Jag har intensivt studerat böcker om shamanism. Läst, tagit till mig, nickat igenkännande och instämmande. Det är ju så här det är. Vill också lära mig, vill bli en som går kunskapens väg! Läser mer…går kurser…trummar lite förstrött i skogen.
Men blir frustrerad då framstegen uteblir. Bläddrat runt bland alla visa inlägg på detta forum och känt mig lite vid sidan om.

Men under midvinternatten började det klarna lite. När jag satt där under stjärnorna kom det till mig att all denna tvivel och tvekan beror på att jag mött en av min fiender, otåligheten. Jag, som dom flesta andra västerländska människor, är van att allt ska gå så fort. Som på TV, snabba klipp, sedan något nytt. Och tillsammans med den gamla välkända fienden, rädslan, bildar otåligheten ett fint radarpar. Otåligheten gör att man känner sej okunnig för det går ju så långsamt…. blir rädd för att inte räcka till och så är man där..funderar på att ge upp hela skiten. Men budskapet som kom till mej under midvinternatten gjorde att även mitt hjärta köpte sanningen om att det tar tid. Lång tid. Det tog miljoner år för stenen att bli till, det tog hundratals år för mossan att täcka den. Det tar tid, stegen är små, ibland står man stilla. Men jag ska inte ge upp, inte låta fienden vinna så lätt!

Med tanke på att det är julafton, kan man väl drista sig till att göra en liten liknelse mellan Jesus väg och shamanens, inte för att jag tror att shamaner är några gudar (fast jag nog ser alla människor som gudomliga...). Jesus sas vara 100% människa och 100% gud. Jag tror att vilka vägar vi än tar i livet, finns det en väg vi aldrig kan lämna. Det är villkoren att vara just de människor vi är, med dess storhet och litenhet. Vi har alla våra vardagsliv att utstå och att njuta av. Det är just genom att leva dessa, som vi har möjlighet att också gå en shamanistisk väg (eller vad vi nu känner oss kallade till). Det är i erfarenheten av att leva med våra egna begränsningar, sorger och brister OCH tillgångar, glädjor och förmågor, som vi erövrar insikten om vad det innebär att vara människa. Det är det som ger oss möjligheten till nödvändig empati och insikter.

Tänker på the wounded healer som Harner skriver om. Den helare som själv drabbats av skador och sorger. En människa som haft sina egna utmaningar, vet bättre villkoren för den som söker hennes hjälp.

Att möta vårt eget liv är förutsättningen för att möta andra. Jag kan ge mig tusan på, Grå Arne, att du en vacker dag kommer att kunna bistå andra just med att hantera sin otålighet!!! :D

Jag kan känna igen läget, där jag tänker att nu får det vara nog. Jag får släppa det här och göra något annat. Och att det precis då inträffar något som gör att jag inser att jag ska hålla mig kvar- och att det där gamla tålamodet behöver aktiveras.... Intressant, men inte alltid så skoj!!! Jag vill också ha en räkmacka att glida på. Eller vill jag verkligen det? Vill jag verkligen gå en annan väg en den jag är ämnad? Än hur utmanande och besvärlig den är?/ BotHild

Kloka ord Grå!

Den som förväntar får inget se. Den som väntar får se. Och när träden börjar dansa, låt dom dansa!

Klarhet och insikt! :respect:

Tänk också på att oavsett hur många böcker, diskussioner, lärdomar, lärare och kunskaper du möter på din kunskaps väg; så minns att det finns bara en sådan väg och det är din egen personliga. Det finns endast en måttstock i livet och det är en själv.

Ja, ja, många kloka ord. Dom har kommit till mig också. Men när man som jag är 50+ känner man att tiden börjar rinna ut. Och då man hann med en bra bit av resan innan man fann Shamanens väg blir man lätt otålig. Det är så otroligt mycket mer man har kvar att lära.
Och inte nog med det, det ska inte vara lätt heller:

Hur kul låter det för en småfet svensk i övre medelåldern? Jag vill att det ska vara snabbt och lätt men ändå unikt ;) .
Får väl gå en weekendkurs och lära mej trolla. För jag är för lat för en tre månaders walkabout i stora skogen. Men skulle säkert må alldeles utmärkt av en vecka......!
Julhälsningar från Grå Arne, nybliven morfar till ett underbart litet flickebarn som jag snart ska ta med ut i skogen och presentera för mina fylgior.

