplevelsen var mycket tydlig. Och oerhört förvirrande, eftersom den pågick samtidigt som jag rörde mig i den här "vanliga" världen med linjär tid. Detta pågick som värst under några dagar, och sedan har det mattats av, även om jag inser att dörren till tidsrummet aldrig riktigt stängs, det finns där precis inom räckhåll hela tiden.
Det har givetvis blivit konsekvenser av detta. Den allra första jag märkte var att jag kom hem och slog på TVn, och reklamen dundrade på som vanligt. Något så bisarrt hade jag aldrig sett! Det var samma reklamsnuttar som jag sett i så många varianter tidigare, inget nytt, men från tidrummets perspektiv var det så bisarrt att allt snurrade för mig. Skapar och använder verkligen människor det här? Lägger människor betydelse i detta? Det var ju helt enkelt totalt sinnessjukt! Så oerhört meningslöst, eller snarare vanvettigt. Det är svårt att förklara i ord.
Så småningom har upplevelsen av att tiden egentligen är "samtidigt" i sin tur öppnat fler dörrar till upplevelser och begrepp jag inte visste fanns. Och inte har jag mått så speciellt bra av det, inte för att det är något hemskt i sig, det är bara så annorlunda från vad jag är van vid. En mycket stor tröst är att en god vän till mig upplevde liknande saker på sitt håll, så jag hade någon att prata med. Någon som också kände igen sig.
Det här är exempel på vad som kan hända. Och jag hade inte bett om det, det bara hände.
Ibland upplever jag t.ex. kristna som oerhört benägna att ha svar på allting. Att religionen är hela sanningen. Och allt som går utanför den är "ont" eller farligt eller vad man nu kallar det. Ja, det är oerhört farligt för någon som vill att allt ska vara som det alltid varit och för den som vill ha en känsla av kontroll.
Men jag har sett Tarotkort missbrukas på exakt samma vis, att Tarotkorten har svar på allting och att de tillfrågas i tid och otid, och att de har någon slags oemotsägbar sanning. För den delen har jag sett shamanism brukas på samma sätt, som ett verktyg att uppnå kontroll och förutsägbarhet. Det är bara det att det inte fungerar på det viset, hur gärna man än vill eller skulle behöva det.
Världen är bisarr, och det var inte förrän jag insåg det på djupet som jag började må bättre. Visserligen sörjer jag ibland fortfarande den enkla och förklaringsbara värld jag en gång bodde i. Men jag har fått hitta andra källor till den trygghet jag behöver för att leva vidare. Och ibland är det skönt att världen är totalt bisarr, hade den här världen varit den enda "verkligheten" och "sanningen" hade det varit fasansfullt helt enkelt.
Jag upplever att det finns en "värld" bortom våran vanliga värld, och även om jag inte kan nå den än, så är jag där hela tiden samtidigt. Det är inte andevärlden jag pratar om nu, utan något bortom även den. Jag längtar "hem" ibland. Och jag inser att jag kommer att få leva med den längtan. Då kan det hjälpa att prata om det, och märka att det faktiskt finns andra som förstår vad jag menar. Jag är inte ensam!

Du berör många intressanta tankar och jag fick lust att möta upp dom med hur jag tänker. Att göra uppehåll i sin andliga utveckling har jag också varit med om. När jag ser tillbaka och funderar över varför, kommer jag enbart fram till att där fanns andra ting i mig som behövde luftas och levas ut. Ting som gjorde att min andlighet blev mer eller mindre styckat istället för att framträda i mig som en helhet. Alltså gjorde jag medvetet eller omedvetet ett val, att fylla mitt liv och min tid med andra ting. Kunskapen om "andligheten" fanns där hela tiden, men jag slutade utöva den för en tid. Allt vi upplever ger oss erfarenheter och erfarenheter ger oss kunskap inom vad det än må vara. Livet är som en resa där vi inte på förhand kan säga med bestämdhet vad som skall komma. Många människor kantrar vår väg och kan ha en viss inverkan på dom val som vi för stunden kan finna riktiga. Så när vi blickar tillbaka, med facit i hand, ser vi att många av dom här stickspåren egentligen var ganska onödiga på ett sätt. Men på ett annat sätt behövde vi kanske dom som ett komplement för att sedan kunna utveckla det i oss som vi egentligen vill utveckla.

