Är det någon som har erfarenhet av att se auror?
Jag kan känna energin i mina händer men jag ser bara ett vitt sken.
Om jag ser länge och intensivt i ett ljus kan jag se regbågens alla färger. :blink:
någon som vill ge mig lite handfast vägledning?
Novisen

Jo, jag har lite erfarenhet men tyvärr inte så mycket att komma med, i vanlig ordning :) Jag såg dom förut (i gymnasietiden) men la efter ett tag av helt enkelt för jag hade ingen som helst användning för det´på det sätt jag jobbade.

För mig var det iaf så att ju vitare och ljusare det var, destå "ondare" var det där, alltså sjukare t.ex., och ju mörkare och mustigare, djupa färger ju bättre tillstånd var personen i.

En gång såg jag auran på en bäbis i magen på en tjej som gick en par klasser över, bäbisen var purpurblågrön och "kom ut" ur magen som en kort stråle w00t

Synd jag tappat bort det där, för det hade vart kul å se sin egen bä's nu ju...

Mvh,
Thomas

Jag har sett auror, så jag vet hur de kan se ut, och jag skulle också gärna vilja se dem när jag vill... De är vackra!
Men jag har oftast sett dem när jag minst anat det, när jag tänkt på något helt annat.
Antagligen för att jag då varit helt avslappnad och inte "försökt" se.
Jag har också sett auran från en ofödd bebis, såg det två gånger hos samma mamma. Jag såg det som ett moln av indigofärgat ljus som sakta roterade över mammans mage.
Jag ser också auror runt blommor ibland, första gången det hände var efter en intensivvecka med måleri, det var som om målandet och tecknandet öppnade upp auraseendet. Jag har märkt att jag ganska enkelt kan se blommornas auror om jag tittar på dem lite ur ögonvrån. De är väldigt vackra, självlysande.
Oftast ser jag auran när jag tittar strax bredvid en person och denne står mot en neutral bakgrund (vit vägg) och det är lagom ljust i rummet. Och precis som med blommorna ser jag bäst om jag inte direkt fixerar auran med blicken, utan fokuserar lite bredvid.
Man kan öva sitt seende genom att titta på "mellanrumsformer" dvs på det som "inte är" t.ex. mellanrum mellan löv i ett träd. Det var det som hände när jag var på målarkurs, och jag började se blommornas auror.

Ja har det varit för mig också. I början bestämde jag inte alls själv att jag skulle se - det kom när jag minst anade det. Det hände t.ex. när jag satt på tråkiga föreläsningar ;) Jag satt och stirrade slött, förstrött och helt plötsligt såg jag föreläsarnas aura. Sedan lärde jag mig mer och mer att kunna se, men sällan på "kommando".

Ja, ungefär så... jag brukar säga att man kan titta, som man gör när man ska se på en 3D-bild - lite halvt skelögt, liksom.

Jag har sett olika färger. På mig själv och på andra - tydligast på min dotter.
När jag var med en skolklass på rättegång, såg jag att den övergick i ett rött moln ovanför den anklagades huvud. Jag antog att han var irriterad av att han blev ansatt av åklagaren...(?)

Det var kul i början att försöka se auror, men till slut blev jag led på att se dem och bad att få slippa. Jag hade ingen lust att se folks färger - kändes som att kika in i folk utan lov. Kommer det oombett, stänger jag av. Jag vill bara veta när jag blivit ombedd att se och då jobbar jag inte så mycket visuellt mer... det sker på ett annat sätt.

Om jag inte har det självmant så bör jag inte söka det?
Jag vill inte snoka olovandes i andras liv, bara kunna läsa av de nära och kära i min närvaro.
Studerar i boken av Cassandra Eason.
Mvh Novisen

Att se in i andras privatliv är en stor sak att bära. Alla slags terapeuter brottas med att kunna lämna sina patienters problem i tex. behandlingsrummet för att inte bära på alla deras bördor runt halsen, det blir många stenar till slut.

Att då hela tiden se auror, dvs. se hur människor faktiskt mår mha. färger runt om dem kan vara dubbelt upp. Att söka se auror för att det är en häftig grej är nog fel väg att gå , men om du känner att du har nytta av detta verktyg i ditt privatliv eller "arbete" säger jag bara kör på.

Mvh - nils

Jag frågade någon någongång varför vi inte alla ser auror hela tiden, när de nu finns där, och fick svaret att det är för att vi människor inte vill/vågar veta sanningen om andra människor eller visa vår egen sanning för alla andra.

Värt att fundera på ett tag tycker jag.

Jag vet att min syster (som kunde se auror närhelst hon ville) testade att kolla in folks auror på tråkiga föreläsningar. Så länge hon bara använde den vanliga synen kunde hon råstirra folk i nacken utan att de märkte något. Men när hon slog om till auraseende vände sig folk om. DET märkte de!

Vår aura är så personlig, det är inte alltid vi människor klarar av att vara så personliga med folk vi inte känner. Lite tråkigt, kanske...eller?

Min syster brukade avslöja mig när jag kom med små vita lögner av bekvämlighet, hon såg att det jag sa inte stämde överens med min aura.

