Hej vänner!

Jag vill dela med mig av en historia jag inte vet ursprunget på, men den är nog så tänkvärd:



En strävsam, godhjärtad och ganska fattig bonde, bodde i en by i ett avlägset land. Han arbetade hårt under dagarna för att försörja sin hustru, sin son och sig själv. Emellanåt gick till han till vis man en bit utanför byn, för att få hjälp att finna svar på sådant han inte förstod, eller för att få några goda råd när tillvaron var svår. Men nu var det härliga tider för den hårt arbetande bonden. Han hade, under flera års tid, lyckats lägga undan besparingar för att äntligen köpa en häst som kunde hjälpa honom på fältet. Han var stoltare och lyckligare än någonsin där han visslande gick med hästen, på väg till deras första gemensamma arbetsdag. En dag som för bonden skulle sluta i stor olycka. Hästen sprang bort och stod inte att finna någonstans. Alla dessa år av sparande förgäves. Bonden var verkligen förkrossad. Han var helt nedslagen och på kvällen kände han att han måste gå till den kloke mannen. När han kom dit sa han ”Mästare, en förfärlig olycka har drabbat mig. Min häst som du vet att jag sparat till och längtat efter, sprang bort ifrån mig efter bara en dags arbete. Hur kan livet vara så här orättvist?”
Den kloke mannen tittade med varma, outgrundliga ögon på honom och sa: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.” Sen blev inget mer sagt.

Det var lite svårt för bonden att acceptera ett sådant svar, men han visste att det inte var någon idé att försöka få något mer ur sin mästare, så han gick hem för att sova. Nästa förmiddag återvände han glädjestrålande till mästaren och sa. ”Mästare, i morse när jag vaknade hade hästen återvänt och dessutom fått med sig ett sto hem. Vilken lycka!” Det kändes för bonden, som om mästaren tittade rakt in i hans hjärta när han sa: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”
Det var ju ett ganska konstigt svar i det här sammanhanget, tyckte bonden. Men glad över sin stora tur brydde han sig inte mer om det, utan gick hem för att låta sonen hjälpa till att rida in den nya vildhästen.

Nästa dag kom bonden åter till den kloke mannen. Röd i ögonen och vild i blicken. ”Mästare, en förfärlig olycka har hänt mig. En tragedi utan dess like. Min älskade son skulle igår hjälpa mig att rida in det nya stoet. Han trillade av och bröt både armar och ben. Han lider svårt och dessutom, vem skall nu hjälpa mig med skörden. Hur kan livet vara så orättvist?”
Den kloke mannen tittade länge på bonden med stor medkänsla. Till sist sa han: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”

Bonden kände sig föga tröstad av dessa ord. Hur kunde han säga så när hans högt älskade son led och han själv inte skulle få hjälp på fältet. Det var kanske lätt för en som inte behövde arbeta att säga så! Ytterligare en dag passerade innan bonden återigen besökte den vise mannen. Denna gång omgavs han av ett starkt lugn och hans blick var fylld av vördnad och frid. Han tog till orda och sa: ”Mästare, i går kväll kom det en grupp soldater till byn, för att hämta med sig alla ynglingar ut i det förbannade kriget. Men min son hade dem ingen användning för, där han låg med brutna armar och ben. Jag förstår dig nu. Vi vet inte om det är bra eller dåligt!”



/Linda

Linda,
den historien är härlig och ligger till grund för min livsdevis "man vet aldrig hur det skulle blivit om det blivit som det inte blev". Insikten att det som sker, även om det verkar illa, ändå kan vara till det bästa - har hjälpt mig många gånger. Ett gammalt uttryck som också hjälpt mig och som har lite samma andemening är rådet "att se tiden an". Allt förstår vi inte och ibland ska något ske för att något annat ska ske. Enligt vad jag hört är din historia österländsk.

Så sant, man vet aldrig om det är bra eller dåligt.
Har själv en historia om en man som levde så trångt med sin familj. När han frågade byns äldste om råd, gav den äldste honom en get, som skulle bo hos dem i en vecka inomhus. Ni kan ju tänka er hur glad familjen var över hur de hade det innan, och hur glad de var när de fick återlämna geten. :D

"Ha inte så stora krav och förväntningar. Var tacksamma för allt ni har nu."

Laila

Trevlig historia, jag har för mig att jag hört en liknande någongång... :)

Jag är en obotlig sagoälskare som har en stark förkärlek till sagor som väcker nya tankar och insikter. Det här tycker jag var en fantastisk saga, man kan lära sig mycket från den (om man vill).

