Jag undrar vad det är som gör att vissa människor har lättare för att falla in i missbruk än andra, vad man kan göra för att motverka att missbruk uppstår och hur man botar någon som sedan länge haft problem med detta...

Detta är något jag starkt förknippar med schamanismen av någon anledning, mest för att jag föreställer mig att den här typen av problem funnits genom alla tider.

AA och NA's 12-stegsprogram fungerar bra för många. Det är dessutom ett andligt program som återknyter till det Större Krafterna (även om de kallas gud i alla sammanhang så är det inte den kristna guden som menas) och uppmanar själasökning och utveckling i de områdena också.

---

Genom alla tider? Tja vet inte, jag undrar om missbruk och substansberoende är ngt man skulle hitta bland jägar/samlarfolk och ursprungsbefolkningar innan "civiliseringen".

Jag har jobbat en del med shamani för missbrukare men inte nog mycket så jag kan ha ngt riktigt vettigt att komma med. Ska bolla över frågan till Marina, hon är experten på det där här.

---

Kul synkron faktiskt, eftersom M och jag satt i bilen hem nyss och återigen talade om att sätta oss ner för att snacka ihop oss om hur ett ev. shamanskt kompliment till 12-stegsbehandligen skulle se ut.

---

I nyaste Shamans Drum skriver de om ett ställe som heter Takiwasi Center där de behandlar drogmissbruk med shamani och 'huasca. Eftersom vi inte snackar om enteogener här nämner jag det endast om ngn vill läsa vidare om det på egen hand. Diskussioner om ämnet tas i enteogen-mailinglistan isf.

Kanske jag kan komma med en tanke.

Vad jag självupplevt så de erfarenheter jag gjort är att missbruk oftast (inta alltid) bottnar i ensamhet och självotillräcklighet.
Missbruket fyller den funktionen.
Man ser sig som någon i gemenskapen.
Självklart finns det många bottnar i det hela.
Missbrukshem, personliga sorger, häftigheten, att man är någon.
Anledningar att börja finns det många.
Orsak att sluta färre.
För mig var ett barns liv mera värt. För en del räcker inte det.
Barn från "fina" familjer lika ofta som barn utan.

Varför tja varför hamnade jag där..
Någondag kanske jag har svar på det :blink:

Jag relaterar till FLYKT, när jag tänker på missbruk.

Flykt från obehagliga upplevelser
Flykt från något övermäktigt
m.m. m.m. m.m.
Och till slut Flykt från sig själv

Man behöver hjälp att ta sig ur missbruk
Erfarenhet att klara livet utan droger
Styrka... som ofta hämtad därifrån det känns logiskt
Från Gud, Gudomligheten i oss själva, Kosmos, Alltet, Detet, eller vad man vill kalla det.

Shamanism har en plats här... ja...

Datortiden är ute... annat kallar... ska tänka mer...

Yrre - intressant det där om ensamhet, tror det ligger väldigt mycket i det.. framför allt då det gäller "sällskapsdroger" som alkohol. "Botandet" kan alltså vara att finna en högre mening (tex ett barn trygghet) än missbruket i sig självt.

Fylgja - Bra poäng det där med flykt också, tycker jag. Speciellt när man föreställer sig sånna som sitter ensamma hemma i tv-soffan med tio urdruckna ölflaskor uppradade på bordet framför. Då handlar det nog inte om tillhörighets-känslan bara.. Tråkigt att din datortid tog slut, du får gärna komma tillbaka och spekulera mera :)

Thomas - jag tror nog visst att missbruk funnits i alla tider, även om det är vanligare nu än någonsin iom individualiseringen, men jag tänker inte ge mig in i diskussioner angående "civilisationen" med dig, jag vet redan var du står :)


Tack så mycket för era svar!

En annan orsak kan vara "självmedicinering". Människor som mår dåligt psykiskt kan uppleva att de mår bättre av olika droger, även om de i slutändan kommer att må ännu sämre. Andra kan använda alkohol eller andra droger som smärtstillande medel och därigenom fastna i missbruk. Jag tror att det finns en mängd olika anledningar till att människor fastnar i missbruk och även att det finns en viss ärftlighet...

