Något som jag finner svårt på min väg, är att leva i vårt västerländska samhälle. Jag ser överallt överkonsumtion, reklam, ytligheter, stress och strävanden efter status och pengar. Jag hör bilar och annan trafik utanför fönstret och avskyr det. Träden och allt det vackra som fanns där en gång är borta. Det gör mig sorgsen.
Ibland får jag nog och känner att jag helst skulle vilja dra mig undan samhället till en stuga i skogen där jag har den sanna världen utanför knuten. Men jag är samtidigt en del av vårt samhälle och beroende av det, något som gör mig frustrerad.

Jag önskar att samhället såg annorlunda ut. Jag önskar att fler människor kunde inse och förstå att samhället som det ser ut idag är fel uppbyggt. Att det skadar Naturen, Moder Jord. Att det skadar oss själva. Att vi måste ändra vårt sätt att se på vår Jord, vårt enda hem. Att tiden rinner ut.

När jag är i Naturen, i skogen eller vid havet är jag hemma i mig själv. Jag trivs och har inga problem med att känna mig som en del av helheten. Min shamanska häxsyn på tillvaron omkring mig är självklar i dessa stunder. Jag mår bra.
När jag har kommit tillbaka till samhället igen och går omkring bland bilar eller står i kön på Konsum så känner jag mig återigen frustrerad. Jag har så svårt att se något andligt och positivt i de miljöerna. Konsumtion, miljöförstörelse. Jag vill inte vara en del av samhället, men jag är det.

Hur känner ni andra inför det jag beskriver? Känns det igen? Hur gör ni för att behålla andligheten och fokusera på er sanna väg på Konsum eller i biltrafiken?

Gilla läget...Någonting ditåt, jag får vara nöjd med de förändringar jag kan göra. Jag själv pallar inte riktigt stormarknader, föredrar handlarn i byn men ändå.
Jag förstår hur du känner, bor i en liten by, sköter mej själv, lever så "enligt min syn" som möjligt jag kan.

Vi lever i ett storkonsumtions samhälle, det du gör, det du säger, kan förändra. Jag källsorterar, där jag tycker det är en vinst för miljön, jag sjunger med moder jord för förändring. Min gräns 500 kr för julklapp till mina barn känns snålt för vissa men, bra för mig. Min färd in till stora staden är glad för, jag gör det jag kan.

Att gömma sig i en stuga i skogen är nog inget alternativ även om jag bor så. Har försökt leva med självhushållning egna djur osv hässja hö och dricka kall egen kärnmjölk har jag provat men det blev ohållbart. En nyttig erfarenhet för mig och mina ungar, inte så många barn i dag kan skryta om att ha åkt i ett riktigt hölass!

Nu är det nog så att vi är mer tekniska än många andra, fem datorer internt nätverk bredband....Men det ber jag inte om ursäkt för, så är det (med en datornisse till gubbe) men jag klagar inte.

Skogen hör och förstår. Till yrket driver jag en handelsträdgård och det liksom uppväger lite, jag ger en möjlighet till andra att förstå det som växer och det som vi är så beroende av.

Själv jojkar jag i skogen, ber om att andra ska känna och förstå att, utan vår jord dess växter och djur är vi intet.
Tusen kramar till dig! /Y

Jag förstår vad du menar Måndotter och jag har själv en gång i tiden, dragit ut på landsbygden (obygden) för att få leva i och med naturen. Med tiden har jag bosatt mig mer och mer centralt och kan numer nästan se det som en utmaning; att leva enligt shamanska principer i ett modernt samhälle. Kan en bil på ICA-parkeringen ha något att säga? I mitt tranceseende har den haft det. Men i tättbebyggt område får lov man utveckla metoderna - jobba tyst, vilket jag ändå trivs med.

Visst... nog känner jag ibland att det blir för mycket... speciellt om sommaren när alla moppar knattrar och grannungarna i "100-tal" (stark överdrift ;) ) kör runt med sina platstraktorer på asfalten här utanför... om man själv inget hellre vill, än lyssna på träden.

