NU BARA MÅSTE JAG STÄLLA FRÅGAN:
Ser ni era shamanska resor som resor i det inre eller som resor utanför er själva? Är det en psykologisk inre process ni genomgår eller genomför ni en resa utanför er själva? :?

Personligen är min övertygelse att jag rent faktiskt ger mig ut på en resa utanför mig själv, och den resan har inte mer med mitt inre psykologiska liv att göra än en tågresa till Köpenhamn. Jag kan givetvis påverkas psykologiskt av att resa till Köpenhamn med tåg, precis som jag påverkas av alla mina erfarenheter. Men mer psykologiskt än så upplever jag inte en shamanistisk resa.

Snälla, snälla ni! Berätta var ni egentligen befinner er på era trumresor! Kanske beger sig några av oss iväg, medan andra stannar inuti sig själva helt och hållet beroende på vilket uppsåt och vilken uppfattning vi har? När vi pratar om shamanism, menar vi då två helt olika saker i den här aspekten? Pratar vi någonsin om samma sak i så fall? /BotHild

En väldigt intressant fråga Bothild :)

Funderar nämligen själv över den var och varannan gång jag reser. Antar att den ingår i den rad av "svåra frågor" som alltid överröser en med tvivel.

När jag reser så anser jag mig vara utanför min kropp, (delvis iallafall) för att försäkra mig om detta så försöker jag alltid lägga märke till detaljer, iallafall här i mellanvärlden.

villken färg är tapeten i rummet?

hur ser husen ut?

eller liknande frågor, utan att nu för den delen lägga mig i någon annan persons privatliv B)

Sen efter resan så försöker jag kolla upp dessa detaljer ifall de stämmer eller ej. Och för mig funkar det ibland medans det inte funkar andra gånger, villket jag retar mig på :angry:

följer även alltid upp det jag trummat över, för att se om det jag gör ger effekt.. eller inte.

Ställer mig själv samma fråga just nu. Är väldigt färsk inom området (shamaism).

Jag skulle verkligen uppskatta fler svar!

Lägger till en extra fråga för att få igång ämnet: - Kan man kan göra en kombinerad andlig resa och inre resa (ner i det undermedvetna), alltså att världarna blandas samman under samma resa?

Vilken bra fråga som jag tidigare missat...
Något som jag aldrig har funderat över, så där påtagligt...

Jag ser olika resor och jag har ingen aning om det finns något rätt svar på det här... men om jag reser t.ex. ut i övervärlden/väderstreck/universum, så upplever jag att jag faktiskt reser UT, men via en inre kanal. Alltså jag går in, för att gå ut.
När jag har haft gemensamma upplevelser med människor i andra delar av Sverige eller världen, upplever jag att vi både rest IN, för att resa UT och mötas.

Men jag reser också I mig själv... i healing reser jag i mina chakran och då är jag bara inombods. Men det jag lurar på nu är resor till undervärlden... det känns mer som inombords... men jag reser ju iväg och möter... hm...

I början av mina resor, hade jag nog mycket tanken på att det var en inre, psykologisk upplevelse men ju mer jag reser, ju vidare har begreppet blivit och det är inte alldeles helt lätt, att säga vad som är stort och smått, ute och inne. Många av de vetenskapliga teorierna, har ju börjat i en grund av det som numer inte sorterar under naturvetenskap och dit tycker jag psykologi i olika former hör. Apropå om det är en psykologisk upplevelse.

Har man läst Jung, så känns ju det väldigt nära shamanism, tycker jag... ett kollektivt medvetande med gemensamma symboler och sägner, som ploppat upp i olika delar på vårt klot, innan vi visste, att varandra över huvudtaget, fanns.

Blir någon klokare av det här?
Blir jag klokare av det här? :blink:
Vänta...Ska läsa vad jag skrivit....

...

Nej jag tror inte jag blev klokare... MEN jag tror att vi alltid påverkas psykologiskt av våra resor, i den mån att vi blir mer medvetna om saker och ting - både inom och utanför oss... därmed inte sagt att det enbart är något som rör oss själva och vår egen utveckling. Tvärtom tror jag vi ska gå ut mer, med de budskap vi får; dela med oss och göra ringar på vattnet.

Please, more answers! :D :respect:

Länge sedan jag såg Bothild, föresten...?