Vissa saker i den känner jag dock ett visst motstånd inför, t ex kan jag verkligen identifiera mig med bonden när han tänker "Det där är väl lätt för någon att säga som inte själv arbetar!" om den vise mannen.

Jag häpnas ständigt över hur pricksäkert vissa sagor kan spegla stora delar av ens känsloliv och inre konflikter. och om jag känner mig själv rätt så kommer jag gå omkring och klura på den här berättelsen ett bra tag framöver.

Tack för att du delade med dig!

Trevlig saga! Den version jag fått berättad för mig tidigare hade samma "poäng" och var en gammal zen-sägen. Kanske de har samma ursprung - men med olika ord?

Den historien brukar ofta användas i taoistiska sammanhang och det refereras till den friskt i de flesta böcker om det ämnet. Den är sannerligen tänkvärd och ställer oss viktiga frågor.

Mmm, men tänk på att vi vet inte om berättelsen är bra eller dålig.

Hej.
Låt oss berätta om sagan en smula.....eller rätt så mycket

En strävsam, godhjärtad och ganska fattig bonde, bodde i en by i ett avlägset land. Han och hans hustru och deras son arbetade hårt under dagarna för att försörja sin familj.

Ibland var han villfrådig, men då så talade han alltid med sin visa hustru, för att få hjälp att finna svar på sådant han inte förstod, eller för att få några goda råd när tillvaron var svår.

Men nu var det härliga tider för den hårt arbetande familjen. Han hade, under flera års tid, lyckats lägga undan besparingar för att äntligen köpa en häst som kunde hjälpa honom på fältet.

Han var stoltare och lyckligare än någonsin där han visslande gick med hästen, på väg till deras första gemensamma arbetsdag. En dag som för bonden skulle föra med sig avgörande händelser.

Hästen sprang bort och stod inte att finna någonstans. Alla dessa år av sparande syntes förgäves. Bonden var verkligen förkrossad. Han var helt nedslagen och på kvällen kände han att han måste tala med sin hustru.

Efter maten så sa han, kära hustru, en förfärlig olycka har drabbat oss. Vår häst som vi sparat till och längtat efter, sprang bort ifrån mig efter bara en dags arbete. Hur kan livet vara så här orättvist?”

Hustrun tittade med varma, kärleksfulla ögon på honom och sa: ”Vi vet inte vad framtiden har att ge oss. Hästar springer inte bort utan anledning. Gå tillbaka till säljaren och finn ut om hästen sprungit dit. Om inte, är den ute på äventyr, det är den årstiden nu.” Sen blev inget mer sagt.

Bonden lyssnade och begrundade svaret, och de lade sig att sova.

Nästa förmiddag blev bonden sprudlande glad. Han upptäckte att hästen återvänt hem,och dessutom fått med sig ett sto.

Han gick in för att prata med sin hustru, som sydde deras kläder.
"Kära hustru, i morse när jag vaknade hade hästen återvänt och dessutom fått med sig ett sto hem. Vilken lycka!”

Det kändes för bonden, som om hustrun tittade rakt in i hans hjärta, och hon sa: ”Detta är djupt olyckligt. Lika olycklig som du var igår, lika olycklig är någon idag, för att de förlorat sin häst. I morgon är det söndag, och du får ta reda på vems hästen är, så att vi kan lämna tillbaka den till den rätte ägaren."

På söndagen gick de till byns marknadsplats där man alltid utbytte nyheter och varor. Efter en stunds letande hittade bonden och hans fru, den godsägaren som förlorat sitt sto. Han blev förstås mycket lycklig när de återvände med hästen till honom.

Godsägaren sa: I förrgår kom en helt främmande hingst till min gård, där mitt bästa sto var i brunst. Hon hade vägrat att låta sig betäckas av hingstarna på gården, men hon följde villigt efter den främmande hingsten. Jag blev både glad och djupt olycklig. Man ska låta naturen ha sin gång.

Men eftersom ni är ärliga människor, ska jag ge er ett erbjudande, det första fölet som faller efter detta sto, det får ni, och det andra tar jag. Det tredje blir också ert, och så vidare så länge gudarna vill.”

Men jag säger er också, att ni har haft tur. Stoet är vilt, och det är uppriktigt inte mycket att ha, annat än för avel. Min son ramlade av det, och skadade sig olyckligt, då han försökte rida in det för ett par veckor sedan. Det är tur att ni inte försökte.

Månaderna gick, och stoet fölade, och arbetet förflöt mycket lättare hos bonden. Hästen gjorde att bonden för första gången i sitt liv kunde arbeta lite mindre hårt, och likaså blev det för deras vuxna son. Men helt lycklig var han inte, en sak tyngde honom mycket.