Ja, oj, här är en till som kämpar med otåligheten. Den är INTE KUL!

Och inte lever vi i ett samhälle heller som hjälper till det allra minsta, snabbt och fort ska det gå, så det knappt märks eller känns, och så vidare till nästa snabba erövring.

Nä, gräv ner fötterna djupt i jorden, stå stilla, låt det växa lite mossa och bara vara. Det är mycket radikalt idag!

Visst finns mycket visdom att hämta ensam ute i naturen. Det förnekar jag inte ett dugg. Men där har jag inte lärt mig mest om människorna. Nä, det har jag gjort sittandes i timmar på Stockholms Central, sittandes blick stilla på en hård träbänk och bara iakttagit. Låtit allt människor känner som passerar förbi passera även genom mig. Iakktagit och släppt, låtit passera. Utan att ha någon mening eller syfte, bara väntat helt enkelt.

Ibland har jag bara suttit i stillhet, inte ens väntat. Det är gott det, att vara i stillhet mitt i tumultet.

Vill du ha en liten stillhetsövning?
Känn då hur det är att andas, utan att ändra på något. Känn bara hur luften känns mot lungorna när du andas in, och hur det känns när du andas ut. Ändra inget. Det är det hela, en av de allra starkaste närvaroövningar i stillhet jag känner till.

Med lite övning är den oslagbar för att slippa det eviga tanketjafset i huvudet. Övningen går att ha med sig överallt, i alla situationer. Försök så får du se!

En annan hjälp som jag har märkt är väldigt nödvändig ibland är att be en kompis "rensa" mig från skräp och allehanda onödiga energirester. Ibland kan jag känna mig utspejsad och otålig och rent av aggressiv. När jag då ber om lite rensning (med ljus, healing, shamanska tekniker osv.) så på bara några minuter är jag mig själv igen, närvarande, fokuserad, lugn, i frid. Om folk visste hur mycket vi påverkar varandra och hur mycket vi bär runt på som inte ens är vårt eget så skulle nog många bli ganska så förskräckta. Tur då att det är så enkelt att bli av med det!

Juldagsmorgonshälsningar inifrån den tjocka dimma som ligger över Uppsalaslätten!

Grå Arne! Citatet du visar säger ju egentligen bara att det är just den vägen Igjugârjuk har gått. Så fort någon uttrycker att det här är den enda vägen till insikt och utveckling, är det dags att dra öronen åt sig. Shamanen ifråga har säkert mycket inspiration att ge och många lärdomar att visa på, men h*n har endast gått sin egen väg och endast sett världen ur sitt eget perspektiv!!!

Skulle jag tro att det bara finns en väg till något, skulle jag inte ha kommit någon vart i mitt liv. Jag har en massa dumma små funktionshinder som sammantaget utgör väldigt kraftiga begränsningar. Fast jag ser mig själv som vattnet i en liten bäck: Där det blir stopp söker jag mig förbi det och formar mig efter det som är.

Att ha levt ett liv utan shamanism i uppåt 50 år är en erfarenhet som en som shamaniserat sedan h*n var tonåring inte har. Allt du har gjort hittills har lett fram till att vara den du är nu. Kanske är det dags att istället blicka lite bakåt och göra en inventering av vad du verkligen har med dig i bagaget istället för att fokusera på vad du inte har.

Jag upplever mitt liv som en väv av trådar. De trådar jag spann som 8-åring, 25-åring eller 35-åring, inte hade jag kunnat ana att de skulle vävas samman med och stärka trådarna jag spinner nu.

Precis som jag också går i fällor fortfarande pga av livstrådar jag spunnit vidare på trots att de inte var bra för mig. Till slut möter jag något som ger mig en rejäl smäll, som gör att det klarnar och jag ser att det där bara är en tråd som trasslar in mig istället för att befria mig. Då kan jag äntligen släppa den och väva en ny tråd eller kolla hur den kan användas istället.

