Rädsla är det enda mörkret, det enda sanna mörket, det onda, som kan skada dig om du låter den få fäste. Jag har varit på andra sidan och lyssnat på dem som vet. Alla som råkar ut för olyckor och dör eller får sjukdomar (och dör) har varit rädd för det och så har det hänt. Tankens kraft är större än de flesta tror. Iochmed att något annat mörker ej finns än rädslan så kan vi snabbt och effektiv även avliva all form av dualism, men eftersom människor oftast tycker olika och ibland tvärtom så kommer det inte leda att människor tänker om i just den frågan. Men det innebär att de som håller huvudet högt och har funnit sitt högre jag, som rest, lidit och sett, lyssnat o känt - dessa borde lägga sitt hat och sina fördomar bakom sig. Var ditt sanna, högre jag och ge kärlek till alla - hur dem än ser ut och vad de än bekänner sig till för tro. Det är för mycket uppdelning bland er människor. Ni kryper ihop i små pack, i små grupper där ni bara gillar era likasinnade. Det kommer att bli ett slut med det, som det kommer att bli slut på mycket. Märk väl mina ord. Moder Jord vaknar och människan skall få lida!

Den somliga kallar "den Onde" är den räddaste av dem alla. Han räds Sanningen som är Ljuset, som ej skinit på honom i stunder av förtvivlan. Så förberå honom inte, han är den svage som valt att förvridas av oro, rädsla och ångest.. välj ej hans väg. Vandra i Ljuset.

Rädslan kan vara din bästa vän i stunden! Att inte lyssna till sin rädsla inte modigt, utan dumdristigt.

Rädslan kan vara en påminnelse om något man upplevt tidigare, men inte då var tillräckligt stor och stark för att hantera den fara man utsattes för. Då är det troligt att den rädslan (precis som Uthien skriver) är större än faran själv. Rädslan har ändå ett budskap till en då: Att det finns något där som det kanske nu är läge att bearbeta och ta hand om. Nu när man är större och starkare. Då kommer den rädslan att stilla sig och träda tillbaka. Den har ju blivit hörd. (Just i situationen då rädslan uppstår kanske det är läge att dra sig ur för säkerhets skull. Så kan man ju i lugn och ro analysera i efterhand. Kanske med hjälp av en trumresa.)

Om vi känner en rädsla för det okända och främmande, ger det oss en möjlighet till riskbedömning. Vi kan tacka rädslan för signalerna på att vi bör tänka till. Sedan kan vi medvetet tänka på vad som eventuellt skulle kunna vara en verklig fara och vad so skulle kunna kännas farligt av rena fördomar och okunskap. Antingen kommer man fram till att det itne är värt risken just nu, eller så vill man gå emot rädslan. För det behöver jag ofta finna ett tillstånd av helt fokuserat syfte omgärdat av totalt lugn.

Eller om du är rädd för en trumresa eller det som är på väg att hända i en trumresa, har du kanske faktiskt satt dig för att göra något du inte ännu är redo för. Kanske är rädslan en påminnelse om att du använder dig själv som redskap och att du inte ska kräva mer av dig än du klarar av just då. Kanske behöver du en påminnelse om att ta hand om dig på annat vis.

Sedan har vi situationen där rädslan helt tydligt är vår livvakt. Den larmar om faktisk fara. Då är det bara till att lyda.

Om vi skäms för vår rädsla eller tycker att den bara är i vägen, ägnar vi energi åt att bråka med den och vilja ha bort den. Vi förlorar uppmärksamhet och handlingskraft. Vi går miste om kontakten in till oss själva och ut till vår om givning. Då riskerar vi att utsätta oss för verklig fara.

Behandla rädslan som en av dina kraftfullaste andeguider! Välkomna henne och umgås med henne. Lyssna till hennes budskap! Ju mer du försöker vända henne ryggen, tränga bort henne, förneka henne, desto högre ljuder hennes röst, desto mer påträngande blir hennes närvaro. När du väl lyssnar till henne och försöker förstå och lära av hennes budskap, stillas hon och träder tillbaka i vakande tystnad, precis som en livvakt ska göra. Hon är inte alltid behaglig, men hon är klok och kärleksfyll!/BotHild

Rädslan är ens lärare ja.
Rekomenderar ingen att resa utan att ha mött sina rädslor då rädsla = icke förståelse
som bör förstås innan man utmanar sig själv. Annars riskerar man att bli dess fånge
och DET är däremot vad man bör befara - sin egen okunskap.
En resa kan sluta bra men den kan även sluta illa om det omedvetna gör sig till känna
på allvar utan att veta respektera samt förstå dess proportion och styrka.

Mvh
3stora

Skulle vilja på stå att rädsla kan vara en av våra största lärare...
Har haft otaliga diskussioer med människor om rädsla/ondska...Jag anser att det inte finns ondska överhuvudtaget utan bara olika styrkor/nivåer av rädsla... Så Ondska är ett bra namn för den värsta av rädslor...

När jag gör resor och stöter på något som gör mig rädd så försöker jag vara modig och tänka att detta klarar jag av för jag BARA rädd. Inget annat... Och när jag väl gått igenom detta så kommer jag ha lärt mig så mycket mer om mig själv och mina egna begränsningar...Sen har jag även insett att man kan stöta på saker som man inte kan rå över för stunden och då är det bästa att vandra hem och vakna från resan... Är man inte redo för vissa möten så kan tyvärr rädsla manifesteras till Sjukdomar, skador och andra saker... Men det är bara att vandra hem och ta tag i det senare anser jag...

Var med om en upplevese när jag var yngre som verkligen förklarade detta för mig...
Jag skulle gå och lägga mig... Det var en sån dag när man ÄLSKAR allt levande även dom som tidigare varit elaka och gjort mig illa...
Så inannan jag ska till och somna så sa jag högt och glatt... Jag älskar allt , precis allt...Då blev det genast en spänning i luften. Jag var inte ensam längre...Något andades mig i örat och andedräkten var inte god... Sen hör jag någon säga...Älskar du mig oxå... Framför mig står något som jag skullle vilja kalla demon... Det hemskaste som min hjärna kunde dikta ihop stod framför mig... Jag blir inte rädd av någon anledning... Utan jag tittar på den och säger...Japp det gör jag... Jag älskar även dig... För du har lärt mig något väldigt viktigt på min väg och det gör att jag vekrkligen älskar dig... Jag vet nu vad rädsla innebär...Tack... Plötsligt så står där ingen demon längre utan en ängel...Vacker, underbar och väldigt väldigt kärleksfull... Det jag lärde mig var...Inget ont som inte för nått gått med sig... Kram Amk