En ny bok och film har givits ut om chernobyl och länken till dokumentären sänds nu runt på nätet.

Sambon slog huvudet på spiken när hon sa: "Det är så tyst om chernobyl, det är som om det aldrig hade hänt".

1986 exploderade reaktor #4 pga. oaktsamma personers experimenterande, i tusentals år framåt kommer människor att plikta för detta.


Chernobyl essay

Nej, hur fort glömmer man och hur fort förstår man att det bara fortsätter Den Nya katastrofen, varje dag.
Det är hemskt.
Det var en mycket bra essä.
/Y

"Det enda vi lärt av historien, är att vi inget lärt av historien."

Vem som sa det kommer jag inte ihåg, men ack så smärtsam sant det är :(

//Thomas

Jag tänker ganska ofta på Tjernobyl. Kanske beror det på mitt förflutna som geofysiker, att jag stått där ute i skogen och mätt radioaktivitet. Dessutom bor jag inte så långt från Forsmark, har varit där flera gånger och hört berättelsen om hur de upptäckte olyckan. En sluss gav ju utslag för radioaktivitet och utlöste larmet, det tog dem en stund att fatta att det var mer radioaktivt UTE än inne i kraftverket...

Jag har också stått där med blyväst i labbet på universitetet och skruvat av locket på tjocka behållare med elaka gula och svarta skyltar, tittat på de små grå, dödliga metallkornen som skickade knastrande kaskader mot mätinstrumenten. Det är svårt att glömma den känslan.

Läste för inte alls längesedan att egentligen ska aska deponeras, träden har tagit upp radioaktiviteten där nedfallet var som störst (bl.a. i områden norr om Uppsala och Gävle, eftersom det regnade här). Nu har radioaktiviteten anrikats i träden och när vi eldar med veden anrikas de radioaktiva ämnena ytterligare i askan. Men av någon anledning har det inte nått ut till allmänheten. Man får inte slå ut asklådan i trädgårdslandet, grönsakerna tar upp de radioaktiva ämnena och så äter vi upp dem och får dem inuti oss.

Faktum är att en av anledningarna till att jag slutade som geofysiker var att mina rapporter om bergrundsundersökningarna jag gjorde hamnade hos SKB och slutförvaring av avfall. Jag vet tyvärr inget bättre sätt än att gräva ner det radioaktiva avfallet, men det känns inte bra, som att sopa det under mattan, och därför ville jag inte att beslut skulle fattas på mina omdömen. Jag var inte beredd att ta det ansvaret... Givetvis är strömmen i mitt vägguttag från Forsmark, så jag kan inte säga att jag är kärnkraftsmotståndare, men kul är det inte.

Jag tänker också på ett nyhetsreportage jag såg för några år sedan, när reportageteamet besökte en by utanför Tjernobyl, egentligen var byn utrymd men eftersom folket inte hade någonstans att ta vägen hade flera olagligt kommit tillbaka till sina gamla hus i byn. De visste att maten de odlade i marken förgiftade dem, men det smakade ju inte eller luktade, de märkte ingenting, kanske var de bara lurade och allt var egenligen OK... Hur som helst mättade maten magen. De var mycket fattiga, de var slitna och sjuka och trötta, ingen ville köpa deras grönsaker och de levde på svältgränsen. Men när utlänningar med TV kameror kom gällde det att bjuda på fest. Där satt TV teamet med sina tallrikar med radioaktivt nedsmittad mat, värdfolket var stolta och strålade av glädje, det syntes inga andra spår av deras fattigdom just då än magra händer och kinder och trasiga hus och kläder. Vad gjorde reportageteamet? De åt. De delade bybornas verklighet, om så bara för en långsamt dödande måltid.

Jag tänker också ofta på bilderna jag sett från Tjernobyl, den öde staden. Träden har börjat växa lite här och där, kommer upp genom den spruckna betongen.

Vad gör vi människor egentligen med vår Jord, vårt enda hem i universum?