Jag tror jag börjar få till det... bara jag får min dos av skogskontakt.
Och överkonsumtion, reklam och ytligheter... jag drar mitt lilla strå till stacken; diskuterar med vänner och har förmånen att jobba med ungdomar, där jag också väcker tankegångar om hur vi handskas med vårt klot, Moder jord. Jag tycker jag gör så gott jag kan och jag tror absolut att det gör en skillnad, som kan kännas ack så liten om jag tror att jag är ensam... men det är jag ju inte :respect:

En kompis till mig, väckte tanken att få kontakt med Moder jord, via en ynka liten lönn, som stod mitt i ett asfaltslandskap... Jag kände först att det inte var nån idé... men så såg jag asfaltsblommorna - maskrosorna som tränger sig upp ur sprickorna... Det är alltid idé och vi behövs även bland betongen. :rolleyes:

Lycka till /Fylgja


PS/Läste dina rader igen och såg du ville ha tips på hur man klarar det...
Jag är rätt bra på att bestämma NÄR jag gör vad. Står jag i Konsumkön är det DET jag gör och jobbar på det andliga planet, gör jag vid andra tidpunkter, kanske med utgångspunkt från Konsum. ;) /DS

Jag har nog inga bra svar på vad man kan göra. Mest ett bekräftande av att det är en relativt sund reaktion (som jag ser det ^_^). Jag hade denna känsla mycket starkt när jag vaknade upp andligt runt 17-18 års åldern. Har efter en period när jag inte ville vara en del av allt vansinnigt som pågår i samhället sadlat om. Är nu sedan många år inne på att assimilera mig i samhället så gott jag kan. Ser det också som en utmaning att vara en del av detta man inte riktigt kan stå för utan att bli helt korrupt av det. Det sägs att den lilla grästuvan kan välta hölasset. Jag vill vara en del av fröet som skall få det gräset att växa.

För att komplettera ovanstående tips kan du ju också kanalisera din frustration genom att engagera dig politiskt och göra den kvävande känslan till nåt konstruktivt på så sätt. Sedan på vilket sett det sker får man ju ta ställning till själv.
Men själv känner jag i alla fall att det ju är hela detta system vi har idag med alla olika partier som är orsaken till detta. Samhället kommer inte gå att reformera bort för det är snart försent att göra något, krävs en omfattande revolution. Jag tror på att organisera upp oberoende fackföreningar och elevråd som är beredd att gå så långt att de tar över produktionsmedlen, tar över produktionen och fördelar den lika istället för att bara få en liten bråkdel av varornas värde består i... nåväl kan diskuteras vidare i egen tråd nån gång kanske : )

Staden lägger locket på kraften och hindrar den från att flöda fritt. Om vi levde mer som vi är ämnade att göra, utan att käka en massa värdelös sockermat och glo på tv ensamma i våra fyrkantiga små drönarbås kommer vi också bli mycket kraft-fullare.

Vi är, hur mycket vi än vägrar inse det, likt djur, biologiska varelser bäst lämpade för ett liv i natur, som i mångt och mycket styrs på ren instinkt och uråldrig "vana".

Kroppen reagerar negativt på allt surr och oljud runtomkring oss - det uppfattas, även om vi i viss mån tros ha vant oss vid det, som varningssignaler (mobiltelefoner, stopljud, tutor, sirener, mediabuller) som startar ett stressmoment i kroppen som inte bara sätter igång en massa skumma reaktioner i kroppen som aldrig leder ngn vart utan även hindrar oss från att verkligen Lyssna. Shamaniserande börjar i öronen.

Tyvärr finns det (iaf i Sverige) väldigt få platser där man kan få vara i ren natur, relativt orörd och långt ifrån folk. I slutet på 90-talet fanns det endast 4 platser i Sverige där man kunde stå med en mil orörd skog åt alla håll. FYRA platser.. Jämmer och elände. Idag är den siffran säkert halverad, om ens det?