Jag kjende för at svara lite, selv om tråden är gammal är den vel fortfarande relevant. Jag har selv hatt ett alvarligt missbruks problem. För min del bottnade det i en längtan; efter at vara en annan, efter at hitta min plats i flokken. Detta tillsammans med ett lite självfortoende, uppror og blyghet gjorde fundamentet i mitt misbruk. När jag började knarka, tyckte jag det var helt underbart. Var presis som at komma hem. Alla mina hemningar och mitt dårliga självfortoende blev icke eksisterande. Och så gav det en oörhörd god kjensla. Det gikk sakta, men säkert lukt åt helvete.

Jag ende upp på gatan som heroinist. Jag kom till en behandligs hem, som jag føler nu at jag blev førd till av en stor kraft. Kraften har varit där hela mitt liv, men jag var redd för att sleppa den till. På det behandlings hemmet skjedde det undervärk. Det var ett 12 stegs(AA och NA modell) ställe. Jag kom i kontakt med kraften och min resa kunne börja på riktigt.

Inntill dess hadde mina andeliga strabaser varit baserat på drog upplevelser, inkl enteogener. Jag kunne ta fatt på min veg ren!!! Sen dess har det kun gått uppåt, litt neråt och til sidan, men först och fremst uppåt. Nu er misbruket blitt en dyrbar ärfaring.

Så till å behandla missbruk, er jag osäker på om det bara finns ett sätt. Alla har sin egen väg gjennom. Jag läste nyss en bok av Archie Fire Lame Deer, och AA var inte nåt for honom. Han fann sin väg gjennom sina förfedrars tradisjon. Men, jag är övertygad om at det är en andlig løsning som må till. Så jag ser det er missbruk, i alla dess formar(inkl. sex, mat, shopping, u name it) ett sätt at prova at fylla upp ett hål man har innom seg. Det hålet bör fylls med nån kraft större enn en själva. At göra så krevs nog at den som ber om hjälp er villig at ta imot hjälpen og har aksepterat och innrømt FÖR SEG SJÄLV at han behøver hjälp. Det er nog det krångligaste för en beroande.
Håppas det her kan hjälpa nån

Tack för att ni delar med er av era erfarenheter Yrre och Magus.

Jag har själv inte haft problem med missbruk, men jag har rätt många släktingar och vänner runt omkring mig som är fast i alkoholmissbruk, vilket gör mig mycket intresserad av hur man bryter. AA verkar ju hjälpa många, men de jag känner som arbetar inom rörelsen, är tyvärr lite snäv i sin syn och menar att det BARA är 12-stegsprogrammet som hjälper... mot allt som kan tänkas vara en beroende-, eller medberoende-mentalitet. Det förstör lite av det goda arbetet som görs i övrigt.

Det här med självmedicinering som Kicki nämner är en farlig väg. Jag känner flera personer med värk och tillhörande sömnproblem, som självmedicinerar sig med alkohol. Tablettmissbruk, är nog lika vanligt.

Ni pratar om inkörsporten, som sökande efter gruppgemenskap, samt ensamhetskänsla och dålig självkänsla. De jag känner har också velat fly, från sig själva och sina gärningar (bristande självförtroende), men alkoholen har fått den att göra ännu dummare grejer och då behöver man ju en sup, för att glömma det ocj så...

Jag funderar på det här man kallar "alkohol-genen", som gör att man "svarar" på alkoholen, väldigt snabbt efter debuten, samt "kicksökarna", som behöver större kickar, än medelsvensson och som kankse ofta provar extremsporter, men lika gärna kan välja droger... och nu går mina tankar jag till det ämne, som vi inte får skriva om här på forumet, men som Magus nämnde.
Och min fråga lyder: Om man är kick-sökar-typen, kan det inte vara en fara då att använda hjälpmedel vid transresor - kan inte det bli den nya "kicken" man längtar till?

Jippi!

Hade själv tänkt starta en tråd om detta! Har också många tankar och frågor kring detta.