Nu ska jag tipsa om en metod jag vanligtvis inte ordar så mycket om: ascendering enligt Ishaya. Det kan ge en lite väl religiös hallelujakänsla för den som inte gillar det, men att ascendera kräver inte att man erkänner sig till någon religion alls. Det liknar meditation och ger enkla tekniker att uppnå närvaro, stillhet och inre kontakt. Den här tekniken kan säkert kännas starkare om den tillämpas i skogen för den som gillar skogen, men den kan lika gärna tillämpas i komsumkön.

Själv har jag sedan några år använt mig av teknikerna och de har fortfarande en kraftfull verkan. De kan till exempel hjälpa mig att återkomma till varandet, när jag blir alltför stressad av vad jag tycker att jag borde ha uppnått och inte ännu lyckats med.

Att ascendera anser jag absolut kan vara en hjälp att komma ihåg att andras berättelser bara är just det, andras berättelser, och att det är sin egen väg man har att vandra.

En stor fördel jag har, är att jag har sedan jag var väldigt ung, samlat medvetet på mänskliga inspirationer. En grupp har varit människor äldre än mig, och som inte har slutat se livet som en upptäcksfärd. En av de starkaste personligheterna i min samling är Marion Rosen. Efter ett "ganska" tufft liv använde hon sig av sina erfarenheter och skapade Rosenmetoden vid 58 års ålder. Nu har hon passerat 90 och ger fortfarande behandlingar och utbildningar. Jag tror inte själv att jag kommer att göra några storverk, men att se hur hon "HÄR OCH NU" i sitt liv arbetar med det hon har och är det hon är ger mig ett lugn. Jag kan ibland känna att mycket av mitt liv har gått i spillo i trötthet och smärtor, men jag kan också se att jag i detta har vunnit en rikedom och har fått insikter och visdomar jag annars inte hade haft utrymme till.


Men visst tryter tålamodet allt som oftast! Det är en ständigt pågående kamp.... /BotHild

Tack vänner :respect: för alla goda råd. Jag läser och försöker ta till mej så gott jag kan.
Jo, jag vet att det är jag själv som ritar min andliga karta och som bestämmer vilken väg jag ska gå. Och det är upp till mej att bedömma värdet och vikten på allt jag får till mej. Från andarna, från böcker (som tex Knud Rasmussen och shamanen Igjugârjuk), från lärare, från er i Trolltrumman, från Moder Jord...........från en otrolig massa ställen.
Och det är någonstans här frustrationen och otåligheten kommer in. När jag ska väva ihop alla vackra trådar till en skön bild. Jag liksom tappar trådarna och det blir bara ett enda trassel. :( Jag inser att ett av mina stora hinder här är att jag kör fast i hjärnans och logikens stenhårda värld. När, som Thomas skrev, träden börjar dansa är jag fullt upptagen med att analysera vilket optiskt fenomen det kan röra sej om. Och tar inte till mej det underbara i att ha fått se träden dansa. Att vilja förstå, att analysera och till varje pris finna förklaringen är en styrka i mitt yrkesliv men kan lätt bli ett lås som stänger dörrarna till den andra verkligheten.
Men dom glimtar jag har fått av dom andra verkligheterna, mina kraftdjur, sångerna och vännerna gör att jag inte viker från skönhetens stig. Känner att jag inte har något val, jag måste vidare. :)

Härlig energi i din drivkraft att du bara måste gå vidare, trots alla trassliga hinder, Grå Arne! :D /BotHild

"Jag vill att det ska vara snabbt och lätt men ändå unikt "

Hej grå Arne jag är 40 + och tycker inte heller om att det går sakta ;)
Unikt för dig Är det iom du vandrar din väg.
Små saker händer hela tiden, ibland kanske inte det "stora" Utan i det lilla.. Det lilla är prexis lika viktigt men viktigast av allt är att Du växer i din takt, umgås med andra och har det bra!
Det är ju resan som är det roligaste..inte slutresultatet..om det nu någonsin hinner ikapp någon människa.
Tusen kramar till dig!
/Y

Jag kan förstå din otålighet Grå Arne. Jag börjar också bli grå och tycker för mycket vatten har flytit under broarna, medan jag "inget har gjort"... men så tänker jag - som tror på flera liv - att jag kanske inte kommer ända fram i detta livet? Inte så att jag lagt ner, men stress gagnar ju inte resan, så jag tar det pö om pö... och mitt i allt... i en ostressad, tillbakalutad stund... då händer nåt. ;) Och när jag pratade med en släkting som är 10 år äldre och nyligt tagit tag i saken, sa hon; Du har ju kommit långt!