----

Jag tycker också att det är stora fel med civilisations-samhället som vi tvingas (?) leva i. Vi lever mer och mer ensamma, utan flock; äter artvidrig socker- och spannmålsmat och stressar som slavar under maskintid. Som tur är är det fler och fler idag som börjar fatta att detta är Helt Fel. Vill man träffa andra som har lika sinne (i viss mån) kan man söka sig till ett forum som heter www.paleo-life.com och/eller läsa texter av t.ex. Daniel Quinn (Ishmael), Tamarack Song och Eckhart Tolle. Jörgen I. Eriksson har också skrivit om paleolitiskt varande och shamanism.

----

Stadsbundna som många av oss är (än så länge...) får vi hitta på knep och avsätta tid för skogen och naturen. Äta bättre föda (slopa sockermaten!) dricka mer vatten och inte tro att staden är död från natur. Den finns överallt som Fylgja pekar på, i maskrosen och lönnen mitt i vägen, i stadsparken (även om det är en mycket blek kopia av en skog) och i rabatterna. I alla duvor och råttor och flugor och måsar och hundar och katter och spindlar och andra insekter. I luften som är i strid med avgaserna. I vattnet ur kranen i strid med kloren. I jorden som kämpar från undersidan mot asfalten och betongen.

Vill man hitta sina hål för nedresan går det att hitta i stadsmiljö också. Det var en kille på en av mina kurser som var ett riktigt stadsbarn (fast med djupa rötter) som reste ned genom att ställa sig i toaletten och spola! Swoooosh så for han genom alla tunnlar och kloaksystem tills han spolades ut i Undervärlden på andra sidan.


Så visst kan man jobba shamanskt i staden. Det är nog bara inte lika kraft-fullt och skönt som i skogen, tycker jag.

Mvh,
Thomas

Hej
förra sommaren så flyttade jag ut till en skog i england med min dåvarande och vi bodde där i en husvagn i närstan ett år... helt underbart! Vi arbetade även i den skogen så jag var utomhus konstant.
Nu bor jag i en betong lägenhet i en stad med central värme och mekaniska ljud över allt dygnet runt... det är svårt!

Det är svårt att leva i samhället när man mår bäst i naturen.. men det är inte lätt att bo helt i naturen... vi hade ett utedass, om jag ville vara ren var det bara att ställa sig naken ute i alla väder och tvätta sig med en hink varmvatten,

jag älskade det men jag tror Balans är viktigt som i allt annat.

Vi har blivit uppvuxna och lärda att leva som samhället säger, det är mycket som man glömmer att man är van vid tills man tar bort det. Varmvatten, att kunna ringa folk.. lampor...

Jag tror att antingen bosätta sig i en liten by nära till skogen eller bara som andra skrivit hitta ett träd i betongen... en liten gräsplätt där du kan sitta och regenerera din energi.

Jag personligen vill tillbaka till det liv där man måste vara aktiv i att leva, där jag inte bara kan sitta och ha tråkigt utan måste engarera mig i allt jag gör för annars är jag kall och luktar illa. Själv så blir jag renast när jag står i mina födelsekläder framför naturen och tvättar mig och lyssnar på djurens sånger.

Kan inte andas där jag bor just nu, min lägenhet är kall för jag måste ha fönster öppna konstant för att få någon slags frisk luft in :)

Men som andra sagt att så länge man lever i "samhället" så måste man ju göra det bästa av läget, äta mat utan innehållsförteckning, gå ut till den natur som finns runt en och vara så aktiv i sitt liv som det går!

Jag tror det finns många som hittar den balansen, det handlar kanske om vad man prioriterar, vad är viktigt för dig i ditt liv just nu?

With blessings

lillkorpen

Tack Thomas för ett mycket upplyftande inlägg.

Gott nytt gregorianskt år!
önskas det från mig och Stockholm.