Hur skulle världen se ut om det aldrig gick att ljuga, tro?

Hehe... Jo, en värld utan lögner skulle fort bli outhärdlig, uthien. För länge sedan kom jag fram till att vi behöver lögnerna som överlevnadsstrategi. En av orsakerna till att klarsynta och andligt avancerade människor lätt blir föremål för förföljelser av "vanliga" människor. Drivkraften att skydda det equilibrium som lögnerna ger oss i våra liv är en av de starkaste vi har tror jag. Synd. Det är naturligtvis bättre att gå vidare men som det är sagt på andra platser i andra diskussioner kan man inte skynda på andras uppvaknade. En del av att växa som människor är att inte försöka frälsa världen kring sig (och det är nog lättare om man inte hela tiden är medvetna om minsta lilla detalj som försiggår i djupet hos dem)...

Jag ser inte auror av det slag som ni beskriver. Det är något annat jag nästan alltid ser (så det är på gränsen till störande ibland). Luften är alltid i ständig rörelse eller vibration och jag skönjer som ett nätverk av "förtätad luft" eller ungefär som det kan se ut på håll ibland på sommaren med luften som står och dallrar ovanför asfalt mitt i strålande solsken. (Det varierar sig så mycket att det är svårt att beskriva på ett vettigt sätt.) Oftast finns det mesta av det jag ser kvar när jag sluter ögonen med men färgsensationen är då alltid annorlunda. Det jag ser som "vanligt" är färglöst normalt sett (mörkare än inget men mindre än något...) utom i mörker då det oftast har en blåton.

Jag ser ingen praktisk nytta av det hela men finner det vara en vacker, nästan lockande företeelse. Ibland har jag svårt att koncentrera mig på saker jag egentligen skulle göra och driver iväg. Jag ser inga mönster med hur det varierar men har observerat att jag i ett mörkt rum kan se att mina händers och fingrars relativt diskreta rörelser (jag drar försiktigt i trådarna) fortplantar sig ut bland de andra rörelserna i nätverket. På dagstid kan jag ofta se ett ljusspår släpa efter skalpen på människor men jag kan även se detta fenomen ibland på bilar och annat som passerar mitt synfält.

Jag har över åren sett mer och mer av dessa företeelser men vet ej riktigt vad jag skall tro om det. I början såg jag inte så mycket och element för element i min"syn" har lagts till över tid. (Och i perioder som varit andligt "drivna" har jag sett mest progress av det. Jag slits mellan tron att jag ser något "verkligt" mellan världarna alternativt att min hjärna har något obskyrt problem att processa synsignalerna och spejsar ut. Min naturvetenskapliga läggning har fått mig att konstatera att mitt "tillstånd" liknar vad som kallas aeropsi och "Visual Snow", som kan ses vid "HPPS", dvs "hallucinogen persisting perception disorder".

Jag har mycket ringa erfarenheter av enteogener, i princip inga bortsett från lite "gräs" och dess extrakt någon enstaka gång under "min ungdom". Jag hade dock inga sådana upplevelser under dessa tillfällen (vilket i princip skall gälla för HPPS) utan blev mest bara avskräckt att hålla på med dylikt. Mitt tillstånd utvecklades tvärt om innan jag ens var i närheten av sådant trams så jag måste nog leta vidare efter en "riktig" förklaring. (Vad jag nu menar med det vet jag ej, det var nog mest ett slags skämt tror jag... ^_^) Är inte så benägen att gå till läkare med mina synproblem då jag vet att det är mycket få som är insatta i ämnet och många har för lätt att dra likhetstecken till hallucination med vad jag upplever. Får se. Om jag själv blir psykiater (något jag faktiskt siktar på konstigt nog) får jag väl pröva att efterforska detta närmare. Dock förhoppningsvis med nyckelknippan i behåll (om ni förstår vad jag menar)... :P

Jag är helt övertygad om att man inte ska läsa av människor hur som helst och att man för både sin egen och andras skull bör avstå från det i så stor utsträckning som möjligt, om man inte är tillfrågad.

Det finns dock ett problem med det för mig: Jag har tyvärr också ibland råkat grumla mitt seende på ett sätt som gjort att jag inte i tid har sett att jag borde hålla mig på avstånd från vissa människor och dem på avstånd från mig. Det verkar som om jag får leva ännu et tag med att försöka hitta balansen mellan att inte använda mitt seende så att jag lägger mig i andras liv, men ändå använder det för att kunna avgöra vem jag vill ha med att göra och inte. (Det handlar väl om vanlig vardaglig känsla för vad folk går för...)

Jag har nog upplevt att jag kan skönja människors aura, men har aldrig vetat vad jag ska med det till, så jag har inte fäst någon uppmärksamhet vid det. /BotHild

Jag ser bara min egen i ett lagon mörkt rumm i en spegel!
men om du ser andras auror kan du ta hjälp av dem via att se på färgerna såm är starkast i dem och tolka färgen, då vet du villket humör pärsonen är på!

om man övar mycket kan man lära sig se pärsoners humär i en liten svägnig och det kan vara till nytta om man vill prata, då kan man se vem som vill ha mer uppmärksamhet och villka som bara tjafsar imot!