Jag ser det som att det är samma sak. Det finns egentligen ingen definitiv gränsdragning mellan yttre och inre verklighet, lika lite som det finns en definitiv gräns mellan kropp och själ, allt är del av samma värld. Hur kan vi veta att någonting försiggår i den yttre verkligheten överhuvudtaget? Objektivitet är ett påhitt, vad det egentligen handlar om är kollektiv subjektivitet - att många är överens om ett fenomen. Men är det då sant om många är överens? Och vad är egentligen detta, sant? Vi ser ju allt som färgat av vårat sinne, vilken värld vi än rör oss i. Och vi påverkas av allt, det som är sant och det som "inte finns", om vi tror att det finns relaterar vi till det och påverkas således av det. Så jag tycker inte att det gör någon skillnad om vi ligger och fantiserar eller om någon sorts substans rör sig i någron sorts rumslig utsträckning när vi reser - det går på ett ut. Världen är en, och den är så verklig eller overklig som vi gör den till. (Min signatur slår förresten huvudet på spiken vad gäller min åsikt i frågan ;) )

edit: Jag saknar ochså BotHild! Tyckte mycket om henne och hennes kloka inlägg.

Tack för svar!

Det viktiga för mig i frågan handlar väl egentligen om det är verkligt eller inte. Och visst, så länge det funkar så varför inte? Men. Men... Ja, det är väl mest mitt rationella sinne som vill ha en förklaring. :)

Frågan är intressant och jag har ställt den till mig själv många gånger. Och svaret.... JAG VET INTE!
Min slutsats har blivit att jag reser till en högre visdom utan att egentligen vet "hur" det går till. Min tanke är att det kanske inte går att förklara helt med vårt vardagstänkande. Om resvägen är inre eller yttre har för mig blivit underordnat.

Jag har också märkt att om jag tänker "resa" så blir det svårare att komma iväg, men om jag gör mig resklar och sedan fokuserar på trumma och kraftdjur, så bärs jag iväg ganska lätt.

Nu är det väl egentligen så, att den här vanliga verkligheten egentligen är väldigt overklig, en dröm helt enkelt. Skillnaden mellan inuti mig och utanför mig blir då bara en påhittad skillnad. Och vårt rationella sinne är bara en funktion vi tror är rationell eftersom det kämpar för att hålla oss sovandes i den här drömmen, drömmandes. Både vårt inre, inklusive känslor och det yttre är mestadels ett påhitt i alla fall!
En vacker dag vaknar vi och säger "Oj, jaså, det var inte verkligt alls, bara en dröm! Skönt att vakna!"

Så jag tycker nog att egentligen är diskussionen ganska ointressant. Betydligt mer intressant skulle vara att diskutera hur man vaknar upp ur den här sega drömmen om verklighet och verkligen blir verklig! :D :D :D :D :D

God dag!

Försöker ge mitt perspektiv på frågan, häng mé:

Föreställ dig att det enda som finns i universum förutom tomrum och gravitation är kärlek. Kärlek är energi så därmed består allt vi kan uppleva genom våra sinnen av energi (Eller kärlek om du vill).

Allt som finns i den "verkliga" verkligheten upplevs av våra vanliga sinnen och genom att dessa sinnen ger oss en övertygelse om att det finns saker i den här världen som existerar, det vill säga saker som känns, doftar, syns, låter, smakar etc. så ger det oss mening och trygghet här i världen. Mångas uppfattning är att det som vi kan uppleva genom våra sinnen är allt som finns, men så är ju inte fallet som vi vet.

Allt som finns i den "alternativa" verkligheten (Ibland beskrivet som undervärlden, mellanvärlden och övervärlden) kan vi bara uppleva genom våra kropps energicentra, energimottagare eller "sinnen" som är inställda på att ta in energier vid andra frekvenser än de vi kan uppleva genom våra "vanliga" sinnen.

Det jag gör när jag reser i det alternativa världen (Det vi kallar för "trumresa") är att jag försätts i ett medvetandetillstånd som gör det möjligt för min hjärna att "se" det som finns i den alternativa verkligheten för att sedan förflytta en del av mitt "energi-jag" (Vi människor består ju också av ren energi/kärlek som vi tidigare slog fast) runt i den "alternativa" verkligheten.

Svaret på frågan är alltså att vi i allra högsta grad reser på riktigt och besöker platser i universum som vi inte kan besöka på annat sätt, till exempel någon annan varelses medvetande. Om vi inte reste på riktigt så kunde vi inte heller utföra vårt helande arbete med syfte att hjälpa dem som ber oss om hjälp.

