Det skrev du Ramunder, under tråden "Fullmånemöten".
Det jag vill svara dig, passade inte där, så jag startade en ny tråd.

Du har helt fel i det du skriver och jag antar att det beror på okunskap.
Det finns inte en vekling blad de utbrända jag känner. Tvärtom har de varit för mycket viking och inte lyssnat på kroppens signaler.

Jag är en sån; Jag trodde jag var superviking och struntade blankt i att lyssna på min kropp. Jag körde på, var tuff och robust... tills en dag inga reserver fanns kvar... INGA reserver alls. Jag ramlad omkull - helt utmattad, men jag reste mig upp, hej å hå vad duglig jag var... jag ramlade igen, men hej å hå, inte ska jag sjukskrivas på heltid, tyckte jag. Inte är man väl en vekling?!
Jag fortsatte leka viking i 7 långa år... ramlade, klev upp, kämpade....
Jag får nu dras med hjärnskador som eventuellt kan ha blivit bestående...
För att jag inte la mig ner när tid var.

Du kanske har träffat nån "vekling", som vill åka snålskjuts, slippa jobba och använder termen? Vad vet jag... Men vad jag vet, är att verkligheten absolut INTE ser ut så, för oss som drabbats på riktigt. Som inget annat vill, än kunna fortsätta vara driftiga och göra nytta... men som inte längre kan.
Som inget annat vill, än att kunna ha roligt, gå på kurs och idga fritidssysselsättning. Men som inte längre kan!

Fylgja

Om man kallar sig "utbränd" när man är "lite nere eller stressad", då vet man inte vad utbrändhet står för. Som Fylgja skriver har man ramlat omkull många gånger innan man kommer till utbrändhet. Det är just "vikingar" som riskerar bli utbrända, definitivt inte veklingar.

Därför är det viktigt att inte använda begreppet slarvigt.

Kram till dig Fylgja, och lycka på din väg "tillbaka till dig själv".

Egentligen är utbrändhet inte ett modernt påhitt, det har funnits i långa tider. Exempelvis finns dokument som visar att hårt arbetande fiskarhustrur på västkusten kunde drabbas av något som gjorde att de inte kunde ta sig ur sängen på 1800-talet. Men ordet utbrändhet var en modefluga ett tag. Numera kallas det för "utmattningsdepression".
Och det tar faktiskt 15-20 år att utveckla en utmattningsdepression. Det innebär, att när diagnosen kryper ner till 20-åringar, så har de haft för mycket stress sedan barnsben. Och det blir allt vanligare, så jag skulle vilja titta mer på vår kultur, och se vad det är som stressar sönder en del barn, framförallt flickorna (som statistiskt är mer drabbade än pojkarna.)

En utmattningsdepression tar det minst ett år att hämta sig ifrån. Så diagnosen används slarvigt, även av läkare, är man hemma två-fyra veckor och mår bra igen, ja då var det ingen "utbrändhet" helt enkelt. (Men man kanske slipper BLI utbränd!) Vid svårare utmattningsdepression kan man se med magnetröntgen hur hjärnan krymt, "försvunnit" runt hippocampus-området. Det kan ta ca två år med rätt hjälp innan hjärnan är normal igen.

Och det drabbar oftast duktiga, högpresterande kvinnor, men även riktiga karlakarar. En skogshuggare jag känner jobbade i skogen med sina skogsmaskiner år ut och år in, det var inga 8-timmars dagar eller sjudagarsveckor där inte. Det gällde att ta träden innan barkborrarna gjorde det. Strax efter Gudrun kunde han helt sonika inte ta sig ur sin skogsmaskin. Han satt där, alldeles förlamad, tills ambulansen kom. Det visade sig vara varken hjärtinfarkt eller hjärnblödning. Kroppen hade helt enkelt dragit ur stickproppen. Han var utmattninsgdeprimerad, utbränd.

Har man aldrig känt hur det känns när kroppen drar ut stickontakten så där, så tror jag att det är svårt att fatta hur det känns. Det går ju att putta sig själv lite mer, lite högre, lite bättre, ända fram tills det inte går längre. Det är ingen kul överraskning.

Själv har jag någorlunda hämtat mig igen efter min egen krasch, men trots att det gått många år så får jag passa mig. Kroppen drar ut stickkontakten lättare nu, om jag inte passar mig. Det hade varit bätte att stoppa i tid. :(

Halloj!
Jo...som jag har känt, förstått och sett under de senaste åren så beror de flesta av våra problem på en sak. Kontakten med oss själva. Det känns som vi tappar kontakten med oss själva. Kan problemet ligga i att anden och kroppen glider ifrån varandra? Eller vad säger ni?

Mvt Eremiten

Kanske det, själv har jag varit med om en sådan period för några år sedan. läkarna menade att kroppen gick in i ett läge som den normalt var vid under sömn, eftersom den inte fick tillräckligt (i mitt fall) och därför kunde jag vakna på nätterna o inte kunna orientera mig ur mitt eget sovrum, det skapade en omedvetenhet om verkligheten - det dagliga livet som gjorde att jag glömde mycket och kunde tappa orienteringen på välkända platser.
Själen/psyket skapade plats för den vila som skulle varit oavsett vad "huvudkontoret" sa, och visst, känslan var nog att kroppen och anden inte hade ngn bra kontakt, det påverkade även mitt balanssinne, jag hade ingen medvetenhet vid vissa rörelser och ramlade på näsan ofta :/ .

Min tanke idag är nog att mycket i vår omgivning i samhället skapar en syn där vi skall skilja på kropp o själ, speciellt i sjukvården. Även om det verkar finnas frön till en annan syn där nu.