Tack allihop för era kloka och insiktsfulla svar! :respect:

Visst är det sant att vi är lärda att det är så här det ser ut och så här vi ska leva, så som vi gör i samhället idag. Som du säger lillakorpen, så är det ju mycket vi är vana vid och när det tas bort eller man väljer bort det, så märker man vad beroende man var av det. Som att kunna gå och ta en dusch eller ett glas vatten utan problem. Jag vet detta och är medveten om hur bekvämt jag lever och är tacksam för att jag har vatten och mat så jag klarar mig. Inte alla som har det.

De flesta av er verkar vara överens om att det gäller att ta det som det är lite grann, att lever man i en stad så får man efter bästa förmåga se Naturen även där. Vilket jag verkligen försöker göra. Men ibland misslyckas jag. Därför att jag ser hur träden utanför fönstret står där överkörda, bildligt talat, av den oförstående och egocentriska människan, hon som inte ser att även träden är gudomligt liv.

Mina frustrerade känslor och tankar om samhället och hur det ser ut har intensifierats på sistone och jag vet vad det beror på. Det är inget nytt för mig att känna så här, det är bara det att det kommit upp ännu mer till ytan nu. Och inte är det så konstigt med tanke på vad vi står inför, nämligen en ekologisk katastrof.
Jag var ute i skogen idag, satt på en mossig sten och njöt av den kraftfulla vinden i träden och det brusande vattnet i ån. Då föll min blick på något på den blöta marken framför mig. Där var tre stycken gröna små spirande skott som yrvaket sträckte sig mot skyn. Jag vet inte vad det var för något, men det har ingen betydelse i det hela. Men nu ska det ju vara vinter! Små, sprudlande livsglada groddar ska inte kika upp nu! Det är fel och jag blir rädd.

Men jag tänker inte låta rädslan hindra mig från att göra vad jag kan för Moder Jord och alla de varelser som är på väg att utrotas. Jag kan inte stå här och stilla se på, tigandes. Då vore jag ingen Häxa. Jag försöker hitta mitt sätt att hjälpa, att dra mitt strå till stacken för att återställa balansen, eller åtminstone hindra att den rubbas ännu mer.

Jag vill tipsa er om en bok jag läser för närvarande (kanske fel plats att tipsa här, men det hör till debatten nämligen).
Boken heter "Green Psychology - Transforming Our Relationship to the Earth" och är skriven av Ralph Metzner.
Den är högaktuell nu och rekommenderas verkligen! Jag har inte läst ut hela men första hälften av boken var i alla fall värd sitt pris. :)

Jag förstår dig Måndotter - och det är precis så jag tänker mig min tid, efter det att jag avslutat min yrkesverksamma tid. För mig är det mitt hopp. Jag offrar just nu min tid i staden därför att jag slipper åka bil långa vägar för att ta mig till jobbet. Men den dagen jag inte behöver jobba mer, köper jag ett litet hus i skogen och åldras där i lugn och ro. Dit kan mina barn och barnbarn komma för att hitta lugn och frid. Förhoppningsvis dör jag på någon stubbe en dag :)

Många förvånas över mina planer och undrar varför jag vill göra som alla andra, dvs flytta till lägenhet i centrum. Men för mig är stan ingen bra plats att bli gammal i. Så i dagsläget är jag en del av vårt stadssamhälle, men bättre tider kommer....

Sen har jag turen att bo i en stad där jag inom en timme med tåg, buss eller bil kan vistas i förhållandevis orörd natur med ryggsäck och tält. Visst förstår jag din frustration men jag tröstar mig med att det kommer en tid när jag kan göra andra val. Än så länge har staden sina fördelar och tillräcklig många vackra platser för att jag ska stå ut. Frid och ro är framförallt någon man bär inom sig var man än råkar vara, tror jag.

För mig är det viktigt att jag och alla andra påminns om att vi lever i jordens ekosystem oavsett om vi befinner oss i stan eller på landet. Det handlar om ett tänk som inte gör naturen till något vi separerar oss från och inte gör till något skilt från oss. Vi är alla ett i ett och samma system.