En är huruvida de som missbrukar flyr FRÅN sina känslor eller flyr TILL att kunna klara av att känna dem och lev ut dem. Då främst de som missbrukar olika berusningsmedel såklart.

Kanske både och? Vad tror ni?

Har sen jag träffade min sambo blivit medberoende genom hans fars alkoholmissbruk. Han har utsatt och utsätter sina nära och kära för otroligt hemska saker.

Jag har sen vi fick barn valt att klippa helt med honom eftersom jag har möjligheten och inte ser någon annan sund lösning. Då är det värre för min sambo som har blodsbandet, det är ju lite svårare att klippa.

Att tillägga är att han med STÖRSTA sannolikhet aldrig kommer bli kvitt sin alkoholism!

Håller med dig där Magus!

Tror att grunden måste läggas redan vid tidig ålder. Ett barn som växer upp i en trygg miljö och blir styrkt av vuxna med sunt förnuft, kärlek och bra självkänsla sällan känner någon anledning att missbruka.

Sen vet jag inte alls hur det är med ärftligheten. Men barn gör ju inte som vi säger utan som vi gör. Kanske mer förebildsgrej. Fast å andra sidan kan du ju ärva allt möjligt. Bruna ögon, bra sångröst, sjukdomar, osv... *funderar*

Och där dök det upp en till grej, kan verkligen alkoholism klassas som en sjukdom? Har man inte alltid ett val?

Mvh/Sara

Ja... jag har ju bara sett missbrukare fly FRÅN... för att döva sina känslor, eftersom alkohol är en avtrubbare och en otroligt bra ångestdämpare, ända tills man blir beroende och får mer ångest, för att man dricker.

Om man ska känna UT, något man annars inte kan, då ska det vara en liten mängd, för så fort det blir mer än lite, så dövar den. Alkohol förstärker ju innan den dövar, så en person som är ledsen, blir ju inte glad av att dricka - utan bara mer ledsen, så där kommer det ju UT mer då... men hur mycket ångest får inte en tjej som stått och storgråtit så mascaran runnit ner för kinderna, på en fest? Eller en kille då, men det är sällan dom har mascara ;)

Fylgja: Tack för bra svar. Mina funderingar finns även på lite "flummigare" områden också. Som åtdragandet av energier/vibrationer om du förstår? Har också märkt att med lite alkohol så öppnar man lättare upp och ser, dels för det som du sa om förstärkandet av det uppenbara.

Men jag undrar... självklart så är ett missbruk ett misslyckande av hantering. Men var går gränsen till att fortfarande kunna lära sig att hantera till att bli ett hopplöst fall. Är det helt upp till personen i fråga?

På Systembolaget så får vi ju aldrig sälja till någon som är under 20, någon som misstänks för langning, eller till någon som är märkbart påverkad. Detta tycker jag iofs är bra, men borde inte också mängden begränsas. Jag menar jag sitter varje dag och säljer mängder som skulle kunna ta kol på personen om de drog i sig allt på en gång. Men det anses man väl kunna hantera efter 20 års ålder om man inte är en missbrukare då förstås? Borde det kanske vara så att de som är missbrukare inte får köpa något alls eller väldigt lite?

"drugdealer" /Sara

När jag dricker alkohol, blir jag mer stängd, för andliga kontakter.
Har aldrig fått andekontakt, efter t.ex. 2 glas vin.
Jag vet också folk som dövar bort, sina upplevelser för att de inte orkar ha dom och kanske upplever det ångestfyllt, att möta dem.

Och när jag haft extra mycket andliga kontakter, gett healing o.s.v. då blir jag onykter på ett glas och det känns dessutom ytterst obehagligt.

Och flera här, säger att en kall öl, är väldigt jordande efter trumresande.
Det kan jag tänka mig, även om jag aldrig provat. Efter en resa alltså.

Ja men det är ju den ständiga frågeställningen. Det finns ett krav i vårt samhälle att man ska kunna hantera alkohol. I många sällskap "måste" du dricka, annars är du en mespropp, svikare, tråkmåns... men gud nåde dig om du tar för mycket och spyr i rabatten. Typ.