(citat lindskog: " Ända sen dess har jag vibrerat av liv, jag har känt solen och våren i mig. Jag har känt mig levande.")

Så här kände jag mig också när jag åter trampade fast mark på den andliga stigen. Jag kände mig som jag kom hem igen till något som gjorde mig lycklig och levande. Jag kände en jublande glädje inom mig vid återseendet med alla dom och allt det som jag tidigare hade varit med om.

Visst har din vän rätt när han menade att man måste vara (citat lindskog: "medveten och försiktig och att ta konsekvenserna av sitt handlande") Men å andra sidan, det måste vi ju vara i allt vi företar oss, vad det än gäller, för annars kan vi råka illa ut. Men att inte våga syssla alls med sådant som kan synas vara okänt för en är ju detsamma som att stanna upp i sin utveckling och leva ett liv som en marionettfigur. Och vad lär vi väl oss av det?

Så visst kan Shamanism vara farligt om man inte är försiktig och förstår att skydda sig. Men det kan det även vara om man går ut i skogen och plockar en svamp och äter utan att veta om den är giftig eller ätbar.

Jag tror också som du, att livet inte enbart är fint eller rosa. Man måste vara medveten om både ont och gott, svart som vitt och det finns inom allt.

Tycker att du i ditt inlägg visar kloka och mogna värderingar och tror att du ska fortsätta att lyssna till din inre röst. Din väns varningar kan vara väl värda att lyssna på och helt säkert sanna för honom. Men det är bara du själv som avgör huruvida dom ska påverka dina beslut och dina val i ditt liv. Ni båda står tydligen på olika nivåer kunskapsmässigt om vad andlighet är. Våga lita på dig själv och det du känner. Fortsätt med att utveckla din medvetenhet, dra till dig kunskap och förstå att skydda dig. Hoppas att din förestående trumresa kommer att berika dig i ditt sökande.

Mvh Lillemor

Mycket relevant inlägg lindskog! Jag tycker nog alla bör sätta sig ner och fundera över sina val, då och då... inte bara i "andliga" frågor, men om man går in på områden som kan påverka andra människor, så är det ju extra viktigt.

Varför gör jag det här?
Vilka konsekvenser får det?

Jag har själv haft en ... vad ska man kalla det... hållplats, ett tag.
Jag tror det är bra att man funderar, reflekterar, själv och tillsammans med andra.
När jag tänker på din vän, så tillhör han antagligen en kultur som har närmare avstånd, till naturreligion, än vi i västvärlden och bär med sig nyligt ärvda åsikter om detta. En ex.svåger från västindien blev så upprörd över healing, att det inte gick att prata med honom. De har nyligt byggt upp västvärldens typ av läkarmedicin och tar starkt avstånd, från den "oupplysta" tiden. Det ligger också nära till hands att tänka svart magi och woodo för honoom.

Det är ju nytt det här, som vi i väst, nu framhåller; att alla kan, att alla har "gåvan" och att det är en allmängiltig rättighet att utöva healing av olika typer. Och det kanske är så nu... men det kanske inte var så förr? Who knows... det kanske är ett led i vår utveckling (det magiska år 2012 o.s.v.) Bla bla bla.. inte vet jag ;)


Jag är ännu kvar på min hållplats och låter bussarna köra förbi. Måste fundera åt vilket håll jag vill åka... Det gäller att stå fast vid sin känsla för vad som känns bra, men samtidigt vara öppen. Inte alltid helt lätt, kan jag tycka.
För mig har det landat ett par saker på min hållplats:
Jag fortsätter med den tysta vägen. Alltså, jag har ingen trumma. Det tog tid att tillåta mig landa i det. Bara för att andra tycker trumma är självklart, ÄR det inte självklart för mig (utom att få dansa till ;) ); varför börja använda trumma efter en halv livstid av trancetillstånd utan? Det blir ett klumpigt hinder för mig.
Och jag bara utvecklar det tysta hela tiden. Hade en brummare att kalla andarna med, men snöret gick av. Nu behöver jag bara tänka ljudet och snurra med handen...