Den stora faran just nu anser jag vara att det knappt finns några fästen i vårt gemensamma politiska klimat som tillåter gemensamma problem vara just gemensamma. Vi kan inte lita till att vi som enskilda individer ska kunna konsumera rätt och ha rätt kontakt med det vi kallar naturen. Att en liten del av mänskligheten exploaterar jordens resurser och övriga delen av mänskligheten är ett gemensamt strukturellt problem. Det är också så det måste lösas.

Allt vi gör som enskilda individer är lovvärt, men vi får inte luras till att tro att vi ska isolera oss och var för sig göra det bästa vi kan enbart. Jag anser att vi behöver agera politiskt och kräva att det kommer upp på den politiska dagordningen ännu mer och försvara de positioner "miljöfrågorna" redan har. Att inte erkänna det som en strukturell fråga lämnar öppet för kapitalstarka individer att roffa åt sig och skövla fritt.

Gott så att befinna sig i skog och mark och andas in avgasfriare luft. Men jag hoppas innerligt att vi använder oss av den inspirationen till att förena oss med varandra och gör gemensam sak. Tid för att sitta och lukta på alla blommorna. Men även tid för att ta en politiska kamp, alltså.

Vi behöver hitta flera vägar som gör att ett liv inne i staden inte behöver leda till likgiltighet inför miljön. Livet på landet är ju inte heller automatiskt mer miljövänligt...

Jag är främst för min egen skull delaktig i en ekonomisk förening som bland annat säljer ekologiska produkter. I gammal god kooperativ anda kan vi få tillbaka känslan av hur viktigt det är att vara del av en kollektiv rörelse.

Andra människor är del av livet och naturen, även inne i staden.
Nästa bok på min läslista är Ecology of Everyday Life av Chaia Heller, ISBN 1-55164-132-1. Den kan beställas via Bokus på nätet. Den är på engelska och ganska akademisk i sitt språk, så den kommer att vara en utmaning för mig. Men den tar upp bland annat risken för att romantisera naturen och på så vis göra den till något avskilt från oss själva. Den tar också upp nutidens tendens att vi påläggs individuellt ansvar för miljön, något som inte är hållbart i längden. /BotHild

Jag får inte ihop just detta resonemang med tidigare inlägg (men inser att du kanske mer beskriver innehållet i boken än kommenterar tidigare inlägg). Att vilja leva i naturen är för mig allt annat än romantiskt, det kan vara ganka tufft, ibland utan de bekvämligheter vi är så vana vid. Men att önska sig ett liv i naturen är ju inte att avskilja sig, utan tvärtom att bli delaktig.

Det är glädjande att höra om alla som verkligen engagerar sig aktivt i miljöfrågor, all heder till er :respect: . Själv tillhör jag tyvärr inte dom. Men jag tröstar mig med att samhället och världen ändå är en skara individer som var och en kan göra skillnad, bland annat med hur vi väljer att bo, leva, äta och konsumera. Eller vilka värderingar vi för vidare till våra och andras barn. Det finns många vägar uppför berget, det viktiga är att vi fortsätter mot högre höjder, vidare vyer och nya perspektiv - var och en på det sätt man orkar, vill och kan.

Jag tror och hoppas att även en liten fladdrande låga i storstadsjungeln sprider hopp och värme till vår jord.

kraa: Rätt uppfattat. Det du citerar har inte någon direkt koppling till något någon sagt tidigare i tråden, utan om resonemangen i boken och om generella tendenser man kan skönja bland människor. Det är dock en aspekt som jag tycker att både jag och andra kan behöva vara uppmärksamma på. Det är fortfarande inte kopplat till tråden direkt.

Jag har en känsla av att det som många uttrycker i tråden snarare är just insikten om att vi just är en del av resten av ekosystemet och inte isolerade från "naturen". Och att det inspirerar till nödvändig handling... ;) /BotHild

Hej!