När jag skrev öppna upp menade jag inte specifikt för andekontakt utan snarare för känslor och tankar hos mina medmänniskor. Jag kan efter en liten mängd alkohol känna att jag lättare kan känna in dem. Då främst för att jag släpper på vissa blockeringar hos mig själv och blir lite mer vältalig. Men det är efter sisådär 1 - 2 öl. Dricker jag mer så blir det dövande som du också skrev. :D

Mvh/Sara

Hej.

Jag har sett två väldigt speciella sorters alkoholism nära mig. Den ena sorten är människor som har naturligt väldigt stor energi, och de vet inte vad de ska göra med den. De hänfaller ofta till arbetsnarkomani, alkoholism eller något annat som de kan bränna bort sin egen oro, rastlöshet och liknande känslor med.

Den första gruppen, de med extra stor energi, tror jag verkligen kan bli botade med shamanism. Dels genom övningar som lugnar och stillar, men också att hantera sina egna starka energier på ett riktat sätt. Kanske genom att bli shamaner själva, till och med.


Den andra gruppen av alkoholism är ärftlig alkoholism. Alltså att barn till alkoholister oftare blir alkoholister. Vi kan diskutera länge om detta är en genetisk eller social ärftlighet. Personligen tror jag på både och. Att en del familjer och en del folk är extra känsliga för alkohol. Som tex kineser eller indianer och kanske också samer. (Inte bara min uppfattning, utan också tex min förste lärare, själv indian.)

Om vissa folk är mer känsliga, ja då finns det nog ingen annan väg att gå, än att vara väldigt viljestark och troligen avhålla sig från vanemässigt alkoholbruk. Om vintrarna är långa, mörka och totalt trista, så är det inte bra att ta till flaskan.

Alkoholmissbruk bottnar ofta i tristess och också i förlorade rötter och förlorat andligt innehåll. Har du blivit berövad på din kultur, tvingad att lämna in trummorna, inte får sjunga och tex jojka, inte får prata ditt eget språk längre, eller rent utav VÄLJER att "glömma" det, ja då ligger självföraktet väldigt nära.

En shamansk uppgift där är i mina ögon självklar. Återställa självkänslan och egenvärdet, kanske till och med återställa själsbitar. Men det är en lång väg att ens komma dit. Och för många döda förfäder är ju detta inget att göra åt längre. Skadan har redan skett.

Men alkoholism är framför allt socialt ärvt. Barnbarn och deras barn lever idag och för destruktiva mönster vidare. Här gäller det kanske att se till samma saker som ovan, och verkligen bryta sociala mönster och "dansen"som man bjuder in till väldigt lätt, om man saknar medvetenheten om hur sådant ärvs.

Mikael P.

Tänkte berätta om min väg in i missbruket och om min väg ur missbruket, så att andra kanske kan ta det till sig och få hjälp genom mina erfarenheter.

Jag drack öl så fort jag visste hur man öppnade en burk, det fanns gott om öl hemma eftersom farsan är alkad. Redan första gången jag drack så drack jag som en alkoholist, gillade känslan skarpt, då var jag c.a 10-11 år.

Sedan började jag sniffa och rymma hemifrån, min tanke var inte att fly då (inte medvetet ialla fall) utan jag gillade effekterna av berusningen helt enkelt.

Sniffade i 3 år, sen la dom in mig på BUP-avgiftning, där hölls jag ren, inte så svårt iofs då man hålls inlåst. Vid den tiden bodde jag också på tonårshem, och sniffade och rymde som aldrig förr med likasinnade tonåringar.

Blev vidareskickad till familjehem där jag fortsatte min destruktiva karriär, där var det kung alkohol som härskade mest om än jag nångång också sniffade.
En gång drack jag så mycket att dom fick återuppliva mig flera ggr, hjärtat hade stannat och jag hade ingen sväljreflex eller reaktion överhuvudtaget...

Den gången så skickade dom vidare mig igen, till ett kollektiv för kvinnor, här började jag få ett hum om att jag kanske var alkoholist, men fortsatte dricka ändå.