Känns som jag genom att vandra på min väg har fördelar i den helhetssyn på människan som är så viktig. Det känns viktigt att integrera den i sitt liv i det samhälle jag lever i, men det är inte alltid så lätt.
Jag fösöker göra det jag kan idag, lyssna på kroppen, göra njutningsfulla saker dagligen, bejaka det som känns bra, men det gäller att göra den där prioriteringen ibland, vissa saker VILL man ju oxå så gärna även om det säger stopp...
Finns det någon som håller med och vill ge sin syn på hur man gör det mitt ibland alla krav o måsten m.m.?
Kram o hälsningar till alla

Så tror jag absolut att det är!

Jag började tappa kontakten i början av 90-talet... och för att jag hade tappat den, såg jag inte klart och sa inte ifrån 1998, när jag ställdes inför ett absurdum på mitt jobb. 2 år in absurdum och kraschen var ett faktum 2000.
Jag tyckte jag visste bättre än alla - de som sa att man skulle vila - så jag gjorde inte det. Jag trodde aktivitet var bra. Och det kan väl så vara, men inte i den situationen.

Jag kan nu, sedan några år tillbaka... inte räkna enkla huvudräkningstal - splitta notan, räkna ut resultat när jag spelar Dart... för den delen är i min hjärna är ur funktion... och matte, det var jag en fena på. Jag får antagligen leva med det handikappet. Likaväl, som jag får leva med att ha en mycket begränsad kapacitet.

Jag har sedan några år tillbaka, hållit på att samla ihop mina utspridda delar och så småningom, kan jag nog kalla mig hel igen...
och har jag tur kanske jag också fungerar normalt, då.

Jag har funderat på at anlita någon för soulretrival... men jag tror att det är bäst om man gör jobbet själv... lite pö om pö.. i den takt man förmår... elle vad tror ni?

Arbetet med själabitshämtning är aldrig ett kvällsarbete tycker jag, och inte ngt man ska göra själv heller, så att gå in i det pö om pö med ngn som kan är mtt råd.

Tycker alltså inte man kan/ska göra själva hämtningen av bitarna själv. Det är man ju bevisligen inte kraft-full (full av kraft) nog att lyckas med.

Sen kommer ju arbetet med att integrera bitarna i sig själv, och DÄR kommer självarbetet in i bilden. Men även där skulle jag starkt rekomendera "återbesök" till den som hjälpt en plus starkt stöd från nära och kära.


Hör gärna av dig om du vill ha hjälp med det här.

Mvh,
Thomas

Vad bra att du skrev detta Thomas...

Jag har förstått, att det kan vara svårt att göra arbetet själv, inte minst att det tar lång tid.
Och om man är i min situation, kanske det t.o.m är omöjligt... med tanke på de problem jag har.


Ska fundera ett tag på detta...

Omöjligt!? HAH w00t inget är omöjligt!

Hehehe... nej kanske inte för dig.
Jag menade "Kanske omöjligt för mig, att göra själv" ;)

Ja definitivt, det är därför du ska höra av dig då du vill/kan/törs/måste/fått nog :D

Mvh,
Thomas

Jo, jag tror också att utbrändhet till stor del handlar om att vi inte lyssnar tillräckligt på vare sig kropp eller själ. Jag får en känsla av att kanske är det därför just unga kvinnor drabbas i högre utsträckning, samhället bullrar så högt på olika vis att många idag känner att de inte passar in. Och är man då "duktig flicka" och försöker i alla fall, ja då lyssnar man inte på sin själ och kör över sin kropp. Och en naturlig konsekvens kan ju helt enkelt bli att man tappar själsdelar.

Problemet med att hämta tillbaka själsdelar med just utbrändhet är (i min erfarenhet) att själsdelarna inte vill komma tillbaka om man fortsätter att försöka passa in och vara "duktig". Och många som vill tillbaka från utbrändhet är väldigt stressade över att de inte kan vara just duktiga längre. Jag har haft klienter som vill ha hjälp bara så att de kan fortsätta orka stressa. En tämligen omfattande brist på självinsikt är mycket vanligt. Då behöver man börja helt någon annanstans innan man börjar pyssla med själsdelar. En ny självbild behövs, och en ny syn på samhället och på vad som verkligen är viktigt och fungerar i just den personens liv.

Jag är inte så bevandrad i vårt samhälles underliggande strukturer, men får en intuitiv känsla av att vår kultur är ganska kvinnofientlig i den meningen att de själsliga aspekterna inte värdesätts. Av någon anledning drabbar detta fler kvinnor än män. Jag får också en känsla av att vi är i en tid där detta kommer att bli allt mer tydligt, och att allt fler får allt svårare att passa in.

Det känns som om hela vår kultur tappar allt fler själsdelar, och att mycket av arbetet som utförs är att tvinga tillbaka själsdelarna med allehanda politiska åtgärder. Jag tror att det är alldeles meningslöst. Den tiden när det fungerade är förbi. Nu krävs något annat, och det är inte så synligt än. Men jag är optimist, det kommer!

Under tiden arbetar jag med mig själv och med kvinnor i min omgivning, skulle gärna starta någon slags organiserad verksamhet. Någon som har roliga idéer?

Det här var intressant... Kan ni berätta mer om själabitshämtning?

[QUOTE]Du kanske har träffat nån "vekling", som vill åka snålskjuts, slippa jobba och använder termen? Vad vet jag...

Skrev du, Fylgja, till mig och det är precis det jag menade. Jag vet nämligen mycket väl att det finns människor som sprungit i väggen och har därför svårt med alla "låtsasfall". Jag menar att det har blivit ett uttryck som man använder lite för ofta, också när det inte är det det handnlar om.
Sköt om dig!

Ja då det ska jag. ;)
Tack tack