Om man nu har ett kraftdjur, vilket shamanismen säger, hur vet man vilket det är? Jag har så länge jag kan minnas drömt om en björn. För många år sedan frågade jag en vän, som är Indian och praktiserar sin tro, på vad denna björn gjorde hos mig. Han berättade att det var mitt kraft djur. Och att jag inte skulle fly från honom utan stanna kvar och fråga vad han ville. Men jag vågade inte, han var ju så arg!! Björnen alltså! :) Så blev han dödad, utanför mitt nyinflyttade hus, av mina grannar. Det var så sorligt, han var så ledsen, samtidigt som det var en befrielse, han var ju så elak. Han har nu uppstått igen!! Och han är snäll! Vi har badat i sjön och han har pratat med mig! Så ja, ska jag ta vara på min väns ord, att han är mitt kraftdjur? Det känns inom mig som att han har rätt, och den känslan är ju viktig. Vill ändå höra vad ni tror.
Om du läser andra trådar under det här ämnet får du nog svar på dina frågor. Du kan t ex läsa här:
http://trolltrumman.net/index.php?showtopic=910Att ett djur talar och "umgås" med dig kan mycket väl vara ett tecken på att det är ditt kraftdjur. Varför inte fråga honom rakt ut?!
Följ din känsla! Lev med honom, dansa med honom, umgås med honom! Känn efter och fråga Björnen.
Ska göra det. Fråga, rent ut.
Vill gärna fortsätta få svar, man funderar ju ...
Skrev ju tidigare att jag skulle ta och bara insupa det jag fått till mig och sen ta det lugnt ett tag. Men ..Det är ju så kul att få dela med sig av sina egna erfarenheter, och framför allt att få respons på dom!
Jag har som tidigare berättat att jag tror mig veta att det är björnen som är mitt kraftdjur. För en tid sedan, när jag inte alls mådde bra, tyckte allt var skit liksom, allt gick emot. Då när jag kom hem och stiger ur bilen och rundar bilen på väg in, med nerböjt huvud, får jag se detta. Bilden ni ser som presentationsbild. Där låg ett björnspår, i form av stenar! Helt otroligt! Det var inte ditlagt av några mänskliga händer, den bara låg där, så vacker! Jag kände hela jag, att det talade om för mig att jag bara skulle ta det lugnt, allt löser sig, och framför allt, andarna är med mig och stöttar. Jag visade barnen, fästmannen, släkten och vänner, alla var lika förundrade över stenarna, och tyckte det var knepigt och fascinerande. Även om det nu bara är helt oväsentligt, så för mig var det så skönt. Jag är inte ensam.
Vad tror ni, ni har säkert upplevt liknande saker, och det skulle vara så kul om ni kunde dela med er.
Må så gott!
Laila