Allt är relativt, tänkte jag och ser fram emot en vis och klok 80-årsdag :lol:

Grå Arne

Att vandra shamanens väg är inte lätt... Men ofta lyssnar vi med öronen i stället för med hjärtat vilket många gånger kan bli konfundernade...
Antar att det gäller att lyssna med båda... Så man får lite balans på situationen...
Ditt lidande behöver inte vara likt någon annans lidande...Kanske befinner du dig mitt uppi den största lärdomen just nu... Vad jag menar är att orden som sades till Knud är väldgit sanna... Det är ofta inte förns man befinner sig i stillhet och ensamhet och i bland mitt uppe i sitt lidande som svaren och bönerna och cermonierna kommer till en... Men en annans mans lidande behöver inte vara ditt lidande... Du kanske, som jag skev tidigare, är mitt upp i det nu... Tålamod... Allt faller på plats när det är menat och det går inte att tvinga fram nått... Försöka bara finna styrka i den sitts du är i dag... Man förstår oftast inte sin lärdom förns man gått igenom ett lidande... Innan lärdomen kommer, är man inte alltid medveten om att det var just det man gått igenom ... Ilbland lider själen i det tysta och i lbland geonom livsavgörande känslo stormar... Ha bara tillit... Har en känsla av att du är en man med båda fötterna på jorden... Fötterna behöver inte alltid lämna marken för att själen ska flygga... Hittta din väg... Din väg med hjärta...

Mitakuye Oyasin

Hej igen alla Trolltrummevänner :)
Tack för alla goda råd och uppmuntrande ord som jag har fått av er. Jag har läst igenom inläggen i den här tråden många gånger och verkligen försökt att ta dom till mig.
Har nu varit tyst en tid. Fullt upptagen med att ta till mig och bearbeta vad som kom till mig för några veckor sedan. Har under en tid fått till mig ett antal pusselbitar som jag inte riktigt fått att passa ihop. Dom har kommit till mig vid resor och i ensamma stunder under stjärnorna. Vid en träff vi hade erbjöd sig en mycket god Vän att hjälpa mig. Hon ledde mig varsamt tillbaka genom tiderna och plötsligt var det som en dörr till något undangömt i mitt minne öppnades. Pusselbitarna började falla på plats, nya kom till och jag börjar få en föraning om vad bilden innehåller. Stiltjen har upphört, jag färdas framåt för en tid.
Hur ska jag nu knyta samman det här med mina tidigare ord om otålighet? Jo, börjar inse att upplevelser och kunskaper inte nödvändigtvis kommer till en "linjärt" utan att dom omvälvande händelserna kommer språngvis. Och att det ibland kan gå lång tid då man tycker att man står och stampar på samma fläck, då otåligheten rycker och drar i en. Min gode vän och lärare Sunspirit muttrar alltid något om "förväntningar" och om vad sådana kan ställa till med och han har säkert rätt (som vanligt). Förstår att dom stilla perioderna är lika viktiga som dom stor sprången. Dom liksom hör ihop. Så nu sitter jag här i godan ro och filisoferar under min "korkek". Otåligt väntande på nästa språng.....!
Sena kvällshälsningar från Grå Arne

Grå Arne
Det är klokt av dig att försöka vara tålmodig, även om det är svårt (och just därför så klokt). För mig tog det många år innan saker började hända, just för att jag var otålig, tror jag. Jag ville så mycket... När jag efter lång tid inte längre hade en närmast desperat önskan så hände allt!

Häng med på trummöte i Uppsala, vetja (alla som har en trumma är välkomna hit)