När vi får insikten om hur det ligger till så förstår vi också att det är av yttersta vikt att inte missbruka den här förmågan eller att inte utföra saker som vi inte har full kontroll på.

Gå i frid. Med kärlek / Thao

Jag reser inuti och utanför. Det beror på vad som behöver göras.

Mvh,
Thomas

När gör du vilket?

Gör du det också när du ger en behandling?

Hej Mattias,

Andevärlden ligger utanför mig, även om jag är en del av den, så då jag ska dit är det ju en resa utanför.

Jajamen, precis. Inuti reste jag på den tiden då jag jobbade med mig själv och mitt eget helande, frigörande från komplex och ångest etc. Numer endast då jag är krasslig, vill besöka en dröm, eller har vart med om ngt som måste pluggas igen, eller tas bort.

Då jag behandlar reser jag utanför, inte inuti mig, eftersom den stackars sjuka människan är utanför mig. Det är rätt logiskt; det är nog en av anledningarna till att jag gillar shamanismen så mycket - den är inte så komplicerad och invecklad, utan väldigt naturlig.

Mvh,
Thomas

Vad anser ni är mest lämpligt? Ska man söka kontakt med andar eller ska man låta sig bli uppsökt?

Bäggte delar.

Sluta begränsa dig med sökande av regler, och UPPLEV mer istället.

Mvh,
Thomas

Öppnar man upp för möjligheten och släpper det rationella tänkandet för en stund eller flera, så kommer dom... eller rättare sagt dom har varit där hela tiden, men då MÖTER du dom ;)

Ja precis, som du skriver Thomas: "Sluta begränsa dig"! Det är precis vad jag har gjort tidigare. Begränsat mig. Jag sökte aldrig andarna utan lät alltid dom komma till mig. Jag ställde aldrig frågor, utan tog bara emot vad dom förmedlade och var själaglad över det som kom. Jag har slutat begränsa mig till enbart detta och upplever en form av större gemenskap och frihet än tidigare. Jag ställer frågor och jag ber dom komma när jag vill något och det känns väldigt bra.

För övrigt tack Fylgia och Thao för bra svar. Upplever själv att när jag "åker iväg" är det mitt energi-jag, mitt medvetande som reser och att det är på riktigt.

Mvh Lillemor

Något av en definition kan ändå vara på sin plats. Trots allt är det genom språket vi kan reflektera över våra upplevelser.
Vi kan tänka oss att "alla" resor är "yttre resor", då det är vår inre kärna oberoende av kroppen, vårt medvetende som gör resan. Då alltig är utanför denna "inre" kärna, vårt medvetande, är det uppenbart att alla resor med denna "kärna", är resor "utanför", även då resan är "inåt" i den egna fysiska kroppen.
Men ser man denna kärna som "ett" med kroppen, dvs det är ingen skillnad mellan medvetande och kropp, så borde man rimligtvis inte anse att man gör någon resa över huvudtaget? Du skulle det kanske röra sig om drömmar.
Men kanske är vår kärna genomstrålad av energier, som band vi färdas på som stigar eller "strängar" med en fokuserad enhet, vår medvetna energi, då handlar det inte längre om "yttre" eller "inre" resor. Då är vårt medvetande, självexisterande energi, medvetet i sig själv oberoende återigen av kroppen, men som en del teoriserar, bunden av vår "person", vårt ego. Och därför fången till ett liv av slaveri av känslor. :/
Nåja, möjligen handlar det som mycket annat, om vår uppfattning av världen och länken mellan kropp och själ.
Personligen tror jag att medvetandet i sig självt är medvetet, och ingen direkt effekt neurologisk verksamhet. Och därför inte bunden till kroppen. Men jag tror vi kan binda medvetandet till kroppen genom tankeverksamhet, dvs, att tänka sig fast. Om vi bara tystar dialogen, tex med hjälp av trumman, kan vi lämna tankens fängelse och göra våra resor.

/m

Nu blev jag nyfiken på hur du menar! Varför tror/tycker du att känslor förslavar? :)

Jag tycker det är skillnad mellan att "känslor förslavar" och "slaveri av känslor". Jag menar alltså att det finns "vissa" känslor som förslavar dig, men inte att känslor i sig själva förslavar. Vissa känslor kan sätta dig fri, men andra begränsar dig, eller hur?