I en av alla de återkommande perionderna jag haft då jag undrat hur jag ska kunna leva i detta samhälle kom jag i kontakt med Starhawks böcker och hennes tankar gav hjälp. :rolleyes:

För mig handlade det om att finna ett sätt att knyta an till naturen/moder jord samt att bli delaktig i ett politiskt tänkande som ger i stället för tar kraft från vår fina planet.

Det handlade också om att inse min delaktighet i de mänskliga relationerna samt hur man med olika tekniker kan främja en kommunikation som inte präglas av vare sig fysiskt eller psykiskt våld.

Efter detta kunde jag uppleva ett större intresse i att delta i samhället genom att försöka bidra med en energi som öppnar i stället för sluter människors hjärtan. Så fann jag ett naturligt kretslopp i de mänskliga relationerna och detta kretslopp finns överallt där människor finns d.v.s. både på landet och i stan.

Men visst är det frustrerande ibland. Speciellt då man möter hjärtan som är slutna och som för tillfället varken vill eller kan öppnas.

Detta forum är ju fantastiskt! Tänk vad fint att kunna prata med människor om dessa betydelsefulla saker! Var nog rädd ett tag att ni inte skulle finnas.

Tack

Konstruktionen kväver :(
Desto mer vi omger oss av tillverkade ting, lever i konstruerade bostäder, klär oss i syntetiska kläder, läser maskintryckta böcker, stirrar på dataskärmar och tv apparater, desto mer blir vi benägna att endast tro på det vi själva(människan) skapar.

Genom den värld vi bygger upp kring oss, etablerar vi den grund som vår världsuppfattning vilar på. Eller som Wittgenstein uttrycker det, den grund vi bygger hålls upp av resten av huset.
När vi omger oss med logiskt tillverkade ting, behöver vi inte längre ifrågasätta eller finna förklaringsmodeller som inefattar småfolk, magi och övernaturliga krafter för att förstå världen, vi har själva byggt den fullkomligt rationell. Vetenskapen som gör vårt materiella skapande möjligt är det som definerar vår tro. Medicin botar, flygplan flyger och bomber exploderar.

Den mänskliga överbyggnaden stänger ute den ”irrationella naturen”. Det faktum att vi lever i ett ”civiserat” samhälle gör att vi inte behöver andra förklaringar. Världen som omger oss ser vi genom vårt tolkningssytem, genom att stänga in oss i vår materiella värld begränsar vi också vår förmåga att förstå världen utanför.

För att kunna andas i en sådan värld måste vi ut i naturen, själv skulle jag inte överleva om jag inte fick se en liten bäck eller några träd ibland, och ta en längre vandring emellanåt i vår "vildmark".

