Shamanism är bland mycket annat ett sätt att leva och förstå livet, och en viktig del av mångas liv är deras livspartner.

Men vilken roll har livspartnern på shamanens väg?

Går h*n där brevid er på färden, eller följer h*n en annan väg? Kanske går ni samma väg men mot olika mål?

Är det en resa på lika villkor, eller styr den ena vart färden skall ta vägen?

Finns där konflikter?

Finns där förståelse?

Finns där sammarbete?

Finns där kraft?

Kanske lite väl privat för att vara ett riktigt bra diskussionsämne, men jag tycker att det vore intressant att få höra era tankar. :)

Min livspartner går på sidan av, med en egen livsagenda som knappt han själv vet av.
PÅ skoj kallar han mig hedning.
Han följer med och ser på, när jag varit med om vårblot.
Men han vill inte medverka.
Egentligen vill jag ju ha respons och gemenskap på den stigen.
Men jag har valt honom och han vill gå sin väg, det respekterar jag.
Jag kan prata med honom och disskutera saker och ting, men vi har inte så stort behov av att prata, vi är bara närvarande och tillsammans.
Någon slags kraft känner jag, kan inte sätta ord på den.
Men jag måste nog erkänna att jag är den drivande i relationen. och han följer med, med eller utan själ och hjärta.

Jag och min partner går på parallella vägar, ibland korsas de och vi hittar upplysningen tillsammans. Mer ofta så navigerar vi efter olika stjärnor som ligger så otroligt nära varandra men så fantastiskt långt ifrån ändå.

Vi delar många intressen och bollar ideer vilt mellan oss, vi kompleterar varandra och försöker lära oss vad vi kan av den andres perspektiv av universum. Vi kan verkligen prata om allt, inget för stort inget för litet.

I vår relation finns mycken kraft.

mvh -nils

Det mesta delar vi, men inte just denna del. Min man förstår och respekterar mitt intresse, men delar inte mitt engagemang. Grundvärderingarna finns där naturligvis, annars skulle det bli svårt. Men han tycker att jag är lite "eljest" och det är helt okej för oss båda :D

Vi delar också det mesta i livet, men inte just shamanism.
Däremot har min man börjat intressera sig för andevärlden, i den mån att han har besökt ett medium bl.a. Han har en bakgrund med stark kristem religiositet, som färgat honom att var en stor skeptiker under lång tid och det förstår jag så väl.

Dock respekterar han mitt intresse och har numer inga betänkligheter till vad jag gör, (eller vad det kan tänkas kosta i pengar). Han gör mig också sällskap ut i naturen och låter mig göra min "grejer" medan han letar svamp eller kikar efter fiskvak ;)

Nån slags parallell historia, ur olika perspektiv kanske?
För hur som helst... ju mer jag berättar, ju svårare blir det för honom att ignorera det faktum att vi HAR kontakt med andevärlden. Även han. Det var därför han gick till ett medium, till slut ;)

Jag försökte formulera hur det funkade mellan M och mig men gick bet. Fick inte fram det på ett sätt jag tyckte var så pass ärligt, rent och kärleksfullt som jag ville ha det. Så kommer du Nils och skriver det precis som jag ville ha det sagt! Jag kan därför inget annat göra än att åka snålskjuts på beskrivningen, hålla med och hoppas det är ok för dig :respect:

Vi gör samma grej fast olika, hon har änglar, tarotkort och drömfångare på sitt altare - jag har runor, benbitar och skatfötter på mitt. Att lära känna henne, och se ut genom hennes fönster ibland, har fått mig att tänka om fler än en gång och faktiskt suddat ut en hel del av mina töntiga fördommar om änglar, tarotkort och drömfångare ;) så för mig är hon en viktig del i mitt shamaniserande.

---

Jag levde förut med en kristen kvinna (??) och där blev det konflikter.. så för mig är det jätteviktigt att ha ngn som fattar vad jag sysslar med, och som har förståelse för hur jag kan bli ibland pga det, och som gärna får hålla på själv. Ngn att snacka med i de fria ordalag jag behöver utan att behöva förklara och "försköna". Ngn som inte sticker direkt (har faktiskt hänt) efter att ha sett mig shamanisera med skakiga spasmer och dregel, vilt trummandes tills jag fallit ihop i en svettig hög.