Först och främst brukar man prata om de känslor som på ett sjukligt sätt bygger upp ditt ego. Andra kan vara hatet, eller avundsjukan, eller att vara själupptagen och att vara uppfylld av sin egen fullkomlighet. Men det finns många nyanser, som tillsammans fångar människan och binder henne till konstruktionen av sin "rigida" person, det stela och som jag ser det, "ofria" och "bundna" egot, som är direkt koplad till kroppen och i sin tur gör personen än mer orolig och benägen till ångest och oro.

Poängen skulle väl vara att det går att rensa detta band, och sätta sinnet fritt :D

/m

Härligt svar :)

Upplev med alla sinnen, du som söker regler, så kommer du att märka att andarna finns överallt, och att du kan nå dem både genom att resa inom dig, promenera i skogen, vid hav och i fjäll, öken m m - och genom att resa ut i andra världar och oändligt långt bort. Själv tror jag att det är bra med en grund, alltså förespråkar jag möte med så många av våra släktingar som möjligt - via resa i mellanvärlden och då helst med en fot i varje verklighet. Vi lever i en spännande värld...

Goda Nattkråx

Fantastiskt bra svar som har blivit upplagda här! Tack! :lol:

Det här är en väldigt stor fråga som jag inte har något bra svar på. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skall tro. Så jag brukar smita genom att säg att det inte spelar någon roll så länge jag mår bra och har nytta av det.

Från en psykologisk ståndpunkt är det mycket enkelt att försvara shamanismen och resorna och världarna. Att hålla på med sitt inre liv är helt acceptabelt i vårt samhälle fastän folk tänker mer i banorna coaching, terapi, självutveckling, holistisk världsuppfattning ovs.
Att vetenskapligt ställa frågan om världarna och verkligheten blir mycket svårare. Hur bevisar man empiriskt att de andra världarna finns? Eftersom det är så svårt skjuts frågan snabbt över till filosofin och sen kan vetenskapen haka på och även psykologin så fort vi ställer oss kärnfrågan: Vad är MEDVETANDE? Är vi medskapande i tillblivandet av det vi kallar verklighet, ovs.

Jag har någon slags vag uppfattning av det hela på följande sätt:
Medvetandet är interfacet mellan den ordinära verkligheten och den ickeordinära.
Allt som lever har troligen en motsvarighet i den ickordinära verkligheten. Vissa energier är konsekvenser av andra.
När jag reser inom mig shamanskt i min kropp eller använder min fantasi så använder jag mitt personliga område, sfär, psykologiska sfär el dylikt men när jag ger mig ut på större shamanska resor reser jag i det globala medvetande och existensfältet.
Kanske jorden har ett kollektivt medvetande i formen av oss och strävar efter att känna sig själv?
När jag reser blir mitt medvetande som en signal eller koncentrationspunkt som kan upptäckas, gömma sig för, attrahera, avstöta, andra medvetanden. Det blir en plats, en tid och en händelse och då måste det finnas i något slags kontinuum.

Vet inte om det ger någon klarhet i frågan men jag tror att de lagar som världen är bunden av inom fysik, kemi, och medvetandet är sammanvävda och påverkar varandra och att vårt medvetande har sin plats i detta och inte är oavhängigt det.
Det är bara att titta på "ljus", beroende på våglängd, syns det eller inte, blir ren energi, blir ljud ovs. Allt detta existerar samtidigt. Finns det en punkt där ljus blir tid kanske det finns en punkt där ljus blir medvetande?

Men normalt spekulerar jag inte så här. jag väljer att utgå från ett par saker
Mår jag bra
Ger det mig något
Verkar det att fungera
ifall alla tre besvaras med ja så väljer jag att lita på erfarenheten av de andra verkligheterna.

Det finns en till sak som kommer in i detta och det är den del av människan som inte är jaget, självet, personligheten, behoven, åsikterna. Det så kallade vittnet. Den västerländska och den österländska uppfattningen av "jaget" skiljer sig här och jag rekommenderar boken Det observerande självet, som är en jämförelse mellan uppfattningarna.

/7Pathfinder

Jag skrev samma fråga (hur kan man veta om det är en andlig resa eller en inre resa man gör?) till Staffan Ljung som jag ska gå grundkurs genom i sommar. Han svarade då:

"Det kan man inte säkert veta om man inte har något tillvägagångssätt att hålla sig till, då kan det bli lite hur som helst. På mina kurser lär jag ut shamanism, vilket bl.a. innebär en metod och ett tillvägagångssätt som innebär att man säkert vet om man gör en shamansk resa eller inte, om man håller sig till den metod som lärs ut."