Han gick alltså för att återigen få råd hos sin hustru: "Kära hustru, vi har det bra nu, bättre än vad vi någonsin haft, och snart kan vi kanske sälja ett bra föl, och få igen de pengar som vi lade ut på förra hästen."
"Det är mycket bra, så varför är du orolig!" svarade hustrun.

"Jo det är krig i landet, och kungen söker efter soldater. Vår son vill ta värvning, och förtjäna guld från kungen", sade bonden.

Hustrun funderade en stund, tills hon hade ett gott svar:
Kungen är en ond människa, men inte alls dum. Han stjäl inte söner för att tvinga dem till att bli soldater, för sådana soldater är ej villiga att strida. Nej, han köper dem för guld, tränar dem, och på så sätt får han starka soldater.

Däremot så stjäl kungens män allt av värde de kan hitta hos fattiga bönder, så det är risk att de kommer att stjäla vår häst, och vårt silver som vi sparat ihop. Låt oss göra så här:

Vår son sätter vi på de bästa kläderna,och han får gå med vår hingst till den rika godsägaren, för det kan nog vara tid att betäcka stoet återigen. Jag skriver ett brev till godsägaren, där vi ber honom att ta emot vår son ett år, som gratis arbetskraft, mot att han lär upp vår son i alla färdigheter som de känner i hans hushåll. Samtidigt gräver vi ner våra pengar, och sätter återigen på oss våra fattiga kläder.

För min käre make, det är så här. Kungen vågar inte röra godsägarnas söner eller deras egendom, för de är det enda stöd han har i landet. Så hos godsägaren är både vår son och vår häst säkra så länge. Och vår son får lära sig att det finns andra sätt att få se världen, än att resa bort."
Sagt och gjort.

Redan nästa vecka kom soldaterna, upprättade ett mönstringskontor ute i det fria. De gick runt hos bönderna i byn, rånade dem på pengar, som de sedan använde för att betala böndernas söner, ja de som ville ta värvning, förstås. Så kungen kunde betala sina nya soldater, utan att lägga ner ett enda guldmynt själv.

De genomsökte också bondens hus, men fann inget av värde där.

Det blev ett fattigt år för många i byn, men en del hjälp kunde vår bonde och han hustru ge de andra. Det gjorde de dels av kärlek till sina grannar, men också för att de inte själva skulle bli utsatta för alla andras avund och ovänskap. På så sätt förblev allt bra, på grund av hustruns visdom, trots ödets skiftningar.

Så det var dags att hämta hem deras son. De tog på sig de bästa kläderna, och vandrade de två milen till godsägaren. Där blev de mottagna med den största heder och tacksamhet. Deras son, som var rask, trevlig och lättlärd, var van vid ett tungt och arbetssamt liv, hade gjort stor lycka på gården. Och stoet var återigen betäckt. Godsägaren bjöd dem frikostigt på mat och dryck, och han beklagade att deras son verkligen skulle lämna honom nu.

Men bondens hustru berättade att de inte hade råd att avvara honom ytterligare ett år. Varpå godsägaren erbjöd deras son goda pengar, ja dubbelt så mycket, som han skulle få som kungens soldat, om han stannade ytterligare ett år. Men detta skulle gälla först om en månad, så han kunde träfffa sina föräldrar och besöka sitt hem.

Så när de gick hemåt, så kändes allt bra. Deras son hade växt upp och blivit kunnig och duglig. De gick hem med två hästar.

De tog vägen förbi marknaden för att sälja unghästen. Väl på marknaden så sålde bondens son hästen, ty han hade fått god kunskap om hästar och hästars värde, och de fick ett vida högre pris, än om bonden eller hans hustru sålt hästen.

På vägen från marknaden, då de gjort de inköp som de kunde kosta på sig, gick de förbi en vis man. De stannade för att lyssna på hans visdom.

Den vise mannen satt och svarade på folks frågor, och allt som oftast svarade han:
”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”

Bondens blida hustru, började dock att tycka att "vis man" kunde hon lika gärna vara, och mycket bättre för de som frågar om råd därtill, så hon beslöt sig för att prova visdomen hos den vise mannen.

"Vise mästare, vilken ört ska jag använda för att bota väderspänningar hos folk och fä?"

Den vise mannen tittade frågande på henne.

"Vise mästare, om en kalv är felvänd i livmodern, hur gör jag då?

Den vise mannen tittade frågande på henne, men sedan fann han sig.
"Du ska lyssna på dem som har gjort detta förut, och vad resultat de fick."