Mvh,
Thomas

Har ingen livspartner för närvarande.
Mina tidigare följeslagare har inte varit speciellt andliga eller filosofiska. Det närmaste har varit kampsport.
Det har varit tråkigt att inte kunna dela andlighten med dem. De uttryckte mest rädsla för vad jag kunde tänkas hitta på för hu, de kunde ju få konkurrens. Hihi.
De var rädda att jag skulle hitta en snygg shaman och fly relationen.
Mina föräldrar kan jag inte berätta det för för då hade jag fått 1000 och 1 frågor som jag inte ville ha och de hade direkt varit rädda för att jag skulle hamna i en sekt.
Så jag har en historia om en halvt gömd identitet för att slippa få det jag älskar kritiserat. Märkligt att det skall vara mer suspekt att hålla på med shamanism än att tala om för familj och vänner att chansen att man kommer hem med en flickvän i stället för en pojkvän är 50%.

Nästa gång kommer jag inte att gömma min shamanska identitet utan nästa partner får acceptera eller gå.

Har oxå i andliga sammanhang mött fördommar mot shamanism. Det har betraktats som något lägre stående på New Age skalan. Helt enkelt för jordbundet och icke-intellektuellt. För grovt och primitivt.
Det garvar jag helhjärtat åt. De missade det väsentliga.

Kram och God Midvinter till er alla

//P

I vardagen går vi väl på samma väg eftersom vi delar mycket ihop, men ibland går någon av oss iväg på en egen liten stig ett tag eftersom vi har olika andliga traditioner. Jag vet inte om där finns något mål egentligen. Varken för mig själv eller för vår relation. Kanske riskerar jag/vi att sluta leva nu om vi tänker på att relationen har ett mål i den framtida periferin. Men däremot vet vi hur vi vill leva. :) Och jag vet vad jag har för "uppgift" i mitt liv.
Min partner har ett tydligare andligt mål än vad jag har, eftersom han utövar zen som är en väg till upplysning. Ibland har han inspirerats av mig, ibland inspireras jag av hans meditation. Vi har också provat på varandras andliga väg lite sådär lagom. B)
Vi upplever både oförståelse, konflikter, samarbete, samförstånd, kärlek och kraft. För mig är det inte viktigt att min partner går samma väg som jag. Det som är viktigt är att vi förhåller oss ärliga, öppna, empatiska och respektfulla mot varandra. Och mot oss själva och alla andra också, för den delen.

Zen, ahh, mycket intressant.

Hur många zenmunkar behövs för att byta en glödlampa?

Två. En för att byta glödlampan, och en för att inte byta glödlampan :)

Tja, vet int hur kul det där var men just nu skrattar jag iaf.

Hej
ja, för mig så var en av orsakerna till att relationen avslutades just att jag lever ett aktivt liv som både hedning och shamanism utövare.

Hon delade grundvärderingen och provade lite olika saker såsom trumresa och vi pratade mycket om det eftersom jag är så full av mig själv och det jag gör i möte med Andevärlden och andra människor både av fyrbenta eller tvåbenta varianter.

Det som hände var att de val som var och en av oss tog drog oss mer bortfrån varandra än närmare, så avslutet blev en naturlig följd av våra handlingar och val.

Dessutom så var det allt för sällan som hon o jag kunde mötas och samtala, filosoferaom livet eller naturtron överhuvudtaget, vilket bara säger mig att vi var inte rätta för varandra.

Nu är jag single och behöver vara det ett tag framöver även om närhets/intimitets/sex-tarmen ofta känns tom.

inför kommande val, baserat på ömsesidig attraktion så ämnar jag att fokusera på någon som delar min tro, livsinriktning och någon som jag kan stöta och blöta om livets djupheter med, men även bara vara i stillhet, i vildhet i nuet.

kram
S_P

Hej!
Visst är det viktigt att ha en ömsesidig förståelse i den relation man har för den helhet som jag är. en respekt för den andres syn på vad som är viktigt i livet.
Och dit hör ju ens andliga inriktning.
Personligen väljer jag hellre någon som jag kan dela mina tankar med i min andliga vardag än en som inte kan tänka sig in i det alls(har haft mina erfarenheter med det) Det är viktigt för mig att kunna vara hundra procent i mig själv och med en partner som har, om inte samma inriktning, så åtminstone en acceptance, kan man ju växa tillsammans och stötta varann på den sköna vägen. Och om man älskar någon så älskar man väl allt med den, inte bara vissa delar w00t
Om man nu är kompatibla som människor då ;)

Kram

Venusblomma

Ja så är det väl och jag tänker att när det kommer till kärlek... väljer man inte så mycket med huvudet, utan det är hjärtat som talar. Och så får man hoppas att det blir bra.