I brevet diskuterade vi också (kursivt = mina frågor):

- Kan man kan göra en kombinerad andlig resa och inre resa (ner i det undermedvetna), alltså att världarna blandas samman under samma resa?
I shamanism kan man inte det, eftersom begreppet och fenomenet inre resa inte finns eller existerar i shamanismen. I shamanskt arbete handlar det uteslutande om resor i det man kallar icke ordinär verklighet, som är en verklighet som existerar utanför och oberoende av en själv. Nybörjare rör ofta ihop dom begreppen, och det där är nåt som kräver en del träning och erfarenhet innan man får kläm på det, efter att man väl lärt sig grunderna i shamanskt arbete. Märk väl att jag talar om shamanskt arbete, vad man gör hemma själv på sitt eget vis kan jag inte svara för.
Det undermedvetna är ett psykologiskt begrepp som existerar inom den psykologiska-västerländskt-vetenskapliga världsbilden, men ingenting som finns eller används inom shamanismen. I shamanismen handlar det inte om undermedvetet eller inre resor utan om andar, kraft, olika verkligheter och olika världar.

Hur mycket blir vi påverkade normalt av den andliga verkligheten?
Vi blir alltid starkt påverkade av den andliga verkligheten, eftersom fysisk och andlig verklighet sitter ihop som två sidor av samma mynt. Allt som finns här har en andlig aspekt och vice versa. Så om man ändrar på något på den andliga aspekten av t.ex. ett problem eller en sjukdom eller något annat, så kommer samma sak även att ändras i den fysiska verkligheten och vice versa.
När och under vilka omständigheter påverkas vi mer och när påverkas vi mindre?
Vi påverkas som sagt alltid, men kan ibland förstås påverkas mer av olika anledningar. Det kan vara [1] att man öppnar sig mot andevärlden på olika sätt, det kan vara [2] att man har något fel så att man släpper in oönskade grejor från andevärlden och det kan vara [3] att man öppnar för hjälp eller helande från andevärlden i ett helande arbete.
Finns det några tecken på det?
Tecken på det kan vara att man [1] förnimmer eller upplever övernaturliga eller onormala saker. [2] Man får besvär bekymmer eller sjukdomar som kan verka övernaturliga, men som oftast verkar helt vanliga. [3] Man blir hjälpt eller botad från sitt problem eller sin sjukdom, det kan ibland upplevas på nåt övernaturligt sätt, men lika gärna att man inte precis upplevernågot alls förutom att man blir hjälpt eller botad helt eller delvis.

Jag tycker hans svar är väldigt svart-vita. - Bara man håller sig till det shamanska tillvägagångsättet så gör man shamanska resor. Inte så förenklat egentligen kanske, då jag upplever att jag uppmärksammar och "rör mig i sfärer" utifrån vad jag frågar efter eller ställer in mig på. T ex om jag har ett samtal med någon och har det utan någon riktning och bara pratar om ditt och datt, så upplever jag också samtalet och världen så: ytlig. Eller om jag riktar mig mot djupet, mitt och min samtalspartners innersta för att där söka sanning och själsdjup, så blir mitt upplevande helt annat: jag öppnar upp mig för andra dimmensioner av livet, dom andliga och "osynliga" och vips så upplever jag mig själv och världen som andlig och bottenlöst mystisk. Ändå så tänker jag mig att dessa dimmensioner fanns där hela tiden, både dom ytliga och dom mystiska. Kanske samma sak med icke-fysiska resor, att dom blir efter våra intentioner.

Kom och tänka på filmen "What the bleep do we know" när jag läste ditt inlägg, Pathfinder, angående medvetandet och det kollektiva medvetandet. En film som var för mig rätt rörig men ändå mycket fascinerande. Och jag tycker klart att jag fick mer klarhet med ditt inlägg, Pathfinder! Tack!

/Mattias

Det var ju intressant att se vad Staffans svarat dig, som en del av hopen av svar, som du har fått, får och kommer att få. Jag har gått Staffans kurs och tyckte den var bra för mig då, men tycker inte vi specifikt ska diskutera honom och hans svar ytterligare på Trolltrumman, om du förstår hur jag tänker. Då kan vi bjuda in honom till en diskussion ;)

Man behöver olika saker i olika tider. "Svart-vitt" kan vara jättebra för novisen. Det hjälper till att hålla fokus, när man är nybörjare och kanske vill dra iväg för fort. Shamanism, tycker jag, är ett målinriktat, långsamt arbete, där nya insikter och upplevelser ska assmileras och grundas ordentligt. Inget hafs slafs som man springer igenom.