"Men vise mästare, vad har du då för kunskaper, som vi bönder behöver? Jag kan inte se att du varken känner till den kunskap som vi behöver, eller bor så nära oss att du kan ge råd till livets skiften. Du bor så långt ifrån oss, och har ett så annorlunda liv, att du inga råd kan ge!" Till vad gangnar då din visdom?

Den vise mannen tänkte länge, för han var dock vis på riktigt.
"Du är en vis hustru, och med en sådan behöver en bonde ingen vis man att få stöd ifrån, det är rätt som du säger. DU känner mycket bättre än jag böndernas liv, och DU befinner dig nära. Jag svarar på frågor som jag kan, och tar betalt för det, men det är inte mycket jag behöver. Ni kanske kan ge mig en allmosa istället?

Hustrun tänkte noga efter. Lika lite som hon ville ge soldaterna en chans att stjäla pengar av dem, lika lite ville hon ge bort dem till en frisk och arbetsför man, som enbart ville gå sin egen väg, utan att arbeta. Samtidigt så ville hon hjälpa, som hon hjälpt sina grannar då de var i nöd.

Hon svarade istället:
"Nej vise man. Jag erbjuder istället detta. Du följer med oss, och arbetar en del av året. För det får du ett hus långt ute på våra marker, där du kan odla den visdom, som enbart är för dig själv att uppskatta, och inget för andra att dra nytta av. Du arbetar för mat och husrum och annat som du behöver, och har livet säkrat"

Den vise mannen svarade:
"Ett sådant avtal vill jag inte ha, jag bygger min koja själv, där jag vill ha den. Jag vandrar själv dit jag vill. Men jag kan arbeta 3 veckor för er, mot att jag får ersättning jag kan bära med mig på färden".

Så blev den vise mannen den förste luffaren.

Mikael P

Mikael Perman: Äh, den där sagan var skit! Det vore mycket ballare om den vise mannen i själva verket var en superhjälte som förvandlade sig till en tjusig blomma på en sommaräng, och att sedan kommer det en industrimagnat och köper upp marken till sommarängen och jämnar den med bulldozer och ersätter blommorna med asfalt och betong och ett stort köpcenter dit alla arbetsamma och glada medborgare kan införskaffa sina livsnödvändigheter, såsom hårsprejer, mobiltelefoner, lösviktsgodis, och små söta samlarobjekt som man behöver samla på sig hela samlingen för att ha, eh.. hela samlingen :?

Eller egentligen så var din saga helt okej faktiskt! :respect:

Hej Amanita.

Jo, ja, superhjältar i all välmening! Som du och ni säkert förstår, så är jag inte speciellt glad över sagan som den berättas i sin ursprungliga form.
Jag håller inte riktigt med om det budskap som finns i sagan.
Men mer än det så håller jag inte med om de UNDERFÖRSTÅDDA
budskapen i sagan.

Visst finns det en poäng med att inte oroa sig alltför mycket.
Det finns en poäng med att vänta och se, för saker kanske grejar till sig.
Det finns en poäng med att vara tacksam för det man har.
Och allt kan inte förutses och planeras.

Men det behöver man ju inte vara en vis mästare för att fatta.
Jag tycker att det är ringaktande gentemot bonden, och framför allt hans familj att de inte fattar detta själva i sagan. Men taoismen inbegriper också en ganska motbjudande uppfattning, om att bönder INTE SKA vara visa och förståndiga.

Men det är ändå så att planering lönar sig, speciellt för de människor
som levde av jordbruk och jakt och fiske och kreatursskötsel i en del av världen där det finns ordentlig vinter. Planerade man inte, svalt man ihjäl, kort och gott.
Hade man inte järnkoll på tillvaron gick det åt helsefyr. Det borde dagens shamaner tänka på, att de faktiskt lutar sig tillbaka och förlitar sig på att andra har järnkoll och får samhället att flyta på och fungera.

Som sagt, sagan har en helt osynlig kvinna, där jag tycker att det vore naturligt att bonden pratade med sin fru och sin son. Men bondens fru verkar ju inte existera, och det budskapet är ju kanske inte så "fiffigt" at tro på idag? Och sonen, han existerar inte heller, mer än som ett offer för världens jävlighet.

Jag tycker inte heller om att den vise mannen inte talar om för bonden att någon annan kanske saknar sin häst lika mycket som han saknade sin.

Det finns mycket sådant att anmärka på i historien.

Överhuvudtaget så är jag väldigt främmande för tanken att det finns mästare, som har svaret på alla frågor. Jag anser istället att sanningen och mästerskapet skiftar, beroende på vilken miljö och vilket liv man lever. Bondens mästerskap är inte detsamma som till exempel stadsbons mästerskap.