Efter 3 år så flyttade jag till en lägenhet i en annan stad, började jobba på bageri, träffade där en gammal hippie som ville visa mig det häftiga och flummiga i tyngre droger, började knapra piller som vore det godis, rökte hasch, drack och injicerade amfetamin.

Efter att jag hoppade från balkongen (3:e våningen) och åkt in på akuten så fick jag LVM (lagen om vård av missbrukare) och allt blev lite lugnare efter det.

Men missbruket fortsatte flera år till, varierande mellan droger och alkohol, jag hade prövat allt för att bli kvitt mitt missbruk, som terapi, öppenvård, och andra samtalskontakter, inget hjälpte.

Men en dag så träffade jag på en man som var med i 12-stegs programmet, jag följde med honom på ett NA-möte och fick otroliga insikter om mig själv och först här så kunde jag börja förändra mitt liv till det bättre, vägen till att bli ren på riktigt tog form. Jag hade funnit vänner som verkligen förstod vem jag var, jag fick en ny "familj" och sedan dess så har jag aldrig kunnat använda droger eller alkohol på samma sätt som innan, vägen till tillfrisknande har inte varit klockren som sagt för 12-stegs programmet är inget hallelulja program som frälser en så fort man kliver in i lokalen utan man lär sig jobba en hel del med sig själv genom de tolv stegen.

Idag är jag med i både NA och AA. Jag utför servicearbeten och ibland får jag också åka iväg och prata med aktiva narkomaner/alkoholister om NA/AA programmet, för att visa dom att det finns en väg att gå som är bestående och livslång.

Varför NA och AA har hjälpt mig är ju för att jag hela tiden blir påmind om vem jag är, med hjälp av dom som själva varit i h-vetet.

Det shamanska tänkandet och handlande påminner mig mycket om hur programmet fungerar.

När Thomas berättade för mig om shamaner och hela den biten så såg jag stora bitar likna varandra om hur vi i programmet jobbar, kanonbra tyckte jag, det var också därför som jag började intressera mig för shamanism.

Mvh Marina

Tack för att du delar med dig av din historia. Kan inte undgå att föreställa mej vilken förändring som måste skett när man ser den starka kvinnan du är idag!

Själv började jag med missbruk när jag var 17 efter en alkoholdebut vid 11 års ålder. Mina föräldrar var väl som folk är mest så de flesta beslut jag tog var mina egna. Flyttade för att i fred och utan massa undanflykter få fortsätta mitt missbruk, Blev gravid vid 21 års ålder och därifrån var det punkt.

Att sedan uppleva att dottern vandrat samma väg var en shock och uppvaknande som gjorde helvetiskt ont!
Hon är för närvarande på behandlingshem men ska komma på besök när Ludde föds.
Känner mej liite nervös för det, hur man ska behandla henne..eller bemöta snarare, eftersom jag inte känner henne längre, den person som jag umgåtts med i flera år fanns ju inte på riktigt. En ny dotter sas.
Tips och råd motages tacksamt!

Tusen kramar till M

Tack för att du berättar din historia Marina! :respect:

yrre

Du ska bara behandla henne som vanligt, allt annat tror jag blir konstlat och spänt, utan var bara dig själv, du själv är en helt fantastisk människa.

Stora kramar till dig :)

Mvh Marina

Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter Marina! :respect:

Några/någon här som mött någon sexmissbrukare förut? Isf har de/den lust att berätta lite om det?

Har nämligen en vän som lider av detta och är nyfiken på Era erfarenheter kring denna kategori av missbruk.

Mvh/Sara

Vanadotter

Det jag har lärt mig under alla dessa år om missbruk, så är det att det spelar ingen roll vad man lägger framför ordet missbruk, vare sig det är spel, mat, droger, alkohol eller sexmissbruk, oftast så följer missbruket samma mönster som vilka andra beroenden som helst.

Jag har mött några "sex/relationsmissbrukare" och deras historier genom programmet och om man skulle byta ut sex till alkohol/droger så funkar vi likadant, samma besatthet, det inre tvånget, flykten, osv listan kan göras lång.

Mvh Marina