Nu ropar min man att maten är klar... w00t så jag återkommer kanske i kväll.

Mitt inlägg var aldrig menat att bli en diskussion runt Staffans svar. Visst, jag var lite sur på honom för att han gav ett så förenklat svar, men sen när jag undersökte saken närmare genom det jag skrev i mitt inlägg så kom jag själv fram till att det nog stämmer för mig också att resan blir utifrån vad man riktar in sig på. Att det är intentionen som styr. Och det är kanske kraften i intentionen som avgör om det blir en renodlad shamansk/andlig resa eller en undermedveten resa, vilket nog kan vara en av dom saker som skiljer nybörjaren från mästaren: kraften och tydligheten i ens intentioner.

Jag blev lite kortfattad där igår, jag kanske verkade snäsig - det var inte meningen. Jag var bara hungrig ;)

Där har du fått fatt i något!

Ja men det ÄR ju enkelt! Det är så enkelt, logiskt och naturligt att det blir svårt!

Ungefär som det kinesiska brädspelet go där det finns i stort sett 4 regler men som tar en livstid att lära sig, och är omöjligt att riktigt bemästra.

Mvh,
Thomas
(ngn annan som spelar go här förresten?)

Att resa gratis ;)

I min värld så reser jag mycket utanför min kropp, jag är ju inte kroppen utan något annat. Jag kan vara medveten i vaket tillstånd, eller i ett resande tillstånd, i vilket fall som helst så är jag medveten. Om det är inuti eller utanför spelar ingen roll, som Tomas säger, det beror sig på vad jag skall göra. Sen hur jag gör det spelar egentligen ingen roll, rätt eller fel att tänka si så, jag gör det bara.

Istället för att försöka lista ut vad som är och inte o vilka regler som gäller så går jag in (connectar) med en speciell inställning, (eng - intent) 100% respect och här bestämmer jag inte över andra. Vi människor är väldigt bra på att dominera och ta för oss i vår fysiska värld, till och med slå ihjäl andra för att dom håller på ett annat fotbolls lag???

Ian Lungold uttryckte sig enkelt i ett av hans föredrag, vi är inte redo för en galaktisk kontakt ännu! Vad skall vi ut och göra där med våra tankar o måsten...
Vare sig det är galaktisk kontakt eller inte så råder ändå samma regler, försök inte förstå allt som om det finns regler för allt där ute också. Den enda regeln jag hört som stämmer överense med min värld är - Infinite Love is the only truth, EVERYTHING else is illusion. Låter sunt tycker jag.

Vad jag än gör utanför min kropp så gäller den reglen för mig, då gör jag aldrig fel, och jag behöver inte ens tänka på vad som är rätt och fel. Jag gör bara, och upplever, och stämmer aggerandet inte överense med den jag nämnde så känns det inte rätt. Vad som nu är skapat av en själv och inte, psykiskt eller andefysiskt spelar ingen roll. Jag upplever det jag upplever, och det är väl ändå upplevelsen som är viktig.

Mitt tips när man börjar med dessa resor och upplevelser, jag tror inte att vi alla upplever samma verklighet på samma vis. Så vad är rätt och fel, skall man ens tänka på det? Istället bli tillvägagångssättet mer viktigt, och som jag sa tidigare, inställningen, intenten, för mig är den mer viktig. med rätt inställning så kan man komma någonvart.

Som när man ser in i framtiden, dyker inte något upp så kan man alltid hitta på nåt. Det som man tror sig hitta på visar sig ofta vara rätt i alla fall. Dick Sutphen (en hypnotisör) har tittat närmare på det där med hypnoser och remote viewing mm. Han säger ungefär samma sak. Att tänka på när man börjar resa, vad som än dyker upp, även om Du kanske hjälper till är oftast det som händer. Sen vad som är vekligt är relativt orelevant. Det vi kallar verklighet i dag är det som är fysiskt, och det vi kan ta på. Det i sin tur är så otroligt lite av vad som egentligen är där. Bra att ha i med i beräkningen innan man ger sig in i dom andra världarna.

Lycka till!