Här kommer shamanismen in. I den klassiska shamanismen, så delar shamanen helt och fullt kultur och livsbetingelser med den som han/hon är shaman för. Shamanen ÄR verkligen en andlig person, som är förankrad i miljön och kulturen där hela byn verkar. Det är just detta som gör shamanen så effektiv.

Jag tycker alltså att shamanens klassiska uppgift är att hjälpa människor med planering eller liknande uppgifter. Hålla reda på kalendern. Hitta bortsprungna renar, peka ut vart björnidet finns, hitta bra bete, ja allt som är PRECIS MOTSATSEN mot sensmoralen i sagan.

Den taoistiska uppfatningen om den vise mannen har självklart vissa punkter som är gemensamma med denursprunglige shamanen, men i just denna punkt står de väldigt långt ifrån varandra.

Min omberättade saga har en klar och tydlig kulturell ton, den är egentligen en återspegling av den fornskandinaviska kulturen, som den återges från de gamla medeltida släktsagorna från Island.

Därifrån kommer allt, den visa kvinnan, utbyte av gåvor, att ord och löften är heliga, skicka iväg söner till stormän för uppfostran, starka tabun mot stöld av tex hästar, osv, osv.

Mikael P.

Du Mikael Perman är en vis man!

Yrr njuter av meningsfull läsning.

Hej Mikael!

Jo, jag förstår din berättelse, du uttrycker dig inlevelsefullt, genomtänkt och detaljerat. Du har inte funderat på att bli författare? Du har ju så mycket kunskaper om det här och så vitt jag vet finns inte mycket shamansk skönlitteratur skriven.

Per

................................................................... ............hur du..........
............GID.............. ............................................... ..........ud .ruh......

Det är väl vad man gör det till, om jag tex tappar bort min häst som jag älskar o bestämmer mig för att hata honom för att han går omkring o försvinner från mig, så var det ju en bra grej att den jäveln försvinner för jag ogillar honom ändå, plus att jag nu tänker börja jaga o äta upp dom där idiotiska varelserna, nåt jag tidigare inte försökt mig på, och det leder till massor med kött, till mig och min familj,t ex. Eller om jag bränner mig kan jag uppleva det som: OJ VAD BRA annars hade min hand brunnit upp, VILL o TROR jag tillräckligt mycket anser jag att brännskadan t om kan kännas skön, alt fyfan vad hemskt o likadant med den nästföljande reaktionen på tidigare händelse osv. E ju vad jag anser det vara, verken bra eller dåligt, det BARA är, finns väl inga lagar på vad som är bra eller dåligt. kanske är det väldigt bra för karktären att svälta, eller väldigt trevligt att dö, vad vet/tror/upplever jag? , o själv skulle jag tycka de va snällt om shamanen valde, låta honom bestämma, att han vill bestämma vad som är bra eller dåligt. Kanske mena han att det är verken eller och både och, "så upplev på, du fria själ, du är mig jämnlik,skapa!!!". De e i alla fall så jag väljer att tolka det, för att jag helt enkelt vill så, o väljer att tro så, då jag vet ytterst lite, o det jag vet består mest av kunskapen att jag egentligen inte vet, utan tror.Vet dock, att jag inte vet det jag tror och att

.............................................&..................................
.................................................................................resten av tanKKegången.......
.....................ifylles av DIG.................................... trav dU.....#..............................

Poderoso, kan du tänka dig använda litet mellanrum i dina texter?

Det finns flera på forumet emd dyslexi, och andra som har svårt med ögonen, personligen så är det jobbigt att läsa blocktexter.

tack! ;)

Självklart, tänkte inte på det, plus vem kan säga nej till:

1)en fröken 2) en viking.... de e ju en kunskapsauktoritet med yxa. :)



Vill också formulera om lite i förra inlägget, det är otydligt förklarat:

Själv skulle jag tycka de va snällt om shamanen valde att: låta/uppmuntrade bonden (bonden är vem som ges fiheten)
att :själv bestämmde (vilket är vad) :att densamme själv VILL bestämma vad som är bra eller dåligt.

Kanske menade den vise mannen att det är," varken eller" (gott/ont) plus "både och", (alltså vad man gör det till, då båda egenskaperna är ineboende i varje händelse.)

Den vise mannen sa egentligen: "upplev på, du är fri, du behöver inte råd eller tillstånd, du är mig jämnlik,skapa, forma!!!"


O resten tänker jag inte formulera om trots att JAG VILL.