/m

Oh, vad bra berättat! Just detta ämne tror jag aldrig blir färdigdiskuterat. Det får det inte heller bli, eftersom det är så avgörande för allt om man sysslar med alternativa/andliga, okontroversiella metoder.
För mig är det nästan tvärtom. Jag kan bildligt föreställa mig, nästan se och fysiskt och intuitivt känna, hur allas medhälpare, andeväsen och kraftdjur är i full gång med oss när vi sitter i bilköer, får meddelande om pendeltågens förseningar på perongerna, svettas i ICAkassakön, interagerar snudd på oavbrutet, om än ordlöst, med varandra och sysslar med, tja... livet. Ett leende i gemensamt samförstånd om den ickefungerande bankomaten, en suck i likatyckande om den bråkande femåringen på bussen, nån fras om den där trafikomläggningen som EU´s möte försvårar min jobbresa med. Ett "sinnens möte" oavsett ålder, härkomst, klass, kön, språk, religion eller politisk hemvist omkring den gemensamma åsikten om att solen inte bara värmer skinnet efter den långa vintern, utan hur hennes kraft även tinar upp våra själar, det får mig att känna att jag är nära mig, nära mitt, nära vägen, att det jag känner är rätt, att jag vill leva med mitt kraftdjur, med allas kraftandar, allas lycka och sorg, att shamanin är oberoende av tid, dimension och värdering. Shamanin är med arkeologiska fynd misstänkt mycket äldre än t.ex. kristendomen eller naturligtvis än läkarvetenskapen. Skulle den inte palla att se på en H&M-reklampelare ? Skulle den förminskas av att Arlanda byggt en ny bana ? Skulle den helt plötsligt vara obrukbar för att människor reser i rakter till månen istället för med häst och vagn till marknaden i byn ? Skulle jag låta min livsväg påverkas av att det ligger en pizzeria och en korvkiosk 10 meter ifrån min port ? Skulle jag subvensionera mitt andliga förfall för att min granne lyssnar på HipHop med diskriminerande text ? Tvärtom så har just shamanin get mig insikt om att vi är olika och att det är ok. Att kärleken, livskraften, skönheten, men också hatet, döden och förfallet finns alltid överallt. Att alla har lika värde betyder inte att alla är lika. Att alla har rätt till rättvisa betyder inte att alla måste ha det likadant. Vi har alla olika villkor, olika syften och mål, men vi har alla rätt att leva efter det.
Jag kan nästan höra alla tomtars beskäftiga mummel vid alla barnnattningar i höghusen, och vid hundpromenadstråken kan jag helt säkert brista ut i skratt över alla hjälpandars viftande kommunikation. Och när vinden susar i alléns vackra lindar, över kajens stränga kant och vidare över vattnet, när båtarna dovt anmäler sin avgång, då känner jag moder jord och att hon följer oss, att hon följer mig. Det ger mig ansvaret att följa henne, att verkligen känna kärleken och samhörigheten i gemenskapen runt varm asfalt, stoisk betong och glittrande glas, så väl som i skog, på fält, i stall, vid dammar, älvar, forsar, stenras och i laven.
Den skira lyckan jag kan känna om jag får hitta en kall, läskande bäck i en skog som skyddat mig och flocken ifrån solens heta strålar och störande ljud, kan jag känna i lika hög grad om jag får en iskall Coca Cola med citronskiva efter en brännbollsmatch i stadsparken. Den vördnad jag kan drabbas av då jag får åskåda ett vattenfalls prismor i morgonljus kan slå mig om jag får syn på en talande, vacker, omsorgsfullt målad grafitivägg genom tunnelbanefönstret. För mig är detta inte motsatser.
För mig är det befängt att tro att mitt kraftdjur, mina lärare, mina hjälpandar, mitt "innre" hem bara skulle vara tillgängliga för mig, och/eller dem jag önskar hjälpa, såvida jag befinner mig på t.ex. Svalbard ?! (Inget ont om Svalbard dock!)

Kanner helt klart igen mig i det du skriver, speciellt nu nar jag sett hur saker och ting funkar har i england. Gissar att de ar bra mycket varre an vi svenskar :rolleyes: Jag har sjalv funderat mycket pa det dar, kanner mig helt strandad har just nu, instangd och kvavd. Vill hem till norrland dar jag har oandligt med skogar och hav runt om mig. Saknar speciellt traden, det kanns inte lika "riktigt" har i en storstad med bara nagra planterade trad har o var. Jag vill ju ha en riktig vild skog att vandra i!

Men samtidigt kan jag erkanna att jag ar valdigt tvedelad nar det galler det "moderna" samhallet. Det mesta gar bort, men datorer har varit mitt liv de senaste aren. Jag "flyr" garna in i en annan varld via dataspel nar jag inte har skogen och havet i narheten. Hade jag det hade jag mer an garna skrotat datorn dock :D Och sen bygger jag aven i 3d pa datorn, men det skulle lika garna kunna bytas ut till naturmaterial, ar ju bara sa mkt enklare nar jag lika sitter vid datorn att bara starta ett program istallet for att plocka fram lera (speciellt nar jag inte har ngn ugn att branna i^^)

*