Jag skulle för allt i världen inte vilja byta ut min "gubbe", som jag levt med i 25 år... men visst vore det väl roligt om han delade även detta. Jag är nöjd med att han inte fnyser eller skrattar åt mig och att han lyssnar när jag pratar... och att han gärna inte bara tittar, utan numer tar initiativet att titta på "Andarnas makt" och dylika program. Ett steg i taget ;)

Jo, så klart att det är så!

för närvarande är jag okysst fläckvis,d.v.s. singel,
Fast har hittat en vänskap som är väldigt nära, ibland kan en sådan relation räcka på stigen, just att hitta någon som man delar en kärleksfull respekterande känsla med :) ,men jag har haft ett långvarigt förhållande som höll i 13 år, tyvärr kände jag att det var "my way or the highway" lite grann när det kom till mitt intresse från hans sida och han skrattade gott åt mina "påhitt". för min del blev det lite mycket kritik på något som var en livsstil för mig och en del av mig för att det skulle fungera, speciellt i en tid när man var ganska sårbar och ny med allt bl.a.
I en känslomässig relation känns det som mycket går till sin spets.
fast det var ju beroende på båda, man är ju alltid två i en relation om hur den gemensamma vägen formas, kan man komma överens där så kan man annars är det nog sunt att som vi gå skilda vägar, och förhoppningsvis kunna umgås som vänner som vi gör idag istället.

Overandoutkramar

V

Ibland blir jag förvånad över att höra hur många som har en livspartner som inte delar deras intressen... även om jag kanske inte borde vara förvånad och även om jag definitivt kan förstå varför det är som det är.
När jag hör en del av mina vänner ha ständiga strider med sina respektive om just det hedniska, känner jag mig dock mycket tacksam över att den person jag delar mitt liv med vandrar min väg. Inte som schaman, utan som druid - men vägarna slingrar sig ständigt tätt intill varandra, om det nu inte handlar om samma väg bara olika sätt att gå. Det är inspirerande att ha någon att dela det hedniska med, men konflikter uppstår väl som för alla, men då i det vardagliga och praktiska. Sedan skulle jag vilja arbeta mer på vår gemensamma kraft, även om mycket av vår kraft just nu går till att hantera våra barns kraft, vilken inte är liten (alla som har mött en 2½-åring vet detta...!
Men... angående det här att ha en partner som delar ens väg eller inte... kärlek är kärlek och det viktigaste är ändå förmågan att respektera vad den andra vill och gör - även om man inte delar alla intressen.

:$
w00t Jo, känner att jag har min kille vid min sida, även om han inte håller på med shamanism.
Han ställer frågor och vill gärna följa med mig på upptäcksfärder av olika slag. Han kallar det för att bilda en uppfattning vad jag håller på med.
Nu bor vi inte tillsammans, men han har mkt att fråga ändå, eftersom jag talat om att jag håller på med shamanism. Tyckte det kunde vara bra att ta direkt. Av någon anledning känner jag mig så hel med honom. Och tillsammans gör vi en väv av våra liv. Känner mig mycket lycklig. Även om han inte går med mig, så vet jag att han finns där som stöd och kraft när jag behöver.
Och det vore juh inte kul om man hade någon som skrattade åt en.
Något roligt är hans efternamn, som faktiskt betyder något med häxa. Tycker jag
var skojjigt.
Ska nog nästla in honom så gott jag kan ;) hehe :D

*vink vink*

Så länge man respekterar varandra tror jag det funkar. Personligen vill jag nog ha en partner som har nåt slags andligt intresse men det kanske man inte kan välja? ;)