Kanske jag hamnade ur spår här - började reflektera själv

Äkta oäkta... lika svårt com rätt och fel...
Men jag förstår vad du menar och som jag ser shamansim, så är det mycket svart, brunt och grönt... med en tuch av blått :lol: Nej, hela spektrat av precis allting. DET tycker jag skiljer shamanism, från många NewAge-kulturer, som är just... rosa? (fördomar?)

Det finns så många som sprider rädsla i andliga frågor. Och för mig innebär det att jag börjar undra.... att skrämmas för att behålla makten, kunskapen och magin för sig själv.... Hm :/

Som andra skrivit här kan allt som missbrukas vara farligt. En kniv, elden eller en trådstump.... det mesta kan bli farligt i fel händer.

Ont och gott, svart och vitt, allt finns och vi gör alltid ett val. Tarotkort kan säkert användas i både de ondes eller godes tjänst. För mig är det inte redskapen i sig utan intetionen som avgör om det är gott eller ont.

Olika trossamfund vill gärna sitta på den enda och rätta sanningen, det gör att jag funderar på hur goda dom är och vilka syften dom har.

För egen del litar jag till mitt eget förstånd och mina hjälpare i denna värld och i andevärlden. Om mitt uppsåt är gott bör resultatet bli gott.

Vill universum vara ifred?? :/


Det var lite av mina tankar även om dom skrevs i hast.

Såg tips om denna sida, på ett annat forum.

http://www.forskning.no/Artikler/2007/mars/1174319171.56

Tack för alla svar! Jag fick ytterligare tankar av dem. :)
Jag tyckte det verkade som att han var rädd för att jag skulle få problem eller råka illa ut. Han nämnde också att man inte ska lägga sig i folks liv hur som helst, vilket jag försökte förklara att jag inte tror Tarot-kort kan bestämma hur en person ska bete sig.
Visst, han har rätt i att man ska fundera på vad man gör som kan påverka andra. Det ska man göra i allt, inte bara Tarot och spådomar. Allt vi gör påverkar något annat. Alltid. Om man ser det så, som jag gör, så blir ju hela livet fyllt av ansvar och respekt. Allt jag gör bör kanske funderas igenom? Är detta rätt för de inblandade? Vilka konsekvenser får mitt handlande?
Sen tycker jag också att man bör låta folk själva vara vuxna.
Jag kan inte bestämma och kontrollera allt.

Jag tror, trots allt, att jag vill leva på ett speciellt sätt. Och när det gäller en eventuell partner så måste den personen kunna acceptera hur jag är. Om jag är en person som vill leka häxa och resa till andevärlden så är det så. Jag har många sidor i mitt liv och i min person och en partner kanske inte måste dela allt MEN den måste kunna FÖRSTÅ och RESPEKTERA det. Jag kan inte ha en partner som hatar hundar t.ex.

Nu handlade det iofs inte bara om en ev. partner...

Utan också om att acceptera att ens liv och resa är fyllt med smärta och kaos, men det kanske ska vara så. Det kanske är värt det.
Om mitt liv hade varit perfekt kanske jag inte hade haft förmågan att förstå andras smärta och ha medlidande?`
Och att man måste möta sin rädsla för att kunna utvecklas och inte ge upp.
En tanke är ju att inte ge upp sig själv för att någon annan ska tycka om en. Det är så grundläggande och självklart egentligen men ändå glömmer